Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  havsmurarbi

Organismgrupp Steklar, Bin Osmia maritima
Havsmurarbi Steklar, Bin

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Havsmurarbi är ett centimeterstort solitärt bi. Murarbin, liksom de flesta andra buksamlarbin har tydlig könsdimorfism. Honorna samlar pollen i den borstlika styva behåringen på undersidan av bakkroppen. De är robust byggda med kraftiga käkar och påfallande stort, kompakt huvud. Hanarna är slankare, har längre antenner och saknar behåring för polleninsamling. Kroppslängden är 10-12 mm hos båda könen. Havsmurarbiet tillhör en grupp arter som i fält kan vara svåra att skilja åt (undersläktet Melanosmia med 8-9 arter i Sverige), där honorna har fin brunaktig behåring på mellankroppen och svart borstig behåring på större delen av bakkroppen. Havsmurarbiets hona kan i fält skiljas från övriga närstående arter på att mellankroppens sidor och ansiktet är svarthåriga och inte ljusa som hos de flesta andra arter. Endast ryggen, hjässan och första bakkroppssegmentet är rödbrunt-gråbrunt behårade. I övrigt är kroppen svarthårig. Hanens behåring är gulgrå-grå på huvud, mellankropp och första bakkroppsleden, medan resten av bakkroppen är rödtonad. Storlek, färgteckning, den utpräglade havsstrandsmiljön och förkärleken för strandvial och käringtand skiljer arten från närstående arter och kan sammantaget användas som relativt tillförlitliga karaktärer vid fältbestämning. I miljöer som angränsar till eller ligger nära skog ökar förväxlingsrisken, främst med tre brunhåriga arter tapetserarbin Megachile spp. Dessa har endera orangeröda pollensamlingshår på undersidan av bakkroppen (honor) eller ljusa förstorade framfötter (hanar). Vid varmt väder kan det vara svårt att hinna uppfatta de livliga binas teckning, varför det kan vara lämpligt att tillfälligt fånga in individer för mer noggrann kontroll i ficklupp eller för fotodokumentation. Med tanke på de mycket små svenska populationerna bör dock inte individer insamlas och avlivas. För en säker bestämning rekommenderas Tkalcu 1983. Även Aurivillius 1903, Jörgensen 1921 och Scheuchl 2006 kan användas.
Utbredning
Länsvis förekomst för havsmurarbi Observationer i  Sverige för havsmurarbi
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Det första svenska belägget av havsmurarbi är från Lomma i Skåne den 19 juli 1830. Den historiskt kända utbredningen av biet sträcker sig utmed västkusten norrut till Apelviken (Varbergs kn) och utmed syd- och östkusten nordligast till Åhus (Kristianstads kn), men de kända förekomsterna ligger glest. Fram till år 2000 fanns följande förekomstplatser kända: Åhus, Vitemölla, Falsterbo, Lomma, Helsingborg, Torekov och Karups havsstrand vid Båstad i Skåne, samt Skottorp (Skummeslövsstrand) och Apelviken vid Varberg i Halland. Därefter finns en uppgift från Kronoskogen i Ängelholm från 2000. Alla kända förekomster har återinventerats under 2000-talet varvid säkra observationer av havsmurarbi gjorts vid Åhus, Yngsjö, Vitemölla/Haväng, Haverdal, Strandlida, Ringsegård och Olofsbo. Det svenska beståndet uppskattades 2005 till mindre än 50 reproducerande individer och 2010 till 100 (40-400). I Norge har havsmurarbiet påträffats längs Jaerstranden söder om Stavanger, kallad ”Sola, Sele och Ogna” (Meidell 1934). Området återinventerades 2010 och det visade sig att biet fortfarande fanns kvar vid Solastrand samt påträffats på ytterligare två områden längs sydkusten (Ødegaard 2012). Biet angavs vid början av 1900-talet som ej sällsynt i Danmark och förekom där "overalt” i kustängar vid klittformation på Själland, Lolland och Jylland. I dag är situationen helt annorlunda med få sentida belägg av arten, ett mönster som antyder en fortsatt tillbakagång (Madsen 2012). Aktuella observationer finns endast från Jyllands västkust t.ex. Rømø, Skallingen, Blåvands Huk och Skagen. En relativt aktuell uppgift finns också från Due Odde på Bornholm (leg. K. Hammer 1974), men arten är inte systematiskt eftersökt i Danmark och finns sannolikt på fler platser. I Polen fanns arten nära Dartovo, men denna population betraktas numera som utdöd (W. Celary opubl. 2005). I Tyskland finns de största förekomsterna på de Ostfrisiska öarna (Haeseler 1999b). I Holland finns mycket få aktuella förekomster (efter 1980 bara två platser på de Västfrisiska öarna (Peeters m.fl. 1999). Totalutbredningen anges till Nord- och Östersjöns kuster. Arten har också noterats vid en nordlig utpost på södra delen av Kolahalvön, nära Kuzomen 1913 (Söderman & Leinonen 2003), samt även uppgivits från Östasien (Banaszak & Romasenko 1998). En viss försiktighet beträffande arttillhörigheten av den sistnämnda uppgiften kan dock vara befogad.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Starkt hotad (EN)
