Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  fjällräv

Organismgrupp Däggdjur Vulpes lagopus
Fjällräv Däggdjur

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Fjällräven är betydligt mindre än rödräven och har helt annorlunda pälsfärg. Den vanligaste färgvarianten är om sommaren brungrå i ansiktet, på ovansidan och på benens utsidor, medan den är gråvit under. Vintertid är den helt vit. Den andra färgvarianten, cirka 15 % i Sverige, är svart eller blågrå hela året.
Utbredning
Länsvis förekomst för fjällräv Observationer i  Sverige för fjällräv
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Fjällräven är cirkumpolär inom det arktiska området. Utbredningen i Sverige omfattade i stort sett hela kalfjällsområdet ned till Dalafjällen, men är numera koncentrerad till delar av Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län. Vid 1900-talets början var fjällräven ännu allmän och under goda år kunde stammen troligen nå toppar med närmare 10 000 individer. En mycket intensivt bedriven jakt var huvudorsaken till att stammen 1928 ansågs vara i behov av totalfredning. Förmodligen bidrog även utläggning av gift mot de stora rovdjuren, främst varg och järv, till fjällrävens minskning. Trots fredningen har fjällräven dock aldrig återhämtat sig. Populationstrenden för fjällräven är nu stabil men på en mycket låg nivå. Under gnagarrika år uppträder dock ynglande fjällrävar inom flera områden. Antalet vuxna rävar varierar mycket mellan år i en tydlig fyraårscykel. Under sommaren 2001, det första riktiga lämmelåret sedan 1982, föddes 9 kullar i Sverige (totalt 91 valpar). Som jämförelse kan nämnas att det 1982 hittades cirka 90 kullar enbart i Sverige. De jämförbara åren 2004 och 2007 föddes 14 respektive 23 kullar i Sverige. Denna ökning sedan 2001 är ett resultat av intensiva åtgärder samt nya lämmelår 2004/05 samt 2007/08. Ökningen var starkast i områden med effektiva åtgärder: i Jämtlands län 13 kullar, Västerbotten 11 men i Norrbotten endast 2 kullar. I Norge föddes 16 kullar 2007 men Finland har inte haft någon föryngring sedan länge. Genetiska analyser visar på en uppdelning av stammen i Skandinavien i fyra subpopulationer med begränsad spridning mellan områdena. Uppskattningsvis fanns det 2009 cirka 10 vuxna fjällrävar i sydvästra Norge, 30 i Helags, 40 i Stekenjokk/Borgefjell och 50 i en stor nordlig subpopulation som sträcker sig från Vindelfjällen till Nordkap. Detta ger totalt ca 130 vuxna fjällrävar i Skandinavien. År 2011 var ett mycket gott lämmelår varvid 63 ungkullar konstaterades i de svenska fjällen, jämfört med endast två kullar 2009.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Starkt hotad (EN)
Kriterier
D
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Akut hotad (CR)
  • 2005 Akut hotad (CR)
  • 2000 Starkt hotad (EN)
Fjällräv har en mycket liten och fragmenterad förekomst i det svenska kalfjällsområdet söderut till Dalafjällen. De svenska fjällrävarna har kontakt med den norska populationen som i genomsnitt de senaste tio åren har uppgått till knappt 50 vuxna individer. Då den norska populationen för sitt fortbestånd är beroende av kontinuerligt stöd bedöms den inte påverka rödlistebedömningen av den svenska stammen. Artens existens i Sverige hotas av rödrävens expansion i fjällvärlden och uteblivna smågnagartoppar. Fjällräv bedömdes som CR 2010 men en populationsökning de senaste tio åren medför nu kategori EN. Merparten av uppgången har skett i två områden med intensiva bevarandeåtgärder. I det ena av dessa områden har den reproducerande populationen dock minskat med 50% 2013-2014, som en följd av att rödrävskabb spridits bland fjällrävarna i området sedan vårvintern 2013. Det finns en risk att fjällräven försvinner från denna lokal vilket skulle öka isoleringen ytterligare mellan de livskraftiga lokalområdena. Antalet reproduktiva individer skattas till 80 (50-130). Antalet reproduktioner 2007-2014 var 25,35,2,30,65,0, 20 resp. 50. Den Fennoskandiska populationen uppgick i genomsnitt till cirka 120 vuxna individer under den senaste 10-årsperioden, varav cirka 80 i Sverige. Av dessa är flera individer så pass isolerade att de inte finner en partner. Antalet lokalområden i landet skattas till 3. Dessa är belägna i Jämtland och Västerbotten. Det är mycket liten kontakt mellan dessa. Det nordligaste lokalområdet ligger i norra Västerbotten och inkluderar några lyor i gränsfjällen mellan Västerbotten och Norrbotten. I resterande del av Norrbottens fjällvärld förekommer endast ett fåtal vandrande fjällrävar och det har bara skett en reproduktion de senaste tio åren (2014). