Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  gotlandssnok

Organismgrupp Grod- och kräldjur, Kräldjur Natrix natrix gotlandica
Gotlandssnok Grod- och kräldjur, Kräldjur

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
En underart till den vanliga snoken med en största längd som inte överstiger en meter. Hanen som är tydligt kortare och slankare än honan har en medellängd av 55 cm och en maxlängd av 74 cm, medan honan i medeltal blir 67 cm och som störst 95 cm. Den vanliga snoken kan bli upp till 140 cm. Liksom den vanliga snoken flyr gotlandssnoken snabbt om man kommer för nära och den uppvisar i trängt läge liknande försvarsbeteenden (reser framkroppen, väser och gör utfall med stängd mun, kan spruta ut illaluktande vätska från körtlar vid analöppningen och spela död). Gotlandssnoken har en stor variation i färgteckning och ca 40 % av populationen är melanistisk (svart) och många av de övriga snokarna är storfläckiga. De melanistiska djuren är sällan helt svarta utan har oregelbundet utspridda små vita eller bruna fläckar. En stor andel av de icke-melanistiska snokarna har stora mörka fläckar eller tvärband längs kroppssidorna. Grundfärgen hos icke-melanistiska djur är grå, olivgrön eller brun. Nackfläckarna är ofta orange, men kan vara röda eller vita, och ibland flyter de samman till ett band i nacken. Pupillen är rund och huvudets ovansida är täckt av stora plåtar. Dessa båda karaktärer skiljer snoken från huggormen. Kroppens fjäll har en svag mittköl vilket ger skinnet ett matt intryck, jämfört med hasselsnokens mer glatta struktur. Gotlandssnoken skiljer sig från den vanliga snoken genom att vara förhållandevis småvuxen, ha en avvikande färgteckning, ha färre buk- och svansplåtar och ha avvikande utseende på huvudets fjäll och plåtar.
Utbredning
Länsvis förekomst för gotlandssnok Observationer i  Sverige för gotlandssnok
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Utbredningen i Sverige omfattar Gotland inklusive Stora och Lilla Karlsö och Gotska Sandön. Under 1900-talets första hälft har arten haft en långt vidare och talrikare förekomst på Gotland än i dag. Sannolikt har de omfattande sjösänkningar och markdräneringsprojekt som skett under 1900-talet negativt påverkat gotlandssnokens utbredning och abundans, främst på öns centrala delar. De flesta observationer i sen tid har gjorts på Fårö, Sudret och i Östergarnområdet.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Nära hotad (NT)
Kriterier
D1
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Sårbar (VU)
  • 2000 Livskraftig (LC)
Gotlandssnok, en underart som skiljer sig väl morfologiskt från fastlandets snokar (Göran Nilson), finns enbart på Gotland. Förekommer numera endast längs vissa kuststräckor (blockiga, bergiga branter eller områden med stenbrott innanför kusten). Antalet reproduktiva individer skattas till 1800 (1500-2100). Beräkning Claes Andrén (2010). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 5600 km² och förekomstarean (AOO) till 250 (200-300) km². Det föreligger indikation på eller misstanke om populationsminskning. Minskningen avser antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Livskraftig (LC) till Nära hotad (NT). Baserat på de troligaste värdena hamnar underarten i kategorin Nära hotad (NT). Antalet individer bedöms överstiga gränsvärdet för Sårbar (VU) enligt D-kriteriet. (D1).
Ekologi
Gotlandssnoken påträffas vanligen vid olika typer av vatten eller fuktmarker såsom sjöar, dammar, åar, bäckar, moss- och myrmarker och längs kusten. Den kan också vandra över stora områden mellan våtmarker liksom att den kan ses simmande i grunda kustnära områden på jakt efter fisk. Under näringsperioden är den knuten till platser med grodor, paddor och/eller fisk och under sommarens äggutvecklingsperiod till platser med förmultnande vegetation (vassbäddar, gödselstackar, komposthögar o. dyl.) eller annan lämplig varm och fuktig mark. Övervintrar ofta i steniga områden, ibland långt från vatten, från oktober till mars med viss tidsförskjutning under varma eller långa vintrar. Äggen, vanligtvis 11–25 per kull, läggs normalt i slutet av juni eller början av juli och ungarna kläcks i augusti eller september.
Landskapstyper
Våtmark
Våtmark
Havsstrand
Havsstrand
Sötvatten
Sötvatten
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Förekommer
Viktig
Biotoper
Människoskapad miljö på land
Människoskapad miljö på land
Småvatten
Småvatten
Lövskog
Lövskog
Triviallövskog
Triviallövskog
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Myrbiotoper
Myrbiotoper
Öppna strandbiotoper
Öppna strandbiotoper
Sjöar
Sjöar
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Blottad mark
Blottad mark
Sötvattensstrand
Sötvattensstrand
Trädbärande gräsmark
Trädbärande gräsmark
Löv-/barrblandskog
Löv-/barrblandskog
Barrskog
Barrskog
Ädellövskog
Ädellövskog
Vattendrag
Vattendrag
Hav
Hav
Havsstrand
Havsstrand
Exploaterad miljö
Exploaterad miljö
Vattenyta
Vattenyta
Vattenmassa
Vattenmassa
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Djurätare (karnivor)
Substrat/Föda
Vatten
Vatten
Mark/sediment
Mark/sediment
Organogena jordar/sediment
Organogena jordar/sediment
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
Levande djur
Levande djur
· fiskar
· fiskar
· stjärtlösa groddjur
· stjärtlösa groddjur
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Reptilia (kräldjur), Ordning Squamata, Familj Colubridae (snokar), Släkte Natrix, Underart Natrix natrix gotlandica Nilson & Andrén, 1981 - gotlandssnok Synonymer Natrix natrix ssp. gotlandica Nilson & Andrén, 1981, Natrix natrix gotlandica

