Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  fetörtsblåvinge

Organismgrupp Fjärilar, Dagfjärilar Scolitantides orion
Fetörtsblåvinge Fjärilar, Dagfjärilar

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Denna blåvingeart avviker från alla andra arter genom större brunsvarta prickar i översidans sömfält vilka omges av vitaktiga till ljusblå ringar eller halvmånar. Honan har i övrigt mer brunfärgade än violettblå vingöversidor. De gråvita vingundersidorna har rikligt med stora och ovanligt kantiga svarta fläckar samt ett blekt rödgult, sammanhängande utkantsband på bakvingen. De nordiska populationerna är mer påtagligt blåfärgade än de i Mellan- och Sydeuropa. Vingspann 27-32 mm.
Utbredning
Länsvis förekomst för fetörtsblåvinge Observationer i  Sverige för fetörtsblåvinge
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Fetörtsblåvingens tidigare utbredning i Fennoskandien utgörs av ett smalt bälte i öst-västlig riktning, parallellt med de mäktiga mellansvenska moränerna och Salpausselkä åsar, som bildades under en stagnationsperiod i inlandsisens avsmältning. Arten förekommer här inom de regioner som uppvisar största arealen av havet renspolad naken berggrund. Idag påträffas den endast mycket lokalt på öppna klippiga områden med basiska bergarter eller skalgrus. Den kända utbredningen har i grova drag inte förändrats nämnvärt sedan 1800-talet då den var känd från Norge, Akershus, och vidare genom Sverige i Bohuslän, Västergötland, Södermanland och Uppland samt Finland och (Ryska) Karelen. De kända lokalerna i Sverige är endast drygt 20 och befinner sig inom några avgränsade regioner: i väster från norra och mellersta Bohuslän till Vänerns sydspets och ett stycke upp längs kusten i Dalsland; vid Vätterns norra ände i Västergötland; i öster dels vid Bråviken och Slätbaken i Östergötland; i skärgården i Södermanland och Uppland; samt ett par inlandsförekomster i Södermanland. Arten har sedan 1960-talet minskat starkt och försvunnit från det ena förekomstområdet efter det andra. Trenden är likartad i Norge och Finland. Sveriges största populationer är idag en vid västra delen av Bråviken och en i Södermanland vid Marvikarna i Strängnäs kommun. Den senare upptäcktes först 1996, men har sannolikt framlevt i samma område sedan åtminstone början av 1900-talet då ett fynd rapporterades från Strängnäs. I västra Sverige fanns fram till 1960-talet fynd från ett område i respektive landskap, men från 1970-talet enbart från området Halle- och Hunneberg. Från de främsta kända lokalerna på bergen försvann arten ganska abrupt under sent 1970-tal och har senare bara påträffats med en individ på Hunneberg 1998. Vid Idefjorden som bildar gräns mellan Norge och Sverige upptäcktes en tidigare okänd liten population som ganska tydligt utgör en avknoppning från en avsevärt större population på den norska sidan fjorden några km därifrån. Under 2010 gjordes resultatlösa ansträngningar att återfinna arten på de äldre lokalerna i Köpmannebro i Dalsland, på Hunneberg i Västergötland och på platsen för en enstaka observation norr om Munkedal i Bohuslän. Under 2011 undersöktes alla strandmiljöer längs svenska sidan av Idefjorden utan att någon ytterligare population kunde påvisas. Störst har dock ansträngningarna varit att försöka återfinna arten i Stockholms skärgård där den främsta lokalen under lång tid var naturreservatet Munkö där sista fyndet gjordes 1996. Inventeringar mellan 2001-2009 har omfattat alla större öar söder om Runmarö. Enda senare fynd från skärgården rapporterades av en journalist 2010. Den hemlighållna platsen lär vara en liten ö nära Munkö, eventuellt bara en kobbe. Fetörtsblåvingens tillbakagång utgör en parallell till den kraftiga minskningen av antalet lokaler i fastlandsförekomsten av apollofjäril Parnassius apollo, med vilken den delar värdväxter och livsmiljö. I lokala faunaförteckningar från slutet av 1800-talet anges dock att fetörtsblåvingen var en sällsynthet och apollofjärilen en av de vanligast förekommande arterna i Stockholmstrakten. Fetörtsblåvingens förmåga att återetablera populationer efter utdöende av lokala populationer måste idag bedömas vara mycket låg. De två kvarvarande förekomstområdena i Östergötlands och Södermanlands län har flera mindre populationer inom begränsade avstånd och uppvisar härigenom något av en metapopulationsstruktur. I Norge återfinns fetörtsblåvingen idag inom två begränsade förekomstområden i yttre Aust-Agder och i Östfold den ovannämnda lokalen. Den förstnämnda är mer utspridd på ett flertal förekomstytor medan den senare i huvudsak bara har en större population och den andra i området är den på svenska sidan. Arten har tidigare förekommit på tiotalet lokaler som sammanbinder de två kvarvarande. Arten har minskat kraftigt i Finland där den idag endast återfinns inom ett par förekomstområden. Den har tidigare påträffats på ett 40-tal lokaler mellan Åbotrakten och Ladoga, både vid kusten och i inlandet, i norr till 62°N. I Baltikum är fetörtsblåvingen endast funnen vid ett par tillfällen i respektive Estland och Lettland. Den nordiska förekomsten (från Norge till Ladoga i Ryska Karelen) är isolerad med ca 1000 km både i sydlig och sydöstlig riktning. Närmaste förekomster i Mellaneuropa befinner sig i Mittelgebirge i Tyskland där den uppträder mycket lokalt i diabasrasbranter. I övrigt saknas fynd av arten från flertalet delstater i Tyskland liksom från norra Schweiz. Världsutbredningen sträcker sig med mer eller mindre isolerade förekomster från Sierra Nevada och Pyrenéerna i Spanien genom södra halvan av Frankrike, Schweiz, norra Italien och till Rumänien, Tjeckien och södra Polen i norr med f.d. Jugoslavien, Grekland som sydgräns österut genom Turkiet, Kaukasus och vidare genom södra Ryssland och Sibirien till Kina och Japan.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Starkt hotad (EN)
