Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  hjorttunga

Organismgrupp Kärlväxter Asplenium scolopendrium
Hjorttunga Kärlväxter

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Hjorttunga är en halvstor ormbunke med för svenska floran unikt utseende. Jordstammen är kort och tjock med bladrosetter av ett fåtal blad. Genom jordstammens förgrening växer ofta flera bladrosetter intill varandra. Bladen är läderartade och blankt gröna, omkring 3 dm långa och jämnbreda med en bredd av högst 6 cm. De är helbräddade, ofta med vågig bladkant och hjärtlik bladbas där basalflikarna vänder uppåt - inåt. Bladskaften är 1/6 till 1/3 av bladskivans längd och försedda med smala, mjuka, ljusbruna fjäll. Bladen är vintergröna, men vissnar följande vår. Sporgömmesamlingar förekommer huvudsakligen på bladets yttre del. De är långsträckta och raka och utvecklas parvis, men är vid spormognaden till synes sammanflytande. Varje par av sporgömmesamlingar har ett svepefjäll (indusium) på vardera sidan. Sporerna mognar i juli - augusti och sprids under en lång period. Förökning kan ske vegetativt med hjälp av de nedre delarna av avskurna bladskaft, en metod som ofta tillämpas hortikulturellt.
Utbredning
Länsvis förekomst för hjorttunga Observationer i  Sverige för hjorttunga
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
I Sverige förekommer hjorttungan i Halland: Onsala och Holm och på Gotland: Östergarn och Lilla Karlsö (tidigare även Stora Karlsö, där sågs den senast 1976) samt utplanterad på ett par lokaler. På Gotland har arten varit känd sedan 1818. Tidigare var den även känd från Skåne, men dessa troligen odlade eller från odling spridda förekomster är nu utgångna. I övriga nordiska länder finnas ett antal lokaler i sydvästra Norge och en i Danmark, där antalet lokaler lokaler minskat och arten anses hotad. Artens totala utbredning är cirkumpolär, den finns i nästan hela Europa utom i norr och nordost samt i Nordafrika, Västasien, Japan och östra Nordamerika.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Starkt hotad (EN)
Kriterier
D
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Starkt hotad (EN)
  • 2005 Starkt hotad (EN)
  • 2000 Starkt hotad (EN)
Fyra aktuella lokaler, två vardera i Halland resp. på Gotland. Den förekommer oftast på kalkrika bergarter på lokaler med lämpligt mikroklimat (milt vinterklimat, fuktig luft och väldränerad mark), nämligen i fuktiga, kustnära, skuggiga bergspringor, skrevor och grottor. Antalet reproduktiva individer skattas till 75 (25-100). Antalet lokalområden i landet skattas till 4. Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 17416 km² och förekomstarean (AOO) till 32 km². Det finns inga tecken på betydande populationsförändring. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Starkt hotad (EN) till Akut hotad (CR). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Starkt hotad (EN). Antalet individer bedöms vara lägre än gränsvärdet för Starkt hotad (EN) enligt D-kriteriet. (D).
Ekologi
Förutsättningen för att hjorttunga skall kunna växa på de nordiska utpostlokalerna är relativt milt vinterklimat, fuktig luft och väldränerad mark, helst med basisk reaktion. Den förekommer därför oftast på kalkrika bergarter på lokaler med lämpligt mikroklimat, nämligen i fuktiga, kustnära, skuggiga bergsprickor, skrevor och grottor, i vissa fall extremt mörkt.
Landskapstyper
Urban miljö
Urban miljö
Havsstrand
Havsstrand
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Blottad mark
Blottad mark
Människoskapad miljö på land
Människoskapad miljö på land
Exploaterad miljö
Exploaterad miljö
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Autotrof (fotosyntetiserande)
Substrat/Föda
Berg/hårdbotten
Berg/hårdbotten
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Polypodiopsida (ormbunksväxter), Ordning Polypodiales (stensöteordningen), Familj Aspleniaceae (svartbräkenväxter), Släkte Asplenium (svartbräknar), Art Asplenium scolopendrium L. - hjorttunga Synonymer Phyllitis scolopendrium (L.) Newman, Scolopendrium officinarum, Scolopendrium officinale, Scolopendrium vulgare

