Argynnis niobe
Hedpärlemorfjäril
Fjärilar, Dagfjärilar
- Ej bedömd NE
- Ej tillämplig NA
- Livskraftig LC
- Kunskapsbrist DD
- Nära hotad NT
- Sårbar VU
- Starkt hotad EN
- Akut hotad CR
- Nationellt utdöd RE
Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Lepidoptera (fjärilar), Familj Nymphalidae (praktfjärilar), Släkte Argynnis, Art Argynnis niobe (Linnaeus, 1758) - hedpärlemorfjäril Synonymer Argynnis eris (Meigen, 1828), bastardpärlemorfjäril, Fabriciana niobe (Linnaeus, 1758), Papilio niobe Linnaeus, 1758, torrängspärlemorfjäril, Argynnis niobe f. eris (Meigen, 1828)
Kriterier B2b(i,ii,iii,iv,v)c(iv); C1
Tidigare Rödlistningsbedömning
-
2010 Nära hotad (NT)
-
2005 Nära hotad (NT)
-
2000 Sårbar (VU)
Dokumentation Hedpärlemorfjäril var tidigare utbredd på torrängar i det gamla kulturlandskapet över stora delar av Sverige ända upp till mellersta Norrlands kustbyggder. I takt med den ändrade markanvändningen har arten försvunnit från stora delar av sitt tidigare utbredningsområde. Livsmiljöerna som tidigare främst nyttjades för extensivt bete har nu lämnats till igenväxning eller planterats igen. Idag återfinns arten bara mycket kustnära och lokalt på östkustens klippängar, samt på några enstaka stäppängar på Öland, Skåne och i södra Halland samt på Kosteröarna i norra Bohuslän. I inlandet finns den ännu på klippiga marker med ängsvegetation på Ängsö i Västmanlands län. Larven lever på olika violarter (Viola spp.). Antalet reproduktiva individer skattas till 10000 (8000-20000). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 1400 (1196-1800) km². Populationen minskar med mer än 10% inom 10 år. Minskningen avser utbredningsområde, förekomstarea, kvalitén på artens habitat, antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i antalet fullvuxna individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Nära hotad (NT) till Sårbar (VU). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). De skattade värdena för förekomstarea ligger i närheten av gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att extrema fluktuationer förmodligen förekommer och fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller kriterierna för kategorin Nära hotad (NT). Fortgående minskning förekommer i kombination med att antalet reproduktiva individer är lågt vilket gör att arten rödlistas som Nära hotad (NT). (B2b(i,ii,iii,iv,v)c(iv); C1).
Länsvis förekomst och status för hedpärlemorfjäril baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.
Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.
Hedpärlemorfjäril har minskat kraftigt, fortlöpande under en lång följd av år. Dess huvudsakliga livsmiljö torrängar är en naturtyp som minskat kraftigt i areal. Inventeringar under tidigt 2000-tal och fyndrapporteringen till Artportalen har visat att i stora delar av landet är situationen för arten allvarlig. Under slutet av 1800-talet var arten allmän i södra och mellersta Sverige och sällsynt i Norrland. Samma bedömning av status ges om systerarten skogspärlemorfjäril, för vilken den stämmer ganska väl än idag. I Svenska Fjärilar (1935–41) bedömdes hedpärlemorfjäril vara mindre allmän. Den största kända utbredningen omfattar: Skåne, Blekinge, Halland, Småland, Öland, Gotland, Östergötland, Västergötland, Bohuslän, Dalsland, Södermanland, Uppland, Västmanland, Värmland, Dalarna, Gästrikland, Hälsingland, Medelpad, Ångermanland, Norrbotten och Lule lappmark. Den omtalas oftare i lokala faunaförteckningar mellan 1880–1900 än under hela 1900-talet. Utbredningen från och med Dalarna och norrut representeras endast av en fyndplats per