Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  cinnoberbagge

Organismgrupp Skalbaggar, Cucujoidea (glansbaggar, nyckelpigor m.fl.) Cucujus cinnaberinus
Cinnoberbagge Skalbaggar, Cucujoidea (glansbaggar, nyckelpigor m.fl.)

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Den fullbildade skalbaggen är lysande cinnoberröd och platt med svarta käkar och ben. Kroppslängden är mellan tolv och femton millimeter. Huvudet är påfallande stort med kraftiga käkar. Även den mycket platta, gulbruna larven är lätt att känna igen. Den är ganska blank och försedd med fyra utskott på de bakre bakkroppssegmenten.
Utbredning
Länsvis förekomst för cinnoberbagge Observationer i  Sverige för cinnoberbagge
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Tidigare utbredd från Blekinge till Jämtland. Efter 2000 är arten observerad endast i Uppland, Västmanland och södra Gästrikland, medan status i Västmanland (Tinäset) och södra Dalarna (Bysjön) är mer oklar. Uppsala län hyser förmodligen 80 % av landets population, och arten har därför utsetts till Upplands landskapsinsekt. Närmast i södra Norge, södra Finland och i Baltikum. Artens utbredning sträcker sig från Skandinavien och östra Mellaneuropa (Bayern, Österrike) till Ryssland.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Starkt hotad (EN)
Kriterier
B2ab(iii)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Starkt hotad (EN)
  • 2005 Starkt hotad (EN)
  • 2000 Starkt hotad (EN)
Larvutvecklingen sker i innerbarken av nyligen döda, stående eller liggande grova stammar av asp, främst inom urskogsartade områden med en god kontinuitet av gamla, grova aspar. Inom sådana områden kan den även sällsynt utnyttja andra trädslag; ek, alm, björk och ask, vid något tillfälle även barrträd. Arten kan även angripa träd i angränsande kulturskogsbestånd, t.ex döda aspar som lämnats kvar på hyggen. Förr påträffad i nio landskap från Blekinge till Jämtland. Nutida fynd endast i Uppland och Västmanland. Arten är fridlyst i hela landet. Antalet lokalområden i landet skattas till 60 (40-80). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 8000 (6000-10000) km² och förekomstarean (AOO) till 240 (160-320) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser kvalitén på artens habitat. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Starkt hotad (EN). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Starkt hotad (EN). Detta i kombination med att utbredningsområdet är kraftigt fragmenterat och fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. (B2ab(iii)). Global rödlistningskategori: VU A1c (2001).
Ekologi
Larvutvecklingen sker i innerbarken av nyligen döda, stående eller liggande grova stammar av främst lövträd. Huvudsakligen utnyttjas asp, mer sällan ek, alm, björk, ask, poppel eller tall. Gärna i brandskadade träd, även i döda aspar som lämnats kvar på hyggen. Larvens födoval är omtvistat, men förmodligen är den huvudsakligen ett rovdjur. Larvutvecklingen sträcker sig över minst två år. Som mest kan 2–3 generationer utvecklas i ett träd innan det blir olämpligt som substrat pga att barken blir för torr och lossnar. Förpuppningen sker under eftersommaren eller tidigt på hösten i en puppkammare som ofta omgärdas av lösgnagda barkstrimlor. Den fullbildade skalbaggen övervintrar i barken till nästa vår, då fortplantningen sker.
Landskapstyper
Skog
Skog
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Förekommer
Viktig
Biotoper
Lövskog
Lövskog
Triviallövskog
Triviallövskog
Trädbärande gräsmark
Trädbärande gräsmark
Ädellövskog
Ädellövskog
Löv-/barrblandskog
Löv-/barrblandskog
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Saprotrof/fag, detrivor, Fungivor
Substrat/Föda
Ved och bark
Ved och bark
· almar
· almar
· ask
· ask
· asp
· asp
· björkar
· björkar
· ekar
· ekar
· popplar
· popplar
· skogsalm
· skogsalm
· tall
· tall
Dött träd
Dött träd
Levande djur
Levande djur
· leddjur
· leddjur
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Coleoptera (skalbaggar), Familj Cucujidae (plattbaggar), Släkte Cucujus, Art Cucujus cinnaberinus (Scopoli, 1763) - cinnoberbagge Synonymer