Kriterier
D
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Starkt hotad (EN)
  • 2005 Akut hotad (CR)
  • 2000 Sårbar (VU)
Två individfattiga populationer i Skåne och fyra i Halland bedöms som aktuella. Dessutom har enstaka individer påträffats på ett par närliggande platser. Arten är försvunnen på tidigare kända lokaler på grund av igenplantering med bergtall och igenväxning, exploatering med fritidsbebyggelse eller annan urban expansion. Ingen känd population är ännu livskraftig även om artens negativa trend ser ut att kunna vändas. Antalet reproduktiva individer skattas till 200 (100-400). Antalet lokalområden i landet skattas till 10 (8-15). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 7000 (4300-10000) km² och förekomstarean (AOO) till 40 (32-60) km². Det finns inga tecken på betydande populationsförändring. Restaurering av flera halländska lokaler har möjligen givit en svagt positiv respons i populationstillväxt. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Sårbar (VU) till Starkt hotad (EN). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Starkt hotad (EN). Antalet individer bedöms vara lägre än gränsvärdet för Starkt hotad (EN) enligt D-kriteriet. (D).
Ekologi
Havsmurarbiets livsmiljö är kustnära, öppna sandmarker med dyner närmast stranden. Den mest kritiska resursen är förmodligen tillgången på pollen och i viss mån nektar. Strandvial Lathyrus japonicus och käringtand Lotus corniculatus är de två viktigaste pollenkällorna och larvföda för biet. Strandvial förekommer i de direkt strandnära lägena, medan käringtand framför allt växer på öppna hedar innanför dynerna och i svackor där vatten temporärt blir stående efter perioder av hög nederbörd. Detta skadar vedväxter och ris men gynnar vissa örter. De få observationer som gjorts av pollensamlande havsmurarbin i Sverige talar för att strandvial är den viktigaste basfödan för populationen i sydöstra Skåne medan käringtand har motsvarande roll för biet i Halland. Uppgifter från andra delar av utbredningsområdet anger att ett flertal växter kan utnyttjas som pollenkällor t.ex. gråfibbla Pilosella officinarum, rödklöver Trifolium pratense, pimpinellros Rosa spinosissima, gåsört Argentina ancerina och getväppling Anthyllis vulneraria, medan ängsviol Viola canina, krypvide Salix repens ssp. repens, jordreva Glechoma hederacea och teveronika Veronica chamaedrys kan utgöra nektarkällor. Arten har en generation per år och flygtiden enligt svenska data är 25 maj till 28 juli. Hanarna har på Östfrisiska öarna rapporterats börja flyga några dagar före honorna med en aktivitetsperiod på 4-5 veckor, medan honorna levde 7-8 veckor (Haeseler 1982). Hanarna etablerar och försvarar patrulleringsbanor nära boplatserna och näringsväxterna. Honorna är monogama medan hanarna är polygama. Kort tid efter parningen söker de befruktade honorna upp en lämplig boplats och börjar anlägga larvceller, gärna i direkt anslutning till de celler de själva kläckts fram från. Boet anläggs i vegetationslös men stabiliserad sand i solexponerade småhak eller på toppen av små dynkullar. Varje hona kan anlägga flera bon och i litteraturen finns uppgifter om honor som anlagt upp till femton yngelceller i ett bo. Larvkammare byggs av söndertuggade växtdelar och studier från Tyskland och Danmark tyder på att blad av ängsviol Viola canina är särskilt attraktiva som bobyggnadsmaterial, men att även andra växters blad kan komma ifråga.
Landskapstyper
Havsstrand
Havsstrand
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Blottad mark
Blottad mark
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Nyttjar nektar/pollen
Substrat/Föda
Mark/sediment
Mark/sediment
Mineraljord/sediment
Mineraljord/sediment
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
· käringtänder
· käringtänder
· strandvial
· strandvial
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Hymenoptera (steklar), Familj Megachilidae (buksamlarbin), Släkte Osmia (murarbin), Art Osmia maritima Friese, 1885 - havsmurarbi Synonymer

