Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  fälthumla

Organismgrupp Steklar, Bin Bombus ruderatus
Fälthumla Steklar, Bin

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Fälthumla är en storväxt, vacker art, till förväxling lik den vanliga trädgårdshumlan B. hortorum. Kroppslängd drottningar 21–24 mm, arbetare 11–18 mm, hanar 15–18 mm. Båda arterna är mycket långtungade och är gul/svart-randiga med vithårig bakkroppsspets. Pälsen är kort och jämn hos fälthumlan, de gula banden har en ockrafärgad nyans och vingarna, särskilt hos drottningar, är tydligt bruntonade. Det svarta bandet över mellankroppens ryggsida är smalare än hos trädgårdshumlan och har en rak avslutning mot den gulhåriga skutellen. Den gula behåringen på bakkroppens första segment (tergit 1) är ofta uppdelad i två separerade sidofläckar, mer tydligt hos drottningar och hanar men mindre uttalat hos arbetare. I fält kan också drottningarna av de båda arterna skiljas på att fälthumlan har en lägre flygton. Andra användbara diagnostiska karaktärer är hos honor är att sista tergiten är kornigt skulpterad och matt hos fälthumla och kornig men glänsande hos trädgårdshumla. Hos hanar är färgmönstret detsamma som hos honor. ”Mustascherna” på käkarnas utsida är gulbruna (inte svarta som hos trädgårdshumla) och behåringens längd på övre delen av bakskenbenens yttersida är kortare. Både honor och hanar och särskilt arbetare kan ha mer eller mindre utpräglad melanism, vilket innebär en extra svårighet vid identifieringen. Hanar kan alltid med säkerhet bestämmas på de yttersta delarna av kopulationsapparaten. Detaljbilder på genitalier finns i Løken (1973). Detta kräver dock att beläggexemplar insamlas och undersöks.
Utbredning
Länsvis förekomst för fälthumla Observationer i  Sverige för fälthumla
Svensk förekomst
Ej längre bofast, ej tillfälligt förekommande
Fälthumla har tidigare varit utbredd men knappast vanlig i Sydsveriges odlingsbygder och kustområden från Halland till Blekinge. Två isolerade 1800-talsbelägg finns också från Östergötland och Dalarna, båda drottningar som sannolikt inte är att betrakta som tecken på någon lokal reproduktion utan mera som tillfälliga långdistansspridningar eller resultat av felettikettering. De flesta uppgifterna härrör från Skåne, där den sista säkra observationen gjordes 1966 i Dalby. På grund av likheten med den vanliga trädgårdshumlan kan det dock vara möjligt att arten förbisetts och fortfarande finns kvar i någon liten population. Närmast förekommer den vid floden Oders nedre lopp vid Polsk-Tyska gränsen (egna iaktagelser), men har försvunnit från Danmark (Madsen 2012) och likaså från Nordtyskland (v. Hagen 1994). Den var tidigare utbredd i Storbritannien norrut till Northumberland, men finns nu bara kvar på ett stadigt krympande antal lokaler i östra och södra England (Goulson 2003, Edwards & Roy 2009). Under senare år har den visat sig svara positivt på stödåtgärder som ökad areal rödklöver som tillåts gå i blom och minskad användning av ogräsgifter i jordbruket i Romney Marsh-området, södöstra Kent. Den något så när sammanhängande nordgränsen i Europa går från norra Frankrike via mellersta Tyskland till Polen och vidare till Moskva-regionen, öster om Volga och till södra Ukraina. Sydgränsen sträcker sig från norra Iran över Medelhavsöarna, Algeriet och Marocko till Madeira. Fälthumla infördes till Nya Zealand 1914 för pollinering av rödklöver och har där blivit allmän. En liknande introduktion gjordes 1982-83 i Chile där den etablerat sig och drygt ett decennium senare har den spontant spritt sig till Argentina (Abrahamowich m fl 2001). 1997 introducerades mörk jordhumla B. terrestris i Chile, vilken även den spritt sig till Argentina, men med betydligt större hastighet än fälthumla. Där har den dessutom på några år i det närmaste konkurrerat ut fälthumla och en inhemsk art B. dahbomii (Morales m fl 2013).
