Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  humlerotfjäril

Organismgrupp Fjärilar, Bastardsvärmare, rotfjärilar, glasvingar m.fl. Hepialus humuli
Humlerotfjäril Fjärilar, Bastardsvärmare, rotfjärilar, glasvingar m.fl.

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
En stor rotfjäril som är lätt att känna igen. Flygtiden infaller vanligen i juni, längre norrut i juli. Arten är känd för sin svärmning då ibland hundratals silvervita hanar utför en pendlande dans under en kort stund i skymningen.

Vingspann hane 42–57 mm, hona 59–75 mm. Huvud och mellankropp är ljust ockra­gula. Bakkroppen är mörkt ockragul till mörkt gråbrun. Antennen är kort, rödbrun hos hanen, gråbrun hos honan. Hanen har 15–19 antennsegment, men det finns uppgifter om hanar med upp till 24 segment. Honan har 18–24 antennsegment. På ­hanens baksken­ben sitter stora, yviga, gula doftpenslar som fälls ut vid svärmningen. Hos hanen är både fram- och bakvingarna silvervita med blekröda framkanter och med ljust gula vingfransar. Framvingarna hos honan är ljust ockragula med varierande blekröd teckning och har ljust ockragula vingfransar, medan bakvingarna är varierande gråröda till grågula och vanligen något gråare mot vingens bas. Honor utan teckning på framvingarna förekommer också, men är mer sällsynta. Vingarnas undersidor är hos båda ­könen brungrå med brunröda vingribbor och brunröda fjäll mot kanterna. Hos underarten ­thulensis, som förekommer på Färöarna, Shetlandsöarna och Orkney­öarna, varierar hanen i färg från att vara tecknad ungefär som honan till rent silvervit, medan ­honan vanligen har gula framvingar med gråbrun teckning. 

Ägget är ovalt, från början gulvitt men mörknar och blir svart efter några timmar. Den nykläckta ­larven är ungefär 3 mm, vitaktig med ljusgult huvud och ljusgul första ryggplåt på mellankroppen. Den fullvuxna larven blir 40–50 mm lång och är glänsande ljusgul. Huvudet och första ryggplåten på mellankroppen är ljusbruna, och de två följande ryggplåtarna har bruna fläckar. På bakkroppssegmentens ryggsida sitter bruna, vårtliknande utskott med korta, mörka borst. Även på sidorna sitter borst på varje segment. Andningshålen är mörka. Larvens ben är ljusbruna. ­Puppan är ungefär 30 mm lång och ungefär 8 mm bred. På sjätte bakkroppssegmentets buksida sitter en tvär­gående kam bestående av små, något spetsiga tänder på ryggsidan som går över i mindre tänder och fortsätter, med antingen mindre tänder eller skarpa oregelbundna kanter, på det femte bakkroppssegmentet. 
Utbredning
Länsvis förekomst för humlerotfjäril Observationer i  Sverige för humlerotfjäril
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Humlerotfjäril är i Sverige utbredd norrut till Västerbotten och Lycksele lappmark. Arten förekommer inte i de subalpina eller alpina regionerna. I takt med att lämpliga livsmiljöer har vuxit igen har humlerotfjäril i Sverige tydligt minskat i antal och utbredning under de senaste årtiondena. I Danmark är arten spridd över hela landet och saknas endast på västra Jylland och Bornholm. I Norge är den utbredd norrut till de södra delarna av Nordland, men har inte hittats i de sydligaste provinserna. I Finland förekommer arten i söder med en nordgräns från Södra Öster­botten till ryska gränsen i Norra Karelen. Den förekommer även på Färöarna. I Alperna går arten upp till 2 200 m ö.h. Världsutbredningen omfattar Europa utom Portugal, och sträcker sig österut genom Sibirien och söderut till Armenien och Kaukasus.

