Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  druvgryn

Organismgrupp Alger, Brunalger Botrytella reinboldii
Druvgryn Alger, Brunalger

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Druvgryn är en fingrenad brunalg med relativt få spridda alternerande grenar, vilka ibland kan utgå sida vid sida från samma cell, och grenarna slutar i ett äkta brunalgshår med basal tillväxt. I nordiska vatten tycks den bli upp till ca 5 cm (Rosenvinge & Lund 1941 som Ectocarpus reinboldi), medan man i England anger att den kan bli 10-30 cm (Newton 1931 som Ectocarpus reinboldii). Tillväxten sker interkalärt och cellerna är ofta lika långa som breda, men de kan även bli dubbelt så långa, och har disklika kromatoforer med pyrenoider (Kuylenstierna 1989: Plate 4 som Polytretus reinboldii). Arten anses ha plurilokulära sporangier, vanligen oskaftade, men de kan även ha ett kort skaft eller sitta interkalärt, och kan vara förgrenade. Varje rum i sporangiet har sin egen öppning. Enligt Pedersen (1977 som Polytretus reinboldii), som följt deras utveckling i odling, motsvarar de dock snarare kluster (sori) av sporangier. Han kunde dock inte observera någon sammansmältning av svärmarna, utan enskilda svärmare började sedan växa ut till en grodd. Material från Danmark har haft dessa kluster, medan fyndet från Rörö (se nedan) var sterilt, men utvecklade rikligt med kluster i odling. Ibland har bildningar som liknar unilokulära sporangier hittats på samma grenar, vilka dock troligen är orsakade av svampinfektion (Karlsson et al. 1992). I Sverige finns ytterligare en art Botrytella micromora (Kylin 1907, 1947 som Sorocarpus uvaeformis, (Kuylenstierna 1990 som Sorocarpus micromorus) som har en mycket liknande morfologi och således kan förväxlas, men B. micromora har en annorlunda utveckling av sporangierna och mer välutvecklade basalskivor (Kornmann & Sahling 1984, 1988).
Utbredning
Länsvis förekomst för druvgryn Observationer i  Sverige för druvgryn
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Druvgryn påträffades i senare tid för första gången i Sverige i april 1956 vid ön Bonden i Gullmarns yttre del på 8 m djup (Wærn 1958 som Polytretus reinboldii) och senare i augusti 1979 på en sten på 10 m djup vid Rörö i Göteborgs norra skärgård (Kuylenstierna 1990 som Polytretus reinboldii, Karlsson et al. 1992). Det allra första fyndet av druvgryn inom svenska ekonomiska zonen är dock insamlat av Rosenvinge från 11-12 m djup bland Ectocarpus siliculosus vid Fladen (N 57°10''40'''', E 11°14''40'''') i maj 1893 (Rosenvinge & Lund 1941 som Ectocarpus reinboldi). B. reinboldii är sällsynt även i Norge där den inte nämns i Rueness flora (1977), men finns listad utan närmare detaljer i "Norwegian seaweeds" (). Inom den danska ekonomiska zonen blir då de äldsta fynden av arten de som gjordes av Ostenfeld i maj 1904 och maj 1907 på en boj vid Skagens rev (Rosenvinge & Lund 1941 som Ectocarpus reinboldi). Pedersen (1977 som Polytretus reinboldii) har beskrivit utvecklingen i odling hos exemplar insamlade 1973 från sten på 3 m djup vid Hirsholmen NO om Fredrikshavn, i norra Kattegatt, och Nielsen & Dahl (1992 som Polytretus reinboldii) fann arten för första gången i Samsöhavet vid ön Vejrø i april 1989 på mindre stenar på 1,5 m djup, där ytsalthalten är runt 18,5 psu. Enligt Nielsen (2005) är druvgryn också hittad i Smålandshavet, längre söderut. Arten beskrevs först från Helgoland (Reinke 1892 som Ectocarpus reinboldii) men den finns inte angiven från andra tyska områden (Schories et al. 2009). Newton (1931 som Ectocarpus reinboldii) angav den som mycket ovanlig, funnen i Dorset, och några andra referenser från Brittiska öarna finns inte hos Guiry & Guiry (2011). De få fynden från svenska kusten gör att vår kunskap om arten är bristfällig och den har därför klassificerats som DD.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Kunskapsbrist (DD)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Kunskapsbrist (DD)
Brunalgen Botrytella reinboldii har endast påträffats ett fåtal gånger i Sverige (Wærn 1958, Kuylenstierna 1989-90). Få fynd finns rapporterade från Norge och Danmark. Faktaunderlaget bedöms vara otillräckligt för att avgöra vilken av de olika rödlistningskategorierna som är mest trolig.
Ekologi
Vid Bonden hittades druvgryn på skalgrusbotten på våren insnärjd bland tofsar av brunalgen Haplospora globosa (Wærn 1958 som Polytretus reinboldii), medan den i Göteborgs skärgård växte på en liten sten. Arten är huvudsakligen marin, men tål en viss utsötning (se ovan). Fyndet från Rörö var sterilt men blev i odling (Kuylenstierna 1989, 1990 som Polytretus reinboldii) rikligt fertil vid låga ljusstyrkor (<500 lux). Nielsen & Dahl (1992) påpekade att de flesta fynden i Norden var gjorda under våren. Vid Helgoland angav Reinke (1892) att arten växer på andra alger och kan bli mellan 10 och 30 cm lång.
Landskapstyper
Marin miljö
Marin miljö
Förekommer
Viktig
Biotoper
Hav
Hav
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Autotrof (fotosyntetiserande)
Substrat/Föda
Berg/hårdbotten
Berg/hårdbotten
Mark/sediment
Mark/sediment
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Phaeophyceae (brunalger), Ordning Ectocarpales, Familj Chordariaceae, Släkte Botrytella, Art Botrytella reinboldii (Reinke) Kornmann & Sahling - druvgryn Synonymer Ectocarpus reinboldii Reinke, Sorocarpus reinboldii (Reinke) Kornmann & Sahling, Polytretus reinboldii (Reinke) Sauv.