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Nationellt utdöd (RE)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Akut hotad (CR)
  • 2005 Akut hotad (CR)
  • 2000 Livskraftig (LC)
Fälthumla var tidigare utbredd i södra Sveriges odlingslandskap på blomrika marker. Rikliga beläggdata från 1930-talet visar att arten måste varit relativt vanlig i Skånes slättbygder. Sannolikt decimerades populationen kraftigt i samband med genombrottet för herbicider på jordbruksmark, vilket möjligen utrotat arten (senaste belägg Dalby 1966, Lunds kn). Arten liknar den vanliga trädgårdshumlan och kan därför ha förbisetts under en längre tid. Arten är under senare år eftersökt på tidigare kända lokaler utan att den kunnat påträffas. Arten rödlistas som Nationellt utdöd (RE) eftersom det bedömts som sannolikt att den upphört att regelbundet reproducera sig inom landet. Den påträffades senast år 1966.
Ekologi
Fälthumla är en låglandsart som huvudsakligen förekommer i öppna odlingslandskap, örtrika våtmarker och parkartade landskap med stor rikedom av långpipiga blomväxter. Som särskilt attraktiva och viktiga näringsväxter i Mellaneuropa nämns vallört Symphytum spp., knölsyska Stachys arvensis, bosyska Ballota nigra, hjärtstilla Leonurus cardiaca, rödklöver Trifolium pratensis, åkerböna Vicia faba, olika andra vicker- Vicia spp. och vialarter Lathyrus spp. Hanar söker ofta nektar på oxtunga Anchusa officinalis. Bosökande drottningarna ses från mitten av maj till början på juli, arbetare från slutet av juni till september samt hanar och nya drottningar från slutet av juli till och med september. Samhällsutvecklingen är något förskjuten tidsmässigt i förhållande till trädgårdshumlan och ligger någon vecka senare. Boet anläggs underjordiskt i övergivna sork- eller mulladsbon och kan innehålla 100-150 arbetare. Arten är en s.k. pocket-maker, vilket innebär att pollen levereras direkt till de växande larverna utan att lagras i boet. Det innebär en ökad känslighet för glapp i tillgången på pollen beroende på avsaknad av näringsväxter eller perioder med otjänlig väderlek. Samhällen kan hos oss möjligen parasiteras av trädgårdssnylthumla B. barbutellus, vilket det dock saknas belägg för. Längre söderut parasiteras bona av den värdspecifika snylthumlan B. maxillosus, som dock av vissa forskare uppfattas som en underart av B. barbutellus. Patrulleringshabitat och parningsbeteende är inte studerat och beskrivet i Nordeuropa.
Landskapstyper
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Urban miljö
Urban miljö
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Trädbärande gräsmark
Trädbärande gräsmark
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Nyttjar nektar/pollen
Substrat/Föda
Mark/sediment
Mark/sediment
Mineraljord/sediment
Mineraljord/sediment
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
· blomväxter
· blomväxter
· strävbladiga
· strävbladiga
· ärtväxter
· ärtväxter
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Hymenoptera (steklar), Familj Apidae (långtungebin), Släkte Bombus (humlor), Art Bombus ruderatus (Fabricius, 1775) - fälthumla Synonymer ruderathumla, Apis ruderata Fabricius, 1775

