Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  krypvidefly

Organismgrupp Fjärilar, Nattflyn Mesogona oxalina
Krypvidefly Fjärilar, Nattflyn

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Framvingarna är ljust skiffergrå med individuell skiftning i nyanser från svagt grågrönt till svagt violettbrunt. Mellanfältet som avgränsas av ljusa, ganska raka tvärlinjer på framvingen avsmalnar starkt mot bakkanten. Ring- och njurfläckar är stora och ljuskantade. Våglinjen är inåt begränsad av en serie mer eller mindre svärtade fläckar. Framvingen är spetsig och ytterkanten inåtböjd. Bakvingarna är ljusare grå med svaga tvärband. Arten liknar de mindre arterna vecklareflyn Ipimorpha spp, men hos dessa är mellanfältet bredare vid framvingens bakkant. Vingspann 37-39 mm.
Utbredning
Länsvis förekomst för krypvidefly Observationer i  Sverige för krypvidefly
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Harsyrefly är namnet till trots en art som främst lever på havsstränder i Norden. Den påträffades i Sverige först i Bohuslän vid Kristineberg 1927 och på Tjörn 1937. I Skåne gjordes det första fyndet så sent som 1943 vid Skälderviken. Om det verkligen rör sig om en relativt sen kolonisering, eller endast beror på att arten förbisetts genom att den flyger sent på säsongen i en endast under sommarmånaderna välundersökt livsmiljö, låter sig svårligen avgöras. Arten är även idag mycket lokalt förekommande, men ofta talrik där krypvide Salix repens utgör ett dominerande inslag i vegetationen i sanddyner vid havet. Kärnförekomsten utgörs av kuststräckan mellan Eftra i norr och Laholmsbukten i söder i Halland. Fynden längre norrut längs västkusten förefaller vara mer sporadiska, även om antalet fyndorter mellan Västergötland, Göteborgs skärgård i söder och Bohuslän, Kville i norr är lika stort som söderut. Därifrån finns även ett inlandsfynd från Västergötland, Lilla Edet. Förekomsten vid Östersjöns kuster är mer begränsad och årligen påträffas den bara i sydöstra Skåne mellan Sandhammaren och Borrby strandbad. I övrigt är arten längs ostkusten endast funnen fåtaligt på nordligaste delen av Öland, mer utbredd på Gotland där den påträffats från Sudret i söder till Martebo myr och Fårö i norr. Den påträffades 2000 också med två individer på Mästermyr i Silte som tyder på att arten också kan förekomma i ett inlandshabitat. Ett enstaka fynd gjordes 1997 vid Trosa i Södermanland. I Norge påträffades harsyrefly första gången 1991 i Östfold, Hvaler, Akeröy. Senare är den funnen på ytterligare två platser i Östfold och ger intryck av att vara bofast i området. I Finland gjordes det första fyndet av arten 1908. Efter 1932 har den påträffats mer regelbundet, med cirka tjugo exemplar insamlade fram till 1958. Först från 1960 har den påträffats i större antal. Samtliga finska fynd kommer från landets sydligaste kust- och inlandsprovinser, västligast vid Tvärminne på Hangö, där arten sedan 1974 varit talrik. Även i Baltikum betraktas arten som en sällsynthet och inga individrika lokala förekomster var ännu kända fram till 1960-talet. I Danmark förekommer harsyrefly mer eller mindre sammanhängande längs hela Jyllands västkust från Esbjerg till Skagen, inklusive Läsö, och är där ofta talrik. Det första danska fyndet gjordes på Skagen 1914. Då den först år 1911 påträffades i norra Tyskland har arten kommit att betraktas som nyinvandrad även i Danmark. I övrigt är den endast funnen mer enstaka i Östjylland och Sydsjälland, samt på södra Bornholm årligen sedan 1980. Danmark är enda landet i Europa där artens utbredning når Nordsjön. Inom sin sydligare utbredning är harsyrefly främst en bergsart. Världsutbredningens västgräns utgörs av Norden, mellersta Tyskland, sydligaste Holland och Belgien, sydöstra Frankrike och några isolerade förekomster i nordöstra Spanien. Härifrån sträcker sig utbredningsområdet i söder till Sicilien och norra Grekland och i öster till Uralbergen. Arten är inte påträffad utanför Europa.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Nära hotad (NT)
