Bubo scandiacus
Fjälluggla
Fåglar
- Ej bedömd NE
- Ej tillämplig NA
- Livskraftig LC
- Kunskapsbrist DD
- Nära hotad NT
- Sårbar VU
- Starkt hotad EN
- Akut hotad CR
- Nationellt utdöd RE
Klass Aves (fåglar), Ordning Strigiformes (ugglefåglar), Familj Strigidae (ugglor), Släkte Bubo, Art Bubo scandiacus (Linnaeus, 1758) - fjälluggla Synonymer Nyctea scandiaca, Strix scandiaca Linnaeus, 1758
Kriterier B1ac(i,ii,iv); D
Tidigare Rödlistningsbedömning
-
2010 Akut hotad (CR)
-
2005 Akut hotad (CR)
-
2000 Nationellt utdöd (RE)
Dokumentation Fjälluggla häckar på höglänta fjällhedar i Lappland. Den har tidigare under 1900-talet häckat regelbundet och vissa år med relativt stora antal. En klart minskad frekvens av häckningar har emellertid skett de senaste 35 åren p.g.a. minskad födotillgång, likaså har antalet övervintrande individer minskat dramatiskt i södra Sverige. Under perioden 1978-2013 har häckningar uteblivit 1979, 1983-2000, 2002-2010 och 2012-2013. Under flertalet av åren då häckningar uteblivit i Sverige har emellertid reproduktioner konstaterats framför allt i Norge, men under enstaka år även i Finland. Försvinnanderisken för fjällugglan är svår att bedöma enligt IUCNs kriteriesystem beroende på att arten är starkt nomadisk och har förmågan att bosätta sig var som helst på den arktiska tundran i Europa, Asien eller Nordamerika, allt eftersom födotillgången för tillfället är bäst. Antalet reproduktiva individer skattas till 2 (0-10). Antalet lokalområden i landet skattas till 1 (0-5). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 10 (0-5000) km² och förekomstarean (AOO) till 10 (0-50) km². AOO = antal par x 10 km2. Det finns inga tecken på betydande populationsförändring. Extrema fluktuationer förekommer i utbredningsområdets storlek, förekomstarean och antalet fullvuxna individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Akut hotad (CR) till Nationellt utdöd (RE). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Akut hotad (CR). De skattade värdena för utbredningsområde ligger under gränsvärdet för Akut hotad (CR). Detta i kombination med att antalet lokalområden är extremt få och extrema fluktuationer förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. Antalet individer bedöms vara lägre än gränsvärdet för Akut hotad (CR) enligt D-kriteriet. (B1ac(i,ii,iv); D).
Fridlysning Fridlyst enl. 4 § Artskyddsförordningen. Räknas även som vilt, vilket betyder att den är fredad men kan vara jaktbar enligt jaktförordningen eller jaktlagen.
Länsvis förekomst och status för fjälluggla baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.
.png)
Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.
I Sverige häckar arten sällsynt till sparsamt från Dalarna till Torne lappmark och därtill oregelbundet och endast under gnagarår. Under gnagaråret 1978 häckade flera hundra par i Väster- och Norrbottens fjällvärld, 1981 rapporterades fem häckningar och 1982 minst 17 påbörjade häckningar. Därefter dröjde det till 2001 då två häckande par påträffades vid Stora Sjöfallet i Torne lappmark, därnäst en häckning i Lycksele lappmark 2005 och slutligen tre häckningar i norra Jämtland 2011 (en och samma hane med tre honor). Inga häckningar rapporterades 1979, 1983–2000, 2002–2004 samt 2006-2010. Under gnagarfattiga år har enstaka individer observerats under tidig vår och försommar i de svenska fjällen. Fjällugglan har en cirkumpolär utbredning mellan cirka 60°-83°N (uppgiven från Beringöarna på 55°N) med häckning ovan trädgränsen. Häckar oregelbundet i Norge från Hardangervidda till Finnmark och i Finland i norra Lappland. I norra Finland konstaterades inga häckningar 1932–1974, då plötsligt cirka 35 par reproducerade sig. Därefter dröjde det till 1987 (21 par), 1988 (15 par), 2003 (1 par), 2007 (5, möjligen 7-8 par) samt 2011 (10 par). I Norge har arten påträffats häckande 23 år under perioden 1974-2007 (82 säkerställda och 23 troliga häckningar), som flest 14 par 1974, 22 par 1978, 20 par 1985 samt åtta par 2001. År 2011 häckade 42 par. Den europeiska populationen, inklusive Grönland, antas variera mellan 1400–5500 par med tyngdpunkten i norra Ryssland (1300–4500 par) och på Grönland (50–1000 par). Allt längre perioder mellan konstaterade häckningar tyder möjligen på ett minskande bestånd på Nordkalotten.
