Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  humlepälsbi

Organismgrupp Steklar, Bin Anthophora plagiata
Humlepälsbi Steklar, Bin

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Längd 12–15 mm. Svartpälsbi har kort och tät päls, som hos honan är sammetssvart utom på bakkroppen. Andra och tredje ryggplåten är rödhåriga medan övriga är svarta. Honor med mer utbrett rödhårig bakkropp förekommer men första ryggplåten är nästan alltid svart. Det finns honor av två färgvarianter i Mellaneuropa, där den ena har helt ljusbrun behåring. I den svenska populationen har inga ljusbruna honor påträffats. Honorna samlar pollen med hjälp av den svarta, styva och täta hårbeklädnaden på bakbenens skenben och första fotsegment. Honan har längre kind (avståndet mellan facettöga och käkbas) än övriga svenska arter, ca 1,5 gånger så lång som antennens bredd.

Hanen har övervägande ljusbrun behåring med ett svart fält på ryggsidan av bakkroppens fyra sista synliga segment. Enstaka fall påträffas där hela pälsen är svart. Hanens munsköld och överläpp är dock alltid benvit och har vit behåring. Hanarna kan lätt skiljas ut från alla övriga pälsbin i Nordeuropa på att den elfenbensvita teckningen i ansiktet i stort sett är begränsad till munskölden och överläppen.
Utbredning
Länsvis förekomst för humlepälsbi Observationer i  Sverige för humlepälsbi
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Humlepälsbiet är i Sverige känt från Skåne till Värmland samt från Öland. Arten har under 1900-talet gått starkt tillbaka i hela Västeuropa och även i Sverige. Under 30-årsperioden fram till 2003 var humlepälsbiet påträffat på två lokaler, en på Öland och en i Skåne. Båda var enstaka näringssökande honor i Räpplinge söder om Borgholm 1981 och i Åhus 1987, och därefter misstänktes arten vara helt försvunnen från landet. Därför var det mycket hoppingivande när en hona och en hane påträffades i Skillinge, söder om Simrishamn (Högmo 2004). Det visade sig året därpå att en recent population på mellan 60 och 80 honor fanns i området. Följande år (2006–2013) utfördes årliga populationsuppskattningar genom att räkna bebodda bohål. Honpopulationen visade sig fluktuera avsevärt (20–150) beroende på stora variationer i väderleken mellan åren (Cederberg 2014). Under perioden 2005–2009 besöktes också många äldre kända lokaler runt om i landet utan att arten kunde påträffas. En hona fångades dock i en insektfälla (färgskål) i Åhus 2008 vid inventering av banvallar och bangårdar och 2010 upptäcktes arten i Brantevik, 6 km NO om Skillinge. Senare visade det sig att det fanns en mindre population på ca 50 bobyggande honor på den senare lokalen. Den nu aktuella populationen, baserat på en noggrann inventering av bebodda bon 2018, uppskattas ha ökat till ca 300 honor. Det finns fortfarande en viss möjlighet att arten faktiskt förekommer på ytterligare platser i landet, men chansen bedöms för närvarande som mycket liten.

