Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  fläckdyvel

Organismgrupp Skalbaggar, Bladhorningar och ekoxbaggar Caccobius schreberi
Fläckdyvel Skalbaggar, Bladhorningar och ekoxbaggar

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
En 6–7 mm lång bladhorning med starkt kullrig och knubbig kroppsform och kraftiga grävben. Kroppen är glänsande svart med två gulröda stora fläckar på vardera täckvingen, ben och antenner gulröda. Antennerna är korta och försedda med tydliga klubbor. Halsskölden är påfallande stor och hos stora hannar är framkanten försedd med fyra små upphöjningar.
Utbredning
Länsvis förekomst för fläckdyvel Observationer i  Sverige för fläckdyvel
Svensk förekomst
Ej längre bofast, ej tillfälligt förekommande
Endast känd från östra Skåne, Öland och Gotland (endast 1800-talsfynd). En fynduppgift från Göteborgstrakten är sannolikt felaktig. Starkt minskande under 1900-talet. De senaste fynden från Skåne härrör från 1955 (en obekräftad uppgift om ett fynd vid Degeberga på 1960-talet finns också). På Öland var ett flertal lokaler kända fram till 1960-talet. Därefter finns endast ett fynd från 1980, men vid en inventering under 2000-2002 eftersöktes arten förgäves på kända lokaler. Arten finns närmast i Danmark (där den dock ej är funnen efter 1900) och förekommer i övrigt i Mellan- och Sydeuropa, Nordafrika, Baltikum, Ryssland, Turkiet, Kaukasus och sydvästra Asien.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Nationellt utdöd (RE)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nationellt utdöd (RE)
  • 2005 Nationellt utdöd (RE)
  • 2000 Nationellt utdöd (RE)
Arten lever i spillning på öppna, torra sandmarker eller torrängar med gles, kortvuxen gräsvegetation, gärna i solexponerade sydsluttningar. En starkt värmekrävande art, endast känd från östra Skåne och Öland. Ännu så sent som på 1940- och 1950-talen kunde arten påträffas på flera lokaler i Östskåne och åtskilliga lokaler på mellersta Öland. Det senaste fyndet är från Öland på 1980-talet, där den ej återfunnits trots riktade inventeringar. Drabbades troligen framför allt av nerläggning av betesmark, men också av ändringar i betesdriften (t.ex. minskat betestryck). Arten rödlistas som Nationellt utdöd (RE) eftersom det bedömts som sannolikt att den upphört att regelbundet reproducera sig inom landet.
Ekologi
Lever i spillning på öppen, torr betesmark. Hos oss funnen såväl på ren sandmark (t.ex. i den östskånska sandstäppen) som på sandiga torrängar och alvartorrängar. Klarar ej av ett slutet vegetationstäcke med sammanhängande grässvål. Även i Mellaneuropa är arten knuten till varma, stäppartade lokaler. Levnadssättet är ej närmare utrett, men sannolikt gräver skalbaggen liksom hos våra Onthophagus-arter m.el.m. grunda gångar i marken under spillningshögen, vilka fylls med spillning. Larvutvecklingen sker under sommaren. Fullbildade individer påträffas under maj-juni och i augusti.
Landskapstyper
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Saprotrof/fag, detrivor
Substrat/Föda
Efterlämningar av djur
Efterlämningar av djur
· får
· får
· häst
· häst
· nötkreatur
· nötkreatur
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Coleoptera (skalbaggar), Familj Scarabaeidae (bladhorningar), Släkte Caccobius, Art Caccobius schreberi (Linnaeus, 1767) - fläckdyvel Synonymer

Kategori Nationellt utdöd (RE)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nationellt utdöd (RE)
  • 2005 Nationellt utdöd (RE)
  • 2000 Nationellt utdöd (RE)

Dokumentation Arten lever i spillning på öppna, torra sandmarker eller torrängar med gles, kortvuxen gräsvegetation, gärna i solexponerade sydsluttningar. En starkt värmekrävande art, endast känd från östra Skåne och Öland. Ännu så sent som på 1940- och 1950-talen kunde arten påträffas på flera lokaler i Östskåne och åtskilliga lokaler på mellersta Öland. Det senaste fyndet är från Öland på 1980-talet, där den ej återfunnits trots riktade inventeringar. Drabbades troligen framför allt av nerläggning av betesmark, men också av ändringar i betesdriften (t.ex. minskat betestryck). Arten rödlistas som Nationellt utdöd (RE) eftersom det bedömts som sannolikt att den upphört att regelbundet reproducera sig inom landet.
En 6–7 mm lång bladhorning med starkt kullrig och knubbig kroppsform och kraftiga grävben. Kroppen är glänsande svart med två gulröda stora fläckar på vardera täckvingen, ben och antenner gulröda. Antennerna är korta och försedda med tydliga klubbor. Halsskölden är påfallande stor och hos stora hannar är framkanten försedd med fyra små upphöjningar.