-
RikeAnimalia - djur
-
StamChordata - ryggsträngsdjur
-
UnderstamCraniata - kraniedjur
-
InfrastamVertebrata - ryggradsdjur
-
RanglösGnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur
-
RanglösTeleostomi
-
RanglösOsteichthyes
-
RanglösSarcopterygii - sarcopterygier
-
RanglösTetrapoda - fyrfotadjur
-
RanglösAmniota - amnioter
-
RanglösDiapsida - diapsider
-
RanglösArchosauria - arkosaurier
-
RanglösDinosauria - dinosaurier
-
KlassAves - fåglar
-
OrdningStrigiformes - ugglefåglar
-
FamiljStrigidae - ugglor
-
SläkteBubo
-
ArtBubo scandiacus(Linnaeus, 1758) - fjällugglaSynonymerNyctea scandiacaStrix scandiaca Linnaeus, 1758
Fjällugglan häckar på fjällhedar och liknande vidsträckta, öppna områden med småkuperad topografi, ofta moränmarker med sandåsar och kala bergryggar eller på långsluttande fjällsidor. Boet läggs på toppen av en kulle och från liknande upphöjningar spanar också fågeln efter byte. Lever främst av smågnagare även om större byten också är ett regelbundet inslag i dieten. Häckningen är starkt bunden till år med hög lämmeltillgång, i Skandinavien fjällämmel (motsvarande arter inom andra delar av utbredningsområdet). Kullstorleken varierar. Vanligen läggs 6–8 ägg, men upp till 13–14 finns angivet för toppår. Äggkullstorleken är i medeltal 7,1 ägg och antal flygga ungar 4,8 per par. Under år med måttlig eller dålig tillgång på smågnagare kan enstaka individer ses i häckningsterräng tidigt om våren, men fåglarna lämnar sedan som regel området. Ungar av fjälluggla ringmärkta i Norrbotten sommaren 1978 har återfunnits på skilda ställen i norra Ryssland, det östligaste på Taimyrhalvön 2500 km från födelseplatsen. Även radiosändarförsedda fjällugglor från Norge har vandrat till dessa områden, förutom att flera individer under vintern stannat kvar redan på Kolahalvön. Arten uppträder vissa vintersäsonger sällsynt i Mellan- och Sydsverige och ibland ned till åtminstone mellersta Europa. Uppehåller sig då gärna på öppna marker som åkerfält, stränder, ytterskärgårdar, myrar, hyggen etc. På prärieområdena i mellersta och södra USA är vinterobservationer av fjällugglor betydligt vanligare än i Europa.
Ekologisk grupp: Djurätare (karnivor)
Landskapstyper som är viktiga för arten: Fjäll
Landskapstyper där arten kan förekomma: Jordbrukslandskap, Skog, Havsstrand
Biotoper som är viktiga för arten: Öppna gräsmarker, Fjällbiotoper, Öppen fastmark
Biotoper där arten kan förekomma: Myrbiotoper, Öppna strandbiotoper, Människoskapad miljö på land, Blottad mark, Buskmark, Sötvattensstrand, Havsstrand
Substrat/Föda:Påverkan
- Minskning av relaterad art (Stor negativ effekt)
- Minskning av relaterad art (Stor negativ effekt)
- Minskning av relaterad art (Stor negativ effekt)
- Klimatförändringar (Viss negativ effekt)
- Närvaro av annan art (Viss negativ effekt)
- Mänsklig störning av art (Viss negativ effekt)
Andersson, N. Å. och Persson, B. 1971. Något om fjällugglans Nyctea scandiaca näringsval i Lappland. Vår Fågelvärld 30: 227–231.
Angerbjörn, A., Tannerfeldt, M. & Lundberg, H. 2001. Geographical and temporal patterns of lemming population dynamics in Fennoskandia. Ecography 24: 298-308.
Barth, E. K. 1950. Efter fjällugglor på Hardangervidda. Fauna och Flora 45: 235–242.
BirdLife International 2004. Birds in Europe: population estimates, trends and conservation status. Cambridge, UK: BirdLife International. (BirdLife Conservation Series No. 12).
Broo, B. och Lindberg, P. 1981. Ritsemområdets exploatering – effekter på faunan, främst rovfåglarna. Statens Naturvårdsverk PM 1435.
Fuller, M.R., Holt, D. & Schueck, L.S. 2003. Snowy Owl movements: Variation on the migration theme. Pp 359-366 I: P. Berthold, E. Gwinner & E. Sonnenschein (eds.). Avian migration. Springer, Heidelberg.