Kriterier
B2b(iii,iv,v)c(iv); D1
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Nära hotad (NT)
  • 2000 Nära hotad (NT)
Harsyrefly förekommer på kustnära sanddynområden längs väst- och sydkusten samt på motsvarande biotoper på Gotland. Arten är knuten till krypvide (Salix repens) som växer i sand och artens biotoper minskar pga igenväxning med tall och vresros. Krypvidebestånden kan också påverkas negativt av badturism och sandflykt på artens biotoper vid sydkusten orsakar skada. Populationen vid Sandhammaren har på senare tid minskat kraftigt och frågan är om arten alls finns kvar där. Antalet reproduktiva individer skattas till 1250 (750-1750). Antalet lokalområden i landet skattas till 25 (15-39). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 100 (60-156) km². Det föreligger indikation på eller misstanke om populationsminskning. Minskningen avser kvalitén på artens habitat, antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i antalet fullvuxna individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Nära hotad (NT) till Sårbar (VU). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Starkt hotad (EN). Detta i kombination med att extrema fluktuationer förmodligen förekommer och fortgående minskning förmodligen förekommer gör att arten uppfyller kriterierna för kategorin Nära hotad (NT). Antalet individer bedöms överstiga gränsvärdet för Sårbar (VU) enligt D-kriteriet. (B2b(iii,iv,v)c(iv); D1).
Ekologi
Larven uppges utomlands leva av olika videarter Salix spp., asp och poppelarter Populus spp., men den är även funnen på sötkörsbär Prunus avium. I Norden lever harsyrefly sannolikt enbart på krypvide Salix repens och kanske främst på underarten sandvide S. repens argentea (arenaria), som är en av karaktärsväxterna på artens lokaler i södra Halland, strax innanför strandens låga sanddyner. Larven har inte eftersökts i Sverige, men nykläckta fjärilar kan ofta påträffas i större antal sittande på sandvide och krypvide i skymningen. Förpuppningen sker i marken. Flygperioden infaller i Sverige främst från sista veckan i augusti till mitten av september. I Danmark och Finland påträffas den främst från mitten av augusti. Fjärilarna lockas till jäst fruktsaft och UV-ljus. Äggen läggs i rader i barkspringor och arten övervintrar i äggstadiet. Larvutvecklingen sker sannolikt från tiden för knoppsprickningen och fram till juli månad. Artens förekomst i Sverige tyder på att öppna sanddynsområden eller andra öppna miljöer krävs för dess överlevnad. Inom sanddynområden förekommer den endast på de för arten gynnsammaste ytorna och kan därför lätt förbises. Populationerna är i allmänhet individrika eller så saknas arten helt. Möjligen är fjärilen mer kortlivad än flertalet andra nattflyarter. Någon motsvarighet till artens förekomster inom Jyllands vidsträckta områden av öppna hedar, innanför de ostabiliserade dynerna, finns inte i nämnvärd utsträckning i Sverige. Söderut i Europa förekommer arten i mer skiftande öppna miljöer. Ett par individer insamlade på Mästermyr på Gotland, under samma år, tyder på att vissa inlandsmiljöer kan fungera också på våra breddgrader. Mästermyr är ett utdikat träsk som i vissa delar sannolikt hade öppna vattenytor. På de torrlagda bottnarna av kalkbleke finns idag en mycket gles vegetation där även den rödlistade grönfläckig vitfjäril Pontia daplidice förekommer.
Landskapstyper
Havsstrand
Havsstrand
Våtmark
Våtmark
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Blottad mark
Blottad mark
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Växtätare (herbivor), Nyttjar nektar/pollen
Substrat/Föda
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
· alar
· alar
· hundvide
· hundvide
· popplar
· popplar
· sandvide
· sandvide
· viden
· viden
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Lepidoptera (fjärilar), Familj Noctuidae (nattflyn), Släkte Mesogona, Art Mesogona oxalina (Hübner, 1803) - krypvidefly Synonymer harsyrefly

