Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  ginstbladsguldmal

Organismgrupp Fjärilar, Malar m.fl. Phyllonorycter staintoniellus
Ginstbladsguldmal Fjärilar, Malar m.fl.

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Denna lilla gulaktiga fjäril är med hopfällda vingar endast är ca 4 mm lång och med en spännvidd på ca 7 mm är det en av de mindre guldmalarna. Framvingarna saknar glans och är blekt rödaktigt ockragula med en diffus vitaktig teckning. Från basen utgår en smal, vid spetsen böjd linje och vid bakkantsbasen finns ytterligare en kort vit linje. Vid framvingekanten finns fyra och vid bakkanten tre kanthakar, de inre går ihop till ett vinkelböjt tvärband. Arten kan vid snabbt påseende förväxlas med flera olika arter guldmalar, men de flesta andra har en glansig grundfärg med skarpare vita teckningar. Detta, samt valet av biotop, bör ge en indikation om vilken art man har att göra med.
Utbredning
Länsvis förekomst för ginstbladsguldmal Observationer i  Sverige för ginstbladsguldmal
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Arten har tidigare varit mera utbredd på flera ginstlokaler i södra Halland, men inventeringar de senaste åren har genomgående givit negativa resultat. Den är sedan tidigare känd från Veinge varifrån den första gången nämns 1924 med sista notering från 1995, samt vid Oskarsström 1994. Vidare är den påträffad vid Mästocka ljunghed vid några tillfällen, senast 2006 då några larvminor hittades efter vägen på solexponerade låga ginstplantor. Trots omfattande inventeringar i Halland under 2004–2006 har arten bara kunnat påträffas på denna enda lokal. Detta är alarmerande eftersom nio av de elva svenska fjärilsarter som är knutna till nålginst har påträffats på flera lokaler, ibland även i stort antal. Från Skåne är ginstguldmalen endast känd från Bonnarpshed, där den påträffades vid några tillfällen mellan 1953 och 1975. Denna är tillsammans med ginstpalpmalen Syncopacma suecicella de svenska ginstfjärilarna som tycks ha minskat kraftigast. Närmast utanför Sverige förekommer den på Jylland i Danmark samt dessutom lokalt i England och Mellaneuropa.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Akut hotad (CR)
Kriterier
B1ab(i,ii,iii,iv,v)c(iv)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Akut hotad (CR)
  • 2005 Akut hotad (CR)
  • 2000 Starkt hotad (EN)
Ginstguldmal är känd från två aktuella lokaler i Halland (Veinge och Mästocka) där larvens näringsväxt hårginst växer. Den är välinventerad under senare år och förekomsterna är uppenbarligen ytterst begränsade. Arten ingår ÅGP för ginstarter. Antalet lokalområden i landet skattas till 3 (2-5). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 18 (8-166) km² och förekomstarean (AOO) till 12 (8-24) km². -2010. Det föreligger indikation på eller misstanke om populationsminskning. Minskningen avser utbredningsområde, förekomstarea, kvalitén på artens habitat, antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i antalet fullvuxna individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Starkt hotad (EN) till Akut hotad (CR). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Akut hotad (CR). De skattade värdena för utbredningsområde ligger under gränsvärdet för Akut hotad (CR). Detta i kombination med att utbredningsområdet är kraftigt fragmenterat, extrema fluktuationer förmodligen förekommer och fortgående minskning förmodligen förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. (B1ab(i,ii,iii,iv,v)c(iv)).
Ekologi
Larven lever som minerare i blad av hårginst Genista pilosa. De vita larvminorna som fyller hela bladet är svåra att se, men enligt uppgift kan flera minor ofta finnas på samma planta. Fjärilen uppträder, åtminstone partiellt med två generationer per år, i juni–juli respektive augusti–september. Det innebär att övervintring sker i äggstadiet eller som liten larv. Det är högst sannolikt att detta inte sker i marken utan på ginstplantan, troligen dolt i bladveck, skottspetsar eller blomknoppar. Om antagandet stämmer, betyder det att vårbränning är direkt destruktiv för arten på kort sikt. Detta förefaller stämma väl med observationen av att arten saknas på nyligen brända områden men däremot påträffats i obrända kantzoner och vägkanter omedelbart utanför reservat. Det stämmer också med att man inte lyckats påträffa arten på den mest ginstfjärilsrika lokalen för närvarande, Tönnersjömålet, vilket bränns årligen. Fjärilen är svår att lägga märke till, men har vid något tillfälle håvats från värdväxten. Arten har förmodligen också andra biologiska och ekologiska krav som vi inte känner och som gör att den är så sällsynt. Eftersom arten här lever på sin absoluta nordgräns är det troligt att den är känslig för låga temperaturer, kanske i synnerhet under vintern.
Landskapstyper
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Urban miljö
Urban miljö
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Människoskapad miljö på land
Människoskapad miljö på land
Exploaterad miljö
Exploaterad miljö
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Växtätare (herbivor)
Substrat/Föda
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
· hårginst
· hårginst
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Lepidoptera (fjärilar), Familj Gracillariidae (styltmalar), Släkte Phyllonorycter, Art Phyllonorycter staintoniellus (Nicelli, 1853) - ginstbladsguldmal Synonymer Lithocolletis staintoniella Nicelli, 1853, Phyllonorycter staintoniella (Nicelli, 1853), ginstguldmal

