Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  grönvit fotsläpare

Organismgrupp Fjärilar, Svärmare och spinnare m.fl. Nycteola svecica
Grönvit fotsläpare Fjärilar, Svärmare och spinnare m.fl.

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
OBS. Arten betraktades som en underart till Nycteola siculana i Nationalnyckeln. Text om kännetecken, levnadssätt och utbredning är inte uppdaterade sedan uppdelningen.

En art som har försvunnit från Sverige. I Norden återfinns den nu bara på någon enstaka lokal vid Oslofjorden i Norge. Den särskiljs från sälgfotsläpare bland annat på att mellanfältet är ungefär dubbelt så brett vid framkanten som vid bakkanten.

Vingspann hane 23,5–27,5 mm, hona 24,5–28,0 mm. Antenner grå–mörkt gråbruna, hos båda könen trådformiga med mycket kort ciliering, honan med glesare ciliering. I Norden representeras arten av underarten svecicus, vilken bara förekommer i Nordvästeuropa. Huvudet, mellankroppen och som regel även labialpalperna är gråbruna och bakkroppen ljusare gråbrun. Framvingarna har gråvit grundfärg med viss sidenglans. De ljusa partierna har, särskilt hos nykläckta exemplar, en mer eller mindre tydlig ärggrön ton. Tvärlinjerna är svarta och som regel tydligt dubbla, och den inre tvärlinjen är böjd mot diskfläcken i en nästan rak och snedställd knyck som påminner om den hos ekfotsläpare Nycteola revayana. Mellanfältet är ungefär dubbelt så brett vid framkanten som vid bakkanten och har en ganska enfärgad rödviolett–violett ton, ibland mörkare och tydligare vilket ger sådana exemplar ett tydligt bredbandat utseende. Diskfläcken är ofta ganska tydlig och rödbrun. Bakvingarna är ljust gråbruna. Honan har något kraftigare kropp och spetsigare bakkroppsände än hanen. Arten är i Norden jämförelsevis konstant i utseendet och är till förväxling lik framför allt brokiga former av sälgfotsläpare Nycteola degenerana. Grönvit fotsläpare N. siculana är vanligen lite mindre oroligt tecknad än N. degenerana som också alltid saknar den ärggröna färgen. Vidare har N. siculana ett rakare mellanfält och saknar även den tydliga rundböjda utbuktning som finns hos N. degenerana. Efter övervintringen tappar arten en hel del av sin ursprungliga färg och vingteckning och kan då vara mycket svår att särskilja från främst N. degenerana. Ofta låter sig säker artbestämning bara göras efter närmare studier av genitalierna. Alla fynduppgifter av arten bör bekräftas med beläggexemplar eller verifieras med hjälp av experter. I Syd- och Mellaneuropa liksom i södra Ural förekommer nominatunderarten som är mer enfärgat grå–blygrå utan den grönvita ton som alltid finns hos nykläckta underarten svecicus. Nominatunderarten kan lätt förväxlas med poppelfotsläpare N. asiatica.
Genitalier: Hos hanen påminner de i uppbyggnad och storlek om de hos N. degenerana, kostaltaggen är dock längre, kraftigare och svagt nedåtriktad och tydligt längre än det smala hårlika partiet på ampullans ände. Aedeagus har i änden en triangelformad cornutus helt olik den hos N. degenerana. Hos honan finns på ductus bursae ett parti av mycket små taggar, och som är längre än brett, appendix bursae är större än hos N. degenerana och med gången till det taggklädda partiet på ductus kraftigare. Vissa skillnader i genitalierna mellan underarten svecicus och nominatunderarten har nyligen observerats, främst i att hanens kostaltagg liksom mellersta valvspettsutskottet hos underarten svecicus är något längre och smalare. Dessutom tycks honans taggförsedda utskott på ductus bursae vara lite bredare hos svecicus (A. Moberg & N. Hydén opubl.). Den taxonomiska betydelsen av dessa genitalieskillnader behöver undersökas närmare.
Artens utvecklingsbiologi är ofullständigt känd, men troligen är äggen snarlika dem hos N. degenerana. Larven är som fullvuxen 25–29 mm lång. Inga detaljerade uppgifter finns om hur larven av svecicus ser ut, men larven av nominatunderarten är i stort sett oskiljbar från den hos N. degenerana (se denna art). Puppan har koniskt avsmalnande bakände och är 9–10 mm lång och ljusgrön med en ganska bred, mörkare grön ryggstrimma. Sista segmentet har en krans av små taggar.
Utbredning
Länsvis förekomst för grönvit fotsläpare Observationer i  Sverige för grönvit fotsläpare
Svensk förekomst
Ej längre bofast, nu endast tillfälligt förekommande
Grönvit fotsläpare uppställdes och accepterades som skild från ett antal närbesläktade arter först 1953. Vid en senare revision av svenskt material som uppgavs tillhöra de två närbesläktade arterna ekfotsläpare N. revayana och sälgfotsläpare visade Torstenius (1960) att även grönvit fotsläpare var påträffad i Sverige. Arten gav först intryck av att vara väl etablerad i östra Sverige, där fjärilen insamlats på sälgblommor och kläckts från larver. Den var så välkänd från Stockholms skärgård att den genom sitt avvikande utseende föranledde Felix Bryk (1941) att beskriva populationen som en separat underart. Sedan den uppmärksammades har dock mycket få fynd gjorts. Fynd saknas helt från de senaste 40 åren och en publicerad uppgift om fyndet av två fjärilar från Gotland 1979 har visat sig vara felaktig. De äldsta kända svenska exemplaren av grönvit fotsläpare är från slutet av 1880-talet. Dessa liksom flertalet övriga fynd är från Stockholmstrakten, främst från innerskärgården i södra Uppland och norra Södermanland. Spridda fynd finns även från Småland, Västervik, Gotland, Ljugarn och Barlingbo, Östergötland, Åby, Bohuslän, Saltbacken och Uppland, Uppsala. Flertalet exemplar förefaller vara insamlade under 1940-talet och ett mindre