Kategori Kunskapsbrist (DD)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Kunskapsbrist (DD)

Dokumentation Brunalgen Botrytella reinboldii har endast påträffats ett fåtal gånger i Sverige (Wærn 1958, Kuylenstierna 1989-90). Få fynd finns rapporterade från Norge och Danmark. Faktaunderlaget bedöms vara otillräckligt för att avgöra vilken av de olika rödlistningskategorierna som är mest trolig.
Druvgryn är en fingrenad brunalg med relativt få spridda alternerande grenar, vilka ibland kan utgå sida vid sida från samma cell, och grenarna slutar i ett äkta brunalgshår med basal tillväxt. I nordiska vatten tycks den bli upp till ca 5 cm (Rosenvinge & Lund 1941 som Ectocarpus reinboldi), medan man i England anger att den kan bli 10-30 cm (Newton 1931 som Ectocarpus reinboldii). Tillväxten sker interkalärt och cellerna är ofta lika långa som breda, men de kan även bli dubbelt så långa, och har disklika kromatoforer med pyrenoider (Kuylenstierna 1989: Plate 4 som Polytretus reinboldii). Arten anses ha plurilokulära sporangier, vanligen oskaftade, men de kan även ha ett kort skaft eller sitta interkalärt, och kan vara förgrenade. Varje rum i sporangiet har sin egen öppning. Enligt Pedersen (1977 som Polytretus reinboldii), som följt deras utveckling i odling, motsvarar de dock snarare kluster (sori) av sporangier. Han kunde dock inte observera någon sammansmältning av svärmarna, utan enskilda svärmare började sedan växa ut till en grodd. Material från Danmark har haft dessa kluster, medan fyndet från Rörö (se nedan) var sterilt, men utvecklade rikligt med kluster i odling. Ibland har bildningar som liknar unilokulära sporangier hittats på samma grenar, vilka dock troligen är orsakade av svampinfektion (Karlsson et al. 1992). I Sverige finns ytterligare en art Botrytella micromora (Kylin 1907, 1947 som Sorocarpus uvaeformis, (Kuylenstierna 1990 som Sorocarpus micromorus) som har en mycket liknande morfologi och således kan förväxlas, men B. micromora har en annorlunda utveckling av sporangierna och mer välutvecklade basalskivor (Kornmann & Sahling 1984, 1988).