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 650 km². I medeltal 25 reproduktionslokaler x 25 km2. Populationen är ökande. Den fluktuerande fjällrävstammen har uppvisat en positiv trend de senaste 10 åren tack vara intensiva skyddsåtgärder som t.ex. utfodring av fjällräv och jakt på rödräv, men till stor del även p.g.a. återkommande lämmeltoppar sedan sekelskiftet. Extrema fluktuationer förekommer i förekomstarean och antalet fullvuxna individer. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Starkt hotad (EN). Antalet individer bedöms vara lägre än gränsvärdet för Starkt hotad (EN) enligt D-kriteriet. (D).
Ekologi
Fjällrävens yngelplats (lyan) utövar en stark traditionell bindning och kan vid hög populationstäthet även utnyttjas som bostäder för flera familjer. Vuxna djur håller sig ofta runt lyor även på vintern, medan unga rävar vandrar vida omkring och enstaka exemplar kan därvid hamna långt från fjällvärlden. Lyorna är i allmänhet belägna högt på fjällheden; praktiskt taget alltid ovan björkgränsen och där substratet är lättgrävt och sorterat (sand eller mo), gärna i väldränerade åsar eller kullar. Fjällrävslyor blir till följd av gödning från spillning och matrester så småningom täckta av en frodig vegetation som ofta avviker skarpt från omgivande fjällhed. Lyorna är i allmänhet stora (i genomsnitt 277 m2) och de äldsta och mest använda kan ha uppemot 150 ingångar (i genomsnitt 44). I Vindelfjällen finns i genomsnitt en lya per 21 km2 och under 16 års inventeringar användes 31 lyor av fjällräv och 10 av rödräv. För sin fortplantning är fjällrävarna bundna till lyorna från mitten av mars till början av hösten. Övriga delar av året kan rävarna ibland vandra vida omkring och till och med hamna långt från fjällvärlden. Några djur har återfunnits mer än 1000 km från den plats där de öronmärktes. När tillgången på föda är god föds stora kullar, 10-12 valpar och ibland upp till 18. Under sommaren försvarar ett par med valpar sitt revir om cirka 17-31 km2. Ibland kan en fjolårsunge stanna kvar och delta i ungvårdnad och revirförsvar. Under näringsfattiga år uteblir föryngringen eller endast ett fåtal ungar överlever sommaren. Under år med måttlig till god födotillgång överlever cirka 10 % av ungarna sin första vinter. Fjällräven blir könsmogen vid nio månaders ålder, men ofta är de två år vid första reproduktion. De äldsta svenska fjällrävarna med känd ålder blev 7-8 år. I födan dominerar smågnagare, speciellt lämmel, men också ripor och sommartid fågelungar av olika slag. Även hare fångas. Bär utnyttjas under sensommaren. Vintertid utgör kadaverförekomst närmast ett livsvillkor för fjällrävarna. Konkurrenter vid kadaver är främst rödräv, järv, korp och örn. Betydelsen av dynamiken i smågnagarstammarna kan dock inte nog betonas. Hela fjällrävens ekologi och evolution är anpassad till dessa cykliska fluktuationer.
Landskapstyper
Fjäll
Fjäll
Skog
Skog
Våtmark
Våtmark
Förekommer
Viktig
Biotoper
Lövskog
Lövskog
Triviallövskog
Triviallövskog
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Fjällbiotoper
Fjällbiotoper
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Buskmark
Buskmark
Löv-/barrblandskog
Löv-/barrblandskog
Myrbiotoper
Myrbiotoper
Vattendrag
Vattendrag
Blottad mark
Blottad mark
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Djurätare (karnivor), Växtätare (herbivor)
Substrat/Föda
Levande djur
Levande djur
· fjällämmel
· fjällämmel
· fåglar
· fåglar
· gråsiding
· gråsiding
· ripor
· ripor
· skogshare
· skogshare
Mark/sediment
Mark/sediment
Mineraljord/sediment
Mineraljord/sediment
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
Efterlämningar av djur
Efterlämningar av djur
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Mammalia (däggdjur), Ordning Carnivora (rovdjur), Familj Canidae (hunddjur), Släkte Vulpes (rävar), Art Vulpes lagopus (Linnaeus, 1758) - fjällräv Synonymer Alopex lagopus (Linnaeus, 1758), Canis lagopus Linnaeus, 1758, Arctic Fox