Humlepälsbi är inte påträffad i Finland eller Norge men har tidigare varit utbredd i Danmark, senast sedd på Bornholm under 1950-talet. I Tyskland har arten försvunnit från alla delstater utom Brandenburg i öster. Utbredningen i övrigt omfattar Syd- och Mellaneuropa.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Akut hotad (CR)
Kriterier
C2b
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Akut hotad (CR)
  • 2005 Akut hotad (CR)
  • 2000 Kunskapsbrist (DD)
Tidigare (1940-talet) utbredd från Skåne till Värmland men nu endast känd i två aktuella förekomster på Österlen (2008). Arten har sannolikt försvunnit från Öland (senaste belägg 1981). Mörkertalet misstänks vara lågt eftersom arten är stor och har eftersökts, men endast påträffats på tre lokaler de senaste 40 åren. Två av dessa är väl studerade i samband med framställande av ett åtgärdsprogram för arten. Båda dessa bebor lerväggar i mycket gamla stenhus (1840-tal). Ytterligare kvarvarande okända populationer är sannolikt mycket individfattiga. Antalet reproduktiva individer skattas till 150 (50-300). Antalet lokalområden i landet skattas till 2 (1-5). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 6380 (200-10000) km² och förekomstarean (AOO) till 16 (8-40) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser utbredningsområde, förekomstarea, kvalitén på artens habitat, antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. Extrema fluktuationer förekommer i antalet fullvuxna individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Starkt hotad (EN) till Akut hotad (CR). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Akut hotad (CR). Fortgående minskning förekommer i kombination med att antalet reproduktiva individer är lågt vilket gör att arten hamnar i kategorin Akut hotad (CR). (C2b).
Ekologi
Humlepälsbiet är sannolikt naturligt anpassat för bobyggnad i solstekta erosionsbranter längs vattendrag på lerjordar. Från Mellaneuropa uppges att boplatser ofta påträffas i branta kanter av märgelgravar och lertäkter, i regnskyddad lerjord (under taköverhäng o dyl.), i husväggar av soltorkat tegel eller stenmurar fogade med lera. Honan kan gräva ut bokammare i soltorkad lera genom att hämta vatten i krävan och fukta upp leran, som därvid blir formbar. Boet utgörs av en bogång på 5–15 cm som kan grena sig flera gånger och varje sidogång avslutas med en något utvidgad cell. Ibland kan ett par celler ligga på rad efter varandra eller tätt bredvid varandra i änden på gången. Varje cell provianteras först med pollen, sedan med en ansenlig mängd nektar och ovanpå denna flyter ägget.

Under utgrävningen forslar honan små klumpar av uppfuktad lera med fötterna till boöppningen, där de avsätts som ett luckert lerrör av mycket karakteristiskt, skorstensliknande utseende. Borören är lätta att känna igen även på håll när de är bebodda. De sticker ut som en böjd, neråtvänd tappkran, men bryts lätt av vid regn eller stark blåst. Innerdiametern är ca 8 mm och längden 3–5 cm. Nyttan av dessa har diskuterats och en teori är att röret värms upp av solen på morgonen och ger honan möjlighet att starta näringssöket tidigare på dagen. Detta har studerats hos den närstående nordamerikanska arten Anthophora abrupta med mycket likartat bobyggnadsbeteende och där visade det sig att honor med oskadade borör kom igång med näringssök ca en timme tidigare än de som saknade rör (Norden 1984). Närheten till vatten är av stor betydelse för att utgrävningen ska lyckas. Bobyggnad i Sverige är endast känd från husväggar som består av obränt, soltorkat tegel, ett numera allt ovanligare byggnadsmaterial som huvudsakligen finns i äldre korsvirkeshus, samt i tegelhus där inre delen av ytterväggen är gjord av lersten (soltorkad lera) och det yttre varvet (fasadteglet) murats med lerbruk och fogats med poröst kalkbruk. Bona är ofta aggregerade på samma ställe. Boet tar lång tid att gräva ut och forma, vilket gör det ekonomiskt för en hona att fortsätta att utnyttja och omforma en tidigare använd bogång. Det tidskrävande arbetet med boet medför en relativt låg reproduktionshastighet hos arten och återhämtningstiden efter en populationsnedgång är sannolikt relativt lång jämfört med andra insekter. Bona parasiteras av rostkägelbi Coelioxys rufescens, en art som parasiterar olika pälsbin och som upprepat observerats på de aktuella lokalerna.