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för druvgryn

Länsvis förekomst och status för druvgryn baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för druvgryn

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Druvgryn påträffades i senare tid för första gången i Sverige i april 1956 vid ön Bonden i Gullmarns yttre del på 8 m djup (Wærn 1958 som Polytretus reinboldii) och senare i augusti 1979 på en sten på 10 m djup vid Rörö i Göteborgs norra skärgård (Kuylenstierna 1990 som Polytretus reinboldii, Karlsson et al. 1992). Det allra första fyndet av druvgryn inom svenska ekonomiska zonen är dock insamlat av Rosenvinge från 11-12 m djup bland Ectocarpus siliculosus vid Fladen (N 57°10''40'''', E 11°14''40'''') i maj 1893 (Rosenvinge & Lund 1941 som Ectocarpus reinboldi). B. reinboldii är sällsynt även i Norge där den inte nämns i Rueness flora (1977), men finns listad utan närmare detaljer i "Norwegian seaweeds" (). Inom den danska ekonomiska zonen blir då de äldsta fynden av arten de som gjordes av Ostenfeld i maj 1904 och maj 1907 på en boj vid Skagens rev (Rosenvinge & Lund 1941 som Ectocarpus reinboldi). Pedersen (1977 som Polytretus reinboldii) har beskrivit utvecklingen i odling hos exemplar insamlade 1973 från sten på 3 m djup vid Hirsholmen NO om Fredrikshavn, i norra Kattegatt, och Nielsen & Dahl (1992 som Polytretus reinboldii) fann arten för första gången i Samsöhavet vid ön Vejrø i april 1989 på mindre stenar på 1,5 m djup, där ytsalthalten är runt 18,5 psu. Enligt Nielsen (2005) är druvgryn också hittad i Smålandshavet, längre söderut. Arten beskrevs först från Helgoland (Reinke 1892 som Ectocarpus reinboldii) men den finns inte angiven från andra tyska områden (Schories et al. 2009). Newton (1931 som Ectocarpus reinboldii) angav den som mycket ovanlig, funnen i Dorset, och några andra referenser från Brittiska öarna finns inte hos Guiry & Guiry (2011). De få fynden från svenska kusten gör att vår kunskap om arten är bristfällig och den har därför klassificerats som DD.
  • Rike
    Chromista - kromister 
  • Underrike
    Harosa  
  • Infrarike
    Halvaria  
  • Överstam
    Heterokonta  
  • Stam
    Ochrophyta - ockraalger 
  • Klass
    Phaeophyceae - brunalger 
  • Ordning
    Ectocarpales  
  • Familj
    Chordariaceae  
  • Släkte
    Botrytella  
  • Art
    Botrytella reinboldii(Reinke) Kornmann & Sahling - druvgryn
    Synonymer
    Ectocarpus reinboldii Reinke
    Sorocarpus reinboldii (Reinke) Kornmann & Sahling
    Polytretus reinboldii (Reinke) Sauv.

Vid Bonden hittades druvgryn på skalgrusbotten på våren insnärjd bland tofsar av brunalgen Haplospora globosa (Wærn 1958 som Polytretus reinboldii), medan den i Göteborgs skärgård växte på en liten sten. Arten är huvudsakligen marin, men tål en viss utsötning (se ovan). Fyndet från Rörö var sterilt men blev i odling (Kuylenstierna 1989, 1990 som Polytretus reinboldii) rikligt fertil vid låga ljusstyrkor (<500 lux). Nielsen & Dahl (1992) påpekade att de flesta fynden i Norden var gjorda under våren. Vid Helgoland angav Reinke (1892) att arten växer på andra alger och kan bli mellan 10 och 30 cm lång.

Ekologisk grupp: Autotrof (fotosyntetiserande)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Marin miljö

Biotoper som är viktiga för arten: Hav

Substrat/Föda:
Berg/hårdbotten (Viktig)
Mark/sediment (Viktig)
Då det är mycket få fynd gjorda i Sverige är det svåra att uttala sig om hot, men med växtplatser i skärgården alldeles utanför Göteborg torde arten inte vara extremt känslig för föroreningar (cf. Kuylenstierna 1990). De sydligare danska fynden vittnar också om att den tål viss utsötning.

Påverkan
  • Förstörelse av habitat/substrat (Viss negativ effekt)
De få fynden från Sverige, Norge och Danmark innebär att några specifika åtgärder knappast är aktuella, men en ökad uppmärksamhet vid inventeringar skulle dock vara önskvärd, för att få en bättre bild av artens totala utbredning.