Kategori Starkt hotad (EN)
Kriterier B2ab(iii)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Starkt hotad (EN)
  • 2005 Starkt hotad (EN)
  • 2000 Starkt hotad (EN)

Dokumentation Larvutvecklingen sker i innerbarken av nyligen döda, stående eller liggande grova stammar av asp, främst inom urskogsartade områden med en god kontinuitet av gamla, grova aspar. Inom sådana områden kan den även sällsynt utnyttja andra trädslag; ek, alm, björk och ask, vid något tillfälle även barrträd. Arten kan även angripa träd i angränsande kulturskogsbestånd, t.ex döda aspar som lämnats kvar på hyggen. Förr påträffad i nio landskap från Blekinge till Jämtland. Nutida fynd endast i Uppland och Västmanland. Arten är fridlyst i hela landet. Antalet lokalområden i landet skattas till 60 (40-80). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 8000 (6000-10000) km² och förekomstarean (AOO) till 240 (160-320) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser kvalitén på artens habitat. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Starkt hotad (EN). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Starkt hotad (EN). Detta i kombination med att utbredningsområdet är kraftigt fragmenterat och fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. (B2ab(iii)). Global rödlistningskategori: VU A1c (2001).
Konventioner Habitatdirektivets bilaga 2, Habitatdirektivets bilaga 4, Bernkonventionens bilaga II
Fridlysning Fridlyst enligt Artskyddsförordningen (SFS 2007:845), enligt paragraf: 4, 5. Bestämmelsen gäller hela landet
Åtgärdsprogram Fastställt
Global rödlistning NT (2010)
Den fullbildade skalbaggen är lysande cinnoberröd och platt med svarta käkar och ben. Kroppslängden är mellan tolv och femton millimeter. Huvudet är påfallande stort med kraftiga käkar. Även den mycket platta, gulbruna larven är lätt att känna igen. Den är ganska blank och försedd med fyra utskott på de bakre bakkroppssegmenten.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för cinnoberbagge

Länsvis förekomst och status för cinnoberbagge baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för cinnoberbagge

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Tidigare utbredd från Blekinge till Jämtland. Efter 2000 är arten observerad endast i Uppland, Västmanland och södra Gästrikland, medan status i Västmanland (Tinäset) och södra Dalarna (Bysjön) är mer oklar. Uppsala län hyser förmodligen 80 % av landets population, och arten har därför utsetts till Upplands landskapsinsekt. Närmast i södra Norge, södra Finland och i Baltikum. Artens utbredning sträcker sig från Skandinavien och östra Mellaneuropa (Bayern, Österrike) till Ryssland.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Coleoptera - skalbaggar 
  • Underordning
    Polyphaga - allätarbaggar 
  • Överfamilj
    Cucujoidea  
  • Familj
    Cucujidae - plattbaggar 
  • Släkte
    Cucujus  
  • Art
    Cucujus cinnaberinus(Scopoli, 1763) - cinnoberbagge

Larvutvecklingen sker i innerbarken av nyligen döda, stående eller liggande grova stammar av främst lövträd. Huvudsakligen utnyttjas asp, mer sällan ek, alm, björk, ask, poppel eller tall. Gärna i brandskadade träd, även i döda aspar som lämnats kvar på hyggen. Larvens födoval är omtvistat, men förmodligen är den huvudsakligen ett rovdjur. Larvutvecklingen sträcker sig över minst två år. Som mest kan 2–3 generationer utvecklas i ett träd innan det blir olämpligt som substrat pga att barken blir för torr och lossnar. Förpuppningen sker under eftersommaren eller tidigt på hösten i en puppkammare som ofta omgärdas av lösgnagda barkstrimlor. Den fullbildade skalbaggen övervintrar i barken till nästa vår, då fortplantningen sker.

