Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  brushane

Organismgrupp Fåglar Calidris pugnax
Brushane Fåglar

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Brushanen är en medelstor vadare som i alla dräkter kännetecknas av två ovala vita fläckar på gumpen och ett smalt och otydligt ljust vingband. Arten har annars en mycket varierande fjäderdräkt; de flesta individerna har dock ljusa bräm på ryggfjädrarna, vilket ger ett ”fjälligt” utseende. Hanarna är betydligt större än honorna och utvecklar under våren fjäderkrage och örontofsar. Färgen på speldräkten varierar från vitt till svart, med alla tänkbara nyanser i en gulbrun färgskala däremellan. Dessutom har hanarna individuella mönster, bestående av vattrade, fläckiga eller enfärgade fjädrar i olika kombinationer. Några hanar utvecklar dock ingen speldräkt och även honor kan ha hals- och huvudfjädrar i olika färger.
Utbredning
Länsvis förekomst för brushane Observationer i  Sverige för brushane
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Brushanen häckar på betade strandängar och sanka områden från Nederländerna och norrut i Europa, samt på starrmyrar i taiga och lågalpin tundramiljö från Skandinavien i väster till Sibirien i öster. Den europeiska populationen är uppskattad till 200000-510000 par. Enligt en nyligen gjord beräkning uppgår den svenska populationen till 25000 par (16000-34000), varav minst 99 % häckar på myrar i barrskogs- och fjällregionen från norra Dalarna och norrut. Det har skett en betydande minskning, kanske en halvering, av beståndet i Torne och Lule lappmarker (halva svensk populationen finns i dessa lappmarker) från början av 1980-talet till 2002. Denna minskning förefaller ha fortsatt fram till idag och förmodligen har beståndet minskat även i övriga delar av det norrländska utbredningsområdet. Även i Finland (10000-20000 par) har en betydande minskning konstaterats (60 % minskning under 1990-talet), likaså en motsvarande kraftig minskning i Norge under 00-talet. Arten minskar även i övriga länder runt Östersjön samt i västra Ryssland. Minskad hävd av fuktiga ängsmarker har inneburit att endast små spillror återstår av de häckande populationerna i Nederländerna, Storbritannien, Danmark och södra Sverige. Den rest som finns kvar av det Sydsvenska beståndet återfinns för närvarande på Gotland (10-15 par 2006 mot 111 par 2001), Öland (12 par 2008 mot 278 par 1988) och Skåne (ca 5 par mot ca 50 par 1998).
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Sårbar (VU)
Kriterier
A2abc
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Sårbar (VU)
  • 2000 Livskraftig (LC)
Brushane häckar på starrmyrar och längs sjöstränder i barrskogs- och fjällregionerna från norra Dalarna och norrut. Häckar dessutom, numera mycket sällsynt, på öppna fuktiga gräs- och starrängar i nordöstra Skåne, på Öland och Gotland. Antalet reproduktiva individer överstiger gränsvärdet för rödlistning. Utbredningsområdets storlek (EOO) och förekomstarean (AOO) överskrider gränsvärdena för rödlistning. En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser utbredningsområde, förekomstarea, kvalitén på artens habitat (södra Sverige), antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer (en bidragande orsak till minskningen kan vara händelser under flyttningen och/eller i övervintringsområdena). Minskningstakten har uppgått till 45 (25-75) % under de senaste 15 åren. I Finland har minskningen uppgått till 77-99 % de senaste 30 åren. Bedömningen baseras på direkt observation (inventeringar, flyttfågelräkningar), ett för arten lämpligt abundansindex (standardrutter) och minskad geografisk utbredning och/eller försämrad habitatkvalitet. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Nära hotad (NT) till Starkt hotad (EN). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Sårbar (VU). Minskningstakten överstiger gränsvärdet för Sårbar (VU) enligt A-kriteriet. (A2abc).