antal från 1950-talet. I Norge påträffades arten i ett exemplar i början av 1900-talet i Akershus. Den återfanns 1995 i Östfold på Hvaler, Asmalöy, där två fjärilar lockades till UV-ljus den 18 augusti. De två påföljande åren insamlades den här både under våren och sensommaren. Senare har också framkommit ett äldre fynd från yttre Aust-Agder, Tvedestrand 1924. Från Danmark finns endast ett fynd från 1924, en fjäril som lockades till Hanstholms fyr i Nordvästjylland. Arten har ännu inte påträffats i Finland, vilket starkt talar mot att den skulle vara en östlig invasionsart. Sannolikt är grönvit fotsläpare fastboende, men har av okända, möjligen klimatmässiga, orsaker slagits ut från delar av den skandinaviska utbredningen. Fyndorterna ligger alla i relativt nederbördsfattiga, kustnära områden med många soltimmar under sommaren till följd av sjöbris. Världsutbredningen är atlantisk och mediterran med en stor utbredning i Nordafrika och västra Sydeuropa. Arten saknas dock i Storbritannien, Holland och Belgien. Norr om Alperna går västgränsen genom östra Frankrike och Tyskland. I Tyskland anges arten vara mycket lokal och mycket sällsynt, möjligen försvunnen sedan 1950-talet. Arten förekommer åtminstone inom vissa delar av Ryssland. I Litauen anges arten vara sällsynt och är påträffad i fem av 45 distrikt. I Lettland har grönvit fotsläpare minskat kraftigt och är sedan några år sannolikt helt försvunnen. Den zoogeografiska bilden av en art med en mediterran huvudutbredning, som gör en framstöt genom Centraleuropa till svenska Östersjökusten och södra Norge, påminner mycket om densamma hos gråvattrat bandfly Epilecta linogrisea och är således ej unik.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Nationellt utdöd (RE)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nationellt utdöd (RE)
  • 2005 Nationellt utdöd (RE)
  • 2000 Nationellt utdöd (RE)
Grönvit fotsläpare förekom tidigare längs östkusten mellan Västervik och Stockholmstrakten upp till Uppsala och på Gotland samt möjligen i norra Bohuslän. Arten, vars biologi är dåligt känd, har sedan 1950-talet minskat dramatiskt och verkar nu vara försvunnen från hela Östersjöområdet. Orsaken till artens tillbakagång är inte känd men eftersom arten lever på sälg (Salix caprea) är brist på föda knappast orsaken. Den enda skandinaviska förekomsten är i dagsläget vid Oslofjorden. Arten rödlistas som Nationellt utdöd (RE) eftersom det bedömts som sannolikt att den upphört att regelbundet reproducera sig inom landet.
Ekologi
Grönvit fotsläpare finns i Norden ­numera endast i Oslofjorden, på ön Asmaløy i Östfold. Där förekommer den på varma, öppna sandjordar med olika videarter och på vissa ställen finns inslag av skalgrus. På ön förekommer även flera andra mycket sällsynta norska fjärilsarter som är värmerelikter. I sitt tidigare mellansvenska utbredningsområde hittades arten även på mer triviala lerjordar i jordbrukslandskapet. Arten undvek dock efter vad som är känt kallare och fuktigare marker (S. Torstenius pers. komm.), och utbredningsmönstret tyder på att arten har jämförelsevis höga krav på varmt och torrt klimat. Uppenbara orsaker saknas till dess snabba och närmast sällsamma försvinnande från Sverige. ­Under mitten av 1950-talet inleddes dock en period av kallare och våtare klimat som i stort varade fram till 1970-talets början, vilket kan ha missgynnat arten. Lämpliga habitat kan knappast ha saknats. Den bristfälliga kunskapen om underarten svecicus förklaras av att arten N. siculana först 1953 urskildes från N. degenerana (Obratzov 1953). Det skulle dröja ytterligare några år innan det framkom att arten även förekom i Skandinavien (Torstenius 1960), och då hade den försvunnit från Sverige. Avsaknaden av fynd i Finland och förhållandet att arten utanför Östersjöområdet och Norge förekommer som underarten siculana skulle kunna betyda att svecicus har ett nordvästeuropeiskt ursprung.
Fjärilen lever i likhet med övriga fotsläpare Nycteola spp. efter vad som är känt ett undanskymt liv; särskilt före övervintringen sitter den mest stilla och tar sig troligen ofta fram krypande. De flesta fynden är av larver, och fynden av fjärilar tyder på att arten uppträder mer eller mindre samtidigt med N. degenerana. Troligen har fjärilen samma behov som övriga fotsläpare att suga näring inför vintern, förmodligen honungsdagg från bladlöss, safter från övermogna frukter och bär och möjligen även blomnektar. Efter övervintringen är fjärilen sannolikt mer flygaktiv, och den har hittats vid kvicksilverlampor, på lockbeten och blommande sälg Salix caprea. Baserat på de jämförelsevis få fynden av fullbildade fjärilar i Norden flyger arten i en generation från början av augusti, och möjligen är den aktiv in i september. Efter övervintringen har den påträffats från slutet av april till mitten av juni. I Sydeuropa uppträder arten i två generationer, i juni–juli och i september–oktober, och övervintrade djur uppträder på våren.
Artens utvecklingsbiologi är ofullständigt känd. Honan lägger sannolikt äggen på samma sätt som
N. degenerana (se denna art). Larven hittades i Sverige på sälg, på vissa platser någorlunda talrikt i solvarma lägen. Den lever i hopspunna bladskott på de yttre delarna av kvistar eller grenar. Larven lever från början av juni till andra halvan av juli. Förpuppningen sker i en ganska seg och motståndskraftig, vit–vitbeigefärgad, båtformig kokong med ett utdraget hörn ovanför kläckningsspringan. Kokongen byggs på undersidan av ett blad, ibland på en kvist. Puppan kläcks troligen efter två till tre veckor.