Humlerotfjäril är utbredd över hela landet med nordgräns i Västerbotten och Lycksele lappmark. Under 1960-talet kunde stora svärmningar av hanar ses på gräsmarker över hela landet, men arten har sedan dess minskat kraftigt. Arten når inte upp i subalpin miljö, men upp till de nordligaste jordbruksbygderna nära övre barrskogsgränsen i norra Jämtland och de södra lappmarkerna. Den är aldrig påträffad på Gotska sandön, men har koloniserat i stort sett alla större skärgårdsöar runt våra kuster. I Norge är arten utbredd till motsvarande breddgrader i Nordland som i Sverige. Märkligt nog saknas arten i stora delar av Sydnorge och på Västlandet söder om Hardangerfjorden. Den är utbredd i Oslofjordsområdet till Vestfold och på Östlandet i älvdalarna, samt särskilt rikligt i Sognfjorden och Hardangerfjorden i vilka arten når fram till kusten. Vidare finns den i Sör-Tröndelag i yttre delen av Trondheimsfjorden där trakten väster om Bjugn har stora plana arealer med jordbruksmark. I Finland nådde utbredningen fram till 1960 bara 62°N, med främsta utbredningen på Åland, i Åbo- och Tammerforsregionerna samt från Karelska näset över nuvarande gräns mot Finland. I Finland betraktas arten som nyspridd och sällsynt utanför de ovannämnda regionerna där den redan före 1960-talet kunde uppträda lokalt mycket talrik. Idag är den nordligast funnen i södra Österbotten och norra Karelen. I Danmark är arten utbredd och allmän över hela landet utom i västra Jylland där fynden är få. Arten saknas på Bornholm. Den nordiska utbredningen är sannolikt präglad av ofullbordad spridning efter en relativt sen invandring. Människan kan ha bidragit till spridningen av arten genom förflyttning av larver i rotklumpar med jord av odlade trädgårdsväxter. I Storbritannien är arten utbredd över hela landet. I de nordligaste delarna samt på Färöarna förekommer underarten thulensis. Hos denna är vissa av hanarna lika honan på framvingarna och bakvingarna är mörkt brungrå. Sannolikt är detta en form som uppstått till följd av selektion genom predationen från måsfåglar. Den är inte lika iögonfallande under parningsflykten som de vita hanarna som dock hittas lättare av honorna. Den honliknande hanformen kan ha blivit talrikare i relativt modern tid i likhet med den s.k. industrimelanismen som gjort att helsvarta former av många nattfjärilsarter idag dominerar i förorenade områden utan ljusare lavar på stammar och grenar. Det förefaller osannolikt att arten skulle ha spridit sig till Färöarna och Shetlandsöarna utan människans hjälp eftersom den ännu inte lyckats ta sig till Bornholm. Världsutbredningen omfattar hela Europa utom Portugal och sträcker sig österut genom Ryssland och Sibirien, i söder till Kaukasus.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Nära hotad (NT)
Kriterier
A2b
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
Humlerotfjäril är utbredd i södra Sverige upp till Västerbotten. Den påträffas på mer eller mindre ogödslade slåttermarker eller andra öppna gräsmarker och dessa marker minskar starkt i areal. Orsakerna är att sådana extensivt brukade gräsmarker antingen inte längre brukas och växer igen, att de planteras med skog eller intensivbrukas. Idag ses mycket sällan individrika populationer som under exempelvis 1960-talet. Antalet reproduktiva individer överstiger gränsvärdet för rödlistning. Utbredningsområdets storlek (EOO) och förekomstarean (AOO) överskrider gränsvärdena för rödlistning. Populationen minskar med mer än 5% inom 10 år. Minskningen avser kvalitén på artens habitat och antalet reproduktiva individer. Minskningstakten har uppgått till 20 (10-30) % under de senaste 10 åren. Bedömningen baseras på ett för arten lämpligt abundansindex. Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i antalet fullvuxna individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Livskraftig (LC) till Sårbar (VU). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). Minskningstakten för den svenska populationen bedöms vara nära gränsvärdet för Sårbar (VU). (A2b).
Ekologi
Humlerotfjäril förekommer på ängs- och betesmarker med fuktig jord, gärna i skogsområden. Arten kunde tidigare ofta förekomma rikligt på slåtterängar och betesmarker. Flygtiden infaller i de södra delarna av Sverige vanligen i juni, längre norrut vanligen under den första halvan av juli. Hanens svärmning startar ungefär en timme efter solned­gången och varar i ungefär 30 minuter. Åtskilliga hanar flyger ofta tillsammans. De rör sig i pendlande rörelser fram och tillbaka tätt över vegetationen i ett spektakulärt skådespel, samtidigt som de fäller ut doftpenslarna från bakbenen och sänder ut doftämnen. Ibland kan humlerotfjärilar välja att svärma nära trädkronorna i brist på lämplig markvegetation. Hanens silvervita färg har sin maximala reflektion i det svaga ljuset under svärmningen och blir en förstärkande signal tillsammans med doftämnena. Hanarnas dans och doft lockar till sig honor som slår sig ned på växter i närheten, oftast på stammar. Honan kan ibland flyga mycket nära en hane för att därefter dyka ner i vegetationen med hanen tätt efter. Hanen registrerar snabbt en hona och parningen påbörjas omedelbart, oftast med hanen hängande fritt under honan. Parningsakten varar vanligen 2–3 timmar. Honan flyger därefter lågt över vegetationen och släpper ­äggen. Hon kan också flyga högre och längre för att söka nya lämpliga miljöer för äggläggning. Antalet ägg per hona är mellan 200–1?600. 