Kategori Starkt hotad (EN)
Kriterier D
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Starkt hotad (EN)
  • 2005 Akut hotad (CR)
  • 2000 Sårbar (VU)

Dokumentation Två individfattiga populationer i Skåne och fyra i Halland bedöms som aktuella. Dessutom har enstaka individer påträffats på ett par närliggande platser. Arten är försvunnen på tidigare kända lokaler på grund av igenplantering med bergtall och igenväxning, exploatering med fritidsbebyggelse eller annan urban expansion. Ingen känd population är ännu livskraftig även om artens negativa trend ser ut att kunna vändas. Antalet reproduktiva individer skattas till 200 (100-400). Antalet lokalområden i landet skattas till 10 (8-15). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 7000 (4300-10000) km² och förekomstarean (AOO) till 40 (32-60) km². Det finns inga tecken på betydande populationsförändring. Restaurering av flera halländska lokaler har möjligen givit en svagt positiv respons i populationstillväxt. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Sårbar (VU) till Starkt hotad (EN). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Starkt hotad (EN). Antalet individer bedöms vara lägre än gränsvärdet för Starkt hotad (EN) enligt D-kriteriet. (D).

Åtgärdsprogram Fastställt
Havsmurarbi är ett centimeterstort solitärt bi. Murarbin, liksom de flesta andra buksamlarbin har tydlig könsdimorfism. Honorna samlar pollen i den borstlika styva behåringen på undersidan av bakkroppen. De är robust byggda med kraftiga käkar och påfallande stort, kompakt huvud. Hanarna är slankare, har längre antenner och saknar behåring för polleninsamling. Kroppslängden är 10-12 mm hos båda könen. Havsmurarbiet tillhör en grupp arter som i fält kan vara svåra att skilja åt (undersläktet Melanosmia med 8-9 arter i Sverige), där honorna har fin brunaktig behåring på mellankroppen och svart borstig behåring på större delen av bakkroppen. Havsmurarbiets hona kan i fält skiljas från övriga närstående arter på att mellankroppens sidor och ansiktet är svarthåriga och inte ljusa som hos de flesta andra arter. Endast ryggen, hjässan och första bakkroppssegmentet är rödbrunt-gråbrunt behårade. I övrigt är kroppen svarthårig. Hanens behåring är gulgrå-grå på huvud, mellankropp och första bakkroppsleden, medan resten av bakkroppen är rödtonad. Storlek, färgteckning, den utpräglade havsstrandsmiljön och förkärleken för strandvial och käringtand skiljer arten från närstående arter och kan sammantaget användas som relativt tillförlitliga karaktärer vid fältbestämning. I miljöer som angränsar till eller ligger nära skog ökar förväxlingsrisken, främst med tre brunhåriga arter tapetserarbin Megachile spp. Dessa har endera orangeröda pollensamlingshår på undersidan av bakkroppen (honor) eller ljusa förstorade framfötter (hanar). Vid varmt väder kan det vara svårt att hinna uppfatta de livliga binas teckning, varför det kan vara lämpligt att tillfälligt fånga in individer för mer noggrann kontroll i ficklupp eller för fotodokumentation. Med tanke på de mycket små svenska populationerna bör dock inte individer insamlas och avlivas. För en säker bestämning rekommenderas Tkalcu 1983. Även Aurivillius 1903, Jörgensen 1921 och Scheuchl 2006 kan användas.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för havsmurarbi

Länsvis förekomst och status för havsmurarbi baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för havsmurarbi