Grönvit fotsläpare har i Sverige nästan enbart kläckts från insamlade larver och enligt uppgift skall dessa leva på sälg Salix caprea. I Stockholmstrakten odlades på detta vis betydande mängder av arten fram av ett fåtal fjärilssamlare, som i större utsträckning studerade fjärilsarternas utvecklingsstadier. I Tyskland har den förutom på sälg även påträffats på gråvide Salix cinerea. Alla uppgifter härstammar dock från tiden innan grönvit fotsläpare uppmärksammades som artskild från sälgfotsläpare, vars larver lever av samma värdväxter. Uppgifter om larver på poppelarter Populus spp. härstammar sannolikt från den sydligare delen av utbredningsområdet. Artens mer exakta biotopkrav är ännu okända. Världsutbredningen antyder dock att den är värmeälskande och sannolikt föredrar tämligen torra miljöer i sin nordliga utbredning. I Norge förekommer den dock i frisk men solexponerad miljö på f.d. betesmark tillsammans med vinkelbandat ordensfly Catocala nupta. De fåtaliga fynden av fjärilarna antyder att grönvit fotsläpare sannolikt har samma flygperioder som de närbesläktade arterna. Det betyder att arten bör flyga från slutet av juli till oktober samt efter övervintringen åter från april till mitten av juni. De allmännare fotsläpararterna förflyttar sig vanligen krypande hellre än flygande och ger sig endast ut på längre flygturer under varmare sensommar och höstkvällar. Under våren är de något mer rörliga, sannolikt p.g.a. att de parar sig först efter övervintringen. De påträffas då oftare vid UV-ljus. Under hösten kan de vanligare arterna lockas till jäst fruktsaft eller påträffas på lövträdens bladlusdagg. Fjärilarna har en betydande livslängd, även jämfört med andra arter som övervintrar i imagostadiet. Deras stillsamma livsföring, vilken leder till att de oftare påträffas krypande på trädstammar eller i bladverket än med konventionella insamlingsmetoder, påminner om den hos vissa nattflyarter med en sommardiapaus. Den allmännare sälgfotsläparens larver lever mellan löst sammanspunna blad i skottändarna på grenar på solsidan av sälgbuskar och förpuppningen sker i sega, båtformade kokonger i bladverket eller på tunna kvistar.
Landskapstyper
Skog
Skog
Urban miljö
Urban miljö
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Växtätare (herbivor), Nyttjar nektar/pollen
Substrat/Föda
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
· viden
· viden
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Lepidoptera (fjärilar), Familj Nolidae (trågspinnare), Släkte Nycteola, Art Nycteola svecica (Bryk, 1941) - grönvit fotsläpare Synonymer Sarrothripus degenerana svecicus Bryk, 1941, Nycteola svecicus (Bryk, 1941), grönvit sälgfotsläpare

