Picus viridis
Gröngöling
Fåglar
- Ej bedömd NE
- Ej tillämplig NA
- Livskraftig LC
- Kunskapsbrist DD
- Nära hotad NT
- Sårbar VU
- Starkt hotad EN
- Akut hotad CR
- Nationellt utdöd RE
Klass Aves (fåglar), Ordning Piciformes (hackspettartade fåglar), Familj Picidae (hackspettar), Släkte Picus (grönspettar), Art Picus viridis Linnaeus, 1758 - gröngöling Synonymer
Kriterier A2bc
Tidigare Rödlistningsbedömning
-
2010 Livskraftig (LC)
-
2005 Livskraftig (LC)
-
2000 Livskraftig (LC)
Dokumentation Gröngöling häckar i lövskog, parker och lövblandad barrskog, ofta i anslutning till odlad mark. Den förekommer från Skåne och norrut till mellersta Dalarna-Hälsingland samt sällsynt i Medelpad. Den saknas på Gotland. Beståndets minskningstakt de senaste 15 åren (tre generationer) innebär att den rödlistas som NT (LC år 2010). Antalet reproduktiva individer skattas till 2880 (20000-36000). Utbredningsområdets storlek (EOO) och förekomstarean (AOO) överskrider gränsvärdena för rödlistning. En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser antalet reproduktiva individer. Minskningstakten har uppgått till 25 (20-30) % under de senaste 15 åren. Bedömningen baseras på ett för arten lämpligt abundansindex (svensk häckfågeltaxering) och minskad geografisk utbredning och/eller försämrad habitatkvalitet. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Nära hotad (NT) till Sårbar (VU). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). Minskningstakten för den svenska populationen bedöms vara nära gränsvärdet för Sårbar (VU). (A2bc).
Fridlysning Fridlyst enl. 4 § Artskyddsförordningen. Räknas även som vilt, vilket betyder att den är fredad men kan vara jaktbar enligt jaktförordningen eller jaktlagen.
Länsvis förekomst och status för gröngöling baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.
Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.
Gröngölingen förekommer vida spridd och tämligen allmänt i södra och mellersta Sverige från Skåne och norrut till mellersta Dalarna-Hälsingland. Den förekommer sällsynt i Medelpad och som tillfällig längre norrut. Den saknas helt på Gotland. De tätaste förekomsterna hittar man i landskap med omväxlande natur, som i Blekinge, Småland och i Mälardalen. I slättbygderna är den sparsam (som södra Öland och sydvästra Skåne), liksom i de mer renodlade barrskogstrakterna. Enligt den senaste uppskattningen finns ca 15000 par i Sverige (10000-18000 par). Fågeltaxeringar visar att gröngölingen minskat med 35-55% de senaste 30 åren, en minskning som framför allt skedde mellan 1975 fram till mitten av 1990-talet. Därefter låg populationen relativt stabil för att under åren 2000-2014 visa tendenser till att minska med ytterligare 20-30%. De nordligaste förekomsterna kring Härnösand (Mpd) och i Ångermanland har minskat eller försvunnit de senaste decennierna. Världsutbredningen omfattar huvudsakligen Europa och främre Asien, med sammanhängande utbredning från Storbritannien och Frankrike till Kaukasus och Uralbergen. Gröngölingarna på Iberiska halvön betraktas ofta som en separat art, Picus sharpei. Gröngölingen är ganska vanlig i Norge och Danmark, men saknas i Finland. På europeisk nivå finns tidigare uppgifter om minskande bestånd, men den visar olika trender i olika länder men är nu huvudsakligen ökande. Däremot minskar den i t.ex. Danmark.