Kategori Starkt hotad (EN)
Kriterier D
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Akut hotad (CR)
  • 2005 Akut hotad (CR)
  • 2000 Starkt hotad (EN)

Dokumentation Fjällräv har en mycket liten och fragmenterad förekomst i det svenska kalfjällsområdet söderut till Dalafjällen. De svenska fjällrävarna har kontakt med den norska populationen som i genomsnitt de senaste tio åren har uppgått till knappt 50 vuxna individer. Då den norska populationen för sitt fortbestånd är beroende av kontinuerligt stöd bedöms den inte påverka rödlistebedömningen av den svenska stammen. Artens existens i Sverige hotas av rödrävens expansion i fjällvärlden och uteblivna smågnagartoppar. Fjällräv bedömdes som CR 2010 men en populationsökning de senaste tio åren medför nu kategori EN. Merparten av uppgången har skett i två områden med intensiva bevarandeåtgärder. I det ena av dessa områden har den reproducerande populationen dock minskat med 50% 2013-2014, som en följd av att rödrävskabb spridits bland fjällrävarna i området sedan vårvintern 2013. Det finns en risk att fjällräven försvinner från denna lokal vilket skulle öka isoleringen ytterligare mellan de livskraftiga lokalområdena. Antalet reproduktiva individer skattas till 80 (50-130). Antalet reproduktioner 2007-2014 var 25,35,2,30,65,0, 20 resp. 50. Den Fennoskandiska populationen uppgick i genomsnitt till cirka 120 vuxna individer under den senaste 10-årsperioden, varav cirka 80 i Sverige. Av dessa är flera individer så pass isolerade att de inte finner en partner. Antalet lokalområden i landet skattas till 3. Dessa är belägna i Jämtland och Västerbotten. Det är mycket liten kontakt mellan dessa. Det nordligaste lokalområdet ligger i norra Västerbotten och inkluderar några lyor i gränsfjällen mellan Västerbotten och Norrbotten. I resterande del av Norrbottens fjällvärld förekommer endast ett fåtal vandrande fjällrävar och det har bara skett en reproduktion de senaste tio åren (2014). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 650 km². I medeltal 25 reproduktionslokaler x 25 km2. Populationen är ökande. Den fluktuerande fjällrävstammen har uppvisat en positiv trend de senaste 10 åren tack vara intensiva skyddsåtgärder som t.ex. utfodring av fjällräv och jakt på rödräv, men till stor del även p.g.a. återkommande lämmeltoppar sedan sekelskiftet. Extrema fluktuationer förekommer i förekomstarean och antalet fullvuxna individer. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Starkt hotad (EN). Antalet individer bedöms vara lägre än gränsvärdet för Starkt hotad (EN) enligt D-kriteriet. (D).
Konventioner Habitatdirektivets bilaga 2, Habitatdirektivets bilaga 2 (Prioriterad art), Habitatdirektivets bilaga 4, Bernkonventionens bilaga II
Fridlysning Fridlyst enligt Artskyddsförordningen (SFS 2007:845), enligt paragraf: 4, 5. Bestämmelsen gäller hela landet
Åtgärdsprogram Under revision
Fjällräven är betydligt mindre än rödräven och har helt annorlunda pälsfärg. Den vanligaste färgvarianten är om sommaren brungrå i ansiktet, på ovansidan och på benens utsidor, medan den är gråvit under. Vintertid är den helt vit. Den andra färgvarianten, cirka 15 % i Sverige, är svart eller blågrå hela året.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för fjällräv

