Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  dynöronblomfluga

Organismgrupp Tvåvingar, Flugor Pelecocera lusitanica
Dynöronblomfluga Tvåvingar, Flugor

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
En mycket liten, slank och svartglänsande art med gulrött tredje antennsegment samt tre till fyra par gulaktiga fläckar som i varierande grad är täckta av grå pudring på bakkroppen. I Sverige bara känd från norra Öland, Fårö och Gotska Sandön, där den hittas på öppen ljunghed och stranddyner.

Längd 4-8 mm. Ansikte i nedre halvan kraftigt framskjutet och rödgult, i övre halvan mörkt och övervägande gråpudrat med en blanksvart mittstrimma. Pannan hos hanen gråpudrad, hos honan övervägande blanksvart med ett smalt tvärband av pudring framtill och två rödbruna, trekantiga fläckar intill ögonen. Lunula med glänsande bakkant och ett pudrat framförliggande, trekantigt område. Antennerna är rödgula, hos hanen med ett stort, oftast brett ovalt tredje segment som är mörkt vid övre framhörnet. Hos honan varierar det tredje antennsegmentets form från långsträckt ovalt till runt, och det är mörkt längs översidan. Både hos hanarna och de honor som har långsträckt tredje antennsegment är antennborstet infästat ungefär mitt på segmentets översida, hos honor med brett ovalt till runt tredje antennsegment längre fram. Antennborstet är mörkt och kraftigt samt riktat snett framåt/uppåt. Ryggskölden är svartglänsande med halvt åtliggande, ljus behåring och gråpudrade skuldror. Sidoplåtarna är helt gråpudrade och har oftast ett ljust eller mörkt borst strax framför vingfästet. Den övre, främre och platta delen av sidoplåten bakom främre andningsöppningen har (förutom pudringen) också för arten typiska, längre hår. Bakkroppen är svart med gles behåring samt åtskilda, mer eller mindre kraftigt pudrade parfläckar på tergiterna 2-4, hos honan även på tergit 5. Parfläckarna är ofta gulaktiga under pudringen men kan, speciellt hos mindre individer, anta samma grundfärg som bakkroppen i övrigt. Vingarna är klara med gulaktigt vingmärke. Främre bakkantribban är mjukt men ganska kraftigt böjd. Benen är delvis mörka, delvis gulröda. Låren är mörka åtminstone på utsidan, skenbenen har en kraftig mörk ring, och fötterna är mörka åtminstone på översidan.
Hos vissa honor påminner tredje antennsegments form om det hos Pelecocera tricincta. Hos denna art har vingarna dock en ännu skarpare vinklad främre bakkantribba, vars främre del inte löper parallellt med bakkanten. De övriga två arterna i undersläktet Chamaesyrphus saknar helt hår på den främre, övre delen av sidoplåten.
Utbredning
Länsvis förekomst för dynöronblomfluga Observationer i  Sverige för dynöronblomfluga
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
I Sverige är dynöronblomfluga känd genom ett första fynd från Öland (1953), och ett fåtal fynd från Gotland (främst Fårö) samt från Gotska Sandön. På Gotska Sandön förekommer den åtminstone vissa år talrikt, på de övriga lokalerna kan den vara försvunnen eller på väg att försvinna. I Danmark förekommer den sällsynt vid Skagen, på några lokaler längs Jyllands västkust samt på ön Anholt i Kattegatt. I Finland finns den på några kustlokaler i Åbo län, Nyland och Österbotten samt en inlandslokal i Tavastland. Arten förekommer vidare I Sverige är dynöronblomfluga känd genom ett första fynd från Öland (1953), och ett fåtal fynd från Gotland (främst Fårö) samt från Gotska Sandön. På Gotska Sandön förekommer den åtminstone vissa år talrikt, på de övriga lokalerna kan den vara försvunnen eller på väg att försvinna. I Danmark förekommer den sällsynt vid Skagen, på några lokaler längs Jyllands västkust samt på ön Anholt i Kattegatt. I Finland finns den på några kustlokaler i Åbo län, Nyland och Österbotten samt en inlandslokal i Tavastland. Arten förekommer vidare längs Östersjön från Karelska näset (Ryssland) via Baltikum till Polen och sedan åter längs Nordsjökusten från Nederländerna till Portugal, Spanien (inklusive Kanarieöarna) och Italien. Den tycks på senare tid ha försvunnit från Nederländerna och Belgien. I framför allt Sydeuropa kan det vara fråga om ett artkomplex bestående av flera arter, vilket innebär att det uppgivna utbredningsområdet kan komma att revideras. Att arten påträffades kring Berlin i början av 1900-talet tyder på att den även har funnits i områden med inlandsdyner i Centraleuropa. Det största hotet mot artens förekomst i Europa är sannolikt minskningen och fragmenteringen av dess habitat.
Sentida fynd i Artportalen finns även från ett stråk sandiga habitat söder om Vättern, plus fynd söder om Kalmar. Trots att de sydsvenska dynområdena är relativt väl undersökta finns inga rapporter därifrån.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Sårbar (VU)
Kriterier
B2ab(iii)c(iv)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Starkt hotad (EN)
  • 2005 Starkt hotad (EN)
  • 2000 Sårbar (VU)
Dynöronblomfluga är känd från: Öland (Böda 1953) där den har ej återfunnits sedan dess; Gotland inklusive Gotska Sandön där den har regelbundet setts, Smålands inland där den upptäcktes 2011. Fortgående habitatförlust. Arten gynnas av lagom störning och den tål varken igenväxning eller alltför mycket tramp. Antalet lokalområden i landet skattas till 20 (10-40). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 80 (40-160) km². Det föreligger indikation på eller misstanke om populationsminskning. Minskningen avser kvalitén på artens habitat. Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i antalet fullvuxna individer. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Sårbar (VU). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att utbredningsområdet förmodligen är kraftigt fragmenterat, extrema fluktuationer förmodligen förekommer och fortgående minskning förmodligen förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. (B2ab(iii)c(iv)).
Ekologi
Dynöronblomfluga förekommer främst i gränsområdet mellan stranddyner bevuxna med sandrör Ammophila arenaria och grådyner bevuxna med ungtallar, samt på kustnära hyggen med ljung och öppna sandpartier. På Gotska Sandön sitter flugan gärna på ris av ljung Calluna vulgaris eller besöker dess blommor. I varmt belägna partier med låg vegetation innanför stranddyner besöker arten blommor av gulmåra Galium verum, och flugan har heller inga problem med att i varm väderlek flyga längs stranden, där den besöker blommor av marviol Cakile maritima. På försommaren besöker den maskrosor Taraxacum spp. På Fårö besöks dessutom flockfibbla Hieracium umbellatum, i Danmark rotfibbla Hypochoeris radicata och bockrot Pimpinella saxifraga, och utanför Norden även krypvide Salix repens. På Gotska Sandön varar flygtiden från slutet av maj till början av juni och sedan åter från slutet av juli till åtminstone slutet av augusti. I Danmark flyger arten till slutet av oktober, men märkligt nog saknas fynd från maj-juni. Troligen övervintrar arten som fullbildad fluga. Larvens levnadssätt är inte känt, men arten tycks vara beroende av sanddrift och kraftig solinstrålning. Sannolikt utvecklas larven på ljungplantor eller översandade tallgrenar, men det är också möjligt att den livnär sig av bladlöss eller andra smådjur.
Landskapstyper
Havsstrand
Havsstrand
Skog
Skog
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Urban miljö
Urban miljö
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Blottad mark
Blottad mark
Barrskog
Barrskog
Människoskapad miljö på land
Människoskapad miljö på land
Exploaterad miljö
Exploaterad miljö
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Växtätare (herbivor), Nyttjar nektar/pollen
Substrat/Föda
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Diptera (tvåvingar), Familj Syrphidae (blomflugor), Släkte Pelecocera (öronblomflugor), Art Pelecocera lusitanica (Mik, 1898) - dynöronblomfluga Synonymer Pelecocera lusitanicus (Mik, 1898), Chamaesyrphus lusitanicus Mik, 1898, dyndvärgblomfluga, Chamaesyrphus lusitanicus (Mik, 1898)