Kategori Nationellt utdöd (RE)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nationellt utdöd (RE)
  • 2005 Nationellt utdöd (RE)
  • 2000 Nationellt utdöd (RE)

Dokumentation Grönvit fotsläpare förekom tidigare längs östkusten mellan Västervik och Stockholmstrakten upp till Uppsala och på Gotland samt möjligen i norra Bohuslän. Arten, vars biologi är dåligt känd, har sedan 1950-talet minskat dramatiskt och verkar nu vara försvunnen från hela Östersjöområdet. Orsaken till artens tillbakagång är inte känd men eftersom arten lever på sälg (Salix caprea) är brist på föda knappast orsaken. Den enda skandinaviska förekomsten är i dagsläget vid Oslofjorden. Arten rödlistas som Nationellt utdöd (RE) eftersom det bedömts som sannolikt att den upphört att regelbundet reproducera sig inom landet.
OBS. Arten betraktades som en underart till Nycteola siculana i Nationalnyckeln. Text om kännetecken, levnadssätt och utbredning är inte uppdaterade sedan uppdelningen.

En art som har försvunnit från Sverige. I Norden återfinns den nu bara på någon enstaka lokal vid Oslofjorden i Norge. Den särskiljs från sälgfotsläpare bland annat på att mellanfältet är ungefär dubbelt så brett vid framkanten som vid bakkanten.