Tidpunkten för svärmningen är en anpassning för att undvika att bli uppäten (predation), eftersom flertalet fladdermöss ännu inte hunnit starta nattens jakt, medan insektsätande fåglar vanligen inte söker föda efter solnedgången. Men eftersom rotfjärilar saknar förmåga att höra fladdermössens ultraljud så måste de flyga så tätt som möjligt över vegetationen så att det stör fladdermössens möjligheter att pejla in fjärilarna. Trots det är dödligheten för svärmande hanar ganska hög då särskilt den nordiska fladdermusen Eptescius nilssoni kan fånga upp till 20 % av hanarna. Undersökningar på Färöarna har visat att fjärilsjakt av måsar och tärnor lokalt gynnat de mörkare (kryptiska) formerna av underarten thulensis, medan flertalet hanar är vita, och därmed lättare för honor att se i ­områden där humlerotfjäril inte jagats av fåglar i samma utsträckning. Ägget kläcks efter 2–5 veckor och larven söker sig direkt ned i jorden. Där spinner larven ett rör i vilket den rör sig. Larven utvidgar larvröret under tiden som den växer och kan via det nå olika rötter. Larven är polyfag och lever på t.ex. skräppor Rumex spp., maskrosor Taraxacum spp., vildmorot Daucus carota, nässlor Urtica spp., plistrar Lamium spp., kardborrar Arctium spp., och olika gräs. Flera kulturväxter har också setts angripas, bl.a. humle Humulus lupulus, potatis Solanum tuberosum, sockerbeta Beta vulgaris och kål Brassica spp. Larven genomgår 12 larvstadier och brukar vanligen behöva 2–3 år för att fullborda utvecklingen. Den förpuppar sig i larvröret i marken efter sista övervintringen. Pupptiden varar 3–4 veckor. Vid kläckningen arbetar sig puppan uppåt genom röret med hjälp av den kam som sitter på sjätte bakkroppssegmentet. Efter att puppan trängt igenom röret vid markytan kläcker fjärilen.