Kriterier
B2ab(i,ii,iii,iv,v); C1; D
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Starkt hotad (EN)
  • 2005 Starkt hotad (EN)
  • 2000 Starkt hotad (EN)
Fetörtsblåvinge förekom tidigare i ett smalt bälte som sträckte sig över norra Götaland och södra Svealand i områden där berggrunden efter istiden i högre grad lämnats utan ett moräntäcke. Artens typiska livsmiljö är solstekta, helst basiska, klippmarker med kärleksört (Hylotelephium telephium). Numera är arten endast känd från några få, starkt begränsade lokaler. De två livskraftigaste finns i kanten av Bråviken respektive vid Marvikarna söder om Strängnäs. I norra Bohuslän finns en mycket liten förekomst som är en del av den likaså svaga populationen i södra Norge. Arten verkar vara försvunnen från alla övriga kända lokaler i västra hälften av utbredningsområdet. I Stockholms skärgård för den sannolikt en mycket tynande tillvaro och endast ett fynd har rapporterats under den senaste tioårsperioden trots ett omfattande inventeringsarbete. Artens starka minskning anses främst bero på igenväxning av klippterräng i gynnsamt vindskyddade områden och att den inte längre har en fungerande metapopulationsdynamik, genom att de små förekomsterna inbördes har isolerats mer och mer. En kraftig rådjursstam kan betyda att blommor med fjärilarnas ägg tidvis betas av i stor omfattning. Antalet reproduktiva individer skattas till 200 (150-400). Antalet lokalområden i landet skattas till 5 (4-6). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 15000 (11000-20000) km² och förekomstarean (AOO) till 20 (16-24) km². Populationen minskar med mer än 20% inom 5 år. Minskningen avser utbredningsområde, förekomstarea, kvalitén på artens habitat (sannolikt igenväxning och minskad förekomst av värdväxten), antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Starkt hotad (EN). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Starkt hotad (EN). Detta i kombination med att utbredningsområdet är kraftigt fragmenterat och fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. Fortgående minskning förekommer i kombination med att antalet reproduktiva individer är lågt vilket gör att arten hamnar i kategorin Starkt hotad (EN). Antalet individer bedöms vara lägre än gränsvärdet för Starkt hotad (EN) enligt D-kriteriet. (B2ab(i,ii,iii,iv,v); C1; D).
Ekologi
Artens biologi har under senare år studerats såväl i Norden som i Tyskland. I mellaneuropeisk litteratur uppges larverna livnära sig av ett flertal fetbladsväxter Sedum spp., dock aldrig av gul fetknopp Sedum acre. Uppfödningsförsök i Sverige och Tyskland har dock visat att larverna genom utvecklingen har högre överlevnad på kärleksört Hylotelephium telephium. På Munkö i Stockholms skärgård är vit fetknopp Sedum album så dominerande att det har varit svårt att tro att inte också denna utnyttjats som värdväxt då fetörtsblåvingen förekom där. Uppfödningarna har dock visat att överlevnaden på vit fetknopp var sämre och det är därför troligt att honorna också undviker att lägga ägg på denna. Det är för övrigt svårt att genomsöka bestånd av denna växt efter artens vita ägg. På kärleksört är de lätta att hitta och att söka efter äggen har visat sig vara den enklaste metoden att konstatera en förekomst av arten. Äggen placeras ganska iögonfallande både på bladens över- och undersidor, samt på blomstängeln. Placeringen är till synes ganska slumpmässig och ingen diskriminering i nyttjandet sker av senare anländande honor. En särskilt gynnsamt placerad planta som får både lagom med solexponering och vindskydd kan få tiotalet ägg lagda av flera honor. Äggutvecklingen tar 2-3 veckor. Larven lever som liten närmast som minerare, vilket ger fönsterlika fläckar i bladen som urholkas underifrån. Sådana angrepp är dock inte arttypiska utan snarlika de som åstadkoms av larven av en bladstekel. Äldre larver gnager ofta på blomstjälken närmare toppen så att denna slokar. Troligtvis är detta ett sätt att minska vätskemängden i födan som utgörs av bladen ovanför angreppet på stjälken. Den slokande toppen blir också ett gömsle för larven. Sällan påträffas fler än 1-3 larver per planta. Då antalet kläckta ägg är högre är det möjligt att en del larver vandrar eller hjälps över till andra plantor. Fetörtsblåvingens larver uppvaktas av myror som belönas med en sockerhaltig vätska från körtlar i huden. Myrorna som iakttagits tillhör olika släkten och har sannolikt samma betydelse för larvens försvar och renhållning som hos många andra blåvingearter. Dock