Pollen samlas på blommor från ett stort antal växtfamiljer. Blombesök är endast sporadiskt registrerade i Sverige och ger en mycket ofullständig bild av dess näringskällor: vallörter Symphytum, blåeld Echium vulgare, kantnepeta Nepeta × faassenii, vresros Rosa rugosa, schersmin Philadelphus och gullrips Ribes aureum. Från Mellaneuropa anges följande växter som viktiga pollenkällor: Oxtunga Anchusa officinalis, solvända Helianthemum nummularium, käringtand Lotus corniculatus, rödklöver Trifolium pratense, åsnetörne Ononis spinosa, häckvicker Vicia sepium och rödplister Lamium purpureum (Westrich 1989). I Skillinge har pollensamling noterats på kornvallmo Papaver rhoeas, raps Brassica napus och blomsterlupin Lupinus polyphyllus. Flygperioden börjar i slutet av maj och sträcker sig till slutet av juli (vissa år). Hanarnas flygtid börjar något tidigare än honornas och avslutas ca en månad tidigare. Hanarna patrullerar vid soligt väder längs solstekta väggar samt över lämpliga näringsväxter i ett rasande tempo på jakt efter oparade honor.
Landskapstyper
Urban miljö
Urban miljö
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Våtmark
Våtmark
Förekommer
Viktig
Biotoper
Människoskapad miljö på land
Människoskapad miljö på land
Exploaterad miljö
Exploaterad miljö
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Nyttjar nektar/pollen
Substrat/Föda
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
· blomväxter
· blomväxter
· blåeld
· blåeld
· kornvallmo
· kornvallmo
· kålrot/raps
· kålrot/raps
· nepetor
· nepetor
· ripsar
· ripsar
· rosor
· rosor
· schersminer
· schersminer
· vallörter
· vallörter
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Hymenoptera (steklar), Familj Apidae (långtungebin), Släkte Anthophora (pälsbin), Art Anthophora plagiata (Illiger, 1806) - humlepälsbi Synonymer Megilla plagiata Illiger, 1806, Anthophora parietina (Fabricius, 1793)

Kategori Akut hotad (CR)
Kriterier C2b
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Akut hotad (CR)
  • 2005 Akut hotad (CR)
  • 2000 Kunskapsbrist (DD)

Dokumentation Tidigare (1940-talet) utbredd från Skåne till Värmland men nu endast känd i två aktuella förekomster på Österlen (2008). Arten har sannolikt försvunnit från Öland (senaste belägg 1981). Mörkertalet misstänks vara lågt eftersom arten är stor och har eftersökts, men endast påträffats på tre lokaler de senaste 40 åren. Två av dessa är väl studerade i samband med framställande av ett åtgärdsprogram för arten. Båda dessa bebor lerväggar i mycket gamla stenhus (1840-tal). Ytterligare kvarvarande okända populationer är sannolikt mycket individfattiga. Antalet reproduktiva individer skattas till 150 (50-300). Antalet lokalområden i landet skattas till 2 (1-5). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 6380 (200-10000) km² och förekomstarean (AOO) till 16 (8-40) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser utbredningsområde, förekomstarea, kvalitén på artens habitat, antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. Extrema fluktuationer förekommer i antalet fullvuxna individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Starkt hotad (EN) till Akut hotad (CR). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Akut hotad (CR). Fortgående minskning förekommer i kombination med att antalet reproduktiva individer är lågt vilket gör att arten hamnar i kategorin Akut hotad (CR). (C2b).

Åtgärdsprogram Fastställt
Längd 12–15 mm. Svartpälsbi har kort och tät päls, som hos honan är sammetssvart utom på bakkroppen. Andra och tredje ryggplåten är rödhåriga medan övriga är svarta. Honor med mer utbrett rödhårig bakkropp förekommer men första ryggplåten är nästan alltid svart. Det finns honor av två färgvarianter i Mellaneuropa, där den ena har helt ljusbrun behåring. I den svenska populationen har inga ljusbruna honor påträffats. Honorna samlar pollen med hjälp av den svarta, styva och täta hårbeklädnaden på bakbenens skenben och första fotsegment. Honan har längre kind (avståndet mellan facettöga och käkbas) än övriga svenska arter, ca 1,5 gånger så lång som antennens bredd.

Hanen har övervägande ljusbrun behåring med ett svart fält på ryggsidan av bakkroppens fyra sista synliga segment. Enstaka fall påträffas där hela pälsen är svart. Hanens munsköld och överläpp är dock alltid benvit och har vit behåring. Hanarna kan lätt skiljas ut från alla övriga pälsbin i Nordeuropa på att den elfenbensvita teckningen i ansiktet i stort sett är begränsad till munskölden och överläppen.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för humlepälsbi

Länsvis förekomst och status för humlepälsbi baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för humlepälsbi