 
Landskapstyper
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Våtmark
Våtmark
Förekommer
Viktig
Biotoper
Trädbärande gräsmark
Trädbärande gräsmark
Buskmark
Buskmark
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Växtätare (herbivor)
Substrat/Föda
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
· egentliga växter
· egentliga växter
· tvåhjärtbladiga blomväxter
· tvåhjärtbladiga blomväxter
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Lepidoptera (fjärilar), Familj Hepialidae (rotfjärilar), Släkte Hepialus, Art Hepialus humuli (Linnaeus, 1758) - humlerotfjäril Synonymer humlerotätare, Noctua humuli Linnaeus, 1758

Kategori Nära hotad (NT)
Kriterier A2b
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)

Dokumentation Humlerotfjäril är utbredd i södra Sverige upp till Västerbotten. Den påträffas på mer eller mindre ogödslade slåttermarker eller andra öppna gräsmarker och dessa marker minskar starkt i areal. Orsakerna är att sådana extensivt brukade gräsmarker antingen inte längre brukas och växer igen, att de planteras med skog eller intensivbrukas. Idag ses mycket sällan individrika populationer som under exempelvis 1960-talet. Antalet reproduktiva individer överstiger gränsvärdet för rödlistning. Utbredningsområdets storlek (EOO) och förekomstarean (AOO) överskrider gränsvärdena för rödlistning. Populationen minskar med mer än 5% inom 10 år. Minskningen avser kvalitén på artens habitat och antalet reproduktiva individer. Minskningstakten har uppgått till 20 (10-30) % under de senaste 10 åren. Bedömningen baseras på ett för arten lämpligt abundansindex. Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i antalet fullvuxna individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Livskraftig (LC) till Sårbar (VU). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). Minskningstakten för den svenska populationen bedöms vara nära gränsvärdet för Sårbar (VU). (A2b).
En stor rotfjäril som är lätt att känna igen. Flygtiden infaller vanligen i juni, längre norrut i juli. Arten är känd för sin svärmning då ibland hundratals silvervita hanar utför en pendlande dans under en kort stund i skymningen.

Vingspann hane 42–57 mm, hona 59–75 mm. Huvud och mellankropp är ljust ockra­gula. Bakkroppen är mörkt ockragul till mörkt gråbrun. Antennen är kort, rödbrun hos hanen, gråbrun hos honan. Hanen har 15–19 antennsegment, men det finns uppgifter om hanar med upp till 24 segment. Honan har 18–24 antennsegment. På ­hanens baksken­ben sitter stora, yviga, gula doftpenslar som fälls ut vid svärmningen. Hos hanen är både fram- och bakvingarna silvervita med blekröda framkanter och med ljust gula vingfransar. Framvingarna hos honan är ljust ockragula med varierande blekröd teckning och har ljust ockragula vingfransar, medan bakvingarna är varierande gråröda till grågula och vanligen något gråare mot vingens bas. Honor utan teckning på framvingarna förekommer också, men är mer sällsynta. Vingarnas undersidor är hos båda ­könen brungrå med brunröda vingribbor och brunröda fjäll mot kanterna. Hos underarten ­thulensis, som förekommer på Färöarna, Shetlandsöarna och Orkney­öarna, varierar hanen i färg från att vara tecknad ungefär som honan till rent silvervit, medan ­honan vanligen har gula framvingar med gråbrun teckning. 

Ägget är ovalt, från början gulvitt men mörknar och blir svart efter några timmar. Den nykläckta ­larven är ungefär 3 mm, vitaktig med ljusgult huvud och ljusgul första ryggplåt på mellankroppen. Den fullvuxna larven blir 40–50 mm lång och är glänsande ljusgul. Huvudet och första ryggplåten på mellankroppen är ljusbruna, och de två följande ryggplåtarna har bruna fläckar. På bakkroppssegmentens ryggsida sitter bruna, vårtliknande utskott med korta, mörka borst. Även på sidorna sitter borst på varje segment. Andningshålen är mörka. Larvens ben är ljusbruna. ­Puppan är ungefär 30 mm lång och ungefär 8 mm bred. På sjätte bakkroppssegmentets buksida sitter en tvär­gående kam bestående av små, något spetsiga tänder på ryggsidan som går över i mindre tänder och fortsätter, med antingen mindre tänder eller skarpa oregelbundna kanter, på det femte bakkroppssegmentet. 