kräver inte larverna denna uppvaktning vid uppfödning. Larvutvecklingen tar en dryg månad och förpuppningen sker öppet på undersidan av stenar eller i klippspringor, där puppan hålls på plats av en gördeltråd. Det har nyligen visat sig att puppan i den sörmländska populationen kan övervintra minst två gånger. Överliggande puppor har tidigare varit okänt i dagfjärilsfamiljerna i åtminstone Norden, men är relativt vanligt bland nattfjärilsfamiljerna. Fjärilarna flyger i Sverige normalt under en period utsträckt från slutet av maj till mitten av juni, i Stockholms skärgård vanligen med en till två veckors fördröjning. Varma solrika vårar kan den dock kläcka redan en vecka in i maj och flyger då samtidigt med bl.a. aurorafjäril. Rekordet är från Norge där den under senare år påträffats kläckt sista dagarna i april. Det är möjligt att tidig kläckning tidigare har förbisetts, men uppmärksammats mer sedan arten började inventeras genom äggsökande. Vid Idefjorden flög nykläckta fjärilar i början av juni 2011 samtidigt som små larver och ägg kunde påträffas i samma område. Fjärilarna är stillasittande längre perioder under dagen och att det kan därför vara svårt att uppskatta hur många adulta individer som finns vid varje tillfälle. Livsmiljön på flertalet svenska och norska lokaler utgörs av mer eller mindre kraftigt sluttande klippterräng utan beskuggande träd. I Norge har man noterat att alla förekomstytor idag befinner sig inom ca 50 m avstånd från vatten. Förekomsterna vid Marvikarna i Sverige befinner sig på mellan ca 50 m - 600 m avstånd från vatten. På förekomsten i Bråviken slutar istället den nyttjade miljön där bergssluttningen möter järnvägsspåren. På Halle- och Hunneberg flög fetörtsblåvinge tidigare över större öppna blockhav under rasbranten där kärleksört växer sparsamt i vittringsgrus på smala hyllor. I dessa diabasbranter sker ständiga mindre ras som garanterar att miljön inte växer igen fullständigt. Vid inventeringen på Hunneberg 2010 konstaterades dock att kärleksört var relativt ovanlig och att den del av branten som föreföll vara främsta förekomstområdet fram till 1970 blivit en bergtäkt. Redan 1970 noterades att förekomsten av nektarresurser var mycket sparsam till skillnad från området med en annan förekomst på det angränsande Halleberg. Kärleksört är den minst kalkgynnade av de fetbladsväxter som kommit ifråga som fetörtsblåvingens värdväxter. Dock saknas den vanligen på de suraste vittringsjordarna på gnejs och granit. Livsmiljöerna för fetörtsblåvinge i östra Sverige befinner sig oftare på kristallin urkalksten eller andra basiska bergarter med en avsevärt rikare flora. På Munkö förekom fetörtsblåvinge även på planare klippytor helt nära stranden. Att fetörtsblåvinge saknas på kambrosilurkalken på Öland och Gotland samt vid Estlands kuster, med dess stora mängd av nakna klippytor av kalksten, kan förefalla märkligt. En tänkbar förklaring är att arten gynnas av framträngande vatten på vattenavstötande berggrund och att denna porösare bergart erbjuder en sämre livsmiljö vid extrem torka. Denna mer lättvittrade kalksten erbjuder dessutom ofta bättre förutsättningar för en art- och individrik flora och dess följearter bland spindlar, mollusker och insekter - arter som ev. kan försvåra överlevnaden hos det långvariga puppstadiet. Fynd av fetörtsblåvinge saknas även från de öar i inre Oslofjorden och vid Sörlandskusten som är uppbyggda av kambrosilurkalk och ligger i direkt anslutning till artens kända utbredning. I fetörtsblåvingens starkt sol- och vindexponerade livsmiljö kan toleransen gentemot extrem kyla och frystorkning respektive extrem värme med överhettning och uttorkning sätta snäva gränser för artens existens. Det kan vara denna klimat- och miljöamplitud, som avspeglas i den speciella utbredningen som gör att arten på ingen plats i Norge förekommer längre från kusten trots en stor mängd av klippområden där ännu apollofjärilen trivs, t.ex. i Telemark. Fetörtsblåvingen förekommer inte högre än 1000 m ö.h. i Alperna och uppträder i Mellan- och Sydeuropa normalt med två generationer per säsong. Extrem värme och långvarig uttorkning kan ha en mer negativ inverkan på populationer med endast en generation per år och med överliggande puppor. På Hunneberg har arten exempelvis påträffats vid foten av den lodräta bergväggen som vetter mot nordöst och endast nås av förmiddagssol åren efter att den försvann från de sydvända branterna på Halleberg efter extremt varma och torra somrar i mitten av 1970-talet.
Landskapstyper
Skog
Skog
Havsstrand
Havsstrand
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Våtmark
Våtmark
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Blottad mark
Blottad mark
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Växtätare (herbivor), Nyttjar nektar/pollen
Substrat/Föda
Berg/hårdbotten
Berg/hårdbotten
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
· kärleksört
· kärleksört
· vit fetknopp
· vit fetknopp
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Lepidoptera (fjärilar), Familj Lycaenidae (juvelvingar), Släkte Scolitantides, Art Scolitantides orion (Pallas, 1771) - fetörtsblåvinge Synonymer Papilio orion Pallas, 1771