Kategori Nära hotad (NT)
Kriterier B2b(iii,iv,v)c(iv); D1
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Nära hotad (NT)
  • 2000 Nära hotad (NT)

Dokumentation Harsyrefly förekommer på kustnära sanddynområden längs väst- och sydkusten samt på motsvarande biotoper på Gotland. Arten är knuten till krypvide (Salix repens) som växer i sand och artens biotoper minskar pga igenväxning med tall och vresros. Krypvidebestånden kan också påverkas negativt av badturism och sandflykt på artens biotoper vid sydkusten orsakar skada. Populationen vid Sandhammaren har på senare tid minskat kraftigt och frågan är om arten alls finns kvar där. Antalet reproduktiva individer skattas till 1250 (750-1750). Antalet lokalområden i landet skattas till 25 (15-39). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 100 (60-156) km². Det föreligger indikation på eller misstanke om populationsminskning. Minskningen avser kvalitén på artens habitat, antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i antalet fullvuxna individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Nära hotad (NT) till Sårbar (VU). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Starkt hotad (EN). Detta i kombination med att extrema fluktuationer förmodligen förekommer och fortgående minskning förmodligen förekommer gör att arten uppfyller kriterierna för kategorin Nära hotad (NT). Antalet individer bedöms överstiga gränsvärdet för Sårbar (VU) enligt D-kriteriet. (B2b(iii,iv,v)c(iv); D1).
Framvingarna är ljust skiffergrå med individuell skiftning i nyanser från svagt grågrönt till svagt violettbrunt. Mellanfältet som avgränsas av ljusa, ganska raka tvärlinjer på framvingen avsmalnar starkt mot bakkanten. Ring- och njurfläckar är stora och ljuskantade. Våglinjen är inåt begränsad av en serie mer eller mindre svärtade fläckar. Framvingen är spetsig och ytterkanten inåtböjd. Bakvingarna är ljusare grå med svaga tvärband. Arten liknar de mindre arterna vecklareflyn Ipimorpha spp, men hos dessa är mellanfältet bredare vid framvingens bakkant. Vingspann 37-39 mm.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för krypvidefly

Länsvis förekomst och status för krypvidefly baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för krypvidefly

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Harsyrefly är namnet till trots en art som främst lever på havsstränder i Norden. Den påträffades i Sverige först i Bohuslän vid Kristineberg 1927 och på Tjörn 1937. I Skåne gjordes det första fyndet så sent som 1943 vid Skälderviken. Om det verkligen rör sig om en relativt sen kolonisering, eller endast beror på att arten förbisetts genom att den flyger sent på säsongen i en endast under sommarmånaderna välundersökt livsmiljö, låter sig svårligen avgöras. Arten är även idag mycket lokalt förekommande, men ofta talrik där krypvide Salix repens utgör ett dominerande inslag i vegetationen i sanddyner vid havet. Kärnförekomsten utgörs av kuststräckan mellan Eftra i norr och Laholmsbukten i söder i Halland. Fynden längre norrut längs västkusten förefaller vara mer sporadiska, även om antalet fyndorter mellan Västergötland, Göteborgs skärgård i söder och Bohuslän, Kville i norr är lika stort som söderut. Därifrån finns även ett inlandsfynd från Västergötland, Lilla Edet. Förekomsten vid Östersjöns kuster är mer begränsad och årligen påträffas den bara i sydöstra Skåne mellan Sandhammaren och Borrby strandbad. I övrigt är arten längs ostkusten endast funnen fåtaligt på nordligaste delen av Öland, mer utbredd på Gotland där den påträffats från Sudret i söder till Martebo myr och Fårö i norr. Den påträffades 2000 också med två individer på Mästermyr i Silte som tyder på att arten också kan förekomma i ett inlandshabitat. Ett enstaka fynd gjordes 1997 vid Trosa i Södermanland. I Norge påträffades harsyrefly första gången 1991 i Östfold, Hvaler, Akeröy. Senare är den funnen på ytterligare två platser i Östfold och ger intryck av att vara bofast i området. I Finland gjordes det första fyndet av arten 1908. Efter 1932 har den påträffats mer regelbundet, med cirka tjugo exemplar insamlade fram till 1958. Först från 1960 har den påträffats i större antal. Samtliga finska fynd kommer från landets sydligaste kust- och inlandsprovinser, västligast vid Tvärminne på Hangö, där arten sedan 1974 varit talrik. Även i Baltikum betraktas arten som en sällsynthet och inga individrika lokala förekomster var ännu kända fram till 1960-talet. I Danmark förekommer harsyrefly mer eller mindre sammanhängande längs hela Jyllands västkust från Esbjerg till Skagen, inklusive Läsö, och är där ofta talrik. Det första danska fyndet gjordes på Skagen 1914. Då den först år 1911 påträffades i norra Tyskland har arten kommit att betraktas som nyinvandrad även i Danmark. I övrigt är den endast funnen mer enstaka i Östjylland och Sydsjälland, samt på södra Bornholm årligen sedan 1980. Danmark är enda landet i Europa där artens utbredning når Nordsjön. Inom sin sydligare utbredning är harsyrefly främst en bergsart. Världsutbredningens västgräns utgörs av Norden, mellersta Tyskland, sydligaste Holland och Belgien, sydöstra Frankrike och några isolerade förekomster i nordöstra Spanien. Härifrån sträcker sig utbredningsområdet i söder till Sicilien och norra Grekland och i öster till Uralbergen. Arten är inte påträffad utanför Europa.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Noctuoidea  
  • Familj
    Noctuidae - nattflyn 
  • Underfamilj
    Noctuinae  
  • Tribus
    Xylenini  
  • Undertribus
    Antitypina  
  • Släkte
    Mesogona  
  • Art
    Mesogona oxalina(Hübner, 1803) - krypvidefly
    Synonymer
    harsyrefly