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för humlerotfjäril

Länsvis förekomst och status för humlerotfjäril baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för humlerotfjäril

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Humlerotfjäril är i Sverige utbredd norrut till Västerbotten och Lycksele lappmark. Arten förekommer inte i de subalpina eller alpina regionerna. I takt med att lämpliga livsmiljöer har vuxit igen har humlerotfjäril i Sverige tydligt minskat i antal och utbredning under de senaste årtiondena. I Danmark är arten spridd över hela landet och saknas endast på västra Jylland och Bornholm. I Norge är den utbredd norrut till de södra delarna av Nordland, men har inte hittats i de sydligaste provinserna. I Finland förekommer arten i söder med en nordgräns från Södra Öster­botten till ryska gränsen i Norra Karelen. Den förekommer även på Färöarna. I Alperna går arten upp till 2 200 m ö.h. Världsutbredningen omfattar Europa utom Portugal, och sträcker sig österut genom Sibirien och söderut till Armenien och Kaukasus.

Humlerotfjäril är utbredd över hela landet med nordgräns i Västerbotten och Lycksele lappmark. Under 1960-talet kunde stora svärmningar av hanar ses på gräsmarker över hela landet, men arten har sedan dess minskat kraftigt. Arten når inte upp i subalpin miljö, men upp till de nordligaste jordbruksbygderna nära övre barrskogsgränsen i norra Jämtland och de södra lappmarkerna. Den är aldrig påträffad på Gotska sandön, men har koloniserat i stort sett alla större skärgårdsöar runt våra kuster. I Norge är arten utbredd till motsvarande breddgrader i Nordland som i Sverige. Märkligt nog saknas arten i stora delar av Sydnorge och på Västlandet söder om Hardangerfjorden. Den är utbredd i Oslofjordsområdet till Vestfold och på Östlandet i älvdalarna, samt särskilt rikligt i Sognfjorden och Hardangerfjorden i vilka arten når fram till kusten. Vidare finns den i Sör-Tröndelag i yttre delen av Trondheimsfjorden där trakten väster om Bjugn har stora plana arealer med jordbruksmark. I Finland nådde utbredningen fram till 1960 bara 62°N, med främsta utbredningen på Åland, i Åbo- och Tammerforsregionerna samt från Karelska näset över nuvarande gräns mot Finland. I Finland betraktas arten som nyspridd och sällsynt utanför de ovannämnda regionerna där den redan före 1960-talet kunde uppträda lokalt mycket talrik. Idag är den nordligast funnen i södra Österbotten och norra Karelen. I Danmark är arten utbredd och allmän över hela landet utom i västra Jylland där fynden är få. Arten saknas på Bornholm. Den nordiska utbredningen är sannolikt präglad av ofullbordad spridning efter en relativt sen invandring. Människan kan ha bidragit till spridningen av arten genom förflyttning av larver i rotklumpar med jord av odlade trädgårdsväxter. I Storbritannien är arten utbredd över hela landet. I de nordligaste delarna samt på Färöarna förekommer underarten thulensis. Hos denna är vissa av hanarna lika honan på framvingarna och bakvingarna är mörkt brungrå. Sannolikt är detta en form som uppstått till följd av selektion genom predationen från måsfåglar. Den är inte lika iögonfallande under parningsflykten som de vita hanarna som dock hittas lättare av honorna. Den honliknande hanformen kan ha blivit talrikare i relativt modern tid i likhet med den s.k. industrimelanismen som gjort att helsvarta former av många nattfjärilsarter idag dominerar i förorenade områden utan ljusare lavar på stammar och grenar. Det förefaller osannolikt att arten skulle ha spridit sig till Färöarna och Shetlandsöarna utan människans hjälp eftersom den ännu inte lyckats ta sig till Bornholm. Världsutbredningen omfattar hela Europa utom Portugal och sträcker sig österut genom Ryssland och Sibirien, i söder till Kaukasus.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Hepialoidea  
  • Familj
    Hepialidae - rotfjärilar 
  • Släkte
    Hepialus  
  • Art
    Hepialus humuli(Linnaeus, 1758) - humlerotfjäril
    Synonymer
    humlerotätare
    Noctua humuli Linnaeus, 1758