Kategori Starkt hotad (EN)
Kriterier B2ab(i,ii,iii,iv,v); C1; D
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Starkt hotad (EN)
  • 2005 Starkt hotad (EN)
  • 2000 Starkt hotad (EN)

Dokumentation Fetörtsblåvinge förekom tidigare i ett smalt bälte som sträckte sig över norra Götaland och södra Svealand i områden där berggrunden efter istiden i högre grad lämnats utan ett moräntäcke. Artens typiska livsmiljö är solstekta, helst basiska, klippmarker med kärleksört (Hylotelephium telephium). Numera är arten endast känd från några få, starkt begränsade lokaler. De två livskraftigaste finns i kanten av Bråviken respektive vid Marvikarna söder om Strängnäs. I norra Bohuslän finns en mycket liten förekomst som är en del av den likaså svaga populationen i södra Norge. Arten verkar vara försvunnen från alla övriga kända lokaler i västra hälften av utbredningsområdet. I Stockholms skärgård för den sannolikt en mycket tynande tillvaro och endast ett fynd har rapporterats under den senaste tioårsperioden trots ett omfattande inventeringsarbete. Artens starka minskning anses främst bero på igenväxning av klippterräng i gynnsamt vindskyddade områden och att den inte längre har en fungerande metapopulationsdynamik, genom att de små förekomsterna inbördes har isolerats mer och mer. En kraftig rådjursstam kan betyda att blommor med fjärilarnas ägg tidvis betas av i stor omfattning. Antalet reproduktiva individer skattas till 200 (150-400). Antalet lokalområden i landet skattas till 5 (4-6). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 15000 (11000-20000) km² och förekomstarean (AOO) till 20 (16-24) km². Populationen minskar med mer än 20% inom 5 år. Minskningen avser utbredningsområde, förekomstarea, kvalitén på artens habitat (sannolikt igenväxning och minskad förekomst av värdväxten), antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Starkt hotad (EN). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Starkt hotad (EN). Detta i kombination med att utbredningsområdet är kraftigt fragmenterat och fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. Fortgående minskning förekommer i kombination med att antalet reproduktiva individer är lågt vilket gör att arten hamnar i kategorin Starkt hotad (EN). Antalet individer bedöms vara lägre än gränsvärdet för Starkt hotad (EN) enligt D-kriteriet. (B2ab(i,ii,iii,iv,v); C1; D).

Åtgärdsprogram Fastställt
Denna blåvingeart avviker från alla andra arter genom större brunsvarta prickar i översidans sömfält vilka omges av vitaktiga till ljusblå ringar eller halvmånar. Honan har i övrigt mer brunfärgade än violettblå vingöversidor. De gråvita vingundersidorna har rikligt med stora och ovanligt kantiga svarta fläckar samt ett blekt rödgult, sammanhängande utkantsband på bakvingen. De nordiska populationerna är mer påtagligt blåfärgade än de i Mellan- och Sydeuropa. Vingspann 27-32 mm.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för fetörtsblåvinge

Länsvis förekomst och status för fetörtsblåvinge baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för fetörtsblåvinge

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Fetörtsblåvingens tidigare utbredning i Fennoskandien utgörs av ett smalt bälte i öst-västlig riktning, parallellt med de mäktiga mellansvenska moränerna och Salpausselkä åsar, som bildades under en stagnationsperiod i inlandsisens avsmältning. Arten förekommer här inom de regioner som uppvisar största arealen av havet renspolad naken berggrund. Idag påträffas den endast mycket lokalt på öppna klippiga områden med basiska bergarter eller skalgrus. Den kända utbredningen har i grova drag inte förändrats nämnvärt sedan 1800-talet då den var känd från Norge, Akershus, och vidare genom Sverige i Bohuslän, Västergötland, Södermanland och Uppland samt Finland och (Ryska) Karelen. De kända lokalerna i Sverige är endast drygt 20 och befinner sig inom några avgränsade regioner: i väster från norra och mellersta Bohuslän till Vänerns sydspets och ett stycke upp längs kusten i Dalsland; vid Vätterns norra ände i Västergötland; i öster dels vid Bråviken och Slätbaken i Östergötland; i skärgården i Södermanland och Uppland; samt ett par inlandsförekomster i Södermanland. Arten