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Det första svenska belägget av havsmurarbi är från Lomma i Skåne den 19 juli 1830. Den historiskt kända utbredningen av biet sträcker sig utmed västkusten norrut till Apelviken (Varbergs kn) och utmed syd- och östkusten nordligast till Åhus (Kristianstads kn), men de kända förekomsterna ligger glest. Fram till år 2000 fanns följande förekomstplatser kända: Åhus, Vitemölla, Falsterbo, Lomma, Helsingborg, Torekov och Karups havsstrand vid Båstad i Skåne, samt Skottorp (Skummeslövsstrand) och Apelviken vid Varberg i Halland. Därefter finns en uppgift från Kronoskogen i Ängelholm från 2000. Alla kända förekomster har återinventerats under 2000-talet varvid säkra observationer av havsmurarbi gjorts vid Åhus, Yngsjö, Vitemölla/Haväng, Haverdal, Strandlida, Ringsegård och Olofsbo. Det svenska beståndet uppskattades 2005 till mindre än 50 reproducerande individer och 2010 till 100 (40-400). I Norge har havsmurarbiet påträffats längs Jaerstranden söder om Stavanger, kallad ”Sola, Sele och Ogna” (Meidell 1934). Området återinventerades 2010 och det visade sig att biet fortfarande fanns kvar vid Solastrand samt påträffats på ytterligare två områden längs sydkusten (Ødegaard 2012). Biet angavs vid början av 1900-talet som ej sällsynt i Danmark och förekom där "overalt” i kustängar vid klittformation på Själland, Lolland och Jylland. I dag är situationen helt annorlunda med få sentida belägg av arten, ett mönster som antyder en fortsatt tillbakagång (Madsen 2012). Aktuella observationer finns endast från Jyllands västkust t.ex. Rømø, Skallingen, Blåvands Huk och Skagen. En relativt aktuell uppgift finns också från Due Odde på Bornholm (leg. K. Hammer 1974), men arten är inte systematiskt eftersökt i Danmark och finns sannolikt på fler platser. I Polen fanns arten nära Dartovo, men denna population betraktas numera som utdöd (W. Celary opubl. 2005). I Tyskland finns de största förekomsterna på de Ostfrisiska öarna (Haeseler 1999b). I Holland finns mycket få aktuella förekomster (efter 1980 bara två platser på de Västfrisiska öarna (Peeters m.fl. 1999). Totalutbredningen anges till Nord- och Östersjöns kuster. Arten har också noterats vid en nordlig utpost på södra delen av Kolahalvön, nära Kuzomen 1913 (Söderman & Leinonen 2003), samt även uppgivits från Östasien (Banaszak & Romasenko 1998). En viss försiktighet beträffande arttillhörigheten av den sistnämnda uppgiften kan dock vara befogad.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Hymenoptera - steklar 
  • Underordning
    Apocrita - midjesteklar 
  • Infraordning
    Aculeata - gaddsteklar 
  • Överfamilj
    Apoidea  
  • Ranglös
    Apiformes - bin 
  • Familj
    Megachilidae - buksamlarbin 
  • Underfamilj
    Megachilinae  
  • Släkte
    Osmia - murarbin 
  • Art
    Osmia maritimaFriese, 1885 - havsmurarbi

Havsmurarbiets livsmiljö är kustnära, öppna sandmarker med dyner närmast stranden. Den mest kritiska resursen är förmodligen tillgången på pollen och i viss mån nektar. Strandvial Lathyrus japonicus och käringtand Lotus corniculatus är de två viktigaste pollenkällorna och larvföda för biet. Strandvial förekommer i de direkt strandnära lägena, medan käringtand framför allt växer på öppna hedar innanför dynerna och i svackor där vatten temporärt blir stående efter perioder av hög nederbörd. Detta skadar vedväxter och ris men gynnar vissa örter. De få observationer som gjorts av pollensamlande havsmurarbin i Sverige talar för att strandvial är den viktigaste basfödan för populationen i sydöstra Skåne medan käringtand har motsvarande roll för biet i Halland. Uppgifter från andra delar av utbredningsområdet anger att ett flertal växter kan utnyttjas som pollenkällor t.ex. gråfibbla Pilosella officinarum, rödklöver Trifolium pratense, pimpinellros Rosa spinosissima, gåsört Argentina ancerina och getväppling Anthyllis vulneraria, medan ängsviol Viola canina, krypvide Salix repens ssp. repens, jordreva Glechoma hederacea och teveronika Veronica chamaedrys kan utgöra nektarkällor. Arten har en generation per år och flygtiden enligt svenska data är 25 maj till 28 juli. Hanarna har på Östfrisiska öarna rapporterats börja flyga några dagar före honorna med en aktivitetsperiod på 4-5 veckor, medan honorna levde 7-8 veckor (Haeseler 1982). Hanarna etablerar och försvarar patrulleringsbanor nära boplatserna och näringsväxterna. Honorna är monogama medan hanarna är polygama. Kort tid efter parningen söker de befruktade honorna upp en lämplig boplats och börjar anlägga larvceller, gärna i direkt anslutning till de celler de själva kläckts fram från. Boet anläggs i vegetationslös men stabiliserad sand i solexponerade småhak eller på toppen av små dynkullar. Varje hona kan anlägga flera bon och i litteraturen finns uppgifter om honor som anlagt upp till femton yngelceller i ett bo. Larvkammare byggs av söndertuggade växtdelar och studier från Tyskland och Danmark tyder på att blad av ängsviol Viola canina är särskilt attraktiva som bobyggnadsmaterial, men att även andra växters blad kan komma ifråga.