Vingspann hane 23,5–27,5 mm, hona 24,5–28,0 mm. Antenner grå–mörkt gråbruna, hos båda könen trådformiga med mycket kort ciliering, honan med glesare ciliering. I Norden representeras arten av underarten svecicus, vilken bara förekommer i Nordvästeuropa. Huvudet, mellankroppen och som regel även labialpalperna är gråbruna och bakkroppen ljusare gråbrun. Framvingarna har gråvit grundfärg med viss sidenglans. De ljusa partierna har, särskilt hos nykläckta exemplar, en mer eller mindre tydlig ärggrön ton. Tvärlinjerna är svarta och som regel tydligt dubbla, och den inre tvärlinjen är böjd mot diskfläcken i en nästan rak och snedställd knyck som påminner om den hos ekfotsläpare Nycteola revayana. Mellanfältet är ungefär dubbelt så brett vid framkanten som vid bakkanten och har en ganska enfärgad rödviolett–violett ton, ibland mörkare och tydligare vilket ger sådana exemplar ett tydligt bredbandat utseende. Diskfläcken är ofta ganska tydlig och rödbrun. Bakvingarna är ljust gråbruna. Honan har något kraftigare kropp och spetsigare bakkroppsände än hanen. Arten är i Norden jämförelsevis konstant i utseendet och är till förväxling lik framför allt brokiga former av sälgfotsläpare Nycteola degenerana. Grönvit fotsläpare N. siculana är vanligen lite mindre oroligt tecknad än N. degenerana som också alltid saknar den ärggröna färgen. Vidare har N. siculana ett rakare mellanfält och saknar även den tydliga rundböjda utbuktning som finns hos N. degenerana. Efter övervintringen tappar arten en hel del av sin ursprungliga färg och vingteckning och kan då vara mycket svår att särskilja från främst N. degenerana. Ofta låter sig säker artbestämning bara göras efter närmare studier av genitalierna. Alla fynduppgifter av arten bör bekräftas med beläggexemplar eller verifieras med hjälp av experter. I Syd- och Mellaneuropa liksom i södra Ural förekommer nominatunderarten som är mer enfärgat grå–blygrå utan den grönvita ton som alltid finns hos nykläckta underarten svecicus. Nominatunderarten kan lätt förväxlas med poppelfotsläpare N. asiatica.
Genitalier: Hos hanen påminner de i uppbyggnad och storlek om de hos N. degenerana, kostaltaggen är dock längre, kraftigare och svagt nedåtriktad och tydligt längre än det smala hårlika partiet på ampullans ände. Aedeagus har i änden en triangelformad cornutus helt olik den hos N. degenerana. Hos honan finns på ductus bursae ett parti av mycket små taggar, och som är längre än brett, appendix bursae är större än hos N. degenerana och med gången till det taggklädda partiet på ductus kraftigare. Vissa skillnader i genitalierna mellan underarten svecicus och nominatunderarten har nyligen observerats, främst i att hanens kostaltagg liksom mellersta valvspettsutskottet hos underarten svecicus är något längre och smalare. Dessutom tycks honans taggförsedda utskott på ductus bursae vara lite bredare hos svecicus (A. Moberg & N. Hydén opubl.). Den taxonomiska betydelsen av dessa genitalieskillnader behöver undersökas närmare.
Artens utvecklingsbiologi är ofullständigt känd, men troligen är äggen snarlika dem hos N. degenerana. Larven är som fullvuxen 25–29 mm lång. Inga detaljerade uppgifter finns om hur larven av svecicus ser ut, men larven av nominatunderarten är i stort sett oskiljbar från den hos N. degenerana (se denna art). Puppan har koniskt avsmalnande bakände och är 9–10 mm lång och ljusgrön med en ganska bred, mörkare grön ryggstrimma. Sista segmentet har en krans av små taggar.

Svensk förekomst Ej längre bofast, nu endast tillfälligt förekommande
Länsvis förekomst för grönvit fotsläpare

Länsvis förekomst och status för grönvit fotsläpare baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för grönvit fotsläpare