har sedan 1960-talet minskat starkt och försvunnit från det ena förekomstområdet efter det andra. Trenden är likartad i Norge och Finland. Sveriges största populationer är idag en vid västra delen av Bråviken och en i Södermanland vid Marvikarna i Strängnäs kommun. Den senare upptäcktes först 1996, men har sannolikt framlevt i samma område sedan åtminstone början av 1900-talet då ett fynd rapporterades från Strängnäs. I västra Sverige fanns fram till 1960-talet fynd från ett område i respektive landskap, men från 1970-talet enbart från området Halle- och Hunneberg. Från de främsta kända lokalerna på bergen försvann arten ganska abrupt under sent 1970-tal och har senare bara påträffats med en individ på Hunneberg 1998. Vid Idefjorden som bildar gräns mellan Norge och Sverige upptäcktes en tidigare okänd liten population som ganska tydligt utgör en avknoppning från en avsevärt större population på den norska sidan fjorden några km därifrån. Under 2010 gjordes resultatlösa ansträngningar att återfinna arten på de äldre lokalerna i Köpmannebro i Dalsland, på Hunneberg i Västergötland och på platsen för en enstaka observation norr om Munkedal i Bohuslän. Under 2011 undersöktes alla strandmiljöer längs svenska sidan av Idefjorden utan att någon ytterligare population kunde påvisas. Störst har dock ansträngningarna varit att försöka återfinna arten i Stockholms skärgård där den främsta lokalen under lång tid var naturreservatet Munkö där sista fyndet gjordes 1996. Inventeringar mellan 2001-2009 har omfattat alla större öar söder om Runmarö. Enda senare fynd från skärgården rapporterades av en journalist 2010. Den hemlighållna platsen lär vara en liten ö nära Munkö, eventuellt bara en kobbe. Fetörtsblåvingens tillbakagång utgör en parallell till den kraftiga minskningen av antalet lokaler i fastlandsförekomsten av apollofjäril Parnassius apollo, med vilken den delar värdväxter och livsmiljö. I lokala faunaförteckningar från slutet av 1800-talet anges dock att fetörtsblåvingen var en sällsynthet och apollofjärilen en av de vanligast förekommande arterna i Stockholmstrakten. Fetörtsblåvingens förmåga att återetablera populationer efter utdöende av lokala populationer måste idag bedömas vara mycket låg. De två kvarvarande förekomstområdena i Östergötlands och Södermanlands län har flera mindre populationer inom begränsade avstånd och uppvisar härigenom något av en metapopulationsstruktur. I Norge återfinns fetörtsblåvingen idag inom två begränsade förekomstområden i yttre Aust-Agder och i Östfold den ovannämnda lokalen. Den förstnämnda är mer utspridd på ett flertal förekomstytor medan den senare i huvudsak bara har en större population och den andra i området är den på svenska sidan. Arten har tidigare förekommit på tiotalet lokaler som sammanbinder de två kvarvarande. Arten har minskat kraftigt i Finland där den idag endast återfinns inom ett par förekomstområden. Den har tidigare påträffats på ett 40-tal lokaler mellan Åbotrakten och Ladoga, både vid kusten och i inlandet, i norr till 62°N. I Baltikum är fetörtsblåvingen endast funnen vid ett par tillfällen i respektive Estland och Lettland. Den nordiska förekomsten (från Norge till Ladoga i Ryska Karelen) är isolerad med ca 1000 km både i sydlig och sydöstlig riktning. Närmaste förekomster i Mellaneuropa befinner sig i Mittelgebirge i Tyskland där den uppträder mycket lokalt i diabasrasbranter. I övrigt saknas fynd av arten från flertalet delstater i Tyskland liksom från norra Schweiz. Världsutbredningen sträcker sig med mer eller mindre isolerade förekomster från Sierra Nevada och Pyrenéerna i Spanien genom södra halvan av Frankrike, Schweiz, norra Italien och till Rumänien, Tjeckien och södra Polen i norr med f.d. Jugoslavien, Grekland som sydgräns österut genom Turkiet, Kaukasus och vidare genom södra Ryssland och Sibirien till Kina och Japan.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Papilionoidea - äkta dagfjärilar 
  • Familj
    Lycaenidae - juvelvingar 
  • Underfamilj
    Polyommatinae  
  • Tribus
    Polyommatini - blåvingar 
  • Släkte
    Scolitantides  
  • Art
    Scolitantides orion(Pallas, 1771) - fetörtsblåvinge
    Synonymer
    Papilio orion Pallas, 1771