Larven uppges utomlands leva av olika videarter Salix spp., asp och poppelarter Populus spp., men den är även funnen på sötkörsbär Prunus avium. I Norden lever harsyrefly sannolikt enbart på krypvide Salix repens och kanske främst på underarten sandvide S. repens argentea (arenaria), som är en av karaktärsväxterna på artens lokaler i södra Halland, strax innanför strandens låga sanddyner. Larven har inte eftersökts i Sverige, men nykläckta fjärilar kan ofta påträffas i större antal sittande på sandvide och krypvide i skymningen. Förpuppningen sker i marken. Flygperioden infaller i Sverige främst från sista veckan i augusti till mitten av september. I Danmark och Finland påträffas den främst från mitten av augusti. Fjärilarna lockas till jäst fruktsaft och UV-ljus. Äggen läggs i rader i barkspringor och arten övervintrar i äggstadiet. Larvutvecklingen sker sannolikt från tiden för knoppsprickningen och fram till juli månad. Artens förekomst i Sverige tyder på att öppna sanddynsområden eller andra öppna miljöer krävs för dess överlevnad. Inom sanddynområden förekommer den endast på de för arten gynnsammaste ytorna och kan därför lätt förbises. Populationerna är i allmänhet individrika eller så saknas arten helt. Möjligen är fjärilen mer kortlivad än flertalet andra nattflyarter. Någon motsvarighet till artens förekomster inom Jyllands vidsträckta områden av öppna hedar, innanför de ostabiliserade dynerna, finns inte i nämnvärd utsträckning i Sverige. Söderut i Europa förekommer arten i mer skiftande öppna miljöer. Ett par individer insamlade på Mästermyr på Gotland, under samma år, tyder på att vissa inlandsmiljöer kan fungera också på våra breddgrader. Mästermyr är ett utdikat träsk som i vissa delar sannolikt hade öppna vattenytor. På de torrlagda bottnarna av kalkbleke finns idag en mycket gles vegetation där även den rödlistade grönfläckig vitfjäril Pontia daplidice förekommer.

Ekologisk grupp: Växtätare (herbivor), Nyttjar nektar/pollen

Landskapstyper som är viktiga för arten: Havsstrand

Landskapstyper där arten kan förekomma: Våtmark

Biotoper som är viktiga för arten: Öppen fastmark, Blottad mark

Substrat/Föda:
Växtdelar, ej ved (Viktig)
· alar - Alnus (Har betydelse)
· hundvide - Salix repens (Viktig)
· popplar - Populus (Har betydelse)
· sandvide - Salix repens var. argentea (Viktig)
· viden - Salix (Har betydelse)
Främsta hotet mot arten är det slitage på dynvegetationen som badsäsongen medför. Detta leder till ökad sandflykt som länge motverkats genom inplantering av främmande träd och buskar, främst bergtall Pinus mugo, vresros Rosa rugosa och silverbuske Elaeagnus commutata. Framförallt bergtall tränger undan all övrig vegetation. Ett annat hot är buskröjning i den vanligtvis ganska smala växtzonen mellan sanddyner och tallskog dit värdväxten främst är hänvisad. På flertalet lokaler är sommarhusbebyggelsen betydande och kan tänkas bli ett allvarligt hot om husen rustas för permanent boende med krav på bredare vägar, vägbelysning etc.

