Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  havsnejonöga

Organismgrupp Fiskar Petromyzon marinus
Havsnejonöga Fiskar

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
En fläckig blodsugare som mest lever i havet men vandrar upp i sydsvenska floder och åar för att leka. Havsnejonöga skiljer sig från andra nordiska nejonögon genom sin storlek; de vuxna djuren kan bli drygt en meter långa. Arten känns också igen på sin mörkflammiga färg, och på att hela sugskivan är tätt besatt med horntänder.

Totallängd vuxen 120 cm, linål (larv) 20 cm. Antalet muskelsegment (myomerer) varierar mellan 66 och 78. Som vuxen är arten långsträckt, och kroppsformen är närmast cylindrisk. Huvudet avslutas tvärt med en påfallande stor sugskiva. Den är bredare än kroppen och har en diameter motsvarande 7,5-10 % av totallängden. I början av uppvandringen i älvar och floder är de två ryggfenorna åtskilda från varandra, men vid könsmognaden växer de ihop. Den bakre ryggfenan sitter ihop med stjärtfenan, som avslutar kroppen med korta övre och undre fenveck samt en kort utbuktning baktill. Havslevande och uppvandrande individer är olivbrunaktiga med gulvit undersida och framträdande svart marmorering. Vid könsmognaden får de en gulaktig eller orange färg över hela kroppen.
Den könsmogna hanen utmärks av en utskjutande genitalpapill och en repliknande förtjockning som löper längs ryggens mittlinje framför främre ryggfenan. Honans genitalpapill är mycket kort och syns knappt utifrån, men hon utvecklar ett analfenveck strax bakom kloaken. Under uppvandring och könsmognad krymper totallängden ca 19 % hos hanar och 24 % hos honor. De lekande honorna är något kortare än hanarna.
Havsnejonögats linål har två korta ryggfenor åtskilda av en inskärning. Stjärtfenan är mer eller mindre avrundad och pigmenterad närmast stjärten. Ryggsidan är brunaktig till gråaktig, buksidan gulaktig. Översidan av munhuvan samt avsnittet framför gälarna och ögonen är starkare pigmenterade än hos flodnejonöga Lampetra fluviatilis och bäcknejonöga L. planeri, och gälavsnittets pigmentering når ned till gälöppningarna. Hela munhuvan är pigmenterad, men pigmenteringen avtar mot underkanten av överläppen. Efter metamorfosen är unga havsnejonögon silverblanka på buk och sidor, mörkare på ryggen. Sugskivan ter sig oproportionerligt stor och har det vuxna djurets tanduppsättning.
Utbredning
Länsvis förekomst för havsnejonöga Observationer i  Sverige för havsnejonöga
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
I svenska vatten förekommer havsnejonöga längs västkusten samt i södra Östersjön längs Skånes och Blekinges kuster. Arten är sällsynt i Östersjön i övrigt men har påträffats norrut till Gotland och Finska viken. Under lekvandring har den påträffats i bl.a. Göta älv, Kungsbackaån, Ätran, Suseån, Löftaån, Fylleån, Smedjeån, Kävlingeån, Skräbeån, Stensån, Helge å, Mörrumsån och Virån. Arten finns längs Europas kuster från norska och ryska Barents hav söderut till norra Marocko och västra Medelhavet (inklusive Brittiska öarna och sydvästra Östersjön), med lekplatser i de flesta större floder. I södra och östra Östersjön har uppvandring konstaterats i bl.a. Rigabukten och Finska viken, Wisla och Oder. I västra Atlanten förekommer havsnejonöga längs östra Nordamerikas kust från Labrador söderut till Florida samt sällsynt vid västra Grönlands kust. År 1921 dök arten upp i Eriesjön, dit den tagit sig från Ontariosjön genom den nya Wellandkanalen, och sedan invaderade den gradvis de stora sjöarna Michigansjön, Huronsjön och Övre sjön. Dessa sjöpopulationer vandrar inte ut i havet utan lever hela livet i dessa sjöar med tillrinnande floder.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Nära hotad (NT)
Kriterier
D1
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Starkt hotad (EN)
  • 2000 Starkt hotad (EN)