Humlerotfjäril förekommer på ängs- och betesmarker med fuktig jord, gärna i skogsområden. Arten kunde tidigare ofta förekomma rikligt på slåtterängar och betesmarker. Flygtiden infaller i de södra delarna av Sverige vanligen i juni, längre norrut vanligen under den första halvan av juli. Hanens svärmning startar ungefär en timme efter solned­gången och varar i ungefär 30 minuter. Åtskilliga hanar flyger ofta tillsammans. De rör sig i pendlande rörelser fram och tillbaka tätt över vegetationen i ett spektakulärt skådespel, samtidigt som de fäller ut doftpenslarna från bakbenen och sänder ut doftämnen. Ibland kan humlerotfjärilar välja att svärma nära trädkronorna i brist på lämplig markvegetation. Hanens silvervita färg har sin maximala reflektion i det svaga ljuset under svärmningen och blir en förstärkande signal tillsammans med doftämnena. Hanarnas dans och doft lockar till sig honor som slår sig ned på växter i närheten, oftast på stammar. Honan kan ibland flyga mycket nära en hane för att därefter dyka ner i vegetationen med hanen tätt efter. Hanen registrerar snabbt en hona och parningen påbörjas omedelbart, oftast med hanen hängande fritt under honan. Parningsakten varar vanligen 2–3 timmar. Honan flyger därefter lågt över vegetationen och släpper ­äggen. Hon kan också flyga högre och längre för att söka nya lämpliga miljöer för äggläggning. Antalet ägg per hona är mellan 200–1?600. 

Tidpunkten för svärmningen är en anpassning för att undvika att bli uppäten (predation), eftersom flertalet fladdermöss ännu inte hunnit starta nattens jakt, medan insektsätande fåglar vanligen inte söker föda efter solnedgången. Men eftersom rotfjärilar saknar förmåga att höra fladdermössens ultraljud så måste de flyga så tätt som möjligt över vegetationen så att det stör fladdermössens möjligheter att pejla in fjärilarna. Trots det är dödligheten för svärmande hanar ganska hög då särskilt den nordiska fladdermusen Eptescius nilssoni kan fånga upp till 20 % av hanarna. Undersökningar på Färöarna har visat att fjärilsjakt av måsar och tärnor lokalt gynnat de mörkare (kryptiska) formerna av underarten thulensis, medan flertalet hanar är vita, och därmed lättare för honor att se i ­områden där humlerotfjäril inte jagats av fåglar i samma utsträckning. Ägget kläcks efter 2–5 veckor och larven söker sig direkt ned i jorden. Där spinner larven ett rör i vilket den rör sig. Larven utvidgar larvröret under tiden som den växer och kan via det nå olika rötter. Larven är polyfag och lever på t.ex. skräppor Rumex spp., maskrosor Taraxacum spp., vildmorot Daucus carota, nässlor Urtica spp., plistrar Lamium spp., kardborrar Arctium spp., och olika gräs. Flera kulturväxter har också setts angripas, bl.a. humle Humulus lupulus, potatis Solanum tuberosum, sockerbeta Beta vulgaris och kål Brassica spp. Larven genomgår 12 larvstadier och brukar vanligen behöva 2–3 år för att fullborda utvecklingen. Den förpuppar sig i larvröret i marken efter sista övervintringen. Pupptiden varar 3–4 veckor. Vid kläckningen arbetar sig puppan uppåt genom röret med hjälp av den kam som sitter på sjätte bakkroppssegmentet. Efter att puppan trängt igenom röret vid markytan kläcker fjärilen.