Ekologisk grupp: Saprotrof/fag, detrivor, Fungivor

Landskapstyper som är viktiga för arten: Skog

Landskapstyper där arten kan förekomma: Jordbrukslandskap

Biotoper som är viktiga för arten: Lövskog, Triviallövskog

Biotoper där arten kan förekomma: Trädbärande gräsmark, Ädellövskog, Löv-/barrblandskog

Substrat/Föda:
Ved och bark (Viktig)
· almar - Ulmus (Har betydelse)
· ask - Fraxinus excelsior (Har betydelse)
· asp - Populus tremula (Viktig)
· björkar - Betula (Har betydelse)
· ekar - Quercus (Har betydelse)
· popplar - Populus (Har betydelse)
· skogsalm - Ulmus glabra (Har betydelse)
· tall - Pinus sylvestris (Har betydelse)
Dött träd (Viktig)
Levande djur (Viktig)
· leddjur - Arthropoda (Viktig)
Arten kräver skogsbestånd med god kontinuitet av gamla aspar. Aspen är ett successionsträd och försvinner ofta ut ur bestånden på längre sikt även inne i reservat om inte bränder startar om successionsförloppet. Den stora älgstammen har också haft en negativ inverkan på föryngringen av asp.

Påverkan
  • Avverkning (Stor negativ effekt)
Bestånd med gamla aspar bör sparas inom artens utbredningsområde. Vid nedre Dalälven, som hyser den största populationen av arten i landet, bör vattenföringen anpassas så att naturliga fluktuationer förhindrar igenväxning med gran. Naturvårdsbränning bör bli vanligare så att aspens reproduktion i skogslandskapet gynnas. Viktigt är även att all asp inte röjs eller gallras ut ur kulturskogen på ett tidigt stadium i beståndsvården. Aspar bör alltid sparas i samband med slutavverkningar. Brand bör i större omfattning tillämpas som skötselinstrument för reservat. Älgstammen bör hållas på en sådan nivå att föryngringen av asp ej äventyras. Lokalt kan en kontrollerad fällning av träd eller skapande av högstubbar gynna arten.

Åtgärdsprogram Fastställt

Baranowski, R. 1975. Några bidrag till kännedomen om coleopterfaunan vid nedre Dalälven 1. Ent. Tidskr. 96: 107-108.

Baranowski, R. 1980. Några bidrag till kännedomen om coleopterfaunan vid nedre Dalälven 2. Ent. Tidskr. 101: 36–36.

Baranowski, R. 1982. Några bidrag till kännedomen om coleopterfaunan vid nedre Dalälven 3. Ent. Tidskr. 102: 67–68.

Ehnström, B. & Waldén, H. H. 1986. Faunavård i skogsbruket – Den lägre faunan. Skogsstyrelsen. p. 267.

Eriksson, P. 2013. Åtgärdsprogram för skalbaggar på gammal asp 2013–2017. Naturvårdsverket, Rapport 6573.

Lundblad, O. 1943. Några skalbaggsfynd. Ent. Tidskr. 64: 177–184.

Lundblad, O. 1950. Studier över insektfaunan i Fiby urskog. K. Sv. Vet. Ak:s avh. i naturskyddsärenden nr. 6: 78–79.

Palm, T. 1941. Über die Entwicklung und Lebensweise einiger wenig bekannten Käferarten im Urwaldsgebiete am Fluss Dalälven. III. Opusc. Ent. 6: 21–26.

Palm, T. 1956. Anteckningar om svenska skalbaggar XI. Ent. Tidskr. 77: 60.

Palm, T. 1959. Die Holz- und Rindenkäfer der süd- und mittelschwedischen Laubbäume. Opusc. Ent. Suppl. XVI: 260.

Palm, T. 1962. Anteckningar om svenska skalbaggar XV. Ent. Tidskr. 83: 180.

Palm, T. 1982. Förändringar i den svenska skalbaggsfaunan. Ent. Tidskr. 103:28.

Saalas, U. 1917. Die Fichtenkäfer Finnlands 1. Ann. Acad. Scient. Fenn. Ser.A: 8514–515. Helsingfors.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Bengt Ehnström 1999. Rev. Håkan Ljungberg 2016.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Coleoptera - skalbaggar 
  • Underordning
    Polyphaga - allätarbaggar 
  • Överfamilj
    Cucujoidea  
  • Familj
    Cucujidae - plattbaggar 
  • Släkte
    Cucujus  
  • Art
    Cucujus cinnaberinus, (Scopoli, 1763) - cinnoberbagge
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Bengt Ehnström 1999. Rev. Håkan Ljungberg 2016.