Havsnejonöga är en atlantisk art med förekomster i Nordamerika, längs Nordafrikas kust, i Medelhavsområdet och längs Västeuropas kuster norrut till Island och Nordnorge. Larverna ligger nedgrävda i finsediment och livnär sig på att filtrera mikroorganismer och detritus. Efter 4-6 år sker omvandling till fullbildat nejonöga varefter arten lämnar sötvattenmiljön och livnär sig som parasiter på fisk under 2-3 år. Vid en ålder av 6-9 år återvänder de till kraftigt strömmande vattendrag för att leka varefter de dör. Under uppväxttiden till havs kan havsnejonöga påträffas långt från land (fångster finns uppgivna 350 km utanför Irland). Havsnejonöga har påträffats längst de svenska kusterna upp till Dalälven, men regelbunden förekomst och lek finns utslutande i de vattendrag som mynnar i Västerhavet, från Rönne å till norska gränsen. Lekmogna havsnejonögon ses regelbundet i Mörrumsån, men inte längre in i Östersjön. Sedan år 1990 är arten känd från 18 huvudvattendrag i Sverige, varav lek är konstaterad i 13 vattendrag efter år 2000. Populationsutvecklingen är i stora drag okänd, men det är troligt att det sker en svag minskning. Arten kan missgynnas av dålig tillgång på stora bytesfiskar i Västerhavet. Huvuddelen av beståndet finns i Ätran där nyligen utförda åtgärder vid Hertings kraftverk kan komma att bidra till en populationsökning. Det finns en viss möjlighet för återkolonisation från Norge eller Danmark (populationer kring Kattegatt) om havsnejonögat försvinner från landet. Antalet reproduktiva individer skattas till 1800 (1200-2500). Antalet lokalområden i landet skattas till 20 (15-22). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 24000 km² och förekomstarean (AOO) till 100 (80-112) km². Det föreligger indikation på eller misstanke om populationsminskning. Minskningen avser antalet reproduktiva individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Livskraftig (LC) till Nära hotad (NT). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). Antalet individer bedöms överstiga gränsvärdet för Sårbar (VU) enligt D-kriteriet. (D1).
Ekologi
Havsnejonöga leker i snabbströmmande vattendrag med grusbotten under juli-augusti, när temperaturen i vattnet nått över 15 °C. Genom att flytta stenar med hjälp av munnen gräver hanen ut en grop med en diameter av 50-100 cm på 40-60 centimeters djup. Därefter försvarar han ett revir över gropen, samtidigt som han via gälarna avger ett könsferomon som attraherar honor. Arten leker parvis, och djuren dör efter leken. Antalet ägg varierar mellan 152 000 och 304 000. Äggen är mycket små - deras medeldiameter är 1 mm - och kläcks efter 10-12 dygn. Linålarna stannar kvar ett par veckor i lekgropen. De driver sedan med strömmen tills de träffar på en lämplig mjukbotten, där de gräver ned sig och lever i 6-8 år som filtrerare. Linålarna växer relativt långsamt och är 11-20 cm långa vid metamorfosen. Denna påbörjas under sommaren, och utvandringen till havet sker påföljande sommar.
Under såväl utvandringen som tiden i havet angriper havsnejonöga framför allt större fiskar, men arten kan också attackera valar och sälar. Fiskar som ofta parasiteras är bl.a. brugd, torsk och lax. Nejonögat suger sig fast vid bytet och skrapar fram ett hål ur vilket det suger blod och andra kroppsvätskor. Blodet hindras från att levra sig med hjälp av antikoagulanter som avsöndras från dess mun. Efter 1-2 år i havet vandrar arten upp i floder och åar för att leka, huvudsakligen under juni och juli. Leken följer kort tid efter uppvandringen, utan mellanliggande övervintring. Studier i de stora sjöarna i Nordamerika visar att vuxna havsnejonögon attraheras av doftämnen som utsöndras av den egna artens larver. Doftämnena är en indikation på att linålarna kan klara sig i vattendraget, och att det därför är bra att leka i.
Landskapstyper
Sötvatten
Sötvatten
Marin miljö
Marin miljö
Brackvatten
Brackvatten
Förekommer
Viktig
Biotoper
Hav
Hav
Vattendrag
Vattendrag
Vattenmassa
Vattenmassa
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Parasit, Växtätare (herbivor), Djurätare (karnivor), Filtrerare
Substrat/Föda
Levande djur
Levande djur
· hajartade fiskar
· hajartade fiskar
· strålfeniga fiskar
· strålfeniga fiskar
Mark/sediment
Mark/sediment
Vatten
Vatten
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Petromyzontida (nejonögonartade ryggradsdjur), Ordning Petromyzontiformes (nejonögon), Familj Petromyzontidae (nejonögonfiskar), Släkte Petromyzon, Art Petromyzon marinus Linnaeus, 1758 - havsnejonöga Synonymer

Kategori Nära hotad (NT)
Kriterier D1
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Starkt hotad (EN)
  • 2000 Starkt hotad (EN)