Kategori Nationellt utdöd (RE)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Akut hotad (CR)
  • 2005 Akut hotad (CR)
  • 2000 Livskraftig (LC)

Dokumentation Fälthumla var tidigare utbredd i södra Sveriges odlingslandskap på blomrika marker. Rikliga beläggdata från 1930-talet visar att arten måste varit relativt vanlig i Skånes slättbygder. Sannolikt decimerades populationen kraftigt i samband med genombrottet för herbicider på jordbruksmark, vilket möjligen utrotat arten (senaste belägg Dalby 1966, Lunds kn). Arten liknar den vanliga trädgårdshumlan och kan därför ha förbisetts under en längre tid. Arten är under senare år eftersökt på tidigare kända lokaler utan att den kunnat påträffas. Arten rödlistas som Nationellt utdöd (RE) eftersom det bedömts som sannolikt att den upphört att regelbundet reproducera sig inom landet. Den påträffades senast år 1966.
Fälthumla är en storväxt, vacker art, till förväxling lik den vanliga trädgårdshumlan B. hortorum. Kroppslängd drottningar 21–24 mm, arbetare 11–18 mm, hanar 15–18 mm. Båda arterna är mycket långtungade och är gul/svart-randiga med vithårig bakkroppsspets. Pälsen är kort och jämn hos fälthumlan, de gula banden har en ockrafärgad nyans och vingarna, särskilt hos drottningar, är tydligt bruntonade. Det svarta bandet över mellankroppens ryggsida är smalare än hos trädgårdshumlan och har en rak avslutning mot den gulhåriga skutellen. Den gula behåringen på bakkroppens första segment (tergit 1) är ofta uppdelad i två separerade sidofläckar, mer tydligt hos drottningar och hanar men mindre uttalat hos arbetare. I fält kan också drottningarna av de båda arterna skiljas på att fälthumlan har en lägre flygton. Andra användbara diagnostiska karaktärer är hos honor är att sista tergiten är kornigt skulpterad och matt hos fälthumla och kornig men glänsande hos trädgårdshumla. Hos hanar är färgmönstret detsamma som hos honor. ”Mustascherna” på käkarnas utsida är gulbruna (inte svarta som hos trädgårdshumla) och behåringens längd på övre delen av bakskenbenens yttersida är kortare. Både honor och hanar och särskilt arbetare kan ha mer eller mindre utpräglad melanism, vilket innebär en extra svårighet vid identifieringen. Hanar kan alltid med säkerhet bestämmas på de yttersta delarna av kopulationsapparaten. Detaljbilder på genitalier finns i Løken (1973). Detta kräver dock att beläggexemplar insamlas och undersöks.

Svensk förekomst Ej längre bofast, ej tillfälligt förekommande
Länsvis förekomst för fälthumla

Länsvis förekomst och status för fälthumla baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för fälthumla

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Fälthumla har tidigare varit utbredd men knappast vanlig i Sydsveriges odlingsbygder och kustområden från Halland till Blekinge. Två isolerade 1800-talsbelägg finns också från Östergötland och Dalarna, båda drottningar som sannolikt inte är att betrakta som tecken på någon lokal reproduktion utan mera som tillfälliga långdistansspridningar eller resultat av felettikettering. De flesta uppgifterna härrör från Skåne, där den sista säkra observationen gjordes 1966 i Dalby. På grund av likheten med den vanliga trädgårdshumlan kan det dock vara möjligt att arten förbisetts och fortfarande finns kvar i någon liten population. Närmast förekommer den vid floden Oders nedre lopp vid Polsk-Tyska gränsen (egna iaktagelser), men har försvunnit från Danmark (Madsen 2012) och likaså från Nordtyskland (v. Hagen 1994). Den var tidigare utbredd i Storbritannien norrut till Northumberland, men finns nu bara kvar på ett stadigt krympande antal lokaler i östra och södra England (Goulson 2003, Edwards & Roy 2009). Under senare år har den visat sig svara positivt på stödåtgärder som ökad areal rödklöver som tillåts gå i blom och minskad användning av ogräsgifter i jordbruket i Romney Marsh-området, södöstra Kent. Den något så när sammanhängande nordgränsen i Europa går från norra Frankrike via mellersta Tyskland till Polen och vidare till Moskva-regionen, öster om Volga och till södra Ukraina. Sydgränsen sträcker sig från norra Iran över Medelhavsöarna, Algeriet och Marocko till Madeira. Fälthumla infördes till Nya Zealand 1914 för pollinering av rödklöver och har där blivit allmän. En liknande introduktion gjordes 1982-83 i Chile där den etablerat sig och drygt ett decennium senare har den spontant spritt sig till Argentina (Abrahamowich m fl 2001). 1997 introducerades mörk jordhumla B. terrestris i Chile, vilken även den spritt sig till Argentina, men med betydligt större hastighet än fälthumla. Där har den dessutom på några år i det närmaste konkurrerat ut fälthumla och en inhemsk art B. dahbomii (Morales m fl 2013).
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Hymenoptera - steklar 
  • Underordning
    Apocrita - midjesteklar 
  • Infraordning
    Aculeata - gaddsteklar 
  • Överfamilj
    Apoidea  
  • Ranglös
    Apiformes - bin 
  • Familj
    Apidae - långtungebin 
  • Underfamilj
    Apinae  
  • Släkte
    Bombus - humlor 
  • Art
    Bombus ruderatus(Fabricius, 1775) - fälthumla
    Synonymer
    ruderathumla
    Apis ruderata Fabricius, 1775

