Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  ginstbladsguldmal

Organismgrupp Fjärilar, Malar m.fl. Phyllonorycter staintoniellus
Ginstbladsguldmal Fjärilar, Malar m.fl.

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
En liten, ljust brunorange guldmal vars framvinge har diffusa, vita teckningar. Larven gör minor i ginstblad. Lever på hedar och finns i Sverige numera bara på några få platser i Halland.

Vingspann 4,5–6 mm. Hjässan är rostbrun eller mörkbrun med en del inblandade ljusa fjäll. Ansiktet är vitt, och labialpalperna är silvriga med ljust metallgrå undersida. Antennerna är grå, utan tydliga ringar eller fläckar. Vingtäckarna är ljust orangebruna med mer eller mindre tydlig vit inre kant, och mellankroppen är ljust brunorange med en ibland ganska otydlig vit mittstrimma. Framvingen är ljust brunorange med ganska otydliga teckningar. De innersta motstående fläckarna är oftast åtskilda, men ibland möts de och bildar ett rätvinkligt tvärband. De näst innersta motstående fläckarna är ofta ganska tydliga, men övriga framkants- och bakkantsfläckar är vanligen mycket diffusa. Vid vingspetsen saknas vanligen svarta fjäll. Rotstrecket är jämnsmalt och något böjt vid spetsen. Nära vingbasen finns en svag bakkantslinje, tydligast hos hanen. De bruna fjällen kring spetsen bildar på sin höjd en mycket svag delningslinje. Bakvingen är grå. Båda vingparens fransar är ljusgrå. Bakbenens fotsegment är vanligen enfärgat ljust beiga eller gräddfärgade, men det yttersta fotsegmenten är ibland mörkare.

Larven är gul med ljusbrunt huvud och mörkgrön tarm.

Genitalier: Genitalierna hos båda könen påminner starkt om dem hos ginstbarksguldmal P. scopariellus. Hanens vänstra genitalklaff är drygt dubbelt så bred som den högra. Den har en tillbakaböjd, krökt tagg i spetsen, och i dess yttre halva finns en samling tunna borst. Höger klaff är smalast vid spetsen, och vid dess bas finns ett knippe långa borst. Saccus är kort. Hos honan är de bakre apofyserna mycket smalare intill äggläggningspapillerna än hos P. scopariellus. Vidare har ductus spermathecae färre än 13 vindlingar, och den mest sklerotiserade delen av signum inskränker sig till ett par små utskott.
Utbredning
Länsvis förekomst för ginstbladsguldmal Observationer i  Sverige för ginstbladsguldmal
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
I Sverige förekommer ginstbladsguldmal bara på några få platser. Den har påträffats på Bonarps hed i Riseberga i Skåne samt på Mästockaheden, vid Göstorp, vid stationen i Veinge och i Oskarström i Halland. Några av dessa populationer kan numera vara utgångna, och för närvarande tycks arten bara förekomma på Mästockaheden och vid Göstorp. I Danmark är den endast påträffad på Nordjylland och Västjylland, och senaste observationen gjordes år 1983. Arten saknas i Norge och Finland. I övrigt finns arten bara i Mellaneuropa; från Storbritannien i väster till Rumänien och Bulgarien i öster samt söderut till Italien med en utpost på Sardinien.

Från Veinge nämns arten första gången 1924 med sista notering från 1995, och vid Oskarsström 1994. Vid Mästocka ljunghed är den påträffad vid några tillfällen, senast 2006 då några larvminor hittades efter vägen på solexponerade låga ginstplantor. Trots omfattande inventeringar i Halland under 2004–2006 har arten bara kunnat påträffas på denna enda lokal. Från Skåne är ginstguldmalen endast känd från Bonnarpshed, där den påträffades vid några tillfällen mellan 1953 och 1975. Bland de elva svenska fjärilarna knutna till ginst är ginstbladsguldmal och ginstpalpmalen Syncopacma suecicella de två arter som tycks ha minskat kraftigast.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Akut hotad (CR)
Kriterier
B1ab(i,ii,iii,iv,v)c(iv)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Akut hotad (CR)
  • 2005 Akut hotad (CR)
  • 2000 Starkt hotad (EN)
Ginstguldmal är känd från två aktuella lokaler i Halland (Veinge och Mästocka) där larvens näringsväxt hårginst växer. Den är välinventerad under senare år och förekomsterna är uppenbarligen ytterst begränsade. Arten ingår ÅGP för ginstarter. Antalet lokalområden i landet skattas till 3 (2-5). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 18 (8-166) km² och förekomstarean (AOO) till 12 (8-24) km². -2010. Det föreligger indikation på eller misstanke om populationsminskning. Minskningen avser utbredningsområde, förekomstarea, kvalitén på artens habitat, antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i antalet fullvuxna individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Starkt hotad (EN) till Akut hotad (CR). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Akut hotad (CR). De skattade värdena för utbredningsområde ligger under gränsvärdet för Akut hotad (CR). Detta i kombination med att utbredningsområdet är kraftigt fragmenterat, extrema fluktuationer förmodligen förekommer och fortgående minskning förmodligen förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. (B1ab(i,ii,iii,iv,v)c(iv)).
Ekologi
Ginstbladsguldmal påträffas på ljung­hedar med ginst, där den föredrar små öppningar bland ljungen. Fjärilen flyger i två generationer, i maj och i augusti. Ägget läggs på ovansidan av blad av hårginst Genista pilosa. Den vita minan är lättast att finna innan bladet dras samman till en barrliknande hylsa i minans slutfas. På samma ginstbuske kan många blad ha minor. Fjärilen tycks undvika att lägga ägg på ginstplantor i nyss brända områden och föredrar istället sådana som växer bland äldre ljungris.