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Humlepälsbiet är i Sverige känt från Skåne till Värmland samt från Öland. Arten har under 1900-talet gått starkt tillbaka i hela Västeuropa och även i Sverige. Under 30-årsperioden fram till 2003 var humlepälsbiet påträffat på två lokaler, en på Öland och en i Skåne. Båda var enstaka näringssökande honor i Räpplinge söder om Borgholm 1981 och i Åhus 1987, och därefter misstänktes arten vara helt försvunnen från landet. Därför var det mycket hoppingivande när en hona och en hane påträffades i Skillinge, söder om Simrishamn (Högmo 2004). Det visade sig året därpå att en recent population på mellan 60 och 80 honor fanns i området. Följande år (2006–2013) utfördes årliga populationsuppskattningar genom att räkna bebodda bohål. Honpopulationen visade sig fluktuera avsevärt (20–150) beroende på stora variationer i väderleken mellan åren (Cederberg 2014). Under perioden 2005–2009 besöktes också många äldre kända lokaler runt om i landet utan att arten kunde påträffas. En hona fångades dock i en insektfälla (färgskål) i Åhus 2008 vid inventering av banvallar och bangårdar och 2010 upptäcktes arten i Brantevik, 6 km NO om Skillinge. Senare visade det sig att det fanns en mindre population på ca 50 bobyggande honor på den senare lokalen. Den nu aktuella populationen, baserat på en noggrann inventering av bebodda bon 2018, uppskattas ha ökat till ca 300 honor. Det finns fortfarande en viss möjlighet att arten faktiskt förekommer på ytterligare platser i landet, men chansen bedöms för närvarande som mycket liten.

Humlepälsbi är inte påträffad i Finland eller Norge men har tidigare varit utbredd i Danmark, senast sedd på Bornholm under 1950-talet. I Tyskland har arten försvunnit från alla delstater utom Brandenburg i öster. Utbredningen i övrigt omfattar Syd- och Mellaneuropa.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Hymenoptera - steklar 
  • Underordning
    Apocrita - midjesteklar 
  • Infraordning
    Aculeata - gaddsteklar 
  • Överfamilj
    Apoidea  
  • Ranglös
    Apiformes - bin 
  • Familj
    Apidae - långtungebin 
  • Underfamilj
    Apinae  
  • Släkte
    Anthophora - pälsbin 
  • Art
    Anthophora plagiata(Illiger, 1806) - humlepälsbi
    Synonymer
    Megilla plagiata Illiger, 1806
    Anthophora parietina (Fabricius, 1793)

Humlepälsbiet är sannolikt naturligt anpassat för bobyggnad i solstekta erosionsbranter längs vattendrag på lerjordar. Från Mellaneuropa uppges att boplatser ofta påträffas i branta kanter av märgelgravar och lertäkter, i regnskyddad lerjord (under taköverhäng o dyl.), i husväggar av soltorkat tegel eller stenmurar fogade med lera. Honan kan gräva ut bokammare i soltorkad lera genom att hämta vatten i krävan och fukta upp leran, som därvid blir formbar. Boet utgörs av en bogång på 5–15 cm som kan grena sig flera gånger och varje sidogång avslutas med en något utvidgad cell. Ibland kan ett par celler ligga på rad efter varandra eller tätt bredvid varandra i änden på gången. Varje cell provianteras först med pollen, sedan med en ansenlig mängd nektar och ovanpå denna flyter ägget.

Under utgrävningen forslar honan små klumpar av uppfuktad lera med fötterna till boöppningen, där de avsätts som ett luckert lerrör av mycket karakteristiskt, skorstensliknande utseende. Borören är lätta att känna igen även på håll när de är bebodda. De sticker ut som en böjd, neråtvänd tappkran, men bryts lätt av vid regn eller stark blåst. Innerdiametern är ca 8 mm och längden 3–5 cm. Nyttan av dessa har diskuterats och en teori är att röret värms upp av solen på morgonen och ger honan möjlighet att starta näringssöket tidigare på dagen. Detta har studerats hos den närstående nordamerikanska arten Anthophora abrupta med mycket likartat bobyggnadsbeteende och där visade det sig att honor med oskadade borör kom igång med näringssök ca en timme tidigare än de som saknade rör (Norden 1984). Närheten till vatten är av stor betydelse för att utgrävningen ska lyckas. Bobyggnad i Sverige är endast känd från husväggar som består av obränt, soltorkat tegel, ett numera allt ovanligare byggnadsmaterial som huvudsakligen finns i äldre korsvirkeshus, samt i tegelhus där inre delen av ytterväggen är gjord av lersten (soltorkad lera) och det yttre varvet (fasadteglet) murats med lerbruk och fogats med poröst kalkbruk. Bona är ofta aggregerade på samma ställe. Boet tar lång tid att gräva ut och forma, vilket gör det ekonomiskt för en hona att fortsätta att utnyttja och omforma en tidigare använd bogång. Det tidskrävande arbetet med boet medför en relativt låg reproduktionshastighet hos arten och återhämtningstiden efter en populationsnedgång är sannolikt relativt lång jämfört med andra insekter. Bona parasiteras av rostkägelbi Coelioxys rufescens, en art som parasiterar olika pälsbin och som upprepat observerats på de aktuella lokalerna.