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Grönvit fotsläpare uppställdes och accepterades som skild från ett antal närbesläktade arter först 1953. Vid en senare revision av svenskt material som uppgavs tillhöra de två närbesläktade arterna ekfotsläpare N. revayana och sälgfotsläpare visade Torstenius (1960) att även grönvit fotsläpare var påträffad i Sverige. Arten gav först intryck av att vara väl etablerad i östra Sverige, där fjärilen insamlats på sälgblommor och kläckts från larver. Den var så välkänd från Stockholms skärgård att den genom sitt avvikande utseende föranledde Felix Bryk (1941) att beskriva populationen som en separat underart. Sedan den uppmärksammades har dock mycket få fynd gjorts. Fynd saknas helt från de senaste 40 åren och en publicerad uppgift om fyndet av två fjärilar från Gotland 1979 har visat sig vara felaktig. De äldsta kända svenska exemplaren av grönvit fotsläpare är från slutet av 1880-talet. Dessa liksom flertalet övriga fynd är från Stockholmstrakten, främst från innerskärgården i södra Uppland och norra Södermanland. Spridda fynd finns även från Småland, Västervik, Gotland, Ljugarn och Barlingbo, Östergötland, Åby, Bohuslän, Saltbacken och Uppland, Uppsala. Flertalet exemplar förefaller vara insamlade under 1940-talet och ett mindre antal från 1950-talet. I Norge påträffades arten i ett exemplar i början av 1900-talet i Akershus. Den återfanns 1995 i Östfold på Hvaler, Asmalöy, där två fjärilar lockades till UV-ljus den 18 augusti. De två påföljande åren insamlades den här både under våren och sensommaren. Senare har också framkommit ett äldre fynd från yttre Aust-Agder, Tvedestrand 1924. Från Danmark finns endast ett fynd från 1924, en fjäril som lockades till Hanstholms fyr i Nordvästjylland. Arten har ännu inte påträffats i Finland, vilket starkt talar mot att den skulle vara en östlig invasionsart. Sannolikt är grönvit fotsläpare fastboende, men har av okända, möjligen klimatmässiga, orsaker slagits ut från delar av den skandinaviska utbredningen. Fyndorterna ligger alla i relativt nederbördsfattiga, kustnära områden med många soltimmar under sommaren till följd av sjöbris. Världsutbredningen är atlantisk och mediterran med en stor utbredning i Nordafrika och västra Sydeuropa. Arten saknas dock i Storbritannien, Holland och Belgien. Norr om Alperna går västgränsen genom östra Frankrike och Tyskland. I Tyskland anges arten vara mycket lokal och mycket sällsynt, möjligen försvunnen sedan 1950-talet. Arten förekommer åtminstone inom vissa delar av Ryssland. I Litauen anges arten vara sällsynt och är påträffad i fem av 45 distrikt. I Lettland har grönvit fotsläpare minskat kraftigt och är sedan några år sannolikt helt försvunnen. Den zoogeografiska bilden av en art med en mediterran huvudutbredning, som gör en framstöt genom Centraleuropa till svenska Östersjökusten och södra Norge, påminner mycket om densamma hos gråvattrat bandfly Epilecta linogrisea och är således ej unik.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Noctuoidea  
  • Familj
    Nolidae - trågspinnare 
  • Underfamilj
    Chloephorinae  
  • Tribus
    Sarrothripini  
  • Släkte
    Nycteola  
  • Art
    Nycteola svecica(Bryk, 1941) - grönvit fotsläpare
    Synonymer
    Sarrothripus degenerana svecicus Bryk, 1941
    Nycteola svecicus (Bryk, 1941)
    grönvit sälgfotsläpare

Grönvit fotsläpare finns i Norden ­numera endast i Oslofjorden, på ön Asmaløy i Östfold. Där förekommer den på varma, öppna sandjordar med olika videarter och på vissa ställen finns inslag av skalgrus. På ön förekommer även flera andra mycket sällsynta norska fjärilsarter som är värmerelikter. I sitt tidigare mellansvenska utbredningsområde hittades arten även på mer triviala lerjordar i jordbrukslandskapet. Arten undvek dock efter vad som är känt kallare och fuktigare marker (S. Torstenius pers. komm.), och utbredningsmönstret tyder på att arten har jämförelsevis höga krav på varmt och torrt klimat. Uppenbara orsaker saknas till dess snabba och närmast sällsamma försvinnande från Sverige. ­Under mitten av 1950-talet inleddes dock en period av kallare och våtare klimat som i stort varade fram till 1970-talets början, vilket kan ha missgynnat arten. Lämpliga habitat kan knappast ha saknats. Den bristfälliga kunskapen om underarten svecicus förklaras av att arten N. siculana först 1953 urskildes från N. degenerana (Obratzov 1953). Det skulle dröja ytterligare några år innan det framkom att arten även förekom i Skandinavien (Torstenius 1960), och då hade den försvunnit från Sverige. Avsaknaden av fynd i Finland och förhållandet att arten utanför Östersjöområdet och Norge förekommer som underarten siculana skulle kunna betyda att svecicus har ett nordvästeuropeiskt ursprung.
Fjärilen lever i likhet med övriga fotsläpare Nycteola spp. efter vad som är känt ett undanskymt liv; särskilt före övervintringen sitter den mest stilla och tar sig troligen ofta fram krypande. De flesta fynden är av larver, och fynden av fjärilar tyder på att arten uppträder mer eller mindre samtidigt med N. degenerana. Troligen har fjärilen samma behov som övriga fotsläpare att suga näring inför vintern, förmodligen honungsdagg från bladlöss, safter från övermogna frukter och bär och möjligen även blomnektar. Efter övervintringen är fjärilen sannolikt mer flygaktiv, och den har hittats vid kvicksilverlampor, på lockbeten och blommande sälg Salix caprea. Baserat på de jämförelsevis få fynden av fullbildade fjärilar i Norden flyger arten i en generation från början av augusti, och möjligen är den aktiv in i september. Efter övervintringen har den påträffats från slutet av april till mitten av juni. I Sydeuropa uppträder arten i två generationer, i juni–juli och i september–oktober, och övervintrade djur uppträder på våren.
Artens utvecklingsbiologi är ofullständigt känd. Honan lägger sannolikt äggen på samma sätt som
N. degenerana (se denna art). Larven hittades i Sverige på sälg, på vissa platser någorlunda talrikt i solvarma lägen. Den lever i hopspunna bladskott på de yttre delarna av kvistar eller grenar. Larven lever från början av juni till andra halvan av juli. Förpuppningen sker i en ganska seg och motståndskraftig, vit–vitbeigefärgad, båtformig kokong med ett utdraget hörn ovanför kläckningsspringan. Kokongen byggs på undersidan av ett blad, ibland på en kvist. Puppan kläcks troligen efter två till tre veckor.