Kategori Sårbar (VU)
Kriterier B2ab(iii)c(iv)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Starkt hotad (EN)
  • 2005 Starkt hotad (EN)
  • 2000 Sårbar (VU)

Dokumentation Dynöronblomfluga är känd från: Öland (Böda 1953) där den har ej återfunnits sedan dess; Gotland inklusive Gotska Sandön där den har regelbundet setts, Smålands inland där den upptäcktes 2011. Fortgående habitatförlust. Arten gynnas av lagom störning och den tål varken igenväxning eller alltför mycket tramp. Antalet lokalområden i landet skattas till 20 (10-40). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 80 (40-160) km². Det föreligger indikation på eller misstanke om populationsminskning. Minskningen avser kvalitén på artens habitat. Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i antalet fullvuxna individer. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Sårbar (VU). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att utbredningsområdet förmodligen är kraftigt fragmenterat, extrema fluktuationer förmodligen förekommer och fortgående minskning förmodligen förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. (B2ab(iii)c(iv)).
En mycket liten, slank och svartglänsande art med gulrött tredje antennsegment samt tre till fyra par gulaktiga fläckar som i varierande grad är täckta av grå pudring på bakkroppen. I Sverige bara känd från norra Öland, Fårö och Gotska Sandön, där den hittas på öppen ljunghed och stranddyner.