Kategori Nära hotad (NT)
Kriterier D1
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Sårbar (VU)
  • 2000 Livskraftig (LC)

Dokumentation Gotlandssnok, en underart som skiljer sig väl morfologiskt från fastlandets snokar (Göran Nilson), finns enbart på Gotland. Förekommer numera endast längs vissa kuststräckor (blockiga, bergiga branter eller områden med stenbrott innanför kusten). Antalet reproduktiva individer skattas till 1800 (1500-2100). Beräkning Claes Andrén (2010). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 5600 km² och förekomstarean (AOO) till 250 (200-300) km². Det föreligger indikation på eller misstanke om populationsminskning. Minskningen avser antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Livskraftig (LC) till Nära hotad (NT). Baserat på de troligaste värdena hamnar underarten i kategorin Nära hotad (NT). Antalet individer bedöms överstiga gränsvärdet för Sårbar (VU) enligt D-kriteriet. (D1).
Konventioner Bernkonventionens bilaga III
Fridlysning Fridlyst enligt Artskyddsförordningen (SFS 2007:845), enligt paragraf: 6. Bestämmelsen gäller hela landet
En underart till den vanliga snoken med en största längd som inte överstiger en meter. Hanen som är tydligt kortare och slankare än honan har en medellängd av 55 cm och en maxlängd av 74 cm, medan honan i medeltal blir 67 cm och som störst 95 cm. Den vanliga snoken kan bli upp till 140 cm. Liksom den vanliga snoken flyr gotlandssnoken snabbt om man kommer för nära och den uppvisar i trängt läge liknande försvarsbeteenden (reser framkroppen, väser och gör utfall med stängd mun, kan spruta ut illaluktande vätska från körtlar vid analöppningen och spela död). Gotlandssnoken har en stor variation i färgteckning och ca 40 % av populationen är melanistisk (svart) och många av de övriga snokarna är storfläckiga. De melanistiska djuren är sällan helt svarta utan har oregelbundet utspridda små vita eller bruna fläckar. En stor andel av de icke-melanistiska snokarna har stora mörka fläckar eller tvärband längs kroppssidorna. Grundfärgen hos icke-melanistiska djur är grå, olivgrön eller brun. Nackfläckarna är ofta orange, men kan vara röda eller vita, och ibland flyter de samman till ett band i nacken. Pupillen är rund och huvudets ovansida är täckt av stora plåtar. Dessa båda karaktärer skiljer snoken från huggormen. Kroppens fjäll har en svag mittköl vilket ger skinnet ett matt intryck, jämfört med hasselsnokens mer glatta struktur. Gotlandssnoken skiljer sig från den vanliga snoken genom att vara förhållandevis småvuxen, ha en avvikande färgteckning, ha färre buk- och svansplåtar och ha avvikande utseende på huvudets fjäll och plåtar.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för gotlandssnok

Länsvis förekomst och status för gotlandssnok baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för gotlandssnok

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Utbredningen i Sverige omfattar Gotland inklusive Stora och Lilla Karlsö och Gotska Sandön. Under 1900-talets första hälft har arten haft en långt vidare och talrikare förekomst på Gotland än i dag. Sannolikt har de omfattande sjösänkningar och markdräneringsprojekt som skett under 1900-talet negativt påverkat gotlandssnokens utbredning och abundans, främst på öns centrala delar. De flesta observationer i sen tid har gjorts på Fårö, Sudret och i Östergarnområdet.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Klass
    Reptilia - kräldjur 
  • Ordning
    Squamata  
  • Underordning
    Serpentes - ormar 
  • Familj
    Colubridae - snokar 
  • Släkte
    Natrix  
  • Art
    Natrix natrix - vanlig snok 
  • Underart
    Natrix natrix gotlandicaNilson & Andrén, 1981 - gotlandssnok
    Synonymer
    Natrix natrix ssp. gotlandica Nilson & Andrén, 1981
    Natrix natrix gotlandica

Gotlandssnoken påträffas vanligen vid olika typer av vatten eller fuktmarker såsom sjöar, dammar, åar, bäckar, moss- och myrmarker och längs kusten. Den kan också vandra över stora områden mellan våtmarker liksom att den kan ses simmande i grunda kustnära områden på jakt efter fisk. Under näringsperioden är den knuten till platser med grodor, paddor och/eller fisk och under sommarens äggutvecklingsperiod till platser med förmultnande vegetation (vassbäddar, gödselstackar, komposthögar o. dyl.) eller annan lämplig varm och fuktig mark. Övervintrar ofta i steniga områden, ibland långt från vatten, från oktober till mars med viss tidsförskjutning under varma eller långa vintrar. Äggen, vanligtvis 11–25 per kull, läggs normalt i slutet av juni eller början av juli och ungarna kläcks i augusti eller september.