Grönvit fotsläpare har i Sverige nästan enbart kläckts från insamlade larver och enligt uppgift skall dessa leva på sälg Salix caprea. I Stockholmstrakten odlades på detta vis betydande mängder av arten fram av ett fåtal fjärilssamlare, som i större utsträckning studerade fjärilsarternas utvecklingsstadier. I Tyskland har den förutom på sälg även påträffats på gråvide Salix cinerea. Alla uppgifter härstammar dock från tiden innan grönvit fotsläpare uppmärksammades som artskild från sälgfotsläpare, vars larver lever av samma värdväxter. Uppgifter om larver på poppelarter Populus spp. härstammar sannolikt från den sydligare delen av utbredningsområdet. Artens mer exakta biotopkrav är ännu okända. Världsutbredningen antyder dock att den är värmeälskande och sannolikt föredrar tämligen torra miljöer i sin nordliga utbredning. I Norge förekommer den dock i frisk men solexponerad miljö på f.d. betesmark tillsammans med vinkelbandat ordensfly Catocala nupta. De fåtaliga fynden av fjärilarna antyder att grönvit fotsläpare sannolikt har samma flygperioder som de närbesläktade arterna. Det betyder att arten bör flyga från slutet av juli till oktober samt efter övervintringen åter från april till mitten av juni. De allmännare fotsläpararterna förflyttar sig vanligen krypande hellre än flygande och ger sig endast ut på längre flygturer under varmare sensommar och höstkvällar. Under våren är de något mer rörliga, sannolikt p.g.a. att de parar sig först efter övervintringen. De påträffas då oftare vid UV-ljus. Under hösten kan de vanligare arterna lockas till jäst fruktsaft eller påträffas på lövträdens bladlusdagg. Fjärilarna har en betydande livslängd, även jämfört med andra arter som övervintrar i imagostadiet. Deras stillsamma livsföring, vilken leder till att de oftare påträffas krypande på trädstammar eller i bladverket än med konventionella insamlingsmetoder, påminner om den hos vissa nattflyarter med en sommardiapaus. Den allmännare sälgfotsläparens larver lever mellan löst sammanspunna blad i skottändarna på grenar på solsidan av sälgbuskar och förpuppningen sker i sega, båtformade kokonger i bladverket eller på tunna kvistar.