Längd 4-8 mm. Ansikte i nedre halvan kraftigt framskjutet och rödgult, i övre halvan mörkt och övervägande gråpudrat med en blanksvart mittstrimma. Pannan hos hanen gråpudrad, hos honan övervägande blanksvart med ett smalt tvärband av pudring framtill och två rödbruna, trekantiga fläckar intill ögonen. Lunula med glänsande bakkant och ett pudrat framförliggande, trekantigt område. Antennerna är rödgula, hos hanen med ett stort, oftast brett ovalt tredje segment som är mörkt vid övre framhörnet. Hos honan varierar det tredje antennsegmentets form från långsträckt ovalt till runt, och det är mörkt längs översidan. Både hos hanarna och de honor som har långsträckt tredje antennsegment är antennborstet infästat ungefär mitt på segmentets översida, hos honor med brett ovalt till runt tredje antennsegment längre fram. Antennborstet är mörkt och kraftigt samt riktat snett framåt/uppåt. Ryggskölden är svartglänsande med halvt åtliggande, ljus behåring och gråpudrade skuldror. Sidoplåtarna är helt gråpudrade och har oftast ett ljust eller mörkt borst strax framför vingfästet. Den övre, främre och platta delen av sidoplåten bakom främre andningsöppningen har (förutom pudringen) också för arten typiska, längre hår. Bakkroppen är svart med gles behåring samt åtskilda, mer eller mindre kraftigt pudrade parfläckar på tergiterna 2-4, hos honan även på tergit 5. Parfläckarna är ofta gulaktiga under pudringen men kan, speciellt hos mindre individer, anta samma grundfärg som bakkroppen i övrigt. Vingarna är klara med gulaktigt vingmärke. Främre bakkantribban är mjukt men ganska kraftigt böjd. Benen är delvis mörka, delvis gulröda. Låren är mörka åtminstone på utsidan, skenbenen har en kraftig mörk ring, och fötterna är mörka åtminstone på översidan.
Hos vissa honor påminner tredje antennsegments form om det hos Pelecocera tricincta. Hos denna art har vingarna dock en ännu skarpare vinklad främre bakkantribba, vars främre del inte löper parallellt med bakkanten. De övriga två arterna i undersläktet Chamaesyrphus saknar helt hår på den främre, övre delen av sidoplåten.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för dynöronblomfluga

Länsvis förekomst och status för dynöronblomfluga baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för dynöronblomfluga

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



I Sverige är dynöronblomfluga känd genom ett första fynd från Öland (1953), och ett fåtal fynd från Gotland (främst Fårö) samt från Gotska Sandön. På Gotska Sandön förekommer den åtminstone vissa år talrikt, på de övriga lokalerna kan den vara försvunnen eller på väg att försvinna. I Danmark förekommer den sällsynt vid Skagen, på några lokaler längs Jyllands västkust samt på ön Anholt i Kattegatt. I Finland finns den på några kustlokaler i Åbo län, Nyland och Österbotten samt en inlandslokal i Tavastland. Arten förekommer vidare I Sverige är dynöronblomfluga känd genom ett första fynd från Öland (1953), och ett fåtal fynd från Gotland (främst Fårö) samt från Gotska Sandön. På Gotska Sandön förekommer den åtminstone vissa år talrikt, på de övriga lokalerna kan den vara försvunnen eller på väg att försvinna. I Danmark förekommer den sällsynt vid Skagen, på några lokaler längs Jyllands västkust samt på ön Anholt i Kattegatt. I Finland finns den på några kustlokaler i Åbo län, Nyland och Österbotten samt en inlandslokal i Tavastland. Arten förekommer vidare längs Östersjön från Karelska näset (Ryssland) via Baltikum till Polen och sedan åter längs Nordsjökusten från Nederländerna till Portugal, Spanien (inklusive Kanarieöarna) och Italien. Den tycks på senare tid ha försvunnit från Nederländerna och Belgien. I framför allt Sydeuropa kan det vara fråga om ett artkomplex bestående av flera arter, vilket innebär att det uppgivna utbredningsområdet kan komma att revideras. Att arten påträffades kring Berlin i början av 1900-talet tyder på att den även har funnits i områden med inlandsdyner i Centraleuropa. Det största hotet mot artens förekomst i Europa är sannolikt minskningen och fragmenteringen av dess habitat.
Sentida fynd i Artportalen finns även från ett stråk sandiga habitat söder om Vättern, plus fynd söder om Kalmar. Trots att de sydsvenska dynområdena är relativt väl undersökta finns inga rapporter därifrån.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Diptera - tvåvingar 
  • Underordning
    Brachycera - flugor 
  • Överfamilj
    Syrphoidea  
  • Familj
    Syrphidae - blomflugor 
  • Underfamilj
    Eristalinae  
  • Tribus
    Rhingiini  
  • Släkte
    Pelecocera - öronblomflugor 
  • Art
    Pelecocera lusitanica(Mik, 1898) - dynöronblomfluga
    Synonymer
    Pelecocera lusitanicus (Mik, 1898)
    Chamaesyrphus lusitanicus Mik, 1898
    dyndvärgblomfluga
    Chamaesyrphus lusitanicus (Mik, 1898)