Ekologi
Häckar i söder huvudsakligen på öppna, fuktiga gräs- eller starrängar, i norr i motsvarande miljö i myrområden och längs sjöstränder i lågalpin miljö. Arten är lekande, dvs. hanarna samlas på traditionella spelplatser och tar ingen del i bobyggande, ruvning eller ungomvårdnad. Brushanen förekommer aggregerad även inom sitt huvudsakliga utbredningsområde; normalt finner man ett antal spelplatser med något hundratal meter emellan i ett område med lämpligt häckningshabitat, men det kan sedan vara flera mil till nästa samling av lekar. De flesta honorna väljer att häcka relativt nära spelplatserna och arten kräver jämfört med många andra vadare förhållandevis stora områden av lämpligt habitat för att reproducera. Såväl hanar som honor uppvisar hög ortstrohet när de väl etablerat sig i ett område. Restaurering av våtmarker har dock i flera fall resulterat i snabb kolonisering av häckande brushanar, vilket antyder att ungfågelspridningen är signifikant. Detta stöds även av att det är liten eller ingen genetisk differentiering mellan södra och norra Sverige. Vuxna individer söker föda både i mjukt substrat längs stränder och på vegetationen i öppna gräsmarker. Födan är under häckningstiden animalisk, men brushanen äter under resten av året även växtmaterial, huvudsakligen frön. Ungarna tar insekter och spindlar som sitter på vegetationen. Boet läggs i medelhög gräs- eller starrvegetation, på strandängar företrädesvis i tuvor av älväxing, Sesleria caerulia. Boet är oftast mycket svårt att se men man kan ibland se att honorna rafsat samman en lös boll av torkat gräs som ytterligare skyddar från insyn ovanifrån. De fyra äggen (undantagsvis tre) läggs från början av maj i södra Sverige med omläggningar in i mitten av juni. Kläckning sker från månadsskiftet maj-juni i södra Sverige, och honan stannar med ungarna i samma typ av vegetation där hon lade boet. Viktigaste predatorer av ägg är kråka, korp och räv. På södra sveriges strandängar tar trutar en en stor andel av ungarna. Arten är svårinventerad i och med att det inte finns några parband och det är svårt att hitta bon. Tidigare ostörda honor kan trycka relativt hårt på boet och spela skadade, men kan också gå upp på så stort avstånd att det är omöjligt att avgöra om de lämnat ett bo eller en födosöksplats. Häckande honor cirklar dock normalt runt en vandrare och att räkna cirklande honor är den mest tidseffektiva metoden att inventera häckande brushanar. Rastspel i områden där brushanar inte häckar är vanliga och kan finnas kvar i flera veckor då nya individer tar vid när andra flyttar vidare. Rastande hanar och honor på flyttning norrut besöker också regelbundet spel i områden där sydliga brushanar häckar. Flertalet svenska brushanar övervintrar i Västafrika. Återkommer i början av april-mitten på maj till häckningsområdena i södra Sverige och i mitten-slutet av maj i Lappland.
Landskapstyper
Våtmark
Våtmark
Fjäll
Fjäll
Havsstrand
Havsstrand
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Myrbiotoper
Myrbiotoper
Fjällbiotoper
Fjällbiotoper
Öppna strandbiotoper
Öppna strandbiotoper
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Blottad mark
Blottad mark
Sötvattensstrand
Sötvattensstrand
Havsstrand
Havsstrand
Människoskapad miljö på land
Människoskapad miljö på land
Vattendrag
Vattendrag
Sjöar
Sjöar
Exploaterad miljö
Exploaterad miljö
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Växtätare (herbivor), Djurätare (karnivor)
Substrat/Föda
Levande djur
Levande djur
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Aves (fåglar), Ordning Charadriiformes (vadarfåglar), Familj Scolopacidae (snäppor), Släkte Calidris (calidrisvadare), Art Calidris pugnax (Linnaeus, 1758) - brushane Synonymer Tringa pugnax Linnaeus, 1758, Philomachus pugnax (Linnaeus, 1758), Høvu?kambur