Övervintring sker i äggstadiet eller som liten larv. Sannolikt sker detta inte i marken utan på ginstplantan, troligen dolt i bladveck, skottspetsar eller blomknoppar. Om antagandet stämmer, betyder det att vårbränning är direkt destruktiv för arten på kort sikt. Detta förefaller stämma väl med observationen av att arten saknas på nyligen brända områden men däremot påträffats i obrända kantzoner och vägkanter omedelbart utanför reservat. Det stämmer också med att man inte lyckats påträffa arten på den mest ginstfjärilsrika lokalen för närvarande, Tönnersjömålet, vilket bränns årligen. Fjärilen är svår att lägga märke till, men har vid något tillfälle håvats från värdväxten. Arten har förmodligen också andra biologiska och ekologiska krav som vi inte känner och som gör att den är så sällsynt. Eftersom arten här lever på sin absoluta nordgräns är det troligt att den är känslig för låga temperaturer, kanske i synnerhet under vintern.
Landskapstyper
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Urban miljö
Urban miljö
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Människoskapad miljö på land
Människoskapad miljö på land
Exploaterad miljö
Exploaterad miljö
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Växtätare (herbivor)
Substrat/Föda
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
· hårginst
· hårginst
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Lepidoptera (fjärilar), Familj Gracillariidae (styltmalar), Släkte Phyllonorycter, Art Phyllonorycter staintoniellus (Nicelli, 1853) - ginstbladsguldmal Synonymer Lithocolletis staintoniella Nicelli, 1853, Phyllonorycter staintoniella (Nicelli, 1853), ginstguldmal

Kategori Akut hotad (CR)
Kriterier B1ab(i,ii,iii,iv,v)c(iv)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Akut hotad (CR)
  • 2005 Akut hotad (CR)
  • 2000 Starkt hotad (EN)

Dokumentation Ginstguldmal är känd från två aktuella lokaler i Halland (Veinge och Mästocka) där larvens näringsväxt hårginst växer. Den är välinventerad under senare år och förekomsterna är uppenbarligen ytterst begränsade. Arten ingår ÅGP för ginstarter. Antalet lokalområden i landet skattas till 3 (2-5). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 18 (8-166) km² och förekomstarean (AOO) till 12 (8-24) km². -2010. Det föreligger indikation på eller misstanke om populationsminskning. Minskningen avser utbredningsområde, förekomstarea, kvalitén på artens habitat, antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i antalet fullvuxna individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Starkt hotad (EN) till Akut hotad (CR). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Akut hotad (CR). De skattade värdena för utbredningsområde ligger under gränsvärdet för Akut hotad (CR). Detta i kombination med att utbredningsområdet är kraftigt fragmenterat, extrema fluktuationer förmodligen förekommer och fortgående minskning förmodligen förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. (B1ab(i,ii,iii,iv,v)c(iv)).
En liten, ljust brunorange guldmal vars framvinge har diffusa, vita teckningar. Larven gör minor i ginstblad. Lever på hedar och finns i Sverige numera bara på några få platser i Halland.

Vingspann 4,5–6 mm. Hjässan är rostbrun eller mörkbrun med en del inblandade ljusa fjäll. Ansiktet är vitt, och labialpalperna är silvriga med ljust metallgrå undersida. Antennerna är grå, utan tydliga ringar eller fläckar. Vingtäckarna är ljust orangebruna med mer eller mindre tydlig vit inre kant, och mellankroppen är ljust brunorange med en ibland ganska otydlig vit mittstrimma. Framvingen är ljust brunorange med ganska otydliga teckningar. De innersta motstående fläckarna är oftast åtskilda, men ibland möts de och bildar ett rätvinkligt tvärband. De näst innersta motstående fläckarna är ofta ganska tydliga, men övriga framkants- och bakkantsfläckar är vanligen mycket diffusa. Vid vingspetsen saknas vanligen svarta fjäll. Rotstrecket är jämnsmalt och något böjt vid spetsen. Nära vingbasen finns en svag bakkantslinje, tydligast hos hanen. De bruna fjällen kring spetsen bildar på sin höjd en mycket svag delningslinje. Bakvingen är grå. Båda vingparens fransar är ljusgrå. Bakbenens fotsegment är vanligen enfärgat ljust beiga eller gräddfärgade, men det yttersta fotsegmenten är ibland mörkare.