Hagen, Y. 1960. Snøugla på Hardangervidda sommeren 1959. Medd. Statens Viltunders. 2: 1–28.
Jacobsen, K-O. 2005. Snøugle (Bubo scandiacus) i Norge. Hekkeforekomster i perioden 1968-2005. NINA Rapport 84.
Jacobsen, K.-O., Øien, I.J., Solheim, R. & Aarvak, T. 2012. Snøuglas bestandsforhold, vandringsmønster og habitatvalg. Årsrapport 2011. - NINA Rapport 813.
Jacobsen, K-O., Øien, I.J., Solheim, R. & Aarvak, T. Snøugleåret 2012. Vår Fuglefauna 35(1): 12-19.
Jensen, A. 1973. Förekomsten av fjälluggla Nyctea scandiaca på Varangerhalvön sommaren 1971. Vår Fågelvärld 32: 132–133.
Nagell, B. 1963. Invasion av fjälluggla (Nyctea scandiaca) i Sverige vintern 1961–62. Vår Fågelvärld 22: 77–79.
Nagell, B. 1973. Ansamling av fjällugglor Nyctea scandiaca vid Torneträsk i juli 1967. Vår Fågelvärld 32: 133.
Nagell, B. & Frycklund, I. 1965. Invasion av fjälluggla (Nyctea scandiaca) i södra Skandinavien vintrarna 1960–1963 samt något om artens beteende på övervintringslokalerna. Vår Fågelvärld 24: 26–55.
Pitelka, F. A. 1959. Population studies of lemmings and lemming predators in northern Alaska. In: Proc. XVth Int. Congr. Zool., s. 757–759.
Portenko, L. A. 1972. Die Schnee-Eule. Die neue Brehm-Bücherei 454. Wittenberg.
Solheim, R., Wennerberg, L., Marthinsen, G. & Lifjeld, J. 2004. Hvor langt vandrer snøugla? Snøuglas populasjonsstruktur belyst ved DNA-ananlyse av museumsmateriale. Vår fuglefauna 27: 66-69.
Sutton, G. M. & Parmelee, D. F. 1956. Breeding of the Snowy Owl in Southeastern Baffin Island. Condor 58: 273–282.
Taylor, P. S. 1975. Breeding behaviour of the Snowy Owl. The Living Bird 12: 137–154.
Tulloch, R. J. 1968. Snowy Owls breeding in Shetland in 1967. Brit. Birds 61: 119–132.
Tulloch, R. J. 1969. Snowy Owls breeding in Shetland. Brit. Birds 62: 33–36.
Uspenski, S. M. & Priklonski, S. G. 1961. Zur Biologie der Schnee-Eule in Nordostsibirien. Der Falke 8: 403–407.
Wahlstedt, J. 1972. Fjällugglor Nyctea scandiaca på sträck österut? Vår Fågelvärld 31: 192.
Watson, A. 1957. The behaviour, breeding and food ecology of the snowy owl, Nyctea scandiaca. Ibis 99: 419–462.
Wiklund, C. G. & Stigh, J. 1983. Nest defence and evolution of reversed sexual dimorphism in Snowy Owls Nyctea scandiaca. Ornis Scandinavica 14: 58–62.
Wiklund, C. G. & Stigh, J. 1986. Breeding of Snowy Owls Nyctea scandiaca in relation to food, nest sites and weather. Ornis Scandinavica 17: 268–274.
Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.
Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Peter Lindberg & Christer G. Wiklund. Rev. Christer G. Wiklund 2001, Martin Tjernberg 2010 © ArtDatabanken, SLU 2010.
-
RikeAnimalia - djur
-
StamChordata - ryggsträngsdjur
-
UnderstamCraniata - kraniedjur
-
InfrastamVertebrata - ryggradsdjur
-
RanglösGnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur
-
RanglösTeleostomi
-
RanglösOsteichthyes
-
RanglösSarcopterygii - sarcopterygier
-
RanglösTetrapoda - fyrfotadjur
-
RanglösAmniota - amnioter
-
RanglösDiapsida - diapsider
-
RanglösArchosauria - arkosaurier
-
RanglösDinosauria - dinosaurier
-
KlassAves - fåglar
-
OrdningStrigiformes - ugglefåglar
-
FamiljStrigidae - ugglor
-
SläkteBubo
-
ArtBubo scandiacus, (Linnaeus, 1758) - fjällugglaSynonymerNyctea scandiacaStrix scandiaca Linnaeus, 1758
Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.
Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Peter Lindberg & Christer G. Wiklund. Rev. Christer G. Wiklund 2001, Martin Tjernberg 2010 © ArtDatabanken, SLU 2010.