Kategori Sårbar (VU)
Kriterier A2abc
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Sårbar (VU)
  • 2000 Livskraftig (LC)

Dokumentation Brushane häckar på starrmyrar och längs sjöstränder i barrskogs- och fjällregionerna från norra Dalarna och norrut. Häckar dessutom, numera mycket sällsynt, på öppna fuktiga gräs- och starrängar i nordöstra Skåne, på Öland och Gotland. Antalet reproduktiva individer överstiger gränsvärdet för rödlistning. Utbredningsområdets storlek (EOO) och förekomstarean (AOO) överskrider gränsvärdena för rödlistning. En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser utbredningsområde, förekomstarea, kvalitén på artens habitat (södra Sverige), antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer (en bidragande orsak till minskningen kan vara händelser under flyttningen och/eller i övervintringsområdena). Minskningstakten har uppgått till 45 (25-75) % under de senaste 15 åren. I Finland har minskningen uppgått till 77-99 % de senaste 30 åren. Bedömningen baseras på direkt observation (inventeringar, flyttfågelräkningar), ett för arten lämpligt abundansindex (standardrutter) och minskad geografisk utbredning och/eller försämrad habitatkvalitet. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Nära hotad (NT) till Starkt hotad (EN). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Sårbar (VU). Minskningstakten överstiger gränsvärdet för Sårbar (VU) enligt A-kriteriet. (A2abc).
Konventioner Fågeldirektivet, Bernkonventionens bilaga III, Bonnkonventionens bilaga II, AEWA, Typisk art i 7310 Aapamyrar (Alpin region (ALP) och Boreal region (BOR)), Typisk art i 7320 Palsmyrar (Alpin region (ALP)), Typisk art i 1630 Strandängar vid Östersjön (Boreal region (BOR) och Kontinental region (CON)), Typisk art i 1310 Glasörtstränder (Boreal region (BOR) och Kontinental region (CON))
Fridlysning Fridlyst enl. 4 § Artskyddsförordningen. Räknas även som vilt, vilket betyder att den är fredad men kan vara jaktbar enligt jaktförordningen eller jaktlagen.
Åtgärdsprogram Fastställt
Brushanen är en medelstor vadare som i alla dräkter kännetecknas av två ovala vita fläckar på gumpen och ett smalt och otydligt ljust vingband. Arten har annars en mycket varierande fjäderdräkt; de flesta individerna har dock ljusa bräm på ryggfjädrarna, vilket ger ett ”fjälligt” utseende. Hanarna är betydligt större än honorna och utvecklar under våren fjäderkrage och örontofsar. Färgen på speldräkten varierar från vitt till svart, med alla tänkbara nyanser i en gulbrun färgskala däremellan. Dessutom har hanarna individuella mönster, bestående av vattrade, fläckiga eller enfärgade fjädrar i olika kombinationer. Några hanar utvecklar dock ingen speldräkt och även honor kan ha hals- och huvudfjädrar i olika färger.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för brushane

Länsvis förekomst och status för brushane baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för brushane

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Brushanen häckar på betade strandängar och sanka områden från Nederländerna och norrut i Europa, samt på starrmyrar i taiga och lågalpin tundramiljö från Skandinavien i väster till Sibirien i öster. Den europeiska populationen är uppskattad till 200000-510000 par. Enligt en nyligen gjord beräkning uppgår den svenska populationen till 25000 par (16000-34000), varav minst 99 % häckar på myrar i barrskogs- och fjällregionen från norra Dalarna och norrut. Det har skett en betydande minskning, kanske en halvering, av beståndet i Torne och Lule lappmarker (halva svensk populationen finns i dessa lappmarker) från början av 1980-talet till 2002. Denna minskning förefaller ha fortsatt fram till idag och förmodligen har beståndet minskat även i övriga delar av det norrländska utbredningsområdet. Även i Finland (10000-20000 par) har en betydande minskning konstaterats (60 % minskning under 1990-talet), likaså en motsvarande kraftig minskning i Norge under 00-talet. Arten minskar även i övriga länder runt Östersjön samt i västra Ryssland. Minskad hävd av fuktiga ängsmarker har inneburit att endast små spillror återstår av de häckande populationerna i Nederländerna, Storbritannien, Danmark och södra Sverige. Den rest som finns kvar av det Sydsvenska beståndet återfinns för närvarande på Gotland (10-15 par 2006 mot 111 par 2001), Öland (12 par 2008 mot 278 par 1988) och Skåne (ca 5 par mot ca 50 par 1998).
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Klass
    Aves - fåglar 
  • Ordning
    Charadriiformes - vadarfåglar 
  • Underordning
    Scolopaci  
  • Familj
    Scolopacidae - snäppor 
  • Släkte
    Calidris - calidrisvadare 
  • Art
    Calidris pugnax(Linnaeus, 1758) - brushane
    Synonymer
    Tringa pugnax Linnaeus, 1758
    Philomachus pugnax (Linnaeus, 1758)
    Høvu?kambur