Artens biologi har under senare år studerats såväl i Norden som i Tyskland. I mellaneuropeisk litteratur uppges larverna livnära sig av ett flertal fetbladsväxter Sedum spp., dock aldrig av gul fetknopp Sedum acre. Uppfödningsförsök i Sverige och Tyskland har dock visat att larverna genom utvecklingen har högre överlevnad på kärleksört Hylotelephium telephium. På Munkö i Stockholms skärgård är vit fetknopp Sedum album så dominerande att det har varit svårt att tro att inte också denna utnyttjats som värdväxt då fetörtsblåvingen förekom där. Uppfödningarna har dock visat att överlevnaden på vit fetknopp var sämre och det är därför troligt att honorna också undviker att lägga ägg på denna. Det är för övrigt svårt att genomsöka bestånd av denna växt efter artens vita ägg. På kärleksört är de lätta att hitta och att söka efter äggen har visat sig vara den enklaste metoden att konstatera en förekomst av arten. Äggen placeras ganska iögonfallande både på bladens över- och undersidor, samt på blomstängeln. Placeringen är till synes ganska slumpmässig och ingen diskriminering i nyttjandet sker av senare anländande honor. En särskilt gynnsamt placerad planta som får både lagom med solexponering och vindskydd kan få tiotalet ägg lagda av flera honor. Äggutvecklingen tar 2-3 veckor. Larven lever som liten närmast som minerare, vilket ger fönsterlika fläckar i bladen som urholkas underifrån. Sådana angrepp är dock inte arttypiska utan snarlika de som åstadkoms av larven av en bladstekel. Äldre larver gnager ofta på blomstjälken närmare toppen så att denna slokar. Troligtvis är detta ett sätt att minska vätskemängden i födan som utgörs av bladen ovanför angreppet på stjälken. Den slokande toppen blir också ett gömsle för larven. Sällan påträffas fler än 1-3 larver per planta. Då antalet kläckta ägg är högre är det möjligt att en del larver vandrar eller hjälps över till andra plantor. Fetörtsblåvingens larver uppvaktas av myror som belönas med en sockerhaltig vätska från körtlar i huden. Myrorna som iakttagits tillhör olika släkten och har sannolikt samma betydelse för larvens försvar och renhållning som hos många andra blåvingearter. Dock kräver inte larverna denna uppvaktning vid uppfödning. Larvutvecklingen tar en dryg månad och förpuppningen sker öppet på undersidan av stenar eller i klippspringor, där puppan hålls på plats av en gördeltråd. Det har nyligen visat sig att puppan i den sörmländska populationen kan övervintra minst två gånger. Överliggande puppor har tidigare varit okänt i dagfjärilsfamiljerna i åtminstone Norden, men är relativt vanligt bland nattfjärilsfamiljerna. Fjärilarna flyger i Sverige normalt under en period utsträckt från slutet av maj till mitten av juni, i Stockholms skärgård vanligen med en till två veckors fördröjning. Varma solrika vårar kan den dock kläcka redan en vecka in i maj och flyger då samtidigt med bl.a. aurorafjäril. Rekordet är från Norge där den under senare år påträffats kläckt sista dagarna i april. Det är möjligt att tidig kläckning tidigare har förbisetts, men uppmärksammats mer sedan arten började inventeras genom äggsökande. Vid Idefjorden flög nykläckta fjärilar i början av juni 2011 samtidigt som små larver och ägg kunde påträffas i samma område. Fjärilarna är stillasittande längre perioder under dagen och att det kan därför vara svårt att uppskatta hur många adulta individer som finns vid varje tillfälle. Livsmiljön på flertalet svenska och norska lokaler utgörs av mer eller mindre kraftigt sluttande klippterräng utan beskuggande träd. I Norge har man noterat att alla förekomstytor idag befinner sig inom ca 50 m avstånd från vatten. Förekomsterna vid Marvikarna i Sverige befinner sig på mellan ca 50 m - 600 m avstånd från vatten. På förekomsten i Bråviken slutar istället den nyttjade miljön där bergssluttningen möter järnvägsspåren. På Halle- och Hunneberg flög fetörtsblåvinge tidigare över större öppna blockhav under rasbranten där kärleksört växer sparsamt i vittringsgrus på smala hyllor. I dessa diabasbranter sker ständiga mindre ras som garanterar att miljön inte växer igen fullständigt. Vid inventeringen på Hunneberg 2010 konstaterades dock att kärleksört var relativt ovanlig och att den del av branten som föreföll vara främsta förekomstområdet fram till 1970 blivit en bergtäkt. Redan 1970 noterades att förekomsten av nektarresurser var mycket sparsam till skillnad från området med en annan förekomst på det angränsande Halleberg. Kärleksört är den minst kalkgynnade av de fetbladsväxter som kommit ifråga som fetörtsblåvingens värdväxter. Dock saknas den vanligen på de suraste vittringsjordarna på gnejs och granit. Livsmiljöerna för fetörtsblåvinge i östra Sverige befinner sig oftare på kristallin urkalksten eller andra basiska bergarter med en avsevärt rikare flora. På Munkö förekom fetörtsblåvinge även på planare klippytor helt nära stranden. Att fetörtsblåvinge saknas på kambrosilurkalken på Öland och Gotland samt vid Estlands kuster, med dess stora mängd av nakna klippytor av kalksten, kan förefalla märkligt. En tänkbar förklaring är att arten gynnas av framträngande vatten på vattenavstötande berggrund och att denna porösare bergart erbjuder en sämre livsmiljö vid extrem torka. Denna mer lättvittrade kalksten erbjuder dessutom ofta bättre förutsättningar för en art- och individrik flora och dess följearter bland spindlar, mollusker och insekter - arter som ev. kan försvåra överlevnaden hos det långvariga puppstadiet. Fynd av fetörtsblåvinge saknas även från de öar i inre Oslofjorden och vid Sörlandskusten som är uppbyggda av kambrosilurkalk och ligger i direkt anslutning till artens kända utbredning. I fetörtsblåvingens starkt sol- och vindexponerade livsmiljö kan toleransen gentemot extrem kyla och frystorkning respektive extrem värme med överhettning och uttorkning sätta snäva gränser för artens existens. Det kan vara denna klimat- och miljöamplitud, som avspeglas i den speciella utbredningen som gör att arten på ingen plats i Norge förekommer längre från kusten trots en stor mängd av klippområden där ännu apollofjärilen trivs, t.ex. i Telemark. Fetörtsblåvingen förekommer inte högre än 1000 m ö.h. i Alperna och uppträder i Mellan- och Sydeuropa normalt med två generationer per säsong. Extrem värme och långvarig uttorkning kan ha en mer negativ inverkan på populationer med endast en generation per år och med överliggande puppor. På Hunneberg har arten exempelvis påträffats vid foten av den lodräta bergväggen som vetter mot nordöst och endast nås av förmiddagssol åren efter att den försvann från de sydvända branterna på Halleberg efter extremt varma och torra somrar i mitten av 1970-talet.