 

Ekologisk grupp: Växtätare (herbivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Jordbrukslandskap

Landskapstyper där arten kan förekomma: Våtmark

Biotoper som är viktiga för arten: Trädbärande gräsmark

Biotoper där arten kan förekomma: Buskmark, Öppna gräsmarker, Öppen fastmark

Substrat/Föda:
Växtdelar, ej ved (Viktig)
· egentliga växter - Plantae (Viktig)
· tvåhjärtbladiga blomväxter - Magnoliopsida (Viktig)
Arten missgynnas av det moderna jordbruket och det allt effektivare marknyttjadet med igenplantering och igenväxning av outnyttjade gräsmarker och allt tätare trädbestånd i skogsmarker. Försvinnande småskalig mosaik av öppna och skogklädda ytor kan också vara starkt negativt. Artens starka minskning kan på sikt leda till utdöende i vissa trakter. Detta är dock mycket osäkert och bör studeras närmare. Det kan också vara så att arten kan överleva inom det mesta av utbredningsområdet med en avsevärt lägre individtäthet. Tidig slåtter har under senare år blivit allt vanligare då ensilagetekniken utnyttjas snart sagt överallt. Humlerotfjäril är sannolikt gynnad av en orörd högväxt gräsvegetation under parningsleken på de områden där den ännu har individrika populationer med större svärmningar.

Påverkan
  • Igenväxning (Stor negativ effekt)
  • Igenplantering (Stor negativ effekt)
Populationsutvecklingen i Sverige av humlerotfjäril bör följas noga och om den försvinner från trakter där den tidigare funnits bör detta rapporteras. Lämna helst några gräsmarker oslagna under fjärilarnas flygperiod.
Namngivning: Hepialus humuli (Linnaeus, 1758). Originalbeskrivning: Phalaena (Noctua) humuli Systema Naturae, 10:e upplagan. s. 508. Underart: Hepialus humuli subsp. thulensis Newman, 1865. Svensk synonym: humlerotätare.

Etymologi: humuli (lat.) = humlens. Linné antog att larverna lever på rötterna av humle Humulus lupulus vid artbeskrivningen.

Uttal: [Hepíalus húmuli]

Aarvik, L., Hansen, L.-O. & Kononenko, V. 2009. Norges sommerfugle - Håndbok over Norges dagsommerfugler og nattsvärmere. Norsk Entomologisk forening, Oslo.

Bengtsson, B.Å., Johansson, R. & Palmqvist, G. 2008. Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Fjärilar: Käkfjärilar - säckspinnare. Lepidoptera: Micropterigidae - Psychidae. ArtDatabanken, SLU, Uppsala.

Elmquist, H., Liljeberg, G., Top-Jensen, M. & Fibiger, M. 2011. Sveriges fjärilar - en fälthandbok över samtliga dag- och nattfjärilar. Aprilina AB, Östermarie.

Karsholt, O. & Nielsen, P.S. 1998. Revidert katalog over de danske Sommerfugle. Entomologisk Forening, Köpenhamn.

Nordström, F., Wahlgren, E. & Tullgren, A. 1935-41. Svenska fjärilar. Nordisk familjeboks förlag, Stockholm.

Nordström, F., Opheim, M. & Sotavalta, O. 1961. De fennoskandiska svärmarnas och spinnarnas utbredning. Lunds Univ. Årsskr. N. F. Avd. 2. 57 (4): 61.

Norgaard, I. & Nielsen, P.S. 1988. Fund af storsommerfugle i Danmark 1961-86. Lepidopterologisk forening.                                                                                                                                                                                                                                Skinner, B. 1984. Colour identification guide to moths of British Isles. Penguin Books Ltd, Harmondsworth.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Bengt Å. Bengtsson & Göran Palmqvist 2008 (Kännetecken, Ekologi och Utbredning). Claes U. Eliasson 2011 (Naturvårdsinformation; Hot och Åtgärder och tillägg till Utbredning).

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Hepialoidea  
  • Familj
    Hepialidae - rotfjärilar 
  • Släkte
    Hepialus  
  • Art
    Hepialus humuli, (Linnaeus, 1758) - humlerotfjäril
    Synonymer
    humlerotätare
    Noctua humuli Linnaeus, 1758
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Bengt Å. Bengtsson & Göran Palmqvist 2008 (Kännetecken, Ekologi och Utbredning). Claes U. Eliasson 2011 (Naturvårdsinformation; Hot och Åtgärder och tillägg till Utbredning).