Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  håkäring

Organismgrupp Fiskar Somniosus microcephalus
Håkäring Fiskar

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Sveriges näst största haj, och Ishavets loja fasa. Rör sig långsamt och lever sommartid i mörkret på djupt vatten. Håkäring påträffas regelbundet, men inte årligen, i Sverige. Den känns igen på sina förhållandevis små fenor och den karakteristiska tanduppsättningen.

Totallängd 640 cm, möjligen 730 cm. De flesta av de rapporterade exemplaren har varit mellan ca 240 och 430 cm långa. Att döma av de exemplar som könsbestämts blir hanarna minst 345 cm och honorna minst 500 cm långa. Håkäring är den största fiskarten i Norra ishavet och den näst största nordiska fiskarten efter brugd Cetorhinus maximus.
Kroppen är kraftig och cylindrisk i genomskärning, nosen kort och rundad. Rygg-, buk- och bröstfenorna är relativt sett mycket små. Ryggfenorna saknar taggar, och analfena saknas. Stjärtfenans överlob är längre än underloben och har en grund inskärning nära mitten av bakkanten. Första ryggfenan är placerad lite närmare bröstfenorna än bukfenorna, medan bakre ryggfenan sitter strax bakom bukfenorna. Avståndet mellan ryggfenorna är större än avståndet från nosen till andra gälspringan. Köl saknas längs basen av stjärtfenan. Överkäkens tänder är smala och spetsiga, medan underkäkens tänder har höga och smala baser som avslutas med korta, låga spetsar riktade åt sidan. Överkäken har 35-39 tandrader, underkäken 45-57. Hudtänderna sitter i regelbundna, glesa rader och har samma utseende över hela kroppen. De har en närmast fyrkantig bas krönt av en kraftig, konisk, bakåtriktad spets.
Färgen på kropp och fenor varierar från grå till mörkbrun eller svart, och buken är endast obetydligt ljusare. Längs ryggen och sidorna finns ofta mörkare ränder eller vita fläckar. Ögats iris är blå.
En annan art i släktet, mindre håkäring Somniosus rostratus, förekommer i Medelhavet och längs Europas atlantkust norrut till Irland. Den blir bara 140 cm lång och kan skiljas från håkäring på att hudtänderna är bladformiga istället för krokformiga, och genom att underkäken bara har 31-36 istället för 45-57 tandrader.
Utbredning
Länsvis förekomst för håkäring Observationer i  Sverige för håkäring
Svensk förekomst
Regelbunden förekomst, ej reproducerande
I svenska vatten iakttas eller fångas håkäring vid Bohuskusten framför allt under vintern och våren, dock inte varje år. Arten reproducerar sig sannolikt inte i Sverige men är vanlig vid norska kusten. Dess totala utbredning omfattar Nordatlanten och Norra ishavet, Grönlands östra och västra kustvatten österut till Kanada (Ellesmere Island) samt söderut till kusterna av USA (till Cape Cod), Island, Färöarna och Brittiska öarna. Längs Europas kuster finns den från Biscayabukten norrut till Nordnorge och Svalbard samt vidare in i Barents hav, möjligen också längs sibiriska kusten.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Sårbar (VU)
Kriterier
D1
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Kunskapsbrist (DD)
  • 2000 Ej bedömd (NE)
Håkäring är den mest utpräglat arktiska hajarten; artens utbredning omfattar Nordatlanten och Norra Ishavet. I Atlanten finns arten från nordöstra USA till arktiska Kanada (Ellesmere Island), runt Grönland och Island samt längs Europas kuster från Biscayabukten till Nordnorge, Svalbard och Barents hav. Riktigt stora exemplar hittas oftast på stort djup (>1000 m), men uppträder periodvis kustnära. Arten är regelbundet förekommande vid norska kusten, ett stationärt bestånd i Bunnefjorden nära Oslo utrotades dock redan tidigt under 1900-talet. I svenska vatten iakttas eller fångas håkäring i norra Kattegatt samt utanför Bohuskusten, framför allt under vinter och vår. Arten uppträder av allt att döma årligen, men den rapporteras inte regelbundet. Det sker inget riktat fiske efter denna art i svenska vatten, men den fångas sällsynt som bifångst. Arten har fiskats i stor skala för leverolja sedan 1800-talet, framför allt utanför Norge, Island och Grönland. Kommersiellt fiske för leverolja upphörde år 1960. Under 1970-talet betraktades beståndet utanför Norges kust som ett problem för andra fisken och den norska regeringen subventionerade ett riktat fiske för att reducera bestånden. Givet artens biologi, storlek och bekräftat långsamma tillväxt (kring 1 cm/år för medelstora exemplar) är det rimligt att anta att beståndet fiskades ned ordentligt, och det är tveksamt om det återhämtat sig. Globalt listad som Nära hotad NT år 2006. Antalet reproduktiva individer skattas till 250 (0-500). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 4500 km². Areal i Skagerrak under 100 m djup. En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser antalet reproduktiva individer. Minskningstakten har uppgått till 25 (0-50) % under de senaste 90 åren. Bedömningen baseras på direkt observation och faktisk eller potentiell exploatering av arten. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Sårbar (VU) till Nationellt utdöd (RE). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Sårbar (VU). Antalet individer bedöms vara lägre än gränsvärdet för Sårbar (VU) enligt D-kriteriet. (D1).
Ekologi
Håkäring är en vanlig hajart nära kusten. Den lever nära bottnen längs kontinentalsockeln, från ytvattnet ned till 1 300 meters djup, och uppehåller sig vid temperaturer mellan 0,6 och 12 °C. En individ av släktet Somniosus observerades på 2 647 m djup i Mexikanska golfen. Det kan ha varit en håkäring, men artbestämningen är osäker. Under vintern lever arten på grunt vatten - i vikar och nära flodmynningar - och under sommaren förflyttar den sig ned till djupare vatten.
Håkäring är en lugn, föga rörlig haj som knappt reagerar om den fångas. Den förefaller hålla sig nära bottnen men simmar mot ytvattnet för att söka föda. Den jagar fiskar, bl.a. lax, sill, nors, torskfiskar, plattfiskar, havskatt, kungsfiskar, simpor, sjurygg och rockor, men tar också små valar och sälar. Den äter dessutom kadaver och samlas kring platser där valar slaktas och där fiskrens förekommer. Det finns inga belägg för att håkäring skulle vara farlig för människor, men den rör sig sällan i områden där människor badar.
Upp till 84 % av håkäringindividerna bär på en stor, parasitisk hoppkräfta, Ommatokoita elongata, som sitter fast på ögonen. Oftast sitter bara en hoppkräfta på varje öga, men under fiskens livstid avlöser parasiterna varandra. Hoppkräftan skrapar upp ett sår på hornhinnan som till slut gör hajen blind, men hajens luktsinne och elektroreceptoriska organ kompenserar uppenbarligen för blindheten. Man har tidigare spekulerat i att hoppkräftan skulle vara självlysande och locka föda till den i övrigt helt mörka, tröga hajen. Nu har det emellertid visat sig att hoppkräftan inte är självlysande, och att relationen är helt parasitisk.
Fortplantningsbiologin är dåligt känd, men uppenbarligen är arten vivipar. Äggen är stora och talrika, 500 enligt en uppgift, men en undersökt hona som var 500 cm lång hade bara tio stycken 37 cm långa, nästan fullgångna ungar i livmodern.
Artens kött är giftigt, och håkäring har framför allt fiskats för sin lever. Stora delar av hajen, framför allt musklerna, innehåller stora mängder trimetylaminoxid som normalt finns i små mängder hos marina broskfiskar, och som bryts ned till trimetylamin. På Island och Grönland äter man kött av håkäring efter att fisken traditionellt fått ligga nedgrävd en tid. Trimetylaminet bryts då ned till ammoniak, och även om smaken kanske inte uppskattas av alla blir köttet ätbart - åtminstone i små portioner. Håkäringens storlek och långsamma tillväxt gör det troligt att den kan bli mycket gammal. Återfångst av en märkt håkäring, fångad utanför Grönland, visade en tillväxt på bara 8 cm under 16 år.
Landskapstyper
Marin miljö
Marin miljö
Förekommer
Viktig
Biotoper
Hav
Hav
Vattenmassa
Vattenmassa
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Djurätare (karnivor)
Substrat/Föda
Vatten
Vatten
Efterlämningar av djur
Efterlämningar av djur
· valar
· valar
Levande djur
Levande djur
· bläckfiskar
· bläckfiskar
· fåglar
· fåglar
· kräftdjur
· kräftdjur
· snäckor
· snäckor
· strålfeniga fiskar
· strålfeniga fiskar
· tagghudingar
· tagghudingar
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Chondrichthyes (broskfiskar), Ordning Squaliformes (pigghajartade hajar), Familj Somniosidae (håkäringhajar), Släkte Somniosus (håkäringar), Art Somniosus microcephalus (Bloch & Schneider, 1801) - håkäring Synonymer Grønlandshaj, håkjerring, Grönlandhai, Greenland Shark, Somniosus microcephalus (Schneider, 1801), Squalus microcephalus Bloch & Schneider, 1801