Häckar i söder huvudsakligen på öppna, fuktiga gräs- eller starrängar, i norr i motsvarande miljö i myrområden och längs sjöstränder i lågalpin miljö. Arten är lekande, dvs. hanarna samlas på traditionella spelplatser och tar ingen del i bobyggande, ruvning eller ungomvårdnad. Brushanen förekommer aggregerad även inom sitt huvudsakliga utbredningsområde; normalt finner man ett antal spelplatser med något hundratal meter emellan i ett område med lämpligt häckningshabitat, men det kan sedan vara flera mil till nästa samling av lekar. De flesta honorna väljer att häcka relativt nära spelplatserna och arten kräver jämfört med många andra vadare förhållandevis stora områden av lämpligt habitat för att reproducera. Såväl hanar som honor uppvisar hög ortstrohet när de väl etablerat sig i ett område. Restaurering av våtmarker har dock i flera fall resulterat i snabb kolonisering av häckande brushanar, vilket antyder att ungfågelspridningen är signifikant. Detta stöds även av att det är liten eller ingen genetisk differentiering mellan södra och norra Sverige. Vuxna individer söker föda både i mjukt substrat längs stränder och på vegetationen i öppna gräsmarker. Födan är under häckningstiden animalisk, men brushanen äter under resten av året även växtmaterial, huvudsakligen frön. Ungarna tar insekter och spindlar som sitter på vegetationen. Boet läggs i medelhög gräs- eller starrvegetation, på strandängar företrädesvis i tuvor av älväxing, Sesleria caerulia. Boet är oftast mycket svårt att se men man kan ibland se att honorna rafsat samman en lös boll av torkat gräs som ytterligare skyddar från insyn ovanifrån. De fyra äggen (undantagsvis tre) läggs från början av maj i södra Sverige med omläggningar in i mitten av juni. Kläckning sker från månadsskiftet maj-juni i södra Sverige, och honan stannar med ungarna i samma typ av vegetation där hon lade boet. Viktigaste predatorer av ägg är kråka, korp och räv. På södra sveriges strandängar tar trutar en en stor andel av ungarna. Arten är svårinventerad i och med att det inte finns några parband och det är svårt att hitta bon. Tidigare ostörda honor kan trycka relativt hårt på boet och spela skadade, men kan också gå upp på så stort avstånd att det är omöjligt att avgöra om de lämnat ett bo eller en födosöksplats. Häckande honor cirklar dock normalt runt en vandrare och att räkna cirklande honor är den mest tidseffektiva metoden att inventera häckande brushanar. Rastspel i områden där brushanar inte häckar är vanliga och kan finnas kvar i flera veckor då nya individer tar vid när andra flyttar vidare. Rastande hanar och honor på flyttning norrut besöker också regelbundet spel i områden där sydliga brushanar häckar. Flertalet svenska brushanar övervintrar i Västafrika. Återkommer i början av april-mitten på maj till häckningsområdena i södra Sverige och i mitten-slutet av maj i Lappland.