Dokumentation Havsnejonöga är en atlantisk art med förekomster i Nordamerika, längs Nordafrikas kust, i Medelhavsområdet och längs Västeuropas kuster norrut till Island och Nordnorge. Larverna ligger nedgrävda i finsediment och livnär sig på att filtrera mikroorganismer och detritus. Efter 4-6 år sker omvandling till fullbildat nejonöga varefter arten lämnar sötvattenmiljön och livnär sig som parasiter på fisk under 2-3 år. Vid en ålder av 6-9 år återvänder de till kraftigt strömmande vattendrag för att leka varefter de dör. Under uppväxttiden till havs kan havsnejonöga påträffas långt från land (fångster finns uppgivna 350 km utanför Irland). Havsnejonöga har påträffats längst de svenska kusterna upp till Dalälven, men regelbunden förekomst och lek finns utslutande i de vattendrag som mynnar i Västerhavet, från Rönne å till norska gränsen. Lekmogna havsnejonögon ses regelbundet i Mörrumsån, men inte längre in i Östersjön. Sedan år 1990 är arten känd från 18 huvudvattendrag i Sverige, varav lek är konstaterad i 13 vattendrag efter år 2000. Populationsutvecklingen är i stora drag okänd, men det är troligt att det sker en svag minskning. Arten kan missgynnas av dålig tillgång på stora bytesfiskar i Västerhavet. Huvuddelen av beståndet finns i Ätran där nyligen utförda åtgärder vid Hertings kraftverk kan komma att bidra till en populationsökning. Det finns en viss möjlighet för återkolonisation från Norge eller Danmark (populationer kring Kattegatt) om havsnejonögat försvinner från landet. Antalet reproduktiva individer skattas till 1800 (1200-2500). Antalet lokalområden i landet skattas till 20 (15-22). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 24000 km² och förekomstarean (AOO) till 100 (80-112) km². Det föreligger indikation på eller misstanke om populationsminskning. Minskningen avser antalet reproduktiva individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Livskraftig (LC) till Nära hotad (NT). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). Antalet individer bedöms överstiga gränsvärdet för Sårbar (VU) enligt D-kriteriet. (D1).
Konventioner Bernkonventionens bilaga III, Habitatdirektivets bilaga 2
Åtgärdsprogram Under produktion
En fläckig blodsugare som mest lever i havet men vandrar upp i sydsvenska floder och åar för att leka. Havsnejonöga skiljer sig från andra nordiska nejonögon genom sin storlek; de vuxna djuren kan bli drygt en meter långa. Arten känns också igen på sin mörkflammiga färg, och på att hela sugskivan är tätt besatt med horntänder.

Totallängd vuxen 120 cm, linål (larv) 20 cm. Antalet muskelsegment (myomerer) varierar mellan 66 och 78. Som vuxen är arten långsträckt, och kroppsformen är närmast cylindrisk. Huvudet avslutas tvärt med en påfallande stor sugskiva. Den är bredare än kroppen och har en diameter motsvarande 7,5-10 % av totallängden. I början av uppvandringen i älvar och floder är de två ryggfenorna åtskilda från varandra, men vid könsmognaden växer de ihop. Den bakre ryggfenan sitter ihop med stjärtfenan, som avslutar kroppen med korta övre och undre fenveck samt en kort utbuktning baktill. Havslevande och uppvandrande individer är olivbrunaktiga med gulvit undersida och framträdande svart marmorering. Vid könsmognaden får de en gulaktig eller orange färg över hela kroppen.
Den könsmogna hanen utmärks av en utskjutande genitalpapill och en repliknande förtjockning som löper längs ryggens mittlinje framför främre ryggfenan. Honans genitalpapill är mycket kort och syns knappt utifrån, men hon utvecklar ett analfenveck strax bakom kloaken. Under uppvandring och könsmognad krymper totallängden ca 19 % hos hanar och 24 % hos honor. De lekande honorna är något kortare än hanarna.
Havsnejonögats linål har två korta ryggfenor åtskilda av en inskärning. Stjärtfenan är mer eller mindre avrundad och pigmenterad närmast stjärten. Ryggsidan är brunaktig till gråaktig, buksidan gulaktig. Översidan av munhuvan samt avsnittet framför gälarna och ögonen är starkare pigmenterade än hos flodnejonöga Lampetra fluviatilis och bäcknejonöga L. planeri, och gälavsnittets pigmentering når ned till gälöppningarna. Hela munhuvan är pigmenterad, men pigmenteringen avtar mot underkanten av överläppen. Efter metamorfosen är unga havsnejonögon silverblanka på buk och sidor, mörkare på ryggen. Sugskivan ter sig oproportionerligt stor och har det vuxna djurets tanduppsättning.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för havsnejonöga