Påverkan
  • Närvaro av annan art (Stor negativ effekt)
  • Exploatering/konstruktion (Viss negativ effekt)
  • Igenväxning (Stor negativ effekt)
Arten delar ett av sina främsta förekomstområden, i norra halvan av Laholmsbukten, med den i krypvide och sandvide levande krypvideglasvinge Synanthedon flaviventris (VU) som i Sverige främst påträffats i detta område. Arternas förekomst bör här säkras genom att en gemensam skötselplan upprättas, med målsättning att begränsa sommarhusägarnas buskröjning. Vägbelysning bör undvikas mellan bebyggelse och strand.

Aarvik, L. Berggren, K. & Hansen, L.-O. 2000. Catalogus Lepidopterorum Norvegiae. Zoologisk museum, Universitetet i Oslo.

Aarvik, L., Hansen, L.-O. & Kononenko, V. 2009. Norges sommerfugle - Håndbok over Norges dagsommerfugler og nattsvärmere. Norsk Entomologisk forening, Oslo.

Burrau, N. 1937. Faunistiska notiser om Lepidoptera. Opusc. ent. 2: 153-155.

Douwes, P., Kaaber, S., Nordström, F., Opheim, M. & Sotavalta, O. 1969. De fennoskandiska och danska nattflynas utbredning. C.W.K. Gleerups förlag, Lund.

Elmquist, H., Liljeberg, G., Top-Jensen, M. & Fibiger, M. 2011. Sveriges Fjärilar. En fälthandbok över Sveriges samtliga dag- och nattfjärilar. Östermarie.

Fibiger, M. 1993. Noctuidae Europaeae, vol. 2, Noctuinae 2. Entomological press, Sorö.

Hoffmeyer, S. 1962. De danske ugler. Universitetsforlaget, Århus.

Kaisila, J. 1962. Immigration und Expansion der Lepidopteren in Finnland in den Jahren 1869-1960. Acta Ent. Fennica 18.

Koch, M. 1983. Wir bestimmen Schmetterlinge. III teil; Eulenfalter. Neumann-Neudamm Verlag, Radebeul.

Nordström, F. & Wahlgren, E. 1935-41. Svenska fjärilar. Nordisk familjeboks förlag, Stockholm.

Nordström, F. 1943. Förteckning över Sveriges storfjärilar. Catalogus Insectorum Sueciae. Opusc. ent. 8: 59-120.

Palmqvist, G. 1998. Intressanta fynd av storfjärilar (Macrolepidoptera) i Sverige 1997. Ent. Tidskr. 119: 13-27.

Palmqvist, G. 2001. Intressanta fynd av storfjärilar (Macrolepidoptera) i Sverige 2000. Ent. Tidskr. 122: 41-55.

Rydén, H. & Carlgren, G. 1953. Fjärilfaunistiska notiser (Macrolep.). Opusc. ent. 18(1): 49-52.

Skou, P. 1991. Nordens ugler (Lepidoptera: Noctuidae). Apollo books, Stenstrup.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Claes U. Eliasson 1995. Rev. Claes U. Eliasson 1997, 2005, 2007 & 2012.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Noctuoidea  
  • Familj
    Noctuidae - nattflyn 
  • Underfamilj
    Noctuinae  
  • Tribus
    Xylenini  
  • Undertribus
    Antitypina  
  • Släkte
    Mesogona  
  • Art
    Mesogona oxalina, (Hübner, 1803) - krypvidefly
    Synonymer
    harsyrefly
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Claes U. Eliasson 1995. Rev. Claes U. Eliasson 1997, 2005, 2007 & 2012.