Ekologisk grupp: Växtätare (herbivor), Djurätare (karnivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Våtmark

Landskapstyper där arten kan förekomma: Fjäll, Havsstrand, Jordbrukslandskap

Biotoper som är viktiga för arten: Öppna gräsmarker, Myrbiotoper, Fjällbiotoper, Öppna strandbiotoper, Öppen fastmark, Blottad mark, Sötvattensstrand, Havsstrand

Biotoper där arten kan förekomma: Människoskapad miljö på land, Vattendrag, Sjöar, Exploaterad miljö

Substrat/Föda:
Levande djur (Viktig)
Växtdelar, ej ved (Viktig)
Brushanen behöver stora områden, öppna och delvis fuktiga marker, med medelhög gräs- och starrvegetation för sin häckning. Såväl minskad som alltför omfattande hävd missgynnar arten kraftigt, i synnerhet som vuxna individer är extremt ortstrogna även inom häckningsområden. Brushanen påbörjar sin häckning sent jämfört med andra vadare och tidig slåtter eller betespåsläpp kan därför påverka arten negativt. En ökad förekomst av predatorer på de sydsvenska strandängarna men kanske även i fjällens lågalpina region, har förmodligen bidragit till brushanens sentida minskning. Artens generella minskning i norra Skandinavien och västra Ryssland har dock med stor sannolikhet sina huvudsakliga orsaker i händelser utanför häckningsområdena, t.ex. dränering och ödeläggelse av viktiga våtmarksområden längs flyttningslederna och i övervintringsområdena samt ett hårt jakttryck både i Afrika och på sina håll i Europa. En nyligen genomförd studie visar att samtidigt som den europeiska populationen minskar så har brushanen ökat i antal i det västsibiriska utbredningsområdet under de senaste 20 åren.

Påverkan
  • Händelser utanför Sverige (Viss negativ effekt)
  • Närvaro av annan art (Viss negativ effekt)
  • Dikning/torrläggning (Stor negativ effekt)
  • Miljögifter (Viss negativ effekt)
I södra Sverige samt i Väster- och Norrbotten utgör bevarande och restaurering av lämpliga häckningsbiotoper tveklöst den viktigaste åtgärden. Medelhårt bete eller slåtter av förhållandevis stora områden ängsmarker, med inslag av sanka partier, krävs för att arten skall trivas. Hanarna etablerar gärna spelplatser på låga kullar eller åsar omgivna av lämpligt häckningshabitat. Vid restaurering av våtmarker kan schaktmassor utnyttjas för att anlägga lämpliga spelplatser, vilket också innebär att man får torrare miljöer insprängt i den fuktiga ängsmarken. Detta gynnar även flera andra vadararter, som gärna häckar i lägre vegetation på torr mark. I Norrlands inland och fjälltrakter finns ett stort utbud av lämpliga häckningsområden och artens minskning har här andra förklaringar än försämrade eller förstörda habitat. Viktiga rastlokaler för brushane, och andra vadararter, måste skyddas mot exploatering och i en del fall även restaureras.

Åtgärdsprogram Fastställt
Utländska namn – NO: Brushane, DK: Brushane, FI: Suokukku, GB: Ruff/Reeve. Brushanen är förtecknad i bilaga 1 i EU:s fågeldirektiv (Rådets direktiv 79/409/EEG) och ingår i Natura 2000. Den är även förtecknad i Bernkonventionen bilaga III (skyddade djurarter), Bonnkonventionen bilaga II (flyttande arter) samt AEWA (African-Euroasian Waterbird Agreement). Brushanen är fredad enligt jaktförordningen (1987:905).

Andersen, F.S. 1948. Contributions to the biology of the Ruff (Philomachus pugnax (L.) II. Dansk Ornith. Forenings Tidssk. 42: 125-148.

Beintema, A.J., Thissen, J.B., Tensen, D. & Visser, G.H. 1990. Feeding ecology of charidiiform chicks in agricultural grassland. Ardea 79: 31-44.

BirdLife International 2004. Birds in Europe: population estimates, trends and conservation status. Cambridge, UK: BirdLife International. (BirdLife Conservation Series No. 12).

Borg, L. 2003. Habitatval av häckande brushanar (Philomachus pugnax). Examensarbete, Uppsala universitet.

Cramp, S. & Simmons, K.E.L. 1983. Handbook of the Birds of Europe, the Middle East and North Africa. The Birds of the Western Palearctic, Vol. III. Oxford: Oxford University Press.