Kategori Akut hotad (CR)
Kriterier B1ab(i,ii,iii,iv,v)c(iv)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Akut hotad (CR)
  • 2005 Akut hotad (CR)
  • 2000 Starkt hotad (EN)

Dokumentation Ginstguldmal är känd från två aktuella lokaler i Halland (Veinge och Mästocka) där larvens näringsväxt hårginst växer. Den är välinventerad under senare år och förekomsterna är uppenbarligen ytterst begränsade. Arten ingår ÅGP för ginstarter. Antalet lokalområden i landet skattas till 3 (2-5). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 18 (8-166) km² och förekomstarean (AOO) till 12 (8-24) km². -2010. Det föreligger indikation på eller misstanke om populationsminskning. Minskningen avser utbredningsområde, förekomstarea, kvalitén på artens habitat, antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i antalet fullvuxna individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Starkt hotad (EN) till Akut hotad (CR). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Akut hotad (CR). De skattade värdena för utbredningsområde ligger under gränsvärdet för Akut hotad (CR). Detta i kombination med att utbredningsområdet är kraftigt fragmenterat, extrema fluktuationer förmodligen förekommer och fortgående minskning förmodligen förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. (B1ab(i,ii,iii,iv,v)c(iv)).
Denna lilla gulaktiga fjäril är med hopfällda vingar endast är ca 4 mm lång och med en spännvidd på ca 7 mm är det en av de mindre guldmalarna. Framvingarna saknar glans och är blekt rödaktigt ockragula med en diffus vitaktig teckning. Från basen utgår en smal, vid spetsen böjd linje och vid bakkantsbasen finns ytterligare en kort vit linje. Vid framvingekanten finns fyra och vid bakkanten tre kanthakar, de inre går ihop till ett vinkelböjt tvärband. Arten kan vid snabbt påseende förväxlas med flera olika arter guldmalar, men de flesta andra har en glansig grundfärg med skarpare vita teckningar. Detta, samt valet av biotop, bör ge en indikation om vilken art man har att göra med.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för ginstbladsguldmal

Länsvis förekomst och status för ginstbladsguldmal baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för ginstbladsguldmal

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Arten har tidigare varit mera utbredd på flera ginstlokaler i södra Halland, men inventeringar de senaste åren har genomgående givit negativa resultat. Den är sedan tidigare känd från Veinge varifrån den första gången nämns 1924 med sista notering från 1995, samt vid Oskarsström 1994. Vidare är den påträffad vid Mästocka ljunghed vid några tillfällen, senast 2006 då några larvminor hittades efter vägen på solexponerade låga ginstplantor. Trots omfattande inventeringar i Halland under 2004–2006 har arten bara kunnat påträffas på denna enda lokal. Detta är alarmerande eftersom nio av de elva svenska fjärilsarter som är knutna till nålginst har påträffats på flera lokaler, ibland även i stort antal. Från Skåne är ginstguldmalen endast känd från Bonnarpshed, där den påträffades vid några tillfällen mellan 1953 och 1975. Denna är tillsammans med ginstpalpmalen Syncopacma suecicella de svenska ginstfjärilarna som tycks ha minskat kraftigast. Närmast utanför Sverige förekommer den på Jylland i Danmark samt dessutom lokalt i England och Mellaneuropa.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Gracillarioidea  
  • Familj
    Gracillariidae - styltmalar 
  • Underfamilj
    Lithocolletinae - guldmalar 
  • Släkte
    Phyllonorycter  
  • Art
    Phyllonorycter staintoniellus(Nicelli, 1853) - ginstbladsguldmal
    Synonymer
    Lithocolletis staintoniella Nicelli, 1853
    Phyllonorycter staintoniella (Nicelli, 1853)
    ginstguldmal