Dynöronblomfluga förekommer främst i gränsområdet mellan stranddyner bevuxna med sandrör Ammophila arenaria och grådyner bevuxna med ungtallar, samt på kustnära hyggen med ljung och öppna sandpartier. På Gotska Sandön sitter flugan gärna på ris av ljung Calluna vulgaris eller besöker dess blommor. I varmt belägna partier med låg vegetation innanför stranddyner besöker arten blommor av gulmåra Galium verum, och flugan har heller inga problem med att i varm väderlek flyga längs stranden, där den besöker blommor av marviol Cakile maritima. På försommaren besöker den maskrosor Taraxacum spp. På Fårö besöks dessutom flockfibbla Hieracium umbellatum, i Danmark rotfibbla Hypochoeris radicata och bockrot Pimpinella saxifraga, och utanför Norden även krypvide Salix repens. På Gotska Sandön varar flygtiden från slutet av maj till början av juni och sedan åter från slutet av juli till åtminstone slutet av augusti. I Danmark flyger arten till slutet av oktober, men märkligt nog saknas fynd från maj-juni. Troligen övervintrar arten som fullbildad fluga. Larvens levnadssätt är inte känt, men arten tycks vara beroende av sanddrift och kraftig solinstrålning. Sannolikt utvecklas larven på ljungplantor eller översandade tallgrenar, men det är också möjligt att den livnär sig av bladlöss eller andra smådjur.

Ekologisk grupp: Växtätare (herbivor), Nyttjar nektar/pollen

Landskapstyper som är viktiga för arten: Havsstrand

Landskapstyper där arten kan förekomma: Skog, Jordbrukslandskap, Urban miljö

Biotoper som är viktiga för arten: Öppen fastmark, Blottad mark

Biotoper där arten kan förekomma: Barrskog, Människoskapad miljö på land, Exploaterad miljö

Substrat/Föda:
Växtdelar, ej ved (Viktig)
Arten tros behöva lagom störda sandområden för sin utveckling. Habitatminskning och fragmentering torde vara det största hotet på europeisk nivå. Flera av populationerna är uppenbarligen isolerade och på sina håll kraftigt fragmenterade.

Påverkan
  • Igenväxning (Stor negativ effekt)
Förhindra igenväxning eller exploatering av aktuella lokaler. Noggrannare studier och kartläggande av artens biologi, och utbredning, erfordras för att precisera ytterligare åtgärder.
Namngivning: Pelecocera lusitanica (Mik, 1898). Originalbeskrivning: Chamaesyrphus lusitanicus. Wien. Entomol. Ztg. 17: 143.

Etymologi: lusitanica fem. av lusitanicus (lat.) = portugisisk, dvs. från Portugal.

Uttal: [Pelekoséra lusitánica]



Speigth (1999) anger att C. lusitanicus ser ut att omfatta två eller fler arter inom Europa. I avvaktan på en revision får ovanstående uppgifter om övriga Europa avse "lusitanicus-gruppen”. I Norden har vi sannolikt endast en art.

Andersson, H. 1988. De svenska blomflugorna av tribus Pelecocerini (Diptera: Syrphidae). FaZett 1: 13–15.

Bankowska, R. 1963. Munchówki – Diptera. 34 Syrphidae. Klucze do Oznaczania Owadów Polski, 28: 65–69. Warszawa.

Bartsch, H. 1995. Check List for Swedish Hoverflies. Järfälla.