Ekologisk grupp: Nyttjar nektar/pollen

Landskapstyper som är viktiga för arten: Havsstrand

Landskapstyper där arten kan förekomma: Jordbrukslandskap

Biotoper som är viktiga för arten: Öppna gräsmarker, Öppen fastmark, Blottad mark

Substrat/Föda:
Mark/sediment (Viktig)
Mineraljord/sediment (Viktig)
Växtdelar, ej ved (Viktig)
· käringtänder - Lotus (Viktig)
· strandvial - Lathyrus japonicus (Viktig)
Ser man till hur havsmurarbiets livsmiljö har utvecklats under de senaste 200 åren så är det ingen tvekan om att det måste ha funnits betydligt bättre förutsättningar för biet tidigare. Öppna sanddyner och flygsandfält hade i början av 1800-talet stor utbredning utmed Sydsveriges kuster, men har därefter stadigt minskat i areal och numera återstår endast fragment (bl.a. Olsson 1974). Skötseln av kustnära sandområden i Sverige och övriga Europa har sedan länge präglats av målsättningen att hålla sanden bunden och att få flygsandfälten skogbevuxna. Följden har blivit att de öppna sandmarkerna utmed Sydsveriges kuster minskat drastiskt. Den traditionella hävden som i första hand inneburit utmarksbete (naturbetesmark) men även ängsslåtter och i vissa områden ett extensivt åkerbruk med långa trädesperioder har helt upphört i flertalet områden. Senare decenniers luftföroreningar med övergödning och försurning som följd har dessutom påskyndat igenväxningen av sandmarker och missgynnat den hävdberoende och störningsgynnade örtrika floran som är födobasen för havsmurarbiet. Många sandmarker har även exploaterats för bebyggelse, anläggningar för badturism, golfbanor etc. (Larsson 2002). Således får förutsättningarna för arten praktiskt taget betraktas som förstörda vid de tidigare förekomsterna vid Falsterbo, Lomma, Helsingborg och Torekov. Med dagens ytterst små populationer är artens överlevnad osäker och spontana nyetableringar mindre sannolika. Kvalitetssänkning av livsmiljön på någon plats kan dock möjligen få till följd att enstaka honor gör försök till långspridning även från små populationer. En faktor som kan ha stor betydelse är konkurrensen från andra vildbin om pollenresursen, i synnerhet när den är begränsad. Havsmurarbiet verkar vara knutet till ett öppet och kargt dynlandskap medan andra arter som konkurrerar om larvfödan, främst humlor, honungsbin och vedboende tapetserarbin, förekommer mer talrikt om det finns ett inslag av träd och buskar som skapar ett mer gynnsamt lokalklimat och erbjuder lämpliga boplatser. En bred zon med öppna sandmarker fungerar därför buffrande mot konkurrens från humlor och andra vilda bin.