Länsvis förekomst och status för havsnejonöga baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för havsnejonöga

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



I svenska vatten förekommer havsnejonöga längs västkusten samt i södra Östersjön längs Skånes och Blekinges kuster. Arten är sällsynt i Östersjön i övrigt men har påträffats norrut till Gotland och Finska viken. Under lekvandring har den påträffats i bl.a. Göta älv, Kungsbackaån, Ätran, Suseån, Löftaån, Fylleån, Smedjeån, Kävlingeån, Skräbeån, Stensån, Helge å, Mörrumsån och Virån. Arten finns längs Europas kuster från norska och ryska Barents hav söderut till norra Marocko och västra Medelhavet (inklusive Brittiska öarna och sydvästra Östersjön), med lekplatser i de flesta större floder. I södra och östra Östersjön har uppvandring konstaterats i bl.a. Rigabukten och Finska viken, Wisla och Oder. I västra Atlanten förekommer havsnejonöga längs östra Nordamerikas kust från Labrador söderut till Florida samt sällsynt vid västra Grönlands kust. År 1921 dök arten upp i Eriesjön, dit den tagit sig från Ontariosjön genom den nya Wellandkanalen, och sedan invaderade den gradvis de stora sjöarna Michigansjön, Huronsjön och Övre sjön. Dessa sjöpopulationer vandrar inte ut i havet utan lever hela livet i dessa sjöar med tillrinnande floder.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Petromyzontomorphi  
  • Klass
    Petromyzontida - nejonögonartade ryggradsdjur 
  • Ordning
    Petromyzontiformes - nejonögon 
  • Familj
    Petromyzontidae - nejonögonfiskar 
  • Släkte
    Petromyzon  
  • Art
    Petromyzon marinusLinnaeus, 1758 - havsnejonöga

Havsnejonöga leker i snabbströmmande vattendrag med grusbotten under juli-augusti, när temperaturen i vattnet nått över 15 °C. Genom att flytta stenar med hjälp av munnen gräver hanen ut en grop med en diameter av 50-100 cm på 40-60 centimeters djup. Därefter försvarar han ett revir över gropen, samtidigt som han via gälarna avger ett könsferomon som attraherar honor. Arten leker parvis, och djuren dör efter leken. Antalet ägg varierar mellan 152 000 och 304 000. Äggen är mycket små - deras medeldiameter är 1 mm - och kläcks efter 10-12 dygn. Linålarna stannar kvar ett par veckor i lekgropen. De driver sedan med strömmen tills de träffar på en lämplig mjukbotten, där de gräver ned sig och lever i 6-8 år som filtrerare. Linålarna växer relativt långsamt och är 11-20 cm långa vid metamorfosen. Denna påbörjas under sommaren, och utvandringen till havet sker påföljande sommar.
Under såväl utvandringen som tiden i havet angriper havsnejonöga framför allt större fiskar, men arten kan också attackera valar och sälar. Fiskar som ofta parasiteras är bl.a. brugd, torsk och lax. Nejonögat suger sig fast vid bytet och skrapar fram ett hål ur vilket det suger blod och andra kroppsvätskor. Blodet hindras från att levra sig med hjälp av antikoagulanter som avsöndras från dess mun. Efter 1-2 år i havet vandrar arten upp i floder och åar för att leka, huvudsakligen under juni och juli. Leken följer kort tid efter uppvandringen, utan mellanliggande övervintring. Studier i de stora sjöarna i Nordamerika visar att vuxna havsnejonögon attraheras av doftämnen som utsöndras av den egna artens larver. Doftämnena är en indikation på att linålarna kan klara sig i vattendraget, och att det därför är bra att leka i.

Ekologisk grupp: Parasit, Växtätare (herbivor), Djurätare (karnivor), Filtrerare

Landskapstyper som är viktiga för arten: Sötvatten, Marin miljö

Landskapstyper där arten kan förekomma: Brackvatten

Biotoper som är viktiga för arten: Hav, Vattendrag, Vattenmassa

Substrat/Föda:
Levande djur (Viktig)
· hajartade fiskar - Elasmobranchii (Viktig)
· strålfeniga fiskar - Actinopterygii (Viktig)
Mark/sediment (Viktig)
Vatten (Viktig)
Som alla andra strömvattenlevande arter har havsnejonögat missgynnats av den omfattande utbyggnaden av vattenkraftverk och den vattenreglering som detta medfört. Eftersom arten är anadrom har olika typer av vandringshinder gjort att arten stängts ut från stora vattendragsområden. Lokalt har utgrävning och kanalisering av vattendrag inverkat negativt på reproduktion och larvernas uppväxt. Det är osäkert i vilken omfattning beståndet påverkats av föroreningar, men i de nedre delarna av större vattendrag kan man tänka sig att eutrofiering och utsläpp av olika slag påverkat larverna och deras uppväxtmiljöer på ett negativt sätt.