Fälthumla är en låglandsart som huvudsakligen förekommer i öppna odlingslandskap, örtrika våtmarker och parkartade landskap med stor rikedom av långpipiga blomväxter. Som särskilt attraktiva och viktiga näringsväxter i Mellaneuropa nämns vallört Symphytum spp., knölsyska Stachys arvensis, bosyska Ballota nigra, hjärtstilla Leonurus cardiaca, rödklöver Trifolium pratensis, åkerböna Vicia faba, olika andra vicker- Vicia spp. och vialarter Lathyrus spp. Hanar söker ofta nektar på oxtunga Anchusa officinalis. Bosökande drottningarna ses från mitten av maj till början på juli, arbetare från slutet av juni till september samt hanar och nya drottningar från slutet av juli till och med september. Samhällsutvecklingen är något förskjuten tidsmässigt i förhållande till trädgårdshumlan och ligger någon vecka senare. Boet anläggs underjordiskt i övergivna sork- eller mulladsbon och kan innehålla 100-150 arbetare. Arten är en s.k. pocket-maker, vilket innebär att pollen levereras direkt till de växande larverna utan att lagras i boet. Det innebär en ökad känslighet för glapp i tillgången på pollen beroende på avsaknad av näringsväxter eller perioder med otjänlig väderlek. Samhällen kan hos oss möjligen parasiteras av trädgårdssnylthumla B. barbutellus, vilket det dock saknas belägg för. Längre söderut parasiteras bona av den värdspecifika snylthumlan B. maxillosus, som dock av vissa forskare uppfattas som en underart av B. barbutellus. Patrulleringshabitat och parningsbeteende är inte studerat och beskrivet i Nordeuropa.

Ekologisk grupp: Nyttjar nektar/pollen

Landskapstyper som är viktiga för arten: Jordbrukslandskap

Landskapstyper där arten kan förekomma: Urban miljö

Biotoper som är viktiga för arten: Öppna gräsmarker, Öppen fastmark

Biotoper där arten kan förekomma: Trädbärande gräsmark

Substrat/Föda:
Mark/sediment (Viktig)
Mineraljord/sediment (Viktig)
Växtdelar, ej ved (Viktig)
· blomväxter - Angiospermae (Viktig)
· strävbladiga - Boraginaceae (Viktig)
· ärtväxter - Fabaceae (Viktig)
Utdikning och avvattning av låglänta ängs- och betesmarker under 1800-talet och 1900-talets första hälft bidrog sannolikt till att artens habitat minskade starkt i areal. Det starkt mångfaldsfientliga jordbruket som bedrivits under flera decennier i Skåne och Hallands jordbruksbygder har ytterligare utarmat humlefaunan mycket kraftigt. Främst har den intensiva användningen av växtgifter drabbat arter som huvudsakligen väljer öppna habitat. För fälthumla är trenden densamma i hela Västeuropa och det övervägande hotet är brist på blomresurser i och med att ”åkerogräs” och vägkantsflora inte längre kan upprätthålla livskraftiga humlepopulationer. Begränsad areal rödklövervall samt konsekvent upprepad skörd innan blomning gör att denna tidigare rika blomresurs ej längre finns tillgänglig. För humlor är kontinuitet av blommande näringsväxter under sommaren av avgörande betydelse för reproduktionsmöjligheterna. Dagens hotbild domineras helt av alltför små populationer om ens någon.