Cronert, H. 2010. Strandängsfåglar längs nedre Helgeån i Kristianstads Vattenrike 2009 - med jämförelser bakåt i tiden. Anser 49: 79-94.

Höglund, J., Widemo, F., Sutherland, W. J. & Nordenfors, H. 1998. Ruffs, Philomachus pugnax, and distribution models: can leks be regarded as patches? Oikos. 82: 370–376.

Johansson, T., Hedgren, S., Kolehmainen, T. & Tydén, L. 2007. Återinventering 2006 av häckande fåglar på gotländska strandängar. Länsstyrelsen i Gotlands län. Rapporter om natur och miljö - nr 2007:17

Larsen, B.H. 2006. Brushane - en kandidat till den nya rödlista. Vår Fuglefauna 29, nr 2.

Lif M, 2002. Dispersal, recruitment and survival in the fragmented population of the ruff, Philomachus pugnax, on Gotland. Examensarbete, Uppsala universitet.

Nordenfors, H. 1994. Bopredation och boplatsval som möjliga faktorer till lek hos brushane (Philomachus pugnax). Examensarbete, Uppsala universitet.

Rakhimberdiev, E., Verkuil, Y.I., Saveliev, A.A., Väisänen, R.A., Karagicheva, J., Soloviev, M.Y., Tomkovich, P.S. & Piersma, T. 2010. A global population redistribution in a migrant shorebird detected with continent-wide qualitative breeding survey data. Diversity Distr. 1-8. 485 s.

Thuman, K. A. 2003. Female reproductive strategies in the Ruff (Philomachus pugnax). PhD thesis, Uppsala University, Acta Universitatis Upsaliensis, Uppsala.

van Rhijn J.G. 1991. The Ruff. London: T. & A.D. Poyser.

Wallin, M., Wallin, K. & Truvé, J. 2009. Fågelfaunan på Ölands sjömarker - inventeringar 1988-2008. Länsstyrelsen i Kalmar län. Länsstyrelsens meddelandeserie 2009:08.

Widemo, F. 1992. Brushanens parningssystem: Lek på gränsen till allvar. Vår Fågelvärld 51(3): 7–10.

Widemo F. 1995. Distribution models and the evolution of lekking. PhD thesis, Uppsala University, Acta Universitatis Upsaliensis, Uppsala.

Widemo, F. 1996. Mansroller i djurvärlden. Fauna och Flora, Nr. 2/3: 32–38.

Widemo F. 1997. The social implications of traditional use of lek sites in the ruff Philomachus pugnax. Behavioural Ecology. 8, 211–217.

Widemo, F. 2002. Brushanen – strandängens riddare. Bläcku 28(1).

Widemo, F. 2007. Nya rön om skötsel av strandängar. Rekommendationer framtagna på uppdrag av Svenska Jägarsällskapet.

Zöckler, C. 2002. A Comparison between Tundra and Wet Grassland Breeding Waders with Special Reference to the Ruff (Philomachus pugnax). Schriftenreihe für Landschaftspflege und Naturschutz, Vol. 74. Federal Agency for Nature Conservation.

Öien, J. & Aarvak, T. 2010. Brushanen försvinner - resultater fra landsdekkende kartleggning og status for arten i Norge. Vår Fuglefauna 33(3): 162-173.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Fredrik Widemo 2005. Rev. Martin Tjernberg 2010. © ArtDatabanken, SLU 2011.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Klass
    Aves - fåglar 
  • Ordning
    Charadriiformes - vadarfåglar 
  • Underordning
    Scolopaci  
  • Familj
    Scolopacidae - snäppor 
  • Släkte
    Calidris - calidrisvadare 
  • Art
    Calidris pugnax, (Linnaeus, 1758) - brushane
    Synonymer
    Tringa pugnax Linnaeus, 1758
    Philomachus pugnax (Linnaeus, 1758)
    Høvu?kambur
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Fredrik Widemo 2005. Rev. Martin Tjernberg 2010. © ArtDatabanken, SLU 2011.