Ekologisk grupp: Växtätare (herbivor), Nyttjar nektar/pollen

Landskapstyper där arten kan förekomma: Skog, Urban miljö, Jordbrukslandskap

Biotoper där arten kan förekomma: Öppna gräsmarker, Öppen fastmark

Substrat/Föda:
Växtdelar, ej ved (Viktig)
· viden - Salix (Viktig)
På grund av bristande kunskaper om artens biologi kan endast en preliminär bedömning av hotbilden göras. Äldre solitära sälgar som växer i varma, solexponerade positioner bör sparas. Dessa har i allmänhet en rik fauna av vedlevande insekter, och är även betydelsefulla födoresurser för hackspettsarter. Träd med talrika hålrum kan gynna artens överlevnad under övervintringen.
Arten bör eftersökas i larvstadiet, vilket idag är en eftersatt insamlingsmetod. Det är inte omöjligt att den ännu kan återfinnas någonstans utanför det idag mycket UV-belysningstäta Storstockholmsområdet. De nyligen påträffade exemplaren i Norge insamlades endast 15 km från den äldre fyndorten i Bohuslän, vilket indikerar att arten kan finnas kvar i Sverige. Oslofjorden och dess mynningsområde hyser dock reliktartade förekomster av ett flertal värmekrävande fjärilsarter vilka saknas i Bohuslän. Orsakerna till detta är främst att den gynnsamma effekten av regnskugga hastigt avtar söderut, samt att den trivialare berggrunden i Bohuslän inte skapar tillräckliga förutsättningar för vissa växtsamhällen med betydelsefulla värdväxter för sällsyntare fjärilsarter.
Namngivning: Nycteola siculana (Fuchs, 1899). Originalbeskrivning: Sarrothripa undulana var. siculana. Jahrb. Nassauischen Ver. Naturk. 52: 128. Synonymer: Sarrothripus siculana Fuchs, 1899, Tortrix dilutana Hübner, 1796, Nycteola pseudodilutana Obraztsov, 1953, Sarrothripus undulana f. siculana Fuchs, 1899. Underart: svecicus Bryk, 1941. Originalbeskrivning: Sarrothripus degenerana ­svecicus. Ent Tidskr. 62(3–4): 157.
Etymologi: siculana = ung. den sicilianska; siculus (lat.) = sicilisk, siciliansk; suffixet -ana (lat.).
Uttal: [Nyktéola sikulána]

Aarvik, L. Berggren, K. & Hansen, L.-O. 2000. Catalogus Lepidopterorum Norvegiae. Zoologisk museum, Universitetet i Oslo.

Bryk, F. 1941. Neue Schmetterlinge aus dem Reichsmuseum in Stockholm, V, Sarrothripus degeneranus ssp.

svecicus Bryk. Ent. Tidskr. 62: 141–157.

Douwes, P., Kaaber, S., Nordström, F., Opheim, M. & Sotavalta, O. 1969. De fennoskandiska och danska nattflynas utbredning. C. W. K. Gleerups förlag, Lund.

Hoffmeyer, S. 1962. De danske ugler. Universitetsforlaget, Århus.

Hydén, N., Jilg, K. & Östman, T. 2006. Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Fjärilar: ädelspinnare-tofsspinnare. Lepidoptera: Lasiocampidae-Lymantriidae. ArtDatabanken, SLU, Uppsala. Ivinskis, P. 1993. Check-list of Lithuanian Lepidoptera. Ekologijos Institutas, Vilnius.

Koch, M. 1983. Wir bestimmen Schmetterlinge. III teil; Eulenfalter, Neumann-Neudamm Verlag, Radebeul.

Palmqvist, G. 1980. Intressanta fynd av Macrolepidoptera i Sverige 1979. Ent. Tidskr. 101: 135–137.

Skou, P. 1991. Nordens ugler. Danmarks dyreliv Bind 5. Apollo books, Stenstrup.

Svensson, I. 1967. Förändringar i Sveriges storfjärilsfauna senaste tioårsperioden (Lep.). Opusc. ent. 32: 233–251.

Svensson, I., Gustavsson, B., Imby, L., Elmquist, H., Hellberg, H. & Palmqvist, G. 1994. Catalogus Lepidopterorum Sueciae. Naturhistoriska riksmuseet & Entomologiska föreningen i Stockholm.

Torstenius, S. 1960. Några anteckningar rörande Europas Nycteola Hb. (Sarothripus Curt.) (Lep. Noctuidae). Ent. Tidskr. 81(3–4): 63–73.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Nils Hydén, 2006 (Kännetecken, Levnadssätt, Utbredning). Claes U. Eliasson 1995. Rev. Claes U. Eliasson 1997, 2005 & 2007. © ArtDatabanken, SLU 2008 (Naturvårdsinformation. Leif Aarvik har bidragit med väsentlig information vid första revisionen av artfaktabladet.).

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Noctuoidea  
  • Familj
    Nolidae - trågspinnare 
  • Underfamilj
    Chloephorinae  
  • Tribus
    Sarrothripini  
  • Släkte
    Nycteola  
  • Art
    Nycteola svecica, (Bryk, 1941) - grönvit fotsläpare
    Synonymer
    Sarrothripus degenerana svecicus Bryk, 1941
    Nycteola svecicus (Bryk, 1941)
    grönvit sälgfotsläpare
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Nils Hydén, 2006 (Kännetecken, Levnadssätt, Utbredning). Claes U. Eliasson 1995. Rev. Claes U. Eliasson 1997, 2005 & 2007. © ArtDatabanken, SLU 2008 (Naturvårdsinformation. Leif Aarvik har bidragit med väsentlig information vid första revisionen av artfaktabladet.).