Påverkan
  • Intensifierat jordbruk (Stor negativ effekt)
  • Bekämpningsmedel (Stor negativ effekt)
Ett intensifierat eftersök av fälthumla i första hand på militära övningsfält och längs stränder i Skåne, Halland, Småland och Blekinge kan klarlägga om det fortfarande finns någon tynande population av arten kvar i Skandinavien. Om någon sådan skulle upptäckas bör åtgärder för att öka överlevnadschanserna för arten snabbt sättas in lokalt genom odling av rödklöver som tillåts gå i blom samt stödplantering av vallört, bosyska och oxtunga, samt begränsad eller senarelagd tid för vägkantsslåtter. Om blomrikedomen i det skånska jordbrukslandskapet skulle förstärkas och de militära övningsfälten fortsättningsvis skötas så att blomrikedomen bevaras, bör man överväga att starta ett återetableringsprogram för arten. Erfarenheter från återetableringen i England av vallhumla B. subterraneus från Skåne kan därvid visa sig vara betydelsefulla. Ett samarbete mellan svenska och engelska forskare och naturvårdare har föreslagits.

Abrahamowich, A.H., Telleria, M.C. & Diaz, N.B. 2001. Bombus species and their associated flora in Argentina. Bee World 82: 76-87.

Amiet, F. 1996. Hymenoptera, Apidae, 1. Teil. Insecta Helvetica 12.

Edwards, R. & Roy, H. (ed.) 2009. Provisional Atlas of the Aculeate Hymenoptera in Great Britain and Ireland: Part 7. Huntingdon: Biological Records Centre.

Falk, S. 1991. A review of the scarce and threatened bees, wasps and ants of Great Britain. Research and Survey in Nature Conservation, No 35.

Goulson, D. 2003. Bumblebees, behaviour and ecology. Oxford press.

Hagen, E. von, 1994. Hummeln – bestimmen, ansielden, vermehren, schützen. Naturbuch Verlag. Augsburg.

Holmström, G. 2002. Skånska humlor. FaZett 152: 24–33.

Løken, A. 1973. Studies on Scandinavian Bumble Bees (Hymenoptera, Apidae). Norsk Ent. Tidskr. 20: 1–218.

Madsen, H.B. & Calabuig, I. 2012. Kommenteret checkliste over Danmarks bier - Del 5: Apidae (Hymenoptera, Apoidea). Ent. Meddr 80: 7-52.

Morales, C.L., Arbetman, M.P., Cameron, S.A. & Aizen, M.A. 2013. Rapid ecological replacement of a native bumble bee by invasive species. Front. Ecol. Environ. 2013; doi:10.1890/120321.

Peters, T.M.J., Raemakers, I.P. & Smit, J. 1999. Voorlopige atlas van de Nederlandse bijen (Apidae). European Invertebrate Survey – Nederland.

Prys-Jones, O.E. & Corbet, S. 1991. Bumblebees. Richmond Publishing Co. Ltd. Slough.

Rasmont, P. 1988. Monographie écologique et biogéographique des Bourdons de France et de Belgique (Hymenoptera, Apidae, Bombinae). Thèse de doctorat, Faculté des Sciences agronomique de l’Etat, Gemboux.

Sladen, 1912. The Humble Bee – and how to domesticate it. London.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Björn Cederberg 2007. Rev. Björn Cederberg 2013. © ArtDatabanken, SLU 2007.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Hymenoptera - steklar 
  • Underordning
    Apocrita - midjesteklar 
  • Infraordning
    Aculeata - gaddsteklar 
  • Överfamilj
    Apoidea  
  • Ranglös
    Apiformes - bin 
  • Familj
    Apidae - långtungebin 
  • Underfamilj
    Apinae  
  • Släkte
    Bombus - humlor 
  • Art
    Bombus ruderatus, (Fabricius, 1775) - fälthumla
    Synonymer
    ruderathumla
    Apis ruderata Fabricius, 1775
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Björn Cederberg 2007. Rev. Björn Cederberg 2013. © ArtDatabanken, SLU 2007.