Påverkan
  • Igenväxning (Stor negativ effekt)
  • Närvaro av annan art (Viss negativ effekt)
De viktigaste för att säkra havsmurarbiets överlevnad i landet är att skyndsamt genomföra åtgärder som bidrar till att öka populationsstorleken på de idag aktuella förekomstplatserna. Det innebär i första hand att snabbt öka resurserna av näringsväxter och återskapa större arealer öppna dynmiljöer. Havsmurarbi omfattas av ett åtgärdsprogram (fastställt 2010). Där föreslås kraftfulla restaureringsinsatser i ett antal områden där det tidigare fanns dynhedar längs kusten. Restaureringarna innebär avveckling av planterad skog av vanlig tall och bergtall Pinus mugo på ett avstånd av minst 200 meter från dynkanten, maskinell uppgrävning av bestånd av vresros Rosa rugosa, samt harvning, högläggning och bränning av risvegetation och trädrötter. Käringtand och andra ärtväxter svarar i allmänhet positivt med kraftig blomning på risbränning. Förekomst av bergtall och vresros är för övrigt inte förenligt med gynnsam bevarandestatus i de naturtyper som ingår i art- och habitatdirektivet och som finns i de flesta kustnära naturreservat med sanddyner. Även områden som inte är reservat, men som bedöms restaureringsbara, bör omfattas av restaureringsåtgärder om populationer av havsmurarbi finns i närheten. Tillgången på strandvial och käringtand har förmodligen en avgörande betydelse för havsmurarbiets framtid i Sverige, och blomrikedom rent allmänt bör gynnas för att få en rik tillgång på nektar och för att minska konkurrensen om födan från andra pollen- och nektarsökande insekter. Slutligen föreslås fördjupade inventeringar för att öka kunskaperna om havsmurarbiets förekomst och levnadssätt.

Åtgärdsprogram Fastställt
Arten har under perioder delvis missuppfattats i Sverige. Den rapporterades först av Thomson (1872) som Osmia xanthomelana. Det var dock frågan om en obeskriven art som senare kom att benämnas O. maritima (Friese 1885). Detta konstaterades senare av många författare (Friese 1891 m. fl. däribland även Aurivillius 1907 och Tkalcu 1983). Dock uppmärksammades inte misstaget i vissa viktiga publikationer (nämligen Warncke 1988, Janzon m.fl. 1991), vilket fick till följd att O. xanthomelana kom att klassas som utdöd RE i Sverige 2000, trots att det aldrig påträffats.

Alfken, J.D. 1913. Die Bienenfauna von Bremen. Abhandlung der Naturwissenschaftlichen Verein zu Bremen 22: 1-220.

Aurivillius, C. 1903. Steklar. Hymenoptera. 1. Gaddsteklar. Aculeata. Första Familjen. Bin. Apidae. Svensk Insektsfauna 13: 1-90.

Aurivillius, C. 1907. Några iakttagelser öfver insekter från trakten af Varberg. Ent. Tidskr. 28: 125-128.

Banaszak, J. & Romasenko, L. 1998. Megachilid bees of Europe (Hymenoptera, Apoidea, Megachilidae). Pedagogical University of Bydgoszcz, Bydgoszcz.

Blüthgen, P. 1919. Die Bienenfauna Pommerns. Stettiner Entomologische Zeitung 80: 65-131.

Dathe, H. 2001. Apidae. In: Dathe, H., A. Taeger, S. Blank (Hrsg.). Verzeichnis der Hautflügler Deutschlands (Entomofauna Germanica, Band 4). Entomologische Nachrichten und Berichte, (Dresden). Beiheft 7: 143-155.

Emeis, W. 1954. Bemerkenswerte Bienenfunde aus dem schleswigschen Gebiet. Faunistische Mitteilungen aus Norddeutschland 1(4): 1-2.

Friese, H. 1885. Ueber einige seltene, zum Theil neue Apiden. Ent. Nachrichten, Berlin 11: 81-87.

Friese, H. 1891. Osmien-Studien. Ent. Nachrichten, Berlin 17: 257-267.

Gärdenfors, U. (red.) 2000. Rödlistade arter i Sverige 2000. ArtDatabanken, SLU, Uppsala.

Haeseler, V. 1982. Zur Bionomie der Küstendunen bewohnenden Biene Osmia maritima Friese (Hymenoptera: Apoidea: Megachilidae). Zoologische Jahrbücher für Systematik 109: 117-144.