landskap, undantaget Hälsingland som har tre fyndplatser. Med undantag av fynden i Medelpad, Tynderö och Gästrikland, Sikvik, från cirka 1940-talet är sannolikt samtliga nordliga fynd från 1800-talet. Efter 1980 har arten endast påträffats i Västmanland på Ängsö (1990 och 2007), i Södermanlands inland vid Floda, samt i skärgården från Oxelösund till Munkö i södra Uppland, vidare i Östergötlands inland vid Bjärka-Säby, samt i kustnära områden från Vikbolandet till Småland, Västervik och Loftahammar, i Skåne främst vid Veberöd och Revinge i inlandet och längs Österlenskusten men också i Kullabygden 2003, i Halland vid Veinge och Haverdal, i Bohuslän på Sydkoster, i Västergötland på Fågelö i Vänern, samt på Öland. Under senare år har den försvunnit från Öland och minskat starkt i Skåne. Eftersök på Fågelö har varit resultatlösa. Ännu obekräftade rapporter i Västra Götaland kommer från Uddevalla, Bräcke och Jonstorp 2006. De starkaste populationerna finns idag på skärgårdsöar från Västervik till södra Uppland samt på Vikbolandet. Hedpärlemorfjäril är normalt lokaltrogen på begränsade ytor, men bör inte vara förbisedd. Utbredningen i södra Sverige omfattade tidigare hela inlandet och arten har eftersökts i Jönköpings län. Overifierade uppgifter finns nu från ett sjösystem söder om Eksjö. Det enda fyndet från Gotland är sannolikt en tillfällig migrant. I Göteborgstrakten har endast enstaka individer påträffats på skärgårdsöar som under en längre tid varit välundersökta, vilket tyder på en viss migrationsbenägenhet. Ett fotodokumenterat fynd 2008 på ön Fjäderägg, norr om Holmön i Västerbotten är sannolikt också en tillfälligt överflugen individ från Finland. Det kan inte uteslutas att de varma åren under 2000-talet bidragit till en spridning norrut i yttre skärgården i Bottenhavet, främst på den finska sidan. I Finland fanns arten tidigare jämnt utbredd till 62°N i höjd med Tammerforstrakten och med ett fåtal nordligare fynd, främst längs västkusten till Vasa. Från 1990-talet har den endast påträffats på ett fåtal inlandslokaler, men förekommer ännu mer utbredd i Ålands och Åbo skärgårdar. I Danmark och Nederländerna har arten sina främsta förekomster på stabiliserad flygsand strax innanför Nordsjökustens rörliga sanddyner. Den är i Danmark utbredd från Fanö till Skagen och Läsö, samt i ett område i centrala Jylland och på Djursland. I övriga delar av landet finns endast ett fåtal mindre förekomstområden på Nordöstsjälland, vid Århus och på Bornholms sydkust. Den äldre utbredningen i Norge sträcker sig långt in i det inre av södra Norges bergsområden, där den framförallt under 1800-talet påträffades i Gudbrandsdalen och andra områden som befinner sig i regnskugga. Under 1900-talet förefaller arten ha minskat eller försvunnit härifrån. Även i Hardangerfjorden och Sognefjordens inre dalgångar har den påträffats. Söder om dessa områden förekommer den sannolikt ännu i det inre av Aust-Agder och Telemark, samt runt Oslofjorden och härifrån ett stycke längs Sörlandskusten. Fynden från senare år är dock fåtaliga vilket tyder på en kraftig minskning av gynnsamma habitat precis som på svenska västkusten. Världsutbredningen sträcker sig från Nordafrika, Spanien och västra Frankrike genom Mellaneuropa, Ryssland och Sibirien till Mongoliet. Arten saknas i Storbritannien och norra Frankrike och är mycket lokal i hela Mellaneuropa. I Sydtyskland förekommer den inte under 400 m ö.h. och når i Alperna strax över 2500 m ö.h. Arten är upptagen i Tysklands rödlista som Hotad, i Nederländernas rödlista som Akut hotad och i Belgiens rödlista som Försvunnen.