Pollen samlas på blommor från ett stort antal växtfamiljer. Blombesök är endast sporadiskt registrerade i Sverige och ger en mycket ofullständig bild av dess näringskällor: vallörter Symphytum, blåeld Echium vulgare, kantnepeta Nepeta × faassenii, vresros Rosa rugosa, schersmin Philadelphus och gullrips Ribes aureum. Från Mellaneuropa anges följande växter som viktiga pollenkällor: Oxtunga Anchusa officinalis, solvända Helianthemum nummularium, käringtand Lotus corniculatus, rödklöver Trifolium pratense, åsnetörne Ononis spinosa, häckvicker Vicia sepium och rödplister Lamium purpureum (Westrich 1989). I Skillinge har pollensamling noterats på kornvallmo Papaver rhoeas, raps Brassica napus och blomsterlupin Lupinus polyphyllus. Flygperioden börjar i slutet av maj och sträcker sig till slutet av juli (vissa år). Hanarnas flygtid börjar något tidigare än honornas och avslutas ca en månad tidigare. Hanarna patrullerar vid soligt väder längs solstekta väggar samt över lämpliga näringsväxter i ett rasande tempo på jakt efter oparade honor.

Ekologisk grupp: Nyttjar nektar/pollen

Landskapstyper som är viktiga för arten: Urban miljö

Landskapstyper där arten kan förekomma: Jordbrukslandskap, Våtmark

Biotoper där arten kan förekomma: Människoskapad miljö på land, Exploaterad miljö, Öppen fastmark, Öppna gräsmarker

Substrat/Föda:
Växtdelar, ej ved (Viktig)
· blomväxter - Angiospermae (Viktig)
· blåeld - Echium vulgare (Har betydelse)
· kornvallmo - Papaver rhoeas (Har betydelse)
· kålrot/raps - Brassica napus (Har betydelse)
· nepetor - Nepeta (Har betydelse)
· ripsar - Ribes (Har betydelse)
· rosor - Rosa (Har betydelse)
· schersminer - Philadelphus (Har betydelse)
· vallörter - Symphytum (Har betydelse)
Det mest överhängande hotet idag är det faktum att arten fortfarande har en mycket liten population och endast två aktuella lokaler. Detta medför stora risker för slumpmässigt utdöende på grund av dramatiska bakslag i väderleken, sjukdomsutbrott eller ökad parasitering. Den allvarligaste händelsen i nuläget skulle dock vara att några få husägare beslutar att renovera sina ytterfasader mot söder. Detta skulle kunna reducera den kända populationen drastiskt. Vid ett samtal med husägare med äldre spår efter bon av humlepälsbin sade en av dessa att han aktivt försökt bli av med bina genom att upprepade gånger mura igen sprickor och bohål i fogarna. Det satt också spikar och tuggummin i flera av de äldre bohålen på andra hus. Misstankar om att husägare använt insektsbekämpningsmedel i bogångarna visar också på att aktiv bekämpning fortfarande är ett hot som ej kan försummas.

Humlepälsbi är en generalist när det gäller pollenväxter och sannolikt är inte blombrist en aktuell hotfaktor i villabebyggelse eller småstadsmiljöer med trädgårdar och parker. Däremot är lämpliga förekomstområden starkt isolerade i Skåne av det intensiva jordbruket som dominerar landskapet.