Haeseler, V. 1999a. Zur Kennntnis von Osmia alticola Benoist 1922, Osmia maritima Friese 1885 sowie der für Mitteleuropa bislang unbekannten Osmia hyperborea Tkalcu 1983 (Apidae: Osmia (Melanosmia Schmiedeknecht 1885)). Entomofauna 20: 449-460.

Haeseler, V. 1999b. Zwei für Küstendünen charakteristische Bienenarten: Osmia maritima und Colletes halophilus. - In : Nationalparkverwaltung Niedersächsisches Wattenmeer & Umweltbundesamt (Hrsg.): Umweltatlas Wattenmeer 2: 94-95.

Janzon, L.-Å. Svensson, B.G. & Erlandsson, S. 1991. Catalogus Insectorum Sueciae. Hymenoptera, Apoidea. 3. Megachilidae, Anthophoridae and Apidae. Ent. Tidskr. 112: 93-99.

Jörgensen, L. 1921. Bier. Danmarks Fauna 25: 1-264.

Larsson, K. 2002. Övervakning av kustnära sanddyner. Litteraturstudie och förslag till övervakningsprogram. Länsstyrelsen i Skåne 2002:11.

Madsen, H.B. & Calabuig, I. 2010. Kommenteret checkliste over Danmarks bier - Del 3: Melittidae & Megachilidae (Hymenoptera, Apoidea). Ent. Meddr. 78(2): 73-99.

Malmström, C. 1959. Landskapsbildens förändringar i Halland under de senaste 300 åren. Hallands historia, del II: 589-616.

Meidell, O. 1934. Bier og humler i Rogaland. Stavanger Museums Årshefte, 43. (årgang 1932-33), 85-131.

Naturvårdsverket 2010. Åtgärdsprogram för havsmurarbi 2010-2014. Rapport 6341.

Nielsen, J.C. 1902. Biologiska studier over danske enlige bier og deres snyltere. Videnskaplige Meddelelser fra Naturhistorisk Forening, Köbenhavn 1902: 75-106.

Nilsson, L.A. 2003. Prerevisional checklist and synonymy of the bees of Sweden (Hymenoptera: Apoidea). ArtDatabanken, Uppsala.

Olsson H. 1974. Studies on South Swedish sand vegetation. Acta Phytogeographica Suecica 60.

Peeters, T.M.J. Raemakers, I.P. & Smit, J. 1999. Voorlopige atlas van de Nederlandse bijen (Apidae). European Invertebrate Survey – Nederland. Leiden.

Scheuchl, E. 2006. Illustrierte Bestimmungstabellen der Wildbienen Deutschlands und Österreichs. II: Megachilidae - Melittidae. 2:a uppl. Apollo Books. Stenstrup.

Smissen, J. van der 2001. Die Wildbienen und Wespen Schleswig-Holsteins Rote Liste, Band II. Landesamt für Natur unf Umwelt des Landes Schleswig-Holstein. s. 45-83.

Söderman, G. & Leinonen, R. 2003. Suomen mesipistiäiset ja niiden uhanalaisuus. Tremex Press Oy, Helsinki.

Thomson, C.G. 1872. Hymenoptera Scandinaviae. II. (Apis Lin.). Berling, Lundae.

Tkalcu, B. 1983. Die europäischen Osmia-Arten der Untergattung Melanosmia (Hymenoptera, Apoidea, Megachilidae). Vestník Cesk. Spol. Zool. 47: 140-159.

Warncke, K. 1988. Isolierte Bienenvorkommen auf dem Olymp in Griechenland (Hymenoptera, Apidae). Linzer Biol. Beitr. 20: 83-117.

Ødegaard, F. 2012. Faklig grunnlag for handlingsplan for strandmurerbie Osmia maritima. NINA Rapport 846, 37 s.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Björn Cederberg & L. Anders Nilsson 2010. Rev. Björn Cederberg 2013.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Hymenoptera - steklar 
  • Underordning
    Apocrita - midjesteklar 
  • Infraordning
    Aculeata - gaddsteklar 
  • Överfamilj
    Apoidea  
  • Ranglös
    Apiformes - bin 
  • Familj
    Megachilidae - buksamlarbin 
  • Underfamilj
    Megachilinae  
  • Släkte
    Osmia - murarbin 
  • Art
    Osmia maritima, Friese, 1885 - havsmurarbi
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Björn Cederberg & L. Anders Nilsson 2010. Rev. Björn Cederberg 2013.