-
RikeAnimalia - djur
-
StamChordata - ryggsträngsdjur
-
UnderstamCraniata - kraniedjur
-
InfrastamVertebrata - ryggradsdjur
-
RanglösGnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur
-
KlassAves - fåglar
-
OrdningPiciformes - hackspettartade fåglar
-
FamiljPicidae - hackspettar
-
SläktePicus - grönspettar
-
ArtPicus viridisLinnaeus, 1758 - gröngöling
Föredrar mosaikartade, halvöppna kulturlandskap, där betesmarker och åkrar växlar med lövdungar, alléer eller trädklädda naturbetesmarker. Den är en karaktärsart för ekhagar. Den föredrar glesa skogar, men undviker normalt barrskog om det inte är ett starkt inslag av lövträd. Lokalt förekommer den också i parker i tätorter. Annars undviker den människans närmaste boningar, utan att egentligen vara skygg. Häckar ibland i påfallande öppna landskap förutsatt att det finns dungar, alléer eller dylikt av tillräcklig omfattning. Arten är en utpräglad specialist på myror, som den huvudsakligen tar på marken. Den är beroende av en rik och varierad myrfauna och favoriserar därför välhävdade marker. Den föredrar stora arter av myror. Under vinterhalvåret gör den ofta hål i myrstackar för att komma åt vuxna myrar och puppor. Den kan också äta andra insekter, daggmaskar och andra småkryp. Till skillnad från gråspetten besöker den aldrig fågelmatningar. Boet hackas ut i grova eller senvuxna lövträd (oftast i asp) som dess förrinnan är angripna av vedsvampar vilket underlättar utmejslingen av den 30-50 cm djupa bohålan. Eftersom näbben är ganska svag behöver den svampangripna träd. Den lägger 5-7 ägg som ruvas i 17-19 dagar och ungarna stannar i boet drygt tre veckor men är beroende av föräldrarna i ytterligare 3-7 veckor innan de blir helt självständiga. Utpräglad stannfågel som enligt återfynd av ringmärkta fåglar sällan rör sig långt från uppväxtplatsen. Av svenska återfynd är 85% gjorda < 20 km från märkplatsen. Vissa flyttrörelser kan dock ske vår och höst. Studier utomlands har visat att beståndet är känsligt för kalla vintrar, men den tendensen är inte tydlig enligt svensk fågelövervakning.
Ekologisk grupp: Djurätare (karnivor)
Landskapstyper som är viktiga för arten: Skog, Jordbrukslandskap
Landskapstyper där arten kan förekomma: Urban miljö
Biotoper som är viktiga för arten: Lövskog, Triviallövskog, Ädellövskog, Trädbärande gräsmark, Människoskapad miljö på land, Öppna gräsmarker, Öppen fastmark
Biotoper där arten kan förekomma: Löv-/barrblandskog, Exploaterad miljö
Substrat/Föda:Påverkan
- Närvaro av annan art (Viss negativ effekt)
- Avverkning (Viss negativ effekt)
- Igenplantering (Stor negativ effekt)
- Intensifierat jordbruk (Stor negativ effekt)
BirdLife International 2004. Birds in Europe: population estimates, trends and conservation status. BirdLife International, Cambridge, U.K.
BirdLife International 2015. Species factsheet: Picus viridis. [http://www.birdlife.org], nerladdat 2015-06-10.
Cramp, S. (red) 1985. The Birds of the Western Palearctic, vol. IV. Terns to Woodpeckers. Oxford University Press, Oxford.
Fransson, T., Österblom, H. & Hall-Karlsson, S. 2008. Svensk ringmärkningsatlas. Vol. 2, Skogshöns-hackspettar. Naturhistoriska riksmuseet.
Ottosson, U., Ottvall, R., Elmberg, J., Green, M., Gustafsson, R., Haas, F., Holmqvist, N., Lindström, Å., Nilsson, L., Svensson, M., Svensson, S. & Tjernberg, M. 2012. Fåglarna i Sverige - antal och förekomst. - SOF, Halmstad.
Svensson, S., Svensson, M. & Tjernberg, M. 1999. Svensk Fågelatlas. Sveriges Ornitologiska förening, ArtDatabanken & Lunds universitet. Stockholm.
Sveriges Ornitologiska Förening 1978. Sveriges fåglar. Stockholm.
Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.
Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Jonas Grahn & Tommy Knutsson 2015-06-10 © ArtDatabanken, SLU 2015.
-
RikeAnimalia - djur
-
StamChordata - ryggsträngsdjur
-
UnderstamCraniata - kraniedjur
-
InfrastamVertebrata - ryggradsdjur
-
RanglösGnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur
-
KlassAves - fåglar
-
OrdningPiciformes - hackspettartade fåglar
-
FamiljPicidae - hackspettar
-
SläktePicus - grönspettar
-
ArtPicus viridis, Linnaeus, 1758 - gröngöling
Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.
Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Jonas Grahn & Tommy Knutsson 2015-06-10 © ArtDatabanken, SLU 2015.