Larven är gul med ljusbrunt huvud och mörkgrön tarm.

Genitalier: Genitalierna hos båda könen påminner starkt om dem hos ginstbarksguldmal P. scopariellus. Hanens vänstra genitalklaff är drygt dubbelt så bred som den högra. Den har en tillbakaböjd, krökt tagg i spetsen, och i dess yttre halva finns en samling tunna borst. Höger klaff är smalast vid spetsen, och vid dess bas finns ett knippe långa borst. Saccus är kort. Hos honan är de bakre apofyserna mycket smalare intill äggläggningspapillerna än hos P. scopariellus. Vidare har ductus spermathecae färre än 13 vindlingar, och den mest sklerotiserade delen av signum inskränker sig till ett par små utskott.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för ginstbladsguldmal

Länsvis förekomst och status för ginstbladsguldmal baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för ginstbladsguldmal

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



I Sverige förekommer ginstbladsguldmal bara på några få platser. Den har påträffats på Bonarps hed i Riseberga i Skåne samt på Mästockaheden, vid Göstorp, vid stationen i Veinge och i Oskarström i Halland. Några av dessa populationer kan numera vara utgångna, och för närvarande tycks arten bara förekomma på Mästockaheden och vid Göstorp. I Danmark är den endast påträffad på Nordjylland och Västjylland, och senaste observationen gjordes år 1983. Arten saknas i Norge och Finland. I övrigt finns arten bara i Mellaneuropa; från Storbritannien i väster till Rumänien och Bulgarien i öster samt söderut till Italien med en utpost på Sardinien.

Från Veinge nämns arten första gången 1924 med sista notering från 1995, och vid Oskarsström 1994. Vid Mästocka ljunghed är den påträffad vid några tillfällen, senast 2006 då några larvminor hittades efter vägen på solexponerade låga ginstplantor. Trots omfattande inventeringar i Halland under 2004–2006 har arten bara kunnat påträffas på denna enda lokal. Från Skåne är ginstguldmalen endast känd från Bonnarpshed, där den påträffades vid några tillfällen mellan 1953 och 1975. Bland de elva svenska fjärilarna knutna till ginst är ginstbladsguldmal och ginstpalpmalen Syncopacma suecicella de två arter som tycks ha minskat kraftigast.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Gracillarioidea  
  • Familj
    Gracillariidae - styltmalar 
  • Underfamilj
    Lithocolletinae - guldmalar 
  • Släkte
    Phyllonorycter  
  • Art
    Phyllonorycter staintoniellus(Nicelli, 1853) - ginstbladsguldmal
    Synonymer
    Lithocolletis staintoniella Nicelli, 1853
    Phyllonorycter staintoniella (Nicelli, 1853)
    ginstguldmal

Ginstbladsguldmal påträffas på ljung­hedar med ginst, där den föredrar små öppningar bland ljungen. Fjärilen flyger i två generationer, i maj och i augusti. Ägget läggs på ovansidan av blad av hårginst Genista pilosa. Den vita minan är lättast att finna innan bladet dras samman till en barrliknande hylsa i minans slutfas. På samma ginstbuske kan många blad ha minor. Fjärilen tycks undvika att lägga ägg på ginstplantor i nyss brända områden och föredrar istället sådana som växer bland äldre ljungris.

Övervintring sker i äggstadiet eller som liten larv. Sannolikt sker detta inte i marken utan på ginstplantan, troligen dolt i bladveck, skottspetsar eller blomknoppar. Om antagandet stämmer, betyder det att vårbränning är direkt destruktiv för arten på kort sikt. Detta förefaller stämma väl med observationen av att arten saknas på nyligen brända områden men däremot påträffats i obrända kantzoner och vägkanter omedelbart utanför reservat. Det stämmer också med att man inte lyckats påträffa arten på den mest ginstfjärilsrika lokalen för närvarande, Tönnersjömålet, vilket bränns årligen. Fjärilen är svår att lägga märke till, men har vid något tillfälle håvats från värdväxten. Arten har förmodligen också andra biologiska och ekologiska krav som vi inte känner och som gör att den är så sällsynt. Eftersom arten här lever på sin absoluta nordgräns är det troligt att den är känslig för låga temperaturer, kanske i synnerhet under vintern.