Guiry, M.D. & Guiry, G.M. 2011. AlgaeBase. World-wide electronic publication, National University of Ireland, Galway. http://www.algaebase.org; searched on 02 August 2011.

Karlsson, J., Kuylenstierna, M., Åberg, P. 1992. Contribution to the seaweed flora of Sweden: New or otherwise interesting records from the west coast. Acta Phytogeogr. Suec. 78: 49-63.

Kornmann, P. & Sahling, P.-H. 1984. Der Sorocarpus-Komplex (Ectocarpaceae, Phaeophyta). Helgoländer Meeresuntersuchungen 38: 87-101

Kornmann, P. & Sahling, P.-H. 1988. Die Entwirrung des Botrytella (Sorocarpus)-Komplexes (Ectocarpaceae, Phaeophyta). Helgoländer Meeresuntersuchungen 42: 1-12.

Kuylenstierna, M. 1989. Benthic Algal Vegetation in the Nordre Älv Estuarium (Swedish West Coast). Volume 2. Plates. Ph. D. Thesis, Dept Marine Botany, University of Göteborg, 76 Plates.

Kuylenstierna, M. 1990. Benthic Algal Vegetation in the Nordre Älv Estuarium (Swedish West Coast). Volume 1. Text. Ph. D. Thesis, Dept Marine Botany, University of Göteborg, pp. 1-244.

Kylin, H. 1907. Studien über die Algenflora der schwedischen Westküste. Avhandling Uppsala univ., Uppsala, pp. 1-287 + 6 planscher.

Kylin, H. 1947. Die Phaeophyceen der schwedischen Westküste. Lunds Univ. Årsskr. N. F. Avd. 2, 43 Nr 4: 1-99 + 18 planscher.

Newton, L. 1931. A Handbook of the British Seaweeds, British Museum (Natural History), London, pp. 1-478

Nielsen, R. 2005. Danish seaweeds. Distributional Index. Botanical Museum, Copenhagen. [http://www.nathimus.ku.dk/bot/seaweeds.htm]

Nielsen, R. & Dahl, K. 1992. Marine algae south of the island Vejrø, the Samsø area, Denmark. Acta Phytogeogr. Suec. 78: 111-116.

Pedersen, P.M. 1977. Polytretus reinboldii, a rare brown alga in culture (Ectocarpales, Sorocarpaceae fam. nov.). Bot. Notiser 130: 35-40.

Reinke, J. 1889. Atlas deutscher Meeresalgen. Zweites Heft, Lief. III-V, Tafel 36-50. Paul Parey, Berlin.

Rosenvinge, L. K. Lund, S. 1941. The marine algæ of Denmark. Contributions to their natural history. Vol. II. Phæophyceæ. I. Ectocarpaceæ and Acinetosporaceæ. Det Kongelige Danske Videnskabernes Selskab. Biologiske Skrifter, Bind I, Nr.4, pp. 1-79.

Rueness, J. 1977. Norsk Algeflora. Universitetsforlaget, Oslo, pp.1-266.

Schories, D., Selig, U., Schubert, H. 2009. Species and synonym list of the German marine macroalgae based on historical and recent records. Rostock Meeresbiol. Beitr. 21: 7-135.

Wærn, M. 1958. Phycological investigations of the Swedish west coast. I. Introduction and study of the Gåsö shell-bottom. Sv. Bot. Tidskr. 52: 319-342+ 4 planscher.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Inger Wallentinus

Namn och släktskap
  • Rike
    Chromista - kromister 
  • Underrike
    Harosa  
  • Infrarike
    Halvaria  
  • Överstam
    Heterokonta  
  • Stam
    Ochrophyta - ockraalger 
  • Klass
    Phaeophyceae - brunalger 
  • Ordning
    Ectocarpales  
  • Familj
    Chordariaceae  
  • Släkte
    Botrytella  
  • Art
    Botrytella reinboldii, (Reinke) Kornmann & Sahling - druvgryn
    Synonymer
    Ectocarpus reinboldii Reinke
    Sorocarpus reinboldii (Reinke) Kornmann & Sahling
    Polytretus reinboldii (Reinke) Sauv.
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Inger Wallentinus