Länsvis förekomst och status för fjällräv baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för fjällräv

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Fjällräven är cirkumpolär inom det arktiska området. Utbredningen i Sverige omfattade i stort sett hela kalfjällsområdet ned till Dalafjällen, men är numera koncentrerad till delar av Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län. Vid 1900-talets början var fjällräven ännu allmän och under goda år kunde stammen troligen nå toppar med närmare 10 000 individer. En mycket intensivt bedriven jakt var huvudorsaken till att stammen 1928 ansågs vara i behov av totalfredning. Förmodligen bidrog även utläggning av gift mot de stora rovdjuren, främst varg och järv, till fjällrävens minskning. Trots fredningen har fjällräven dock aldrig återhämtat sig. Populationstrenden för fjällräven är nu stabil men på en mycket låg nivå. Under gnagarrika år uppträder dock ynglande fjällrävar inom flera områden. Antalet vuxna rävar varierar mycket mellan år i en tydlig fyraårscykel. Under sommaren 2001, det första riktiga lämmelåret sedan 1982, föddes 9 kullar i Sverige (totalt 91 valpar). Som jämförelse kan nämnas att det 1982 hittades cirka 90 kullar enbart i Sverige. De jämförbara åren 2004 och 2007 föddes 14 respektive 23 kullar i Sverige. Denna ökning sedan 2001 är ett resultat av intensiva åtgärder samt nya lämmelår 2004/05 samt 2007/08. Ökningen var starkast i områden med effektiva åtgärder: i Jämtlands län 13 kullar, Västerbotten 11 men i Norrbotten endast 2 kullar. I Norge föddes 16 kullar 2007 men Finland har inte haft någon föryngring sedan länge. Genetiska analyser visar på en uppdelning av stammen i Skandinavien i fyra subpopulationer med begränsad spridning mellan områdena. Uppskattningsvis fanns det 2009 cirka 10 vuxna fjällrävar i sydvästra Norge, 30 i Helags, 40 i Stekenjokk/Borgefjell och 50 i en stor nordlig subpopulation som sträcker sig från Vindelfjällen till Nordkap. Detta ger totalt ca 130 vuxna fjällrävar i Skandinavien. År 2011 var ett mycket gott lämmelår varvid 63 ungkullar konstaterades i de svenska fjällen, jämfört med endast två kullar 2009.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Teleostomi  
  • Ranglös
    Osteichthyes  
  • Ranglös
    Sarcopterygii - sarcopterygier 
  • Ranglös
    Tetrapoda - fyrfotadjur 
  • Ranglös
    Amniota - amnioter 
  • Ranglös
    Synapsida - synapsider 
  • Klass
    Mammalia - däggdjur 
  • Infraklass
    Placentalia - högre däggdjur 
  • Ranglös
    Boreoeutheria  
  • Överordning
    Laurasiatheria  
  • Ordning
    Carnivora - rovdjur 
  • Underordning
    Caniformia - hundartade rovdjur 
  • Familj
    Canidae - hunddjur 
  • Släkte
    Vulpes - rävar 
  • Art
    Vulpes lagopus(Linnaeus, 1758) - fjällräv
    Synonymer
    Alopex lagopus (Linnaeus, 1758)
    Canis lagopus Linnaeus, 1758
    Arctic Fox