Påverkan
  • Bekämpningsmedel (Viss negativ effekt)
  • Förstörelse av habitat/substrat (Stor negativ effekt)
Trots fortsatt liten population finns det fortfarande en möjlighet att med relevanta åtgärder rädda arten kvar i landet. Eftersom den begränsande faktorn för närvarande är bristen på lämpliga boplatser är en ökning av dessa nödvändig för att hotbilden ska minska. Alla kända boplatser utgörs idag av husväggar av ålderdomligt utförande – tegelväggar murade med lerbruk. Husägarna är av förståeliga skäl inte alltid positivt inställda till bin som gör bogångar mellan tegelstenarna. En första åtgärd har därför varit att öka kunskapen om arten för att ändra attityden så att åtminstone aktiv bekämpning minimeras. Genom informationsträffar och vandringar på platsen har husägare med bin i väggen kommit i fokus och både deras och biets status höjts. I och med att flera alternativa typer av boplatser (bihotell) utvecklats och uppförts i närområdet har också många personer visat intresse för att sätta upp sådana på det egna huset, trots att de inte tidigare har några bin. Detta ger också möjligheten att få bilarver paketerade i transportabla boxar som enkelt kan sättas på nya lämpliga platser för att etablera nya populationer nästkommande år. På sikt bör insatserna kunna nå en nivå där etablerade populationer finns på ett tiotal lokaler i sydligaste delen av landet och där även mera naturliga bomiljöer kan inkluderas, såsom erosionsbranter och lertag. 


Åtgärdsprogram Fastställt

Cederberg, B. 2014. Åtgärdsprogram för humlepälsbi, 2014–2018. Rapport 6640. Naturvårdsverket.

Cederberg, B. 2016 (opubl.). Uppföljning av åtgärder för humlepälsbi i Skillinge och Brantevik 2015-16. Rapport till länsstyrelsen i M-län 2016-08-30.

Cederberg, B. 2017 (opubl.). Uppföljning av åtgärder för humlepälsbi i Skillinge och Brantevik 2017. Rapport till länsstyrelsen i M-län 2017-09-30.

Erlandsson, S. 1975. Notiser om svenska Apiders utbredning. Entomologen 4:19–23.

Högmo, O. 2004. Humlepälsbiet Anthophora plagiata (Illiger) återfunnet! FaZett 18:23–24.

Madsen, H.B. & Calabuig, I. 2012. Kommenteret checkliste over Danmarks bier - Del 5: Apidae (Hymenoptera, Apoidea). Ent. Meddr 80:7–52.

Müller, A., Krebs, A. & Amiet, F. 1997. Bienen, Mitteleuropaeische Gattungen, Lebensweise, Beobachtung. Naturbuch Verlag, Augsburg.

Nilsson, L.A. 2004. Anthophora plagiata (Illiger 1806: 140), humlepälsbi. Faktablad från Svenska Vildbiprojektet. (opubl.).

Norden, B.B. 1984. Nesting bology of Anthophora abrupta (Hymentoptera: Anthophoridae). J. of Kansas Ent. Soc. 57(2):243–262.

Scheuchl, E. 1995. Illustrierte Bestimmungstabellen der Wildbienen Deutschlands und Österreichs. Band I: Anthophoridae. Eget förlag, Velden.

Steinmann, E. 1985. Die Wand-Pelzbiene Anthophora plagiata (Illiger) (Hymenoptera: Apoidea). Jber. Natf. Ges. Graubunden 102:137–142.

Westrich, P. 1989. Die Wildbienen Baden-Württembergs. Spezieller Teil. Eugen Ulmer GmbH & Co, Germany, ss. 569–571.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Björn Cederberg 2006. Rev. Björn Cederberg 2010, 2013 & 2018.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Hymenoptera - steklar 
  • Underordning
    Apocrita - midjesteklar 
  • Infraordning
    Aculeata - gaddsteklar 
  • Överfamilj
    Apoidea  
  • Ranglös
    Apiformes - bin 
  • Familj
    Apidae - långtungebin 
  • Underfamilj
    Apinae  
  • Släkte
    Anthophora - pälsbin 
  • Art
    Anthophora plagiata, (Illiger, 1806) - humlepälsbi
    Synonymer
    Megilla plagiata Illiger, 1806
    Anthophora parietina (Fabricius, 1793)
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Björn Cederberg 2006. Rev. Björn Cederberg 2010, 2013 & 2018.