Kategori Sårbar (VU)
Kriterier D1
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Kunskapsbrist (DD)
  • 2000 Ej bedömd (NE)

Dokumentation Håkäring är den mest utpräglat arktiska hajarten; artens utbredning omfattar Nordatlanten och Norra Ishavet. I Atlanten finns arten från nordöstra USA till arktiska Kanada (Ellesmere Island), runt Grönland och Island samt längs Europas kuster från Biscayabukten till Nordnorge, Svalbard och Barents hav. Riktigt stora exemplar hittas oftast på stort djup (>1000 m), men uppträder periodvis kustnära. Arten är regelbundet förekommande vid norska kusten, ett stationärt bestånd i Bunnefjorden nära Oslo utrotades dock redan tidigt under 1900-talet. I svenska vatten iakttas eller fångas håkäring i norra Kattegatt samt utanför Bohuskusten, framför allt under vinter och vår. Arten uppträder av allt att döma årligen, men den rapporteras inte regelbundet. Det sker inget riktat fiske efter denna art i svenska vatten, men den fångas sällsynt som bifångst. Arten har fiskats i stor skala för leverolja sedan 1800-talet, framför allt utanför Norge, Island och Grönland. Kommersiellt fiske för leverolja upphörde år 1960. Under 1970-talet betraktades beståndet utanför Norges kust som ett problem för andra fisken och den norska regeringen subventionerade ett riktat fiske för att reducera bestånden. Givet artens biologi, storlek och bekräftat långsamma tillväxt (kring 1 cm/år för medelstora exemplar) är det rimligt att anta att beståndet fiskades ned ordentligt, och det är tveksamt om det återhämtat sig. Globalt listad som Nära hotad NT år 2006. Antalet reproduktiva individer skattas till 250 (0-500). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 4500 km². Areal i Skagerrak under 100 m djup. En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser antalet reproduktiva individer. Minskningstakten har uppgått till 25 (0-50) % under de senaste 90 åren. Bedömningen baseras på direkt observation och faktisk eller potentiell exploatering av arten. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Sårbar (VU) till Nationellt utdöd (RE). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Sårbar (VU). Antalet individer bedöms vara lägre än gränsvärdet för Sårbar (VU) enligt D-kriteriet. (D1).
Sveriges näst största haj, och Ishavets loja fasa. Rör sig långsamt och lever sommartid i mörkret på djupt vatten. Håkäring påträffas regelbundet, men inte årligen, i Sverige. Den känns igen på sina förhållandevis små fenor och den karakteristiska tanduppsättningen.

Totallängd 640 cm, möjligen 730 cm. De flesta av de rapporterade exemplaren har varit mellan ca 240 och 430 cm långa. Att döma av de exemplar som könsbestämts blir hanarna minst 345 cm och honorna minst 500 cm långa. Håkäring är den största fiskarten i Norra ishavet och den näst största nordiska fiskarten efter brugd Cetorhinus maximus.
Kroppen är kraftig och cylindrisk i genomskärning, nosen kort och rundad. Rygg-, buk- och bröstfenorna är relativt sett mycket små. Ryggfenorna saknar taggar, och analfena saknas. Stjärtfenans överlob är längre än underloben och har en grund inskärning nära mitten av bakkanten. Första ryggfenan är placerad lite närmare bröstfenorna än bukfenorna, medan bakre ryggfenan sitter strax bakom bukfenorna. Avståndet mellan ryggfenorna är större än avståndet från nosen till andra gälspringan. Köl saknas längs basen av stjärtfenan. Överkäkens tänder är smala och spetsiga, medan underkäkens tänder har höga och smala baser som avslutas med korta, låga spetsar riktade åt sidan. Överkäken har 35-39 tandrader, underkäken 45-57. Hudtänderna sitter i regelbundna, glesa rader och har samma utseende över hela kroppen. De har en närmast fyrkantig bas krönt av en kraftig, konisk, bakåtriktad spets.
Färgen på kropp och fenor varierar från grå till mörkbrun eller svart, och buken är endast obetydligt ljusare. Längs ryggen och sidorna finns ofta mörkare ränder eller vita fläckar. Ögats iris är blå.
En annan art i släktet, mindre håkäring Somniosus rostratus, förekommer i Medelhavet och längs Europas atlantkust norrut till Irland. Den blir bara 140 cm lång och kan skiljas från håkäring på att hudtänderna är bladformiga istället för krokformiga, och genom att underkäken bara har 31-36 istället för 45-57 tandrader.