Fjällrävens yngelplats (lyan) utövar en stark traditionell bindning och kan vid hög populationstäthet även utnyttjas som bostäder för flera familjer. Vuxna djur håller sig ofta runt lyor även på vintern, medan unga rävar vandrar vida omkring och enstaka exemplar kan därvid hamna långt från fjällvärlden. Lyorna är i allmänhet belägna högt på fjällheden; praktiskt taget alltid ovan björkgränsen och där substratet är lättgrävt och sorterat (sand eller mo), gärna i väldränerade åsar eller kullar. Fjällrävslyor blir till följd av gödning från spillning och matrester så småningom täckta av en frodig vegetation som ofta avviker skarpt från omgivande fjällhed. Lyorna är i allmänhet stora (i genomsnitt 277 m2) och de äldsta och mest använda kan ha uppemot 150 ingångar (i genomsnitt 44). I Vindelfjällen finns i genomsnitt en lya per 21 km2 och under 16 års inventeringar användes 31 lyor av fjällräv och 10 av rödräv. För sin fortplantning är fjällrävarna bundna till lyorna från mitten av mars till början av hösten. Övriga delar av året kan rävarna ibland vandra vida omkring och till och med hamna långt från fjällvärlden. Några djur har återfunnits mer än 1000 km från den plats där de öronmärktes. När tillgången på föda är god föds stora kullar, 10-12 valpar och ibland upp till 18. Under sommaren försvarar ett par med valpar sitt revir om cirka 17-31 km2. Ibland kan en fjolårsunge stanna kvar och delta i ungvårdnad och revirförsvar. Under näringsfattiga år uteblir föryngringen eller endast ett fåtal ungar överlever sommaren. Under år med måttlig till god födotillgång överlever cirka 10 % av ungarna sin första vinter. Fjällräven blir könsmogen vid nio månaders ålder, men ofta är de två år vid första reproduktion. De äldsta svenska fjällrävarna med känd ålder blev 7-8 år. I födan dominerar smågnagare, speciellt lämmel, men också ripor och sommartid fågelungar av olika slag. Även hare fångas. Bär utnyttjas under sensommaren. Vintertid utgör kadaverförekomst närmast ett livsvillkor för fjällrävarna. Konkurrenter vid kadaver är främst rödräv, järv, korp och örn. Betydelsen av dynamiken i smågnagarstammarna kan dock inte nog betonas. Hela fjällrävens ekologi och evolution är anpassad till dessa cykliska fluktuationer.

Ekologisk grupp: Djurätare (karnivor), Växtätare (herbivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Fjäll

Landskapstyper där arten kan förekomma: Skog, Våtmark

Biotoper som är viktiga för arten: Lövskog, Triviallövskog, Öppna gräsmarker, Fjällbiotoper, Öppen fastmark, Buskmark

Biotoper där arten kan förekomma: Löv-/barrblandskog, Myrbiotoper, Vattendrag, Blottad mark

Substrat/Föda:
Levande djur (Viktig)
· fjällämmel - Lemmus lemmus (Viktig)
· fåglar - Aves (Har betydelse)
· gråsiding - Craseomys rufocanus (Viktig)
· ripor - Lagopus (Har betydelse)
· skogshare - Lepus timidus (Har betydelse)
Mark/sediment (Viktig)
Mineraljord/sediment (Viktig)
Växtdelar, ej ved (Har betydelse)
Efterlämningar av djur (Viktig)
De största hoten mot arten är rödrävens expansion i fjällområdena, låg födotillgång samt den låga populationsstorleken. Antalet rödrävar har ökat i fjällen under de senaste decennierna. Orsaken till detta är oklar, men detta är en trend som syns i hela Arktis. Rödräven är den starkare konkurrenten om lyor och revir, en allvarlig predator på fjällrävsvalpar (kan även döda vuxna fjällrävar) och en möjlig spridare av sjukdomar som t.ex. skabb. Rävskabb drabbade flera fjällrävar i Västerbotten under 2013-14. Under sommaren begränsas tillgången på mat för fjällräven av de uteblivna stora lämmeltopparna. De regelbundna smågnagartoppar om 3-5 år är mycket viktiga för fjällräv men uteblir dock tidvis. Efter många svaga år har lämmelstammarna på nytt uppvisat ett cykliskt mönster med toppår 2001, 2005, 2008 och 2011, med god föryngring för fjällrävarna som följd. Fragmenteringen av fjällräven i fyra delpopulationer utgör också ett hot. Med ett litet antal individer utspridda över ett stort område ökar risken, bl.a. genom svårigheter att hitta en partner vid parningstid och innebär en hög risk för lokala utdöenden genom slumpmässiga händelser. Dessutom medför den låga tätheten en ökad risk för inavel och fragmentering. Vissa studier tyder på att inavel har resulterat i en minskad överlevnad för fjällrävsvalpar. Ett nytt hot utgörs av hybridisering med förrymda farmrävar och en risk för förlust av lokala anpassningar till miljön.