Ekologisk grupp: Djurätare (karnivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Våtmark, Havsstrand

Landskapstyper där arten kan förekomma: Sötvatten, Jordbrukslandskap

Biotoper som är viktiga för arten: Människoskapad miljö på land, Småvatten, Lövskog, Triviallövskog, Öppna gräsmarker, Myrbiotoper, Öppna strandbiotoper, Sjöar, Öppen fastmark, Blottad mark, Sötvattensstrand

Biotoper där arten kan förekomma: Trädbärande gräsmark, Löv-/barrblandskog, Barrskog, Ädellövskog, Vattendrag, Hav, Havsstrand, Exploaterad miljö, Vattenyta, Vattenmassa

Substrat/Föda:
Vatten (Viktig)
Mark/sediment (Viktig)
Organogena jordar/sediment (Viktig)
Växtdelar, ej ved (Viktig)
Levande djur (Viktig)
· fiskar - Pisces (Viktig)
· stjärtlösa groddjur - Anura (Viktig)
Snoken är utsatt för flera typer av hot. Utdikning av våtmarker med minskad födotillgång har lokalt decimerad antalet djur eller slagit ut arten helt. Antalet lämpliga äggläggningsplatser har minskat kraftigt allt eftersom antalet öppna gödselstäder och komposthögar i landskapet blivit färre. Större vägar mellan sommarens näringsplatser och vinterns övervintringsplatser kan påverka populationens storlek. Även ”naturvårdande” åtgärder i form av alltför intensiv röjning av skyddande ris och undervegetation kan vara negativt, då skyddade gömställen eller platser med nedbrytningsvärme blir färre.

Påverkan
  • Minskning av relaterad art (Stor negativ effekt)
  • Minskning av relaterad art (Stor negativ effekt)
  • Jakt/insamling (Viss negativ effekt)
  • Närvaro av annan art (Viss negativ effekt)
  • Avverkning (Viss negativ effekt)
  • Mänsklig störning av art (Viss negativ effekt)
  • Intensifierat jordbruk (Viss negativ effekt)
  • Dikning/torrläggning (Stor negativ effekt)
  • Bekämpningsmedel (Viss negativ effekt)
Skydd av våtmarker och övervintringsplatser. Förbättrad överlevnad hos amfibier gynnar också snoken. Bibehållandet av ett mera traditionellt småskaligt jordbruk med stor variation av biotoper i ett mer mosaikartat landskap skulle gynna förekomsten av lämpliga äggläggnings-, sol- och övervintringsplatser.
Utländska namn – NO: –, DK: –, FI: –, GB: – Gotland Grass Snake. Gotlandssnok är förtecknad i Bernkonventionen bilaga III (skyddade djurarter). Arten är fridlyst enligt 6 § Artskyddsförordningen (2007:845).

Andrén, C. & Nilson, G. 1981. Gotlands reptiler och amfibier. Fauna och Flora 76: 105-118.

Ahlén, I., Andrén, C. & Nilson, G. 1995. Sveriges grodor, ödlor och ormar. ArtDatabanken och Naturskyddsföreningen. Uppsala och Stockholm. 2:a uppl.

Gislén, T. & Kauri, H. 1959. Zoogeography of the Swedish amphibians and reptiles. Acta Vertebratica 1(3): 1-397.

Madsen, T. 1983. Growth rates, maturation and sexual size dimorphism in a population of grass snakes, Natrix natrix, in southern Sweden. Oikos 40: 277-282.

Madsen, T. 1984. Movements, home range size and habitat use of radio-tracked grass snakes (Natrix natrix) in southern Sweden. Copeia 1984(3): 707-713.

Nilson, G. & Andrén, C. 1981. Morphology and taxonomic status of the grass snake, Natrix natrix (L.) (Reptilia, Squamata, Colubridae) on the island of Gotland, Sweden. Zool. J. Linn. Soc, 72: 355-368.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Claes Andrén 2006. © ArtDatabanken, SLU 2006.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Klass
    Reptilia - kräldjur 
  • Ordning
    Squamata  
  • Underordning
    Serpentes - ormar 
  • Familj
    Colubridae - snokar 
  • Släkte
    Natrix  
  • Art
    Natrix natrix - vanlig snok 
  • Underart
    Natrix natrix gotlandica, Nilson & Andrén, 1981 - gotlandssnok
    Synonymer
    Natrix natrix ssp. gotlandica Nilson & Andrén, 1981
    Natrix natrix gotlandica
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Claes Andrén 2006. © ArtDatabanken, SLU 2006.