Svensk förekomst Regelbunden förekomst, ej reproducerande
Länsvis förekomst för håkäring

Länsvis förekomst och status för håkäring baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för håkäring

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



I svenska vatten iakttas eller fångas håkäring vid Bohuskusten framför allt under vintern och våren, dock inte varje år. Arten reproducerar sig sannolikt inte i Sverige men är vanlig vid norska kusten. Dess totala utbredning omfattar Nordatlanten och Norra ishavet, Grönlands östra och västra kustvatten österut till Kanada (Ellesmere Island) samt söderut till kusterna av USA (till Cape Cod), Island, Färöarna och Brittiska öarna. Längs Europas kuster finns den från Biscayabukten norrut till Nordnorge och Svalbard samt vidare in i Barents hav, möjligen också längs sibiriska kusten.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Chondrichthyomorphi  
  • Klass
    Chondrichthyes - broskfiskar 
  • Underklass
    Elasmobranchii - hajartade fiskar 
  • Infraklass
    Euselachii  
  • Avdelning
    Neoselachii - hajar och rockor 
  • Underavdelning
    Selachii - hajar 
  • Överordning
    Squalomorphi  
  • Ordning
    Squaliformes - pigghajartade hajar 
  • Familj
    Somniosidae - håkäringhajar 
  • Släkte
    Somniosus - håkäringar 
  • Art
    Somniosus microcephalus(Bloch & Schneider, 1801) - håkäring
    Synonymer
    Grønlandshaj
    håkjerring
    Grönlandhai
    Greenland Shark
    Somniosus microcephalus (Schneider, 1801)
    Squalus microcephalus Bloch & Schneider, 1801

Håkäring är en vanlig hajart nära kusten. Den lever nära bottnen längs kontinentalsockeln, från ytvattnet ned till 1 300 meters djup, och uppehåller sig vid temperaturer mellan 0,6 och 12 °C. En individ av släktet Somniosus observerades på 2 647 m djup i Mexikanska golfen. Det kan ha varit en håkäring, men artbestämningen är osäker. Under vintern lever arten på grunt vatten - i vikar och nära flodmynningar - och under sommaren förflyttar den sig ned till djupare vatten.
Håkäring är en lugn, föga rörlig haj som knappt reagerar om den fångas. Den förefaller hålla sig nära bottnen men simmar mot ytvattnet för att söka föda. Den jagar fiskar, bl.a. lax, sill, nors, torskfiskar, plattfiskar, havskatt, kungsfiskar, simpor, sjurygg och rockor, men tar också små valar och sälar. Den äter dessutom kadaver och samlas kring platser där valar slaktas och där fiskrens förekommer. Det finns inga belägg för att håkäring skulle vara farlig för människor, men den rör sig sällan i områden där människor badar.
Upp till 84 % av håkäringindividerna bär på en stor, parasitisk hoppkräfta, Ommatokoita elongata, som sitter fast på ögonen. Oftast sitter bara en hoppkräfta på varje öga, men under fiskens livstid avlöser parasiterna varandra. Hoppkräftan skrapar upp ett sår på hornhinnan som till slut gör hajen blind, men hajens luktsinne och elektroreceptoriska organ kompenserar uppenbarligen för blindheten. Man har tidigare spekulerat i att hoppkräftan skulle vara självlysande och locka föda till den i övrigt helt mörka, tröga hajen. Nu har det emellertid visat sig att hoppkräftan inte är självlysande, och att relationen är helt parasitisk.
Fortplantningsbiologin är dåligt känd, men uppenbarligen är arten vivipar. Äggen är stora och talrika, 500 enligt en uppgift, men en undersökt hona som var 500 cm lång hade bara tio stycken 37 cm långa, nästan fullgångna ungar i livmodern.
Artens kött är giftigt, och håkäring har framför allt fiskats för sin lever. Stora delar av hajen, framför allt musklerna, innehåller stora mängder trimetylaminoxid som normalt finns i små mängder hos marina broskfiskar, och som bryts ned till trimetylamin. På Island och Grönland äter man kött av håkäring efter att fisken traditionellt fått ligga nedgrävd en tid. Trimetylaminet bryts då ned till ammoniak, och även om smaken kanske inte uppskattas av alla blir köttet ätbart - åtminstone i små portioner. Håkäringens storlek och långsamma tillväxt gör det troligt att den kan bli mycket gammal. Återfångst av en märkt håkäring, fångad utanför Grönland, visade en tillväxt på bara 8 cm under 16 år.