Ekologisk grupp: Växtätare (herbivor), Nyttjar nektar/pollen

Landskapstyper som är viktiga för arten: Skog, Havsstrand

Landskapstyper där arten kan förekomma: Jordbrukslandskap, Våtmark

Biotoper som är viktiga för arten: Öppen fastmark, Blottad mark

Substrat/Föda:
Berg/hårdbotten (Har betydelse)
Växtdelar, ej ved (Viktig)
· kärleksört - Hylotelephium telephium (Viktig)
· vit fetknopp - Sedum album (Har betydelse)
Arten hotas sannolikt främst av den naturliga igenväxningen som gör att mer gynnsamma miljöer successivt blir mindre till arealen. Alltsedan arten vandrade in i Norden efter istiden har en kontinuerlig påbyggnad av förna omvandlad till mull skett på alla de klippmarker som en gång spolades fria från överlagrad morän då landet sakta höjde sig ur havet. För hundra år sedan och tidigare i historien utnyttjades klippiga utmarker i stor omfattning för beteshävd, inte minst i Stockholmsregionen på den tiden alla transporter skedde med hästar som dragdjur. I Bohuslän och Halland användes all brännbar vegetation under perioder av riklig tillgång på sill till att koka tran. Dessa aktiviteter minskade förnaansamlingen på klippiga marker, men idag då nästan samtliga klippområden ligger obrukade sker en snabb igenväxning och ökad mullbildning ovanpå berggrunden i något rikare områden. Det enda som ännu håller delar av områdena öppna idag är periodiskt återkommande torkår som dödar pioniärträd och buskar. Fetörtsblåvingen är sannolikt beroende av en mosaik av klippmiljöer för att långsiktigt överleva inom ett område och vindskyddade ytor och ytor med sippervatten ovanpå hällarna kan under mer extrema vädersituationer under utvecklingsperioden vara av stor betydelse. Ett tänkbart hot som speciellt uppmärksammats angående apollofjärilen, är den eventuella försämringen av värdväxternas kvalitet genom upptag av metaller. Fetörtsblåvingens förekomstområden på Halleberg och Hunneberg ligger dock endast på ett par km avstånd, i förhärskande vindriktning från smältverket i Vargön, vilket förorenat området under mycket lång tid utan att fetörtsblåvingens populationer tidigare synbart påverkats. Artens tillbakagång här kom först under de extremt torra somrarna under mitten av 1970-talet. Möjligen har värdväxtsamhällena som helhet minskat i omfång och utbredning i Sverige, genom att luftföroreningar försurat de tunna vittringsjordarna på mer eller mindre naket berg. Speciellt i områden utan mer påtaglig påverkan av basiska bergarter och i den av träd helt obeskuggade livsmiljön, där klippskrevor inte gödslas av löv från ädla lövträd. Ett tänkbart hot som uppmärksammats först under 2000-talet är att rådjur är mycket begivna på att äta olika blommor och vissa individer kan fatta tycke för kärleksört. Speciellt i Stockholms skärgård har rådjurspopulationen tillvuxit fullständigt ohämmat då flertalet öar saknar en fast rovdjursstam och rovdjur endast kan nå öarna under isvintrar. På Munkö finns både älg och rådjur med permanenta populationer och under tre dygns inventering av ön i juli 2001 påträffades kärleksört så sparsamt att det bedömdes vara omöjligt att det kunde vara den huvudsakliga värdväxten (Eliasson opubl. anteckningar). Det är alltså med ny kunskap om att vit fetknopp fungerar sämre som värdväxt mycket troligt att kärleksört minskat så kraftigt på ön att fetörtsblåvinge försvunnit.

Påverkan
  • Närvaro av annan art (Viss negativ effekt)
  • Igenväxning (Stor negativ effekt)
En noggrann studie av hotfaktorerna mot fetörtsblåvinge bör snarast utföras. Först då dessa klarlagts bör eventuella utsättningsprojekt som föreslås i åtgärdsprogrammet utföras. En av de enklare åtgärderna som kan utföras är insåning av kärleksört där den på grund av slumpmässiga orsaker minskat eller försvunnit (torka, avbetning). Om det visar sig att bete av rådjuren utgör ett allvarligt hot kan förhoppningsvis en tillväxande rovdjursstam av varg och lo göra dessa mindre stationära och minska tätheten i populationerna. På isolerade öar som Munkö borde en starkare avskjutning ske. Munkö borde också omfattas av buskröjning av främst enbuskar som idag upptar allt större arealer av kalkklipphällarna. Det lämpliga i att lämna skogen till fri utveckling bör också ifrågasättas då granen idag tränger ut äldre lövträd som vuxit där alltsedan ön utgjordes av ett öppnare beteslandskap. Populationerna vid Bråviken och Marvikarna övervakas idag regelbundet av respektive länsstyrelse och dessa inventeringar bör på sikt kunna ge en del användbara resultat för hur man går vidare i artbevarandet också i andra län. I Västra Götalands län bör begränsade buskröjningar utföras på den idag enda kända lokalen. Sverige har ett antal avslutade kalkbrott, bl.a. på ön Oaxen. I vad mån dessa i framtiden skulle kunna bli gynnsamma livsmiljöer för fetörtsblåvinge bör undersökas. En fördel med brantare bergväggar är att kärleksört växande på klipphyllor inte kan nås av betande rådjur.

Åtgärdsprogram Fastställt
Den nordiska underartens giltiga namn skall nu vara ultraornata Verity (1937). Underartsnamnet wahlgreni Bryk (1946) som används i Nationalnyckelns dagfjärilsvolym är en ogiltig synonym. Nominatformen är dock beskriven från Volga (Wolga) i västra Ryssland. Detta avser sannolikt staden Volga i den långa flodens övre lopp norr om Moskva, ca 600 km från Finlands nuvarande gräns i sydöstlig riktning. Det förefaller högst osäkert att populationen i detta område skulle vara representativ för att namnge populationer på avsevärt sydligare breddgrader i Mellan- och Sydeuropa eller södra Ural. Det kan således vara riktigare att den nordiska populationen räknas som tillhörande nominatunderarten och att de övriga populationerna vid behov ges andra underartsnamn. Ett nationellt åtgärdsprogram har tagits fram.

Arnborg, G., Carlsson, Å. & Hagman, T. 1987. Mulens marker. Förlag H. G. Arnborg, Gråbo.

Axelsson, J. 2006. Fetörtsblåvinge. Beskrivningar över lokaler utmed Bråvikenförkastningen. Inventerings-rapport. Länsstyrelsen i Östergötlands län. Linköping (opubl.).

Bengtsson, B.-E., Elmquist, H. & Nyholm, E. 1989. Några rön kring apollofjärilen i Sverige samt försök att förklara dess tillbakagång. Ent. Tidskr. 110: 31-37.

Bengtsson, R. & Olsen, K. M. 2010. Scolitantides orion (fetörtsblåvinge) funnet på svensk side av Iddefjorden 2009. Ent. Tidskr. 131:155-159.

Bink, F.A. 1992. Ecologische Atlas van de Dagvlinders van Noordwest-Europa. Schuyt & Co Uitgevers en Importeurs bv, Haarlem.

Carlsson, B. & Elmquist, H. 2005. Inventering av fetörtsblåvinge år 2005 i Strängnäs och Gnesta kommuner i Södermanland. Inventeringsrapport. Länsstyrelsen i Södermanlands län. Nyköping (opubl.).