Ekologisk grupp: Växtätare (herbivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Jordbrukslandskap, Urban miljö

Biotoper som är viktiga för arten: Öppna gräsmarker, Öppen fastmark

Biotoper där arten kan förekomma: Människoskapad miljö på land, Exploaterad miljö

Substrat/Föda:
Växtdelar, ej ved (Viktig)
· hårginst - Genista pilosa (Viktig)
De lokaler som arten tidigare påträffats på har hävdats genom återkommande vårbränning. De största hoten för denna, liksom för de andra ginstlevande fjärilarna, är minskningen av dess habitat genom skogsplantering, minskad bränning av ljunghedarna och minskat extensivt bete med påföljande igenväxning. Slutbehandling av avslutade grustäkter med påföljande jordtäckning och tallplantering är också ett stort hot, liksom olika typer av exploatering runt tätorterna som minskar utrymmet för ginsten och dess följearter. Det är troligt att själva bränningen missgynnar just ginstguldmal. Möjligen kan arten vara beroende av mosaikstrukturerade ginsthedar där små varma fläckar skapas i närheten av lägivande buskar och träd. Den tidigare förekomsten på Mästocka ljunghed kan möjligen ha slagits ut på grund av för hård buskröjning, för ensartad bränning och för hårt åretruntbete av skotsk höglandsboskap, vilket har inneburit ett öppet blåsigt landskap med kyligt mikroklimat och minskad överlevnad hos de övervintrande larverna.

Påverkan
  • Igenväxning (Stor negativ effekt)
  • Igenplantering (Stor negativ effekt)
Befintliga ljunghedar bör restaureras genom borthuggning av uppväxande skog och bränning. Bränningen bör ske med olika brandrotationstid i olika delområden. Det är troligen särskilt viktigt för denna art att heden får behålla vissa strukturelement som skyddar mot ensartad bränning och hårt betestryck men också skapar solvarma läplatser. Ett nationellt åtgärdsprogram för ”Nålginst, tagginst och ginstlevande fjärilar” är framtaget för åren 2006–2010. Där föreslås bland annat att ginsten bör gynnas genom successiv ljungbränning inom Mästockareservatet, vid Veinge station och i övrigt genom att ginstlokaler skyddas mot igenväxning och skogsplantering. Nya ginstlokaler bör skapas genom ökad hyggesbränning med eventuell insådd av hårginst på lämpliga platser. Genom att undvika slentrianmässig slutbehandling av grustäkter med hårginst där utplaning och tallplantering ingår, kan istället nya hårginstlokaler med gynnsamt mikroklimat relativt enkelt återskapas på ett kostnads-effektivt sätt. Avstå från att så in gräs i vägslänter.
Namngivning: Phyllonorycter staintoniellus (Nicelli, 1853). Originalbeskrivning: Lithocolletis staintoniella. Proc. Ent. Soc. Lond., 1852 (feb. 1852–jan. 1854): 116 (i: Trans. Ent. Soc. Lond., new ser., vol. 2). Svensk synonym: ginstguldmal.

Etymologi: staintoniellus = efter Henry Tibbats Stainton (1822–1892), berömd engelsk entomolog; diminutivsuffixet -ellus (lat.).

Uttal: [Fyllonorýkter stejntoniéllus]

Benander, P. 1924. Svenska Genista-småfjärilar (Smärre meddelanden och notiser). – Ent. Tidskr. 45: 195–196.

Benander, P. 1944. Sveriges Lithocolletider. – Opusc. ent. 9: 100.

Larsson, K. (Opubl.). Åtgärdsprogram för nålginst, tysk ginst och ginstlevande fjärilar. Naturvårdsverket.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Bengt Å. Bengtsson 2011 (Kännetecken, Ekologi och Utbredning) och Jan-Olov Björklund & Björn Cederberg 2006 (Naturvårdsinformation; Hot och Åtgärder och tillägg till Ekologi och Utbredning). 

 

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Gracillarioidea  
  • Familj
    Gracillariidae - styltmalar 
  • Underfamilj
    Lithocolletinae - guldmalar 
  • Släkte
    Phyllonorycter  
  • Art
    Phyllonorycter staintoniellus, (Nicelli, 1853) - ginstbladsguldmal
    Synonymer
    Lithocolletis staintoniella Nicelli, 1853
    Phyllonorycter staintoniella (Nicelli, 1853)
    ginstguldmal
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Bengt Å. Bengtsson 2011 (Kännetecken, Ekologi och Utbredning) och Jan-Olov Björklund & Björn Cederberg 2006 (Naturvårdsinformation; Hot och Åtgärder och tillägg till Ekologi och Utbredning).