Ekologisk grupp: Djurätare (karnivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Marin miljö

Biotoper som är viktiga för arten: Hav, Vattenmassa

Substrat/Föda:
Vatten (Viktig)
Efterlämningar av djur (Viktig)
· valar - Cetacea (Har betydelse)
Levande djur (Viktig)
· bläckfiskar - Cephalopoda (Viktig)
· fåglar - Aves (Har betydelse)
· kräftdjur - Crustacea (Viktig)
· snäckor - Gastropoda (Har betydelse)
· strålfeniga fiskar - Actinopterygii (Viktig)
· tagghudingar - Echinodermata (Viktig)
Som de flesta hajar är håkäringen en art som växer långsamt, blir könsmogen sent och föder få ungar. Den är därmed mycket känslig för överfiske. Håkäringen har fångats, främst runt Norge, Island, Färöarna och Grönland för sin stora levers skull. Köttet är giftigt när det är färskt, men kan ätas efter att ha kokats eller torkats (se även Ekologi). På Island tillverkar man delikatessen ”surhaj”, eller ”glashaj”, av håkäring. Slädhundar på Grönland utfordras med håkäringskött och under senare år har den även börjat dyka upp på matsedlar i Norge. Ett visst sportfiske efter arten finns på bl.a. Grönland och utanför Norge. Förhoppningsvis innebär ökad ekoturism i form av dykning inget hot för arten.

Påverkan
  • Fiske (Stor negativ effekt)
Eftersom viss kunskapsbrist råder angående artens förekomst i svenska vatten är det av intresse att alla fynd rapporteras. Antagligen är den vanligare än vad som kommer fram från loggboksstatistiken. Fiskeriverket arbetar med att ta fram förvaltningsplaner för hotade arter vilket även inkluderar håkäring.
Namngivning: Somniosus microcephalus (Schneider, 1801). Originalbeskrivning: Squalus microcephalus. M.E. Blochii Ichthyologiae iconibus cx illustratum: 135.
Etymologi: microcephalus = litet huvud; mikros (gr.) = liten, kort; kefale (gr.) = huvud. Syftar på det förhållandevis korta huvudet.
Uttal: [Somniósus mikroséfalus]

Namn på andra språk Norska: Håkjerring, Danska: Havkal, grønlandshaj, Finska: Holkeri, Engelska: Greenland shark, Ground shark.

Curry-Lindahl, K. 1985. Våra fiskar. Norstedt & Söner, Stockholm.

Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Lansettfiskar-broskfiskar. Branchiostomatidae-Chondrichthyes. 2011. ArtDatabanken, SLU, Uppsala.

Stenberg, C. 2002. En studie av situationen för hajar, rockor och havsmusfiskar ur ett svenskt perspektiv. Intern rapport Fiskeriverket.

Whitehead, P.J.P., Bauchot, M.-L., Hureau, J.-C., Nielsen, J. & Tortonese, E. (red.) 1989. Fishes of the North-eastern Atlantic and the Mediterranean. Volume 1. Unesco.

http://www.fao.org FIGIS FAO/SIDP Species Identification Sheet: Somniosus microcephalus http://fishbase.org/search.cfm

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Sven O. Kullander & Bo Delling 2011 (Kännetecken, Ekologi och Utbredning). Charlott Stenberg 2005 (naturvårdsinformation).

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Chondrichthyomorphi  
  • Klass
    Chondrichthyes - broskfiskar 
  • Underklass
    Elasmobranchii - hajartade fiskar 
  • Infraklass
    Euselachii  
  • Avdelning
    Neoselachii - hajar och rockor 
  • Underavdelning
    Selachii - hajar 
  • Överordning
    Squalomorphi  
  • Ordning
    Squaliformes - pigghajartade hajar 
  • Familj
    Somniosidae - håkäringhajar 
  • Släkte
    Somniosus - håkäringar 
  • Art
    Somniosus microcephalus, (Bloch & Schneider, 1801) - håkäring
    Synonymer
    Grønlandshaj
    håkjerring
    Grönlandhai
    Greenland Shark
    Somniosus microcephalus (Schneider, 1801)
    Squalus microcephalus Bloch & Schneider, 1801
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Sven O. Kullander & Bo Delling 2011 (Kännetecken, Ekologi och Utbredning). Charlott Stenberg 2005 (naturvårdsinformation).