-
RikeAnimalia - djur
-
StamArthropoda - leddjur
-
UnderstamHexapoda - insekter
-
KlassInsecta - egentliga insekter
-
OrdningLepidoptera - fjärilar
-
ÖverfamiljPapilionoidea - äkta dagfjärilar
-
FamiljNymphalidae - praktfjärilar
-
UnderfamiljHeliconiinae - pärlemorfjärilar
-
SläkteArgynnis
-
ArtArgynnis niobe(Linnaeus, 1758) - hedpärlemorfjärilSynonymerArgynnis eris (Meigen, 1828)bastardpärlemorfjärilFabriciana niobe (Linnaeus, 1758)Papilio niobe Linnaeus, 1758torrängspärlemorfjärilArgynnis niobe f. eris (Meigen, 1828)
Hedpärlemorfjärilens utvecklingsstadier är närmast kända från Danmark. Övervintringen sker som fullbildad larv i ägget. Den nattaktiva larven lever där främst av ängsviol, Viola canina. Andra violarter som nämns som värdväxter är bl a sandviol, Viola rupestris, styvmorsviol, Viola tricolor och buskviol, Viola hirta. Styvmorsviol utnyttjas främst i Stockholms skärgård och äggen placeras där på lavar intill denna växt. Larvutvecklingen tar i Mellaneuropa cirka 47–60 dagar och larven är mycket härdig. Förpuppningen sker nära markytan, hängande under sammanspunna växtdelar. Puppstadiet varar i Brandenburg och Alperna cirka fyra veckor och vid havet i Holland cirka två veckor. Flygperioden i Danmark och Sverige varierar inom perioden mitten av juni till mitten av augusti. Normala år påträffas den i Sverige främst under de tre sista veckorna av juli. Livsmiljön är torrare ängsmarker på sandfält, f.d. grustäkter och öppna, gärna sydvända, betesmarker i klippterräng på sandiga jordarter samt klippängar på berg med gångar av urkalksten eller andra basiska, lättvittrade bergarter. Arten bildar mer tydligt avgränsade individrika populationer inom begränsade ytor än de närbesläktade större pärlemorfjärilsarterna. Fjärilen är en flitig blombesökare. I Danmarks kustzon undviker äggläggande honor tydligt de mer öppet växande bestånden av Viola tricolor på sandfält till fördel för Viola canina i kanterna av ljungheden. Möjligen främst för att erbjuda larven en miljö där den lättare kan dölja sig under dagen.
Ekologisk grupp: Växtätare (herbivor), Nyttjar nektar/pollen
Landskapstyper som är viktiga för arten: Jordbrukslandskap
Landskapstyper där arten kan förekomma: Havsstrand, Våtmark
Biotoper som är viktiga för arten: Öppna gräsmarker, Öppen fastmark
Biotoper där arten kan förekomma: Öppna strandbiotoper, Blottad mark
Substrat/Föda:Påverkan
- Ökad näringsbelastning (Stor negativ effekt)
- Igenplantering (Stor negativ effekt)
- Bekämpningsmedel (Viss negativ effekt)
- Igenväxning (Stor negativ effekt)
- Intensifierat jordbruk (Viss negativ effekt)
Bink, F.A. 1992. Ecologische Atlas van de Dagvlinders van Noordwest-Europa. Schuyt & Co Uitgevers en Importeurs bv, Haarlem.
Ebert, G. 1993. Die Schmetterlinge Baden-Würtembergs. Bd. 1. Verlag Eugen Ulmer, Stuttgart.
Eliasson, C.U., Ryrholm, N., Holmer, M., Jilg, K. & Gärdenfors, U. 2005. Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Fjärilar: Dagfjärilar, Hesperidae-Nymphalidae. ArtDatabanken, SLU, Uppsala.
Geiger, W. 1987. Les papillon de jour et leurs biotopes; Espèces, dangers qui les menacent, protection. Ligue Suisse pour la Protection de la Nature. Fotorotar AG, Egg.
Henriksen, H.J. & Kreutzer, I. 1982. The butterflies of Scandinavia in nature. Skandinavisk bogforlag, Odense.
Holmgren, E. 1886. Lepidopterologiska iakttagelser i Stockholms omgifningar. Ent. Tidskr. 7(1): 35–40.
Holmgren, E. 1887. Lepidopterologiska iakttagelser i Stockholms omgifningar. Ent. Tidskr. 8(1): 21–26.
Johansson, N. 2004. Hotade dagaktiva fjärilar i Jönköpings län. Länsstyrelsen i Jönköpings län medd. 2004: 40.
