Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  fjädersjöborre

Organismgrupp Tagghudingar, Sjöborrar Echinocardium pennatifidum
Fjädersjöborre Tagghudingar, Sjöborrar

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
En dåligt känd art som sällan påträffats i svenska vatten. Den skiljs lättast från guldsjöborre genom taggarnas utseende och placering.
Längd upp till 7 cm. Skalet är normalt framåtlutande, vilket innebär att det är högst bakom apikalfältet. Ambulakralrännan i skalets främre ände (inklusive petalen) är inte helt tydlig. Kroppen och taggarna är vitgula. Fjädersjöborre har grövre taggar än släktets övriga skandinaviska arter. Det är vanligt att en tofs av mer uppåtriktade taggar finns vid apikalfältet på översidan, men i övrigt är taggarna enhetligt korta över hela kroppen. Ibland förekommer dock också en bakåtriktad tofs av längre taggar, precis som hos guldsjöborre Echinocardium flavescens. Labrum är mer än två gånger så brett som långt. Den subanala fasciolen är rombformig till brett sexkantig, och den inre fasciolen är oansenlig.
Fjädersjöborre är mycket lik guldsjöborre E. flavescens, och de två arterna skiljs enklast åt genom taggarnas arrangemang. Dessutom är de långsträckta pedicellariernas skänklar upp till 2,5 mm långa och har kraftiga sidotänder hos fjädersjöborre, medan de bara är ca 1 mm långa och saknar sidotänder hos guldsjöborre. Likaså är de små bladformiga pedicellariernas skänklar svagt sågtandade längs sidorna, inte släta som hos guldsjöborre. Om man tittar på själva skalet är guldsjöborre dessutom unik inom sitt släkte eftersom det finns tydliga primärtuberkler (eller stora primärtaggar hos levande exemplar) i alla interambulakralfält, särskilt i de främre på skalets översida. Fjädersjöborre tros kunna bilda hybrider med guldsjöborre.
Utbredning
Länsvis förekomst för fjädersjöborre Observationer i  Sverige för fjädersjöborre
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Fjädersjöborre förekommer i norra Kattegatt, Skagerrak, i Nordsjön och Trondheimsfjorden, runt Färöarna, Irland och Brittiska öarna (utom Nordsjökusten) samt vidare söderut till Medelhavet.
I svenska vatten är arten rapporterad från ett tiotal lokaler i Skagerrak och Kattegatt under Jägerskiölds inventeringar på 1920- till 30-talen. Under Svenska artprojektets marina inventering 2006-2009 återbesöktes fyra av Jägerskiölds lokaler där Echinocardium pennatifidum påträffats, men arten återfanns endast på en av dessa. Arten har dock påträffats vid upprepade tillfällen vid Bonden utanför Gullmarsfjorden under senare år, där en mkt fin grov grus- och skalbotten finns.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Sårbar (VU)
Kriterier
B1ab(iii); D2
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Ej tillämplig (NA)
  • 2000 Livskraftig (LC)
En irreguljär sjöborre som liknar de andra arterna inom släktet, men skiljs från dessa på att taggarna är grövre och mer regelbundet arrangerade. Blir upp till 7 cm lång. Arten lever nedgrävd i grova grus- och sandbottnar från sublittoralen ned till ca 150 meters djup. I Norge är arten känd från Langsundsfjorden upp till Haugesund. I svenska vatten är arten rapporterad från ett tiotal lokaler i Skagerrak och Kattegatt (Jägerskiöld). Under Svenska artprojektets marina inventering 2006-2009 återbesöktes fyra av Jägerskiölds lokaler, men arten återfanns endast på en av dessa. Arten har därtill setts vid upprepade tillfällen vid Bonden utanför Gullmarsfjorden under senare år, där en mkt fin grov grus- och skalbotten finns. Antalet lokalområden i landet skattas till 3 (2-4). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 500 (100-1000) km². Det föreligger indikation på eller misstanke om populationsminskning. Minskningen avser kvalitén på artens habitat. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Sårbar (VU). De skattade värdena för utbredningsområde ligger under gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att antalet lokalområden är extremt få och fortgående minskning förmodligen förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. Utbredningen är så kraftigt begränsad att gränsvärdet för Sårbar (VU) uppfylls enligt D-kriteriet. (B1ab(iii); D2).
Ekologi
Fjädersjöborre lever i förhållandevis grov sand eller skalsand på 5-150 meters djup. Utvecklingen är dåligt känd, men larver kan föras relativt långa avstånd med strömmar. Arten har periodvis varit ganska vanlig i svenska vatten. Den tycks kräva en lägsta medelsalthalt på ca 32 ‰ för sin fortlevnad, och i svenska vatten påträffas den därför normalt endast på mer än ca 15 meters djup.
Landskapstyper
Marin miljö
Marin miljö
Förekommer
Viktig
Biotoper
Hav
Hav
Förekommer
Viktig
Substrat/Föda
Vatten
Vatten
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Echinoidea (sjöborrar), Ordning Spatangoida (grävsjöborrar), Familj Loveniidae (hjärtsjöborrar), Släkte Echinocardium, Art Echinocardium pennatifidum A.M.Norman, 1868 - fjädersjöborre Synonymer