Ebert, G. 1993. Die Schmetterlinge Baden-Württembergs. Bd. 2. Verlag Eugen Ulmer, Stuttgart.

Eliasson, C. U. 2001. Inventering av dagaktiva fjärilsarter på Munkö, Nämdö, Uvön, Ornö, Utö och Ålö 2001. Rapport till Länsstyrelsen i Stockholms län (opubl.).

Eliasson, C.U., Ryrholm, N., Holmer, M., Jilg, K. & Gärdenfors, U. 2005. Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Fjärilar: Dagfjärilar, Hesperidae-Nymphalidae. ArtDatabanken, SLU, Uppsala.

Elmquist, H. 2011. Åtgärdsprogram för fetörtsblåvinge 2011-2015. Länsstyrelsen i Stockholms län och Naturvårdsverket.

Endrestöl, A. 2008. Statusrapport om klippeblåvinge Scolitantides orion. Insekt-Nytt 33(1).

Endrestöl, A. 2010. Handlingsplan for klippeblåvinge (Scolitantides orion). DN Rapport 2010-02-12. Direktoratet for naturforvaltning, Oslo.

Endrestöl, A., Bengtsson, R. & Hanssen, O. 2009. Kartleggning av klippeblåvinge Scolitantides orion 2008-2009. NINA Rapport 253. Norsk institut for naturforskning, Trondheim.

Franzén, M. 2000. Sällsynta fjärilar i Östergötland - nationellt och regionalt rödlistade arter. Länsstyrelsen i Östergötlands län 2000: 4.

Franzén, M. 2004. Intressanta fynd av storfjärilar (Macrolepidoptera) i Sverige 2003. Ent. Tidskr. 125: 27-42.

Geiger, W. 1987. Les papillon de jour et leurs biotopes; Espèces, dangers qui les menacent, protection. Ligue Suisse pour la Protection de la Nature. Fotorotar AG, Egg.

Henriksen, H.J. & Kreutzer, I. 1982. The butterflies of Scandinavia in nature. Skandinavisk bogforlag, Odense.

Holmgren, E. 1886. Lepidopterologiska iakttagelser i Stockholms omgifningar. Ent. Tidskr. 7(1): 35-40.

Kesküla, T. 1992. Distribution maps of Estonian Butterflies (Lepidoptera: Hesperioidea, Papilionoidea). Acta Musei Zoologici Universitatis Tartuensis 6: 1-60.

Kudrna, O. 2002. The Distribution Atlas of European Butterflies. Oedippus 20.

Lampa, S. 1885. Förteckning öfver Skandinaviens och Finlands Macrolepidoptera. Ent. Tidskr. 6(1-3): 1-137.

Lampa, S. 1894. Förteckning öfver fjärilar, tagna på Hunneberg sommaren 1893. Ent. Tidskr. 15: 29-30.

Lampa, S. 1905. Några af Östergötlands sällsyntare dagfjärilar. Ent. Tidskr. 26(4): 192.

Langer, T.W. 1958. Nordens dagsommerfugle. Munksgaards forlag, Köpenhamn.

Lukhtanov, V. & Lukhtanov, A. 1994. Die Tagfalter Nordwestasiens (Lepidoptera: Diurna). Herbipoliana bd. 3. Verlag U. Eitschberger, Marktleuthen.

Nordström, F., Opheim, M. & Valle, K.J. 1955. De fennoskandiska dagfjärilarnas utbredning. C.W.K. Gleerups förlag, Lund.

Palmqvist, G. 2006. Inventering av fetörtsblåvinge Scolitantides orion (Pallas, 1771) i Stockholms södra skärgård 2006. Inventeringsrapport. Länstyrelsen i Stockholms län. Stockholm (opubl.).

Peyron, J. 1911. Några Lepidopterologiska notiser. Ent. Tidskr. 32(1-2): 59-72.

Rydell, J. & Bergendorff, C. 1970. Fjärilsfångst i Trollhättetrakten 1970. Nerikes Ent. sällskaps årsskrift 2: 8-9.

Sandahl, O.T. 1880. En entomologisk utflygt till Östra Stäket å Vermdön. Ent. Tidskr. 1(1): 42-50.

Sparre-Schneider, J. 1902. Lepidopterologiske meddelelser fra det söndenfjeldske Norge. Ent. Tidskr. 3(1): 49-60.

Tränker, A. & Nuss, M. 2005. Risk spreading in the voltinism of Scolitantides orion orion (Pallas, 1771) (Lycaenidae). Nota Lepid. 28:55-64.

Väisänen, R. 1992. Conservation of Lepidoptera in Finland; recent advances. Nota lepid. 14(4): 332-347.

Wermelin, J.H. 1891. Några svenska fjärilars fyndorter. Ent. Tidskr. 12(1): 15-16.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Claes U. Eliasson 1995. Rev. Claes U. Eliasson 1998, 2005, 2007 & 2012. © ArtDatabanken, SLU 2007.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Papilionoidea - äkta dagfjärilar 
  • Familj
    Lycaenidae - juvelvingar 
  • Underfamilj
    Polyommatinae  
  • Tribus
    Polyommatini - blåvingar 
  • Släkte
    Scolitantides  
  • Art
    Scolitantides orion, (Pallas, 1771) - fetörtsblåvinge
    Synonymer
    Papilio orion Pallas, 1771
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Claes U. Eliasson 1995. Rev. Claes U. Eliasson 1998, 2005, 2007 & 2012. © ArtDatabanken, SLU 2007.