Påverkan
  • Minskning av relaterad art (Stor negativ effekt)
  • Minskning av relaterad art (Stor negativ effekt)
  • Minskning av relaterad art (Stor negativ effekt)
  • Klimatförändringar (Viss negativ effekt)
  • Närvaro av annan art (Stor negativ effekt)
  • Mänsklig störning av art (Viss negativ effekt)
Ett stort åtgärdsprogram genomfördes 1998-2008 med ekonomiskt stöd av bl.a. EU/Life för att bevara fjällräv i Sverige, Finland och Norge. De övergripande målen för projektet var: 1. Att genom stödutfodring och genom kontroll av rödräv, hejda minskningen i antal och öka artens chanser att återhämta sig. 2. Att minska mänsklig störning vid aktiva lyor - projektet skall öka allmänhetens medvetande om fjällrävens biologi och om behoven av att aktivt bevara denna art. 3. Identifiera och skydda viktiga fjällrävshabitat i Sverige och Finland som ännu inte har fullgott skydd. Åtgärderna var framgångsrika i framförallt Jämtlands län och i viss mån i Västerbotten. I Norrbotten däremot är stammen mycket svag. Numer organiseras stödet genom Naturvårdsverkets Åtgärdsprogram där Västerbottens län är huvudansvarig. Ambitionen är att fortsätta stödutfodring, inventering och även jakt på rödräv.

Åtgärdsprogram Under revision
Utländska namn – NO: Fjellrev, DK: Polarraev, FI: Naali, GB: Arctic fox. Andra svenska namn för fjällräv är polarräv och blåräv. På samiska heter den Njálla. Fjällräven är upptagen som en prioriterad art i EU:s habitatdirektiv, bilaga 2 och 4. Arten är fridlyst enligt Artskyddsförordningen (2007:845) 4 § och 5 §, och ingår i Bernkonventionen bilaga II (strikt skyddade djurarter). Fjällräven tillhör Statens Vilt enligt 33 § jaktförordningen.

Angerbjörn, A., Arvidson, B., Norén, E. & Strömberg, L. 1991. The effect of winter food on reproduction in the arctic fox, Alopex lagopus: a field experiment. J. Anim. Ecol. 60: 705-714.

Angerbjörn, A., Tannerfeldt, M., Bjärvall, A., Ericson, M., From, J. & Norén, E. 1995. Dynamics of the arctic fox population in Sweden. Ann. Zool. Fennici 32: 55-68.

Angerbjörn, A., Tannerfeldt, M. & Erlinge, S. 1999. Predator - prey relations: arctic foxes and lemmings. J. Anim. Ecol. 68: 34-49.

Angerbjörn, A., Hersteinsson, P. & Tannerfeldt, M. 2004. Arctic fox (Alopex lagopus). I: Macdonald, D.W. & Sillero-Zubiri, C. (red.). Canids: Foxes, Wolves, Jackals and Dogs - Status survey and conservation action plan. IUCN, Gland.

Audet, A.M., Robbins, C.B., & Larivière, S. 2002. Alopex lagopus. Mammalian Species 713: 1-10.