Kategori Sårbar (VU)
Kriterier B1ab(iii); D2
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Ej tillämplig (NA)
  • 2000 Livskraftig (LC)

Dokumentation En irreguljär sjöborre som liknar de andra arterna inom släktet, men skiljs från dessa på att taggarna är grövre och mer regelbundet arrangerade. Blir upp till 7 cm lång. Arten lever nedgrävd i grova grus- och sandbottnar från sublittoralen ned till ca 150 meters djup. I Norge är arten känd från Langsundsfjorden upp till Haugesund. I svenska vatten är arten rapporterad från ett tiotal lokaler i Skagerrak och Kattegatt (Jägerskiöld). Under Svenska artprojektets marina inventering 2006-2009 återbesöktes fyra av Jägerskiölds lokaler, men arten återfanns endast på en av dessa. Arten har därtill setts vid upprepade tillfällen vid Bonden utanför Gullmarsfjorden under senare år, där en mkt fin grov grus- och skalbotten finns. Antalet lokalområden i landet skattas till 3 (2-4). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 500 (100-1000) km². Det föreligger indikation på eller misstanke om populationsminskning. Minskningen avser kvalitén på artens habitat. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Sårbar (VU). De skattade värdena för utbredningsområde ligger under gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att antalet lokalområden är extremt få och fortgående minskning förmodligen förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. Utbredningen är så kraftigt begränsad att gränsvärdet för Sårbar (VU) uppfylls enligt D-kriteriet. (B1ab(iii); D2).
En dåligt känd art som sällan påträffats i svenska vatten. Den skiljs lättast från guldsjöborre genom taggarnas utseende och placering.
Längd upp till 7 cm. Skalet är normalt framåtlutande, vilket innebär att det är högst bakom apikalfältet. Ambulakralrännan i skalets främre ände (inklusive petalen) är inte helt tydlig. Kroppen och taggarna är vitgula. Fjädersjöborre har grövre taggar än släktets övriga skandinaviska arter. Det är vanligt att en tofs av mer uppåtriktade taggar finns vid apikalfältet på översidan, men i övrigt är taggarna enhetligt korta över hela kroppen. Ibland förekommer dock också en bakåtriktad tofs av längre taggar, precis som hos guldsjöborre Echinocardium flavescens. Labrum är mer än två gånger så brett som långt. Den subanala fasciolen är rombformig till brett sexkantig, och den inre fasciolen är oansenlig.
Fjädersjöborre är mycket lik guldsjöborre E. flavescens, och de två arterna skiljs enklast åt genom taggarnas arrangemang. Dessutom är de långsträckta pedicellariernas skänklar upp till 2,5 mm långa och har kraftiga sidotänder hos fjädersjöborre, medan de bara är ca 1 mm långa och saknar sidotänder hos guldsjöborre. Likaså är de små bladformiga pedicellariernas skänklar svagt sågtandade längs sidorna, inte släta som hos guldsjöborre. Om man tittar på själva skalet är guldsjöborre dessutom unik inom sitt släkte eftersom det finns tydliga primärtuberkler (eller stora primärtaggar hos levande exemplar) i alla interambulakralfält, särskilt i de främre på skalets översida. Fjädersjöborre tros kunna bilda hybrider med guldsjöborre.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för fjädersjöborre

Länsvis förekomst och status för fjädersjöborre baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för fjädersjöborre