Påverkan
  • Försurning (Viss negativ effekt)
  • Ökad näringsbelastning (Viss negativ effekt)
  • Fiske (Viss negativ effekt)
  • Dikning/torrläggning (Stor negativ effekt)
  • Exploatering/konstruktion (Stor negativ effekt)
Det råder fiskeförbud på havsnejonöga enligt FIFS 2004:36 och 37. Skyddet är inte tillräckligt, utan ytterligare populationsförstärkande åtgärder behövs såsom områdes-skydd (enligt Miljöbalken), biotopförbättringar (fiskvägar) och återintroduktion för uppnå gynnsam bevarandestatus. Som ett steg i bevarandearbetet bör det upprättas åtgärdsplaner för de vattendrag som har betydelse för populationen i landet. Det är även viktigt att skyddet och säkerställandet av arten tas upp och lyfts fram i samband med omprövning av gällande domar och bestämmelser. Förekomst av havsnejonöga bör även beaktas i domstolsprövningar av vattenverksamheter vilka kan få konsekvenser för artens långsiktiga överlevnad. Lek- och uppväxtplatser bör kartläggas. För inventering, och framtida övervakning av populationen, bör en lämplig inventeringsmetodik (provfiskemetodik) utvecklas. Döda exemplar av havsnejonöga bör hanteras på liknande sätt som däggdjur och fåglar som ingår i Statens Vilt. Detta förutsätter en ändring av fiskelagen (1993:787) och förordningen (1994:1716) om fisket, vattenbruket och fiskerinäringen.

Åtgärdsprogram Under produktion
Namngivning: Petromyzon marinus Linnaeus, 1758. Systema Naturae, 10:e upplagan, 1: 230.
Etymologi: marinus (lat.) = hörande till hav. Syftar på att arten huvudsakligen är havslevande som vuxen.
Uttal: [Petromýzon marínus]

Namn på andra språk Norska: Havlampret, Danska: Havlampret, Finska: Mernahkiainen, Engelska: Sea Lamprey.

Curry-Lindahl, K. 1985. Våra Fiskar. Havs- och sötvattensfiskar i Norden och övriga Europa. P.A Norstedt & Söners Förlag, Stockholm, sid. 242-243.

Hardisty, M.W. & Potter, I.C. 1971. The biology of lampreys. Academic Press, London. 423 s.

Hardisty M.W. 1986. Petromyzontiformes. In: Holcik J. (red) The freshwater fishes of Europe, volume 1/I Petromyzontiformes. Aula-Verlag, Wiesbaden. 315 s.

Maitland, P.S. 2003. Ecology of the River, Brook and Sea Lamprey. Conserving Natura 2000 Rivers Ecology Series No. 5. English Nature, Peterborough. 54 s.

Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Lansettfiskar-broskfiskar. Branchiostomatidae-Chondrichthyes. 2011. ArtDatabanken, SLU, Uppsala.

Sorensen, P.W., Fine, J.M., Dvornikov, V., Jeffrey, C.S., Shao, F., Wang, J., Vrieze, L.A., Anderson, K.R. & Hoye, T.R. 2005. Mixture of new sulfated steroids functions as a migratory pheromone in the sea lamprey. Nature Chemical Biology 1: 324-328.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Sven O. Kullander & Bo Delling (Kännetecken, Ekologi och Utbredning). Bo Fernholm 1988. Rev. Bo Fernholm 1995, 2002, Jan Eric Nathanson & Teresa Soler 2005 (naturvårdsinformation).

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Petromyzontomorphi  
  • Klass
    Petromyzontida - nejonögonartade ryggradsdjur 
  • Ordning
    Petromyzontiformes - nejonögon 
  • Familj
    Petromyzontidae - nejonögonfiskar 
  • Släkte
    Petromyzon  
  • Art
    Petromyzon marinus, Linnaeus, 1758 - havsnejonöga
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Sven O. Kullander & Bo Delling (Kännetecken, Ekologi och Utbredning). Bo Fernholm 1988. Rev. Bo Fernholm 1995, 2002, Jan Eric Nathanson & Teresa Soler 2005 (naturvårdsinformation).