Kategori Starkt hotad (EN)
Kriterier D
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Starkt hotad (EN)
  • 2005 Starkt hotad (EN)
  • 2000 Starkt hotad (EN)

Dokumentation Fyra aktuella lokaler, två vardera i Halland resp. på Gotland. Den förekommer oftast på kalkrika bergarter på lokaler med lämpligt mikroklimat (milt vinterklimat, fuktig luft och väldränerad mark), nämligen i fuktiga, kustnära, skuggiga bergspringor, skrevor och grottor. Antalet reproduktiva individer skattas till 75 (25-100). Antalet lokalområden i landet skattas till 4. Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 17416 km² och förekomstarean (AOO) till 32 km². Det finns inga tecken på betydande populationsförändring. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Starkt hotad (EN) till Akut hotad (CR). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Starkt hotad (EN). Antalet individer bedöms vara lägre än gränsvärdet för Starkt hotad (EN) enligt D-kriteriet. (D).

Fridlysning Fridlyst enligt Artskyddsförordningen (SFS 2007:845), enligt paragraf: 8. Bestämmelsen gäller hela landet
Hjorttunga är en halvstor ormbunke med för svenska floran unikt utseende. Jordstammen är kort och tjock med bladrosetter av ett fåtal blad. Genom jordstammens förgrening växer ofta flera bladrosetter intill varandra. Bladen är läderartade och blankt gröna, omkring 3 dm långa och jämnbreda med en bredd av högst 6 cm. De är helbräddade, ofta med vågig bladkant och hjärtlik bladbas där basalflikarna vänder uppåt - inåt. Bladskaften är 1/6 till 1/3 av bladskivans längd och försedda med smala, mjuka, ljusbruna fjäll. Bladen är vintergröna, men vissnar följande vår. Sporgömmesamlingar förekommer huvudsakligen på bladets yttre del. De är långsträckta och raka och utvecklas parvis, men är vid spormognaden till synes sammanflytande. Varje par av sporgömmesamlingar har ett svepefjäll (indusium) på vardera sidan. Sporerna mognar i juli - augusti och sprids under en lång period. Förökning kan ske vegetativt med hjälp av de nedre delarna av avskurna bladskaft, en metod som ofta tillämpas hortikulturellt.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för hjorttunga

Länsvis förekomst och status för hjorttunga baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för hjorttunga

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



I Sverige förekommer hjorttungan i Halland: Onsala och Holm och på Gotland: Östergarn och Lilla Karlsö (tidigare även Stora Karlsö, där sågs den senast 1976) samt utplanterad på ett par lokaler. På Gotland har arten varit känd sedan 1818. Tidigare var den även känd från Skåne, men dessa troligen odlade eller från odling spridda förekomster är nu utgångna. I övriga nordiska länder finnas ett antal lokaler i sydvästra Norge och en i Danmark, där antalet lokaler lokaler minskat och arten anses hotad. Artens totala utbredning är cirkumpolär, den finns i nästan hela Europa utom i norr och nordost samt i Nordafrika, Västasien, Japan och östra Nordamerika.
  • Rike
    Plantae - egentliga växter 
  • Underrike
    Viridiplantae - gröna växter 
  • Infrarike
    Streptophyta  
  • Överstam
    Embryophyta - landväxter 
  • Stam
    Tracheophyta - kärlväxter 
  • Understam
    Euphyllophytina - eufyllofyter 
  • Infrastam
    Monilophytae  
  • Klass
    Polypodiopsida - ormbunksväxter 
  • Ordning
    Polypodiales - stensöteordningen 
  • Familj
    Aspleniaceae - svartbräkenväxter 
  • Släkte
    Asplenium - svartbräknar 
  • Art
    Asplenium scolopendriumL. - hjorttunga
    Synonymer
    Phyllitis scolopendrium (L.) Newman
    Scolopendrium officinarum
    Scolopendrium officinale
    Scolopendrium vulgare

Förutsättningen för att hjorttunga skall kunna växa på de nordiska utpostlokalerna är relativt milt vinterklimat, fuktig luft och väldränerad mark, helst med basisk reaktion. Den förekommer därför oftast på kalkrika bergarter på lokaler med lämpligt mikroklimat, nämligen i fuktiga, kustnära, skuggiga bergsprickor, skrevor och grottor, i vissa fall extremt mörkt.