Karsholt, O. & Nielsen P. S. 1998. Revideret katalog over de danske sommerfugle. Entomologisk forening, Köpenhamn.
Kuussaari, M., Nieminen, M., Väisänen, R. & Somerma, P. 1995. Pseudophilotes baton (Lepidoptera: Lycaenidae) and the exceptional insect fauna of Säkylänharju esker in SW Finland. Baptria 20(1): 1–22.
Lagerberg, T. 1911. Anteckningar till Sveriges Macrolepidopterfauna. Ent Tidskr. 32(1–2): 13–42.
Lampa, S. 1885. Förteckning öfver Skandinaviens och Finlands Macrolepidoptera. Ent. Tidskr. 6(1–3): 1–137.
Langer, T. W. 1958. Nordens dagsommerfugle. Munksgaards forlag, Köpenhamn.
Lukhtanov, V. & Lukhtanov, A. 1994. Die Tagfalter Nordwestasiens (Lepidoptera: Diurna). Herbipoliana bd. 3. Verlag U. Eitschberger, Marktleuthen.
Lühr, C.F. 1960. Fortegnelse over Makrolepidoptera fanget i Lom herred (On). Norsk Ent. Tidskr. 11(3–4): 112–116.
Malm, O. 1993. Några roliga fynd av storfjärilar inom Västerås kommun. Graphosoma 8(2): 7–8.
Norgaard, I. & Nielsen, P.S. 1988. Fund af storsommerfugle i Danmark 1961–86. Lepidopterologisk forening.
Nordström, F., Wahlgren, E. & Tullgren, A. 1935–41. Svenska fjärilar. Nordisk familjeboks förlag, Stockholm.
Nordström, F., Opheim, M. & Valle, K.J. 1955. De fennoskandiska dagfjärilarnas utbredning. C.W.K. Gleerups förlag, Lund.
Palmqvist, G. 1996. Intressanta fynd av storfjärilar (Macrolep.) i Sverige 1995. Ent. Tidskr. 117(1–2): 35–48.
Rapp, L. 1974. Dagfjärilar. Nerikes Ent. sällskaps årsskrift 6: 6–12.
Ryrholm, N. 1995. Intressanta fynd av storfjärilar (Macrolepidoptera) i Sverige 1994. Ent. Tidskr. 116(1–2): 31–45.
Sandahl, O.T. 1880. En entomologisk utflygt till Östra Stäket å Vermdön. Ent. Tidskr. 1(1): 42–50.
Stoltze, M. 1996. Danske dagsommerfugle. Gyldendal, Köpenhamn.
Wedelin, M. & Ohlsson, A. 2003. Entomologiska sällskapets dagfjärilsinventering 2001–2003. (PDF-fil).
Wahlgren, E. 1930. Fjärilar, Lepidoptera: 1 storfjärilar, macrolepidoptera: dagfjärilar, diurna. Svensk Insektsfauna, Entomologiska föreningen, Stockholm.
Östlund, R. 1954. Gästrikslands storfjärilfauna. Ent. Tidskr. 75(2–4): 208–220.
Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.
Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Claes U. Eliasson 1995. Rev. Claes U. Eliasson 1996, 2005, 2007 & 2012. © ArtDatabanken, SLU 2012.
-
RikeAnimalia - djur
-
StamArthropoda - leddjur
-
UnderstamHexapoda - insekter
-
KlassInsecta - egentliga insekter
-
OrdningLepidoptera - fjärilar
-
ÖverfamiljPapilionoidea - äkta dagfjärilar
-
FamiljNymphalidae - praktfjärilar
-
UnderfamiljHeliconiinae - pärlemorfjärilar
-
SläkteArgynnis
-
ArtArgynnis niobe, (Linnaeus, 1758) - hedpärlemorfjärilSynonymerArgynnis eris (Meigen, 1828)bastardpärlemorfjärilFabriciana niobe (Linnaeus, 1758)Papilio niobe Linnaeus, 1758torrängspärlemorfjärilArgynnis niobe f. eris (Meigen, 1828)
Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.
Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Claes U. Eliasson 1995. Rev. Claes U. Eliasson 1996, 2005, 2007 & 2012. © ArtDatabanken, SLU 2012.