Svensk förekomst Ej längre bofast, ej tillfälligt förekommande
Länsvis förekomst för fläckdyvel

Länsvis förekomst och status för fläckdyvel baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för fläckdyvel

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Endast känd från östra Skåne, Öland och Gotland (endast 1800-talsfynd). En fynduppgift från Göteborgstrakten är sannolikt felaktig. Starkt minskande under 1900-talet. De senaste fynden från Skåne härrör från 1955 (en obekräftad uppgift om ett fynd vid Degeberga på 1960-talet finns också). På Öland var ett flertal lokaler kända fram till 1960-talet. Därefter finns endast ett fynd från 1980, men vid en inventering under 2000-2002 eftersöktes arten förgäves på kända lokaler. Arten finns närmast i Danmark (där den dock ej är funnen efter 1900) och förekommer i övrigt i Mellan- och Sydeuropa, Nordafrika, Baltikum, Ryssland, Turkiet, Kaukasus och sydvästra Asien.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Coleoptera - skalbaggar 
  • Underordning
    Polyphaga - allätarbaggar 
  • Överfamilj
    Scarabaeoidea  
  • Familj
    Scarabaeidae - bladhorningar 
  • Underfamilj
    Scarabaeinae  
  • Tribus
    Onthophagini  
  • Släkte
    Caccobius  
  • Art
    Caccobius schreberi(Linnaeus, 1767) - fläckdyvel

Lever i spillning på öppen, torr betesmark. Hos oss funnen såväl på ren sandmark (t.ex. i den östskånska sandstäppen) som på sandiga torrängar och alvartorrängar. Klarar ej av ett slutet vegetationstäcke med sammanhängande grässvål. Även i Mellaneuropa är arten knuten till varma, stäppartade lokaler. Levnadssättet är ej närmare utrett, men sannolikt gräver skalbaggen liksom hos våra Onthophagus-arter m.el.m. grunda gångar i marken under spillningshögen, vilka fylls med spillning. Larvutvecklingen sker under sommaren. Fullbildade individer påträffas under maj-juni och i augusti.

Ekologisk grupp: Saprotrof/fag, detrivor

Landskapstyper som är viktiga för arten: Jordbrukslandskap

Biotoper som är viktiga för arten: Öppen fastmark, Öppna gräsmarker

Substrat/Föda:
Efterlämningar av djur (Viktig)
· får - Ovis aries (Viktig)
· häst - Equus caballus (Viktig)
· nötkreatur - Bos taurus (Viktig)
Artens försvinnande kan tillskrivas såväl nerläggning av betesmark som ändringar i betesdriften. Minskningen av arealen betesmark har slagit särskilt hårt mot de magra, sandiga markerna. Ett generellt sett lägre betestryck leder dessutom till en tätare vegetationsstruktur med färre markblottor. Detta leder till ett mindre gynnsamt mikroklimat, och den tätare grässvålen missgynnar också på ett mer direkt sätt de grävande arterna. Användandet av avmaskningsmedel (avermectiner) utgör en ytterligare belastning på populationer som redan är hårt trängda. Åtgärder. Arten är med stor sannolikhet redan försvunnen från landet. Skulle den visa sig leva kvar är riktade insatser nödvändiga. Generellt gäller då att upprätthålla en relativt hård hävd av magra, ogödslade naturbetesmarker, och undvika användandet av avmaskningsmedel.

Påverkan
  • Bekämpningsmedel (Viss negativ effekt)
  • Intensifierat jordbruk (Stor negativ effekt)
  • Igenväxning (Stor negativ effekt)

Landin, B. -O. 1957. Bladhorningar. Svensk Insektfauna. Rekv. nr 46. Stockholm.

Ljungberg, H. 1999. Skalbaggar och andra insekter på sandstäppslokaler i östra Skåne. Länsstyrelsen i Skåne län, Malmö.

Ljungberg, H. 2002. Bete, störning och biologisk mångfald i odlingslandskapet – hotade skalbaggar i öländska torrmarker. Länsstyrelsen i Kalmar län, Miljöenheten, meddelande 2002:20.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Rickard Baranowski 1995. Rev. Bengt Ehnström 1999, Håkan Ljungberg 2005. © ArtDatabanken, SLU 2005.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Coleoptera - skalbaggar 
  • Underordning
    Polyphaga - allätarbaggar 
  • Överfamilj
    Scarabaeoidea  
  • Familj
    Scarabaeidae - bladhorningar 
  • Underfamilj
    Scarabaeinae  
  • Tribus
    Onthophagini  
  • Släkte
    Caccobius  
  • Art
    Caccobius schreberi, (Linnaeus, 1767) - fläckdyvel
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Rickard Baranowski 1995. Rev. Bengt Ehnström 1999, Håkan Ljungberg 2005. © ArtDatabanken, SLU 2005.