Ekologisk grupp: Autotrof (fotosyntetiserande)

Landskapstyper där arten kan förekomma: Urban miljö, Havsstrand

Biotoper som är viktiga för arten: Öppen fastmark, Blottad mark

Biotoper där arten kan förekomma: Människoskapad miljö på land, Exploaterad miljö

Substrat/Föda:
Berg/hårdbotten (Viktig)
Växten har drabbats av insamling, både för växtpressning och för odling, men har ett visst naturligt skydd genom att den ofta växer på svårfunna och svåråtkomliga lokaler. Alltför mycket fågelspillning kan ha bidragit till att arten försvunnit från Stora Karlsö.

Påverkan
  • Jakt/insamling (Viss negativ effekt)
Förekomsterna bör observeras årligen och lokalerna skyddas från all störning. Arten bör övervakas genom floraväktarna.
Hjorttunga är fridlyst. Växten är lättodlad och odlas ofta, både i botaniska trädgårdar och som prydnadsväxt, även i monstruösa former. Den är känd som medicinalväxt med mångsidig användning. Utländska namn – NO: Hjortetunge, DK: Hjortetunge, FI: Hirvenkieli, GB: Hart´s-tongue.

Fægri, K. 1960. Maps of Distribution of Norwegian Plants. I. Costal Plants. Universitet i Bergen Skrifter Nr. 26.

Högström, S. 2000. Hjorttungan i Ardre. Rindi 20: 81–83.

Ingmansson, G. 1995. Stora Karlsös kärlväxtflora. Rindi 15: 55–150.

Georgson, K. m fl 1997. Hallands flora. Lund.

Løjtnant, B. & Worsøe, E. 1993. Status over den danske flora 1993. G.E.C. Gads Forlag, Kopenhagen.

Nilsson, Ö. & Gustafsson, L.-Å. 1977. Projekt Linné rappporterar 29–48. Svensk Bot. Tidskr. 71: 3–22.

Nilsson, Ö. & Gustafsson, L.-Å. 1985. Projekt Linné: slutrapport. Svensk Bot. Tidskr. 79: 319–328.

Pettersson, B. 1958: Dynamik och konstans i Gotlands flora och vegetation. Acta Phytogeogr. suec. 40.

Petersson, J. 1999. Hotade växter på Gotland. Del 2: Sårbara arter. Rindi 19: 59–118.

Thulin, M. 1977. Nya fynd av gotlandsranunkel och hjorttunga på Gotland. Svensk Bot. Tidskr. 70: 301–302.

Wiinstedt, K. 1953. Pteridofyternes Udbredelse i Danmark. Bot. Tidsskr. 49: 305–388.

Öllgaard, B. & Tind, K. 1993. Scandinavian Ferns. Copenhagen.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Lena Jonsell 1993. ©ArtDatabanken, SLU 2006.

Namn och släktskap
  • Rike
    Plantae - egentliga växter 
  • Underrike
    Viridiplantae - gröna växter 
  • Infrarike
    Streptophyta  
  • Överstam
    Embryophyta - landväxter 
  • Stam
    Tracheophyta - kärlväxter 
  • Understam
    Euphyllophytina - eufyllofyter 
  • Infrastam
    Monilophytae  
  • Klass
    Polypodiopsida - ormbunksväxter 
  • Ordning
    Polypodiales - stensöteordningen 
  • Familj
    Aspleniaceae - svartbräkenväxter 
  • Släkte
    Asplenium - svartbräknar 
  • Art
    Asplenium scolopendrium, L. - hjorttunga
    Synonymer
    Phyllitis scolopendrium (L.) Newman
    Scolopendrium officinarum
    Scolopendrium officinale
    Scolopendrium vulgare
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Lena Jonsell 1993. ©ArtDatabanken, SLU 2006.