Boitzov, L.V. 1937. The arctic Fox: biology, foods habits, breeding. Trudy Arkt. Nauchno-issled Inst. 7-144. (In Russian). Translation in Elton Library, Oxford.

Braestrup, F.W. 1941. A study on the arctic fox in Greenland. Meddelelser om Grönland 131: 1-101.

Chesemore, D.L. 1968. Distribution and movements of white foxes in northern and western Alaska. Can. J. Zool. 46: 849-854.

Chesemore, D.L. 1975. Ecology of the arctic fox (Alopex lagopus) in North America - A Review. I: Fox, M.V. (red): The Wild Canids. Their systematics, behavioural ecology and evolution. Van Nostrand Reinhold Co., New York.

Chirkova, A.F. 1967. The relationship between the arctic fox and the red fox in the far North - Problems of the North. Nat. Res. Council Can, Ottawa 1: 129-131.

Dalén, L., Kvaløy, K., Linnell, J.D.C., Elmhagen, B., Strand, O., Tannerfeldt, M., Henttonen, H., Fuglei, E., Landa, A. & Angerbjörn, A. 2006. Population structure, genetic variation and dispersal in a critically endangered arctic fox population. Mol Ecol 15: 2809-2819.

Dalén, L., Nyström, V., Valdiosera, C., Germonpré, M., Sablin, M., Turner, E., Angerbjörn, A., Arsuaga, J.L. & Götherström, A. 2007. Ancient DNA reveals lack of postglacial habitat tracking in the arctic fox. PNAS 104: 6726-6729.

Henden, J-A., Yoccoz, N.G., Ims, R.A., Bårdsen, B-J. & Angerbjörn, A. 2009. Phase-dependent effect of conservation efforts in cyclically fluctuating populations of Arctic fox (Vulpes lagopus). Biol Conserv 142: 2586-2592.

Meijer, T., Norén, K., Hellström, P., Dalén, L. & Angerbjörn, A. 2008. Estimating population parameters in a threatened arctic fox population using molecular tracking and traditional field methods. Anim Conserv 11: 330-338.

Norén, K., Kvaløy, K., Nyström, V., Landa, A., Dalén, L., Eide, NE., Østbye, E., Henttonen, H. & Angerbjörn, A. 2009. Farmed arctic foxes on the Fennoscandian mountain tundra: implications for conservation. Anim Conserv 12:434-444.

Nyström, V., Angerbjörn, A. Dalén, L. 2006. Genetic consequences of a demographic bottleneck in the Scandinavian arctic fox. Oikos 114:84-94.

Shirley, M.D.F., Elmhagen, B., Lurz, P.W.W., Rushton, S.P. & Angerbjörn, A. 2009. Modeling the spatial population dynamics of arctic foxes (Vulpes lagopus): the effects of red foxes and microtine cycles. Can J Zool 87:1170-1183.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Anders Angerbjörn 1986. Rev. Anders Angerbjörn 2006, 2010. © ArtDatabanken, SLU 2015.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Teleostomi  
  • Ranglös
    Osteichthyes  
  • Ranglös
    Sarcopterygii - sarcopterygier 
  • Ranglös
    Tetrapoda - fyrfotadjur 
  • Ranglös
    Amniota - amnioter 
  • Ranglös
    Synapsida - synapsider 
  • Klass
    Mammalia - däggdjur 
  • Infraklass
    Placentalia - högre däggdjur 
  • Ranglös
    Boreoeutheria  
  • Överordning
    Laurasiatheria  
  • Ordning
    Carnivora - rovdjur 
  • Underordning
    Caniformia - hundartade rovdjur 
  • Familj
    Canidae - hunddjur 
  • Släkte
    Vulpes - rävar 
  • Art
    Vulpes lagopus, (Linnaeus, 1758) - fjällräv
    Synonymer
    Alopex lagopus (Linnaeus, 1758)
    Canis lagopus Linnaeus, 1758
    Arctic Fox
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Anders Angerbjörn 1986. Rev. Anders Angerbjörn 2006, 2010. © ArtDatabanken, SLU 2015.