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Fjädersjöborre förekommer i norra Kattegatt, Skagerrak, i Nordsjön och Trondheimsfjorden, runt Färöarna, Irland och Brittiska öarna (utom Nordsjökusten) samt vidare söderut till Medelhavet.
I svenska vatten är arten rapporterad från ett tiotal lokaler i Skagerrak och Kattegatt under Jägerskiölds inventeringar på 1920- till 30-talen. Under Svenska artprojektets marina inventering 2006-2009 återbesöktes fyra av Jägerskiölds lokaler där Echinocardium pennatifidum påträffats, men arten återfanns endast på en av dessa. Arten har dock påträffats vid upprepade tillfällen vid Bonden utanför Gullmarsfjorden under senare år, där en mkt fin grov grus- och skalbotten finns.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Echinodermata - tagghudingar 
  • Överklass
    Echinozoa  
  • Klass
    Echinoidea - sjöborrar 
  • Underklass
    Euechinoidea  
  • Infraklass
    Irregularia  
  • Överordning
    Atelostomata  
  • Ordning
    Spatangoida - grävsjöborrar 
  • Familj
    Loveniidae - hjärtsjöborrar 
  • Släkte
    Echinocardium  
  • Art
    Echinocardium pennatifidumA.M.Norman, 1868 - fjädersjöborre

Fjädersjöborre lever i förhållandevis grov sand eller skalsand på 5-150 meters djup. Utvecklingen är dåligt känd, men larver kan föras relativt långa avstånd med strömmar. Arten har periodvis varit ganska vanlig i svenska vatten. Den tycks kräva en lägsta medelsalthalt på ca 32 ‰ för sin fortlevnad, och i svenska vatten påträffas den därför normalt endast på mer än ca 15 meters djup.

Landskapstyper som är viktiga för arten: Marin miljö

Biotoper som är viktiga för arten: Hav

Substrat/Föda:
Vatten (Viktig)
Då arten lever i strömspolade områden är det rimligt att anta att den påverkas negativt av ökad sedimentation och ökad halt av organiska partiklar i vattnet.

Påverkan
  • Ökad näringsbelastning (Viss negativ effekt)
Det är svårt att föreslå specifika åtgärder eftersom kunskapen om artens utbredning och status är bristfällig
Namngivning: Echinocardium pennatifidum Norman, 1868. Report of the proceedings, recommendations and transactions of the British Association for the Advancement of Science 37 (1866): 315.
Etymologi: pinnatifidus/pennatifidus = fjäderlikt kluven; penna, pinna (lat.) = fjäder; findo (lat.) = dela, klyva. Namnet syftar på att de långsträckta pedicellarierna har kraftiga ”sågtänder” utmed skänklarnas sidor, vilket gör att en sådan skänkel kan påminna en aning om en fjäderpenna.
Uttal: [Ekinokárdium pennatífidum]

Hayward, P. J. & Ryland, J. S. 2002. Handbook of the Marine Fauna of North-West Europe. Oxford University Press.

Hansson, H. G. 1998. Sydskandinaviska marina flercelliga evertebrater. Utgåva 2.

Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Tagghudingar-svalgsträngsdjur. Echinodermata-Hemichordata. 2013. ArtDatabanken, SLU, Uppsala.

Picton, B. 1993. A Field Guide to the Shallow-water Echinoderms of the British Isles. Immel Publishing Limited.

Southward, E. C & Campbell, A. C. 2006. Echinoderms. Synopses of the British Fauna (New Series) No 56. Linnean Society of London.

Bearbetat material från kommande Nationalnyckelvolymen Tagghudingar-Svalgsträngsdjur Utgivningsår 2013. ISBN 978-91-88506-82-5.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Malin Strand, Hans G. Hansson & Tomas Cedhagen 2013 (kännetecken, ekologi, utbredning). Anna Karlsson (naturvårdsinformation).

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Echinodermata - tagghudingar 
  • Överklass
    Echinozoa  
  • Klass
    Echinoidea - sjöborrar 
  • Underklass
    Euechinoidea  
  • Infraklass
    Irregularia  
  • Överordning
    Atelostomata  
  • Ordning
    Spatangoida - grävsjöborrar 
  • Familj
    Loveniidae - hjärtsjöborrar 
  • Släkte
    Echinocardium  
  • Art
    Echinocardium pennatifidum, A.M.Norman, 1868 - fjädersjöborre
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Malin Strand, Hans G. Hansson & Tomas Cedhagen 2013 (kännetecken, ekologi, utbredning). Anna Karlsson (naturvårdsinformation).