Bartsch, H. 1998. Blomflugor och andra insekter på Gotska Sandön. Länstyrelsen i Gotlands län, Livsmiljöenheten, rapport 1998: 7.

Bartsch, H. 2001. Swedish Province Catalogue for Hoverflies (Diptera, Syrphidae). Entomologisk tidskrift 122: 189-

Bartsch, H., Binkiewicz, E., Klintbjer, A., Rådén, A & Nasibov, E. 2009. Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Tvåvingar: Blomflugor: Eristalinae & Microdontinae. ArtDatabanken, SLU, Uppsala.

Goot, V. S. van der 1981. De zweefvliegen van Nordwest-Europa en Europees Rusland, in het bijzonder van de Benelux. Bibl. K. Ned. Natuurhist. Ver. Amsterdam 32.

Johansson, N. 2012. Nya fynd av dynöronblomfluga Pelecocera lusitanica (Mik, 1898) (Diptera: Syrphidae). Entomologisk Tidskrift 133(3): 105-109.

Johansson, N. 2014.Vildbin och andra skyddsvärda insekter på sandmarker längs Nybroåsen. Meddelandeserien nr 2014:15. Länsstyrelsen Kalmar län.

Kuznetzov, S. Yu. 1993. A checklist of Latvian, Lithuanian and Estonian hover flies (Diptera, Syrphidae). Dipterological Research 4: 35–47.

Peck, L. V. i Soos, A. & Papp, L. 1988. Catalogue of Palaearctic Diptera, Volume 8, Syrphidae – Conopidae: 213. Budapest.

Röder, G. 1990. Biologie der Schwebfliegen Deutschlands. Erna Bauer Verlag, Keltern Weiler.

Speight, M.C.D. 1994. Revision des syrphides de la faune de France: II. Les Microdontidae et les Syrphidae Melisiinae (in part.) (Diptera, Syrphidoidae). Bulletin de la Société entomologique de France 99: 181–190.

Speight, M.C.D. 2000. Species accounts of European Syrphidae (Diptera): species of the Atlantic, Continental and Northern Regions. In: Speight, M.C.D., Castella, E., Obrdlik, P. and Ball, S. (eds.) Syrph the Net, the database of European Syrphidae, vol.20. Syrph the Net publications, Dublin.

Speight, M.C.D. & Castella, E. 2000. Range and Status data for European Syrphidae (Diptera): species of the Atlantic, Continental & Northern Regions. In: Speight, M.C.D., Castella, E., Obrdlik, P. and Ball, S.(eds.) Syrph the Net, the database of European Syrphidae, vol. 21, Syrph the Net publications, Dublin.

Stackelberg, A. A. 1988. Diptera and Siphonaptera, Part II: 147. In: Bei-Benko, G. Ya. Keys to the Insects of the European Part of the USSR, Volume V. Amarind Publishing Co. New Delhi.

Sörensson, M. 1989. Insektsfaunan i Ulla Hau och några andra gotländska sanddynområden. Länsstyrelsen i Gotlands län.

Torp, E. 1994. Danmarks Svirrefluer (Diptera: Syrphidae). Danmarks Dyreliv 6.

Verlinden, L & Decleer, K. 1987. The Hoverflies (Diptera, Syrphidae) of Belgium and their Faunistics: Frequency, distribution, phenology. Kon. Belg. Inst. voor Natuurwetenschappen. Brussel.

Wolf, D. 1998. Zur Schwebfliegenfauna des Berliner Raums (Dipstera, Syrphidae). Volucella 3: 87–132.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Hans Bartsch 2009 (kännetecken, ekologi, utbredning, bearbetad av Ragnar Hall, ArtDatabanken). Rev Jonas Sandström 2012

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Diptera - tvåvingar 
  • Underordning
    Brachycera - flugor 
  • Överfamilj
    Syrphoidea  
  • Familj
    Syrphidae - blomflugor 
  • Underfamilj
    Eristalinae  
  • Tribus
    Rhingiini  
  • Släkte
    Pelecocera - öronblomflugor 
  • Art
    Pelecocera lusitanica, (Mik, 1898) - dynöronblomfluga
    Synonymer
    Pelecocera lusitanicus (Mik, 1898)
    Chamaesyrphus lusitanicus Mik, 1898
    dyndvärgblomfluga
    Chamaesyrphus lusitanicus (Mik, 1898)
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Hans Bartsch 2009 (kännetecken, ekologi, utbredning, bearbetad av Ragnar Hall, ArtDatabanken). Rev Jonas Sandström 2012