Larven lever som minerare i blad av hårginst Genista pilosa. De vita larvminorna som fyller hela bladet är svåra att se, men enligt uppgift kan flera minor ofta finnas på samma planta. Fjärilen uppträder, åtminstone partiellt med två generationer per år, i juni–juli respektive augusti–september. Det innebär att övervintring sker i äggstadiet eller som liten larv. Det är högst sannolikt att detta inte sker i marken utan på ginstplantan, troligen dolt i bladveck, skottspetsar eller blomknoppar. Om antagandet stämmer, betyder det att vårbränning är direkt destruktiv för arten på kort sikt. Detta förefaller stämma väl med observationen av att arten saknas på nyligen brända områden men däremot påträffats i obrända kantzoner och vägkanter omedelbart utanför reservat. Det stämmer också med att man inte lyckats påträffa arten på den mest ginstfjärilsrika lokalen för närvarande, Tönnersjömålet, vilket bränns årligen. Fjärilen är svår att lägga märke till, men har vid något tillfälle håvats från värdväxten. Arten har förmodligen också andra biologiska och ekologiska krav som vi inte känner och som gör att den är så sällsynt. Eftersom arten här lever på sin absoluta nordgräns är det troligt att den är känslig för låga temperaturer, kanske i synnerhet under vintern.

Ekologisk grupp: Växtätare (herbivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Jordbrukslandskap, Urban miljö

Biotoper som är viktiga för arten: Öppna gräsmarker, Öppen fastmark

Biotoper där arten kan förekomma: Människoskapad miljö på land, Exploaterad miljö

Substrat/Föda:
Växtdelar, ej ved (Viktig)
· hårginst - Genista pilosa (Viktig)
De lokaler som arten tidigare påträffats på har hävdats genom återkommande vårbränning. De största hoten för denna, liksom för de andra ginstlevande fjärilarna, är minskningen av dess habitat genom skogsplantering, minskad bränning av ljunghedarna och minskat extensivt bete med påföljande igenväxning. Slutbehandling av avslutade grustäkter med påföljande jordtäckning och tallplantering är också ett stort hot, liksom olika typer av exploatering runt tätorterna som minskar utrymmet för ginsten och dess följearter. Det är troligt att själva bränningen missgynnar just ginstguldmal. Möjligen kan arten vara beroende av mosaikstrukturerade ginsthedar där små varma fläckar skapas i närheten av lägivande buskar och träd. Den tidigare förekomsten på Mästocka ljunghed kan möjligen ha slagits ut på grund av för hård buskröjning, för ensartad bränning och för hårt åretruntbete av skotsk höglandsboskap, vilket har inneburit ett öppet blåsigt landskap med kyligt mikroklimat och minskad överlevnad hos de övervintrande larverna.

Påverkan
  • Igenväxning (Stor negativ effekt)
  • Igenplantering (Stor negativ effekt)
Befintliga ljunghedar bör restaureras genom borthuggning av uppväxande skog och bränning. Bränningen bör ske med olika brandrotationstid i olika delområden. Det är troligen särskilt viktigt för denna art att heden får behålla vissa strukturelement som skyddar mot ensartad bränning och hårt betestryck men också skapar solvarma läplatser. Ett nationellt åtgärdsprogram för ”Nålginst, tagginst och ginstlevande fjärilar” är framtaget för åren 2006–2010. Där föreslås bland annat att ginsten bör gynnas genom successiv ljungbränning inom Mästockareservatet, vid Veinge station och i övrigt genom att ginstlokaler skyddas mot igenväxning och skogsplantering. Nya ginstlokaler bör skapas genom ökad hyggesbränning med eventuell insådd av hårginst på lämpliga platser. Genom att undvika slentrianmässig slutbehandling av grustäkter med hårginst där utplaning och tallplantering ingår, kan istället nya hårginstlokaler med gynnsamt mikroklimat relativt enkelt återskapas på ett kostnads-effektivt sätt. Avstå från att så in gräs i vägslänter.

Benander, P. 1924. Svenska Genista-småfjärilar (Smärre meddelanden och notiser). Ent. Tidskr. 45: 195–196.

Benander, P. 1944. Sveriges Lithocolletider. Opusc. ent. 9: 100.

Larsson, K. (Opubl.). Åtgärdsprogram för Nålginst, tysk ginst och ginstlevande fjärilar. Naturvårdsverket.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Jan-Olov Björklund & Björn Cederberg 2006. © ArtDatabanken, SLU 2006.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Gracillarioidea  
  • Familj
    Gracillariidae - styltmalar 
  • Underfamilj
    Lithocolletinae - guldmalar 
  • Släkte
    Phyllonorycter  
  • Art
    Phyllonorycter staintoniellus, (Nicelli, 1853) - ginstbladsguldmal
    Synonymer
    Lithocolletis staintoniella Nicelli, 1853
    Phyllonorycter staintoniella (Nicelli, 1853)
    ginstguldmal
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Jan-Olov Björklund & Björn Cederberg 2006. © ArtDatabanken, SLU 2006.