Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  klintbandbi

Organismgrupp Steklar, Bin Halictus eurygnathus
Klintbandbi Steklar, Bin

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Hona: Längd 9–10 mm. Huvudet är svart med beige till brun behåring och ungefär lika brett som högt sett framifrån. Munskölden och pannskölden är glänsande med ganska tät punktur. Punkturen framför punktögonen är mycket tät med knappt urskiljbara mellanrum. Antennerna är mörka. Mellankroppen är svart med beigefärgad behåring. Mellanryggen är svagt glänsande med mikroskulptur samt tät och fin punktur. Mittlinjen är tydlig och nedsänkt längst fram på mellanryggen. Skutellen är glänsande med tät punktur. Mellanbröstet är knottrigt med försvinnande punktur, liksom dess övre runda fält. Efterryggens mellanfält har täta, smala åsar över hela bredden. Kantvalken är avrundad och matt. Hjärtformade fältet är nästan slätt och glansigt, utan tydlig sidolist. Vingmärket är brungult med mörkare kanter. Bakkroppens första till tredje ryggplåt har ytterst fin och tät punktur som är tätare på den avsatta kanten än på skivan. Punkturen på första ryggplåtens avsatta kant har en smal opunkterad spalt på mitten. Första till fjärde ryggplåten har en distinkt, vit hårfrans längst bak på den avsatta kanten, brett avbrutet på första ryggplåten, smalt avbrutet på andra, men löper över hela ryggplåtens bredd på tredje och fjärde. Benen är mörka med beige till orange behåring.

Arten kan förväxlas med honan av skogsbandbiet Halictus rubicundus men är lätt skild från detta på färgen på bakskenbenen, orangeröd hos skogsbandbiet, svart hos klintbandbiet. En tydlig skillnad mellan arterna finns också i mittlinjen fram på mellanryggen. Hos klintbandbiet är denna linje ganska tydlig och något nedsänkt längst fram medan den hos skogsbandbiet är otydlig och ej nedsänkt. Skillnaden i skulptur och glans på det hjärtformade fältet brukar också vara tydlig. Klintbandbiet kan också förväxlas med honor av sandbin Andrena. Klintbandbiets hona avslöjar sin släkttillhörighet på den lilla fåran på femte ryggplåten.

Hane: Längd 8–9 mm. Huvudet är svart med vit behåring, något bredare än högt sett framifrån. Munskölden har en bred gulvit spets. Överläppen och käkarna är svarta. Käkarna är kraftigt förstorade vid basen med tendens till avrundad tand. Tinningen, sedd från sidan, är urholkad under ögat. Antennerna är mycket långa, med mörk ovansida och gul undersida. Mellankroppen är svart med vitaktig behåring. Mellanryggen är svagt glänsande med tät punktur och ganska otydlig mittlinje framtill. Skutellen har tät och fin punktur och svag glans. Efterryggens mellanfält är försett med oregelbundna åsar över hela ytan. Kantvalken är avrundad och matt. Hjärtformade fältet har svag punktur och saknar sidolist. Vingmärket är brungult med mörkare kanter. Bakkroppens första till fjärde ryggplåt har fin och ytterst tät punktur på både skivan och den avsatta kanten. I bakkanten på ryggplåtarna finns en smal vit hårfrans som oftast är avbruten på mitten. Benen har helt gula fotsegment. Bakskenbenen är gula med en mörk fläck.

I Norden kan hanen av klintbandbi bara förväxlas med hanen av skogsbandbi Halictus rubicundus. En mycket tydlig skillnad finns i tinningens form under ögat, sedd från sidan. Hos klintbandbiet har tinningen en kraftig urgröpning medan den hos skogsbandbiet är helt rak. En annan tydlig skillnad mellan arternas hanar är att skogsbandbiet har helmörka antenner medan de hos klintbandbiet är gula undertill. Klintbandbiets uppsvällda käkbas har ingen motsvarighet hos skogsbandbiet.
Utbredning
Länsvis förekomst för klintbandbi Observationer i  Sverige för klintbandbi
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Förekommer hos oss numera endast på Öland och Gotland, där arten är lokalt vanlig. Fanns fram till åtminstone mitten av 1900-talet även på fastlandet. Sista kända fynd från fastlandet är fem exemplar insamlade 1954 i Ronnebytrakten. Talrika exemplar i samlingarna från 1800-talet från Skåne visar att arten varit ganska spridd där. Enstaka fynd, alla från före 1930, finns i Stockholm, Småland, Östergötland och Södermanland vilket indikerar att arten kan ha funnits över stora delar av södra Sverige. Världsutbredningen omfattar västra Palearktis inklusive England (där arten nyligen återfanns efter 65 års frånvaro), ner mot norra Spanien och bort mot Kaukasus med en sydlig utpost i södra Italien.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Nära hotad (NT)
Kriterier
B2b(ii,iii,v)c(iv)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Nära hotad (NT)
  • 2000 Nära hotad (NT)
Klintsandbiet är sannolikt utdöd på fastlandet i Skåne, Blekinge och Småland, där arten inte påträffats sedan 1950-talet. Nuvarande populationer finns på Öland och Gotland. Arten förekommer på torr ängsmark, stäppliknande ängsmark och grusalvar. Pollen samlas på cikoria, väddarter och klint. Näringsresurserna har minskat genom omfattande hårt fårbete och vägkantsslåtter åtminstone på mellersta och södra Öland. Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 6500 (6000-35000) km² och förekomstarean (AOO) till 400 (200-600) km². Det föreligger indikation på eller misstanke om populationsminskning. Minskningen avser förekomstarea, kvalitén på artens habitat och antalet reproduktiva individer. Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i antalet fullvuxna individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Livskraftig (LC) till Nära hotad (NT). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Starkt hotad (EN). Detta i kombination med att extrema fluktuationer förmodligen förekommer och fortgående minskning förmodligen förekommer gör att arten uppfyller kriterierna för kategorin Nära hotad (NT). (B2b(ii,iii,v)c(iv)).
Ekologi
Klintbandbiet förekommer både på sandigare marker och mer utpräglat grusalvar, vilket indikerar att boet troligen kan grävas ut i såväl sand som styvare kalkgrus med lerinblandning. Flygtiden varar från början av juni till mitten av september. Bona anläggs gärna i mindre aggregationer. Bogången är 10–15 cm, vertikal med yngelcellerna direkt mot gången. Söker nektar och pollen i blommor av många arter, funnen bland annat i blåeld Echium vulgare, rödklint Cetaurea jacea, blodnäva Geranium sanguineum, väddklint Centaurea scabiosa, vildmorot Daucus carota och maskros Taraxacum. Boparasit okänd.
Landskapstyper
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Urban miljö
Urban miljö
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Människoskapad miljö på land
Människoskapad miljö på land
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Blottad mark
Blottad mark
Exploaterad miljö
Exploaterad miljö
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Nyttjar nektar/pollen
Substrat/Föda
Mark/sediment
Mark/sediment
Mineraljord/sediment
Mineraljord/sediment
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
· väddklint
· väddklint
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Hymenoptera (steklar), Familj Halictidae (vägbin), Släkte Halictus (bandbin), Art Halictus eurygnathus Blüthgen, 1931 - klintbandbi Synonymer hakbandbi, Halictus eurygnatus

Kategori Nära hotad (NT)
Kriterier B2b(ii,iii,v)c(iv)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Nära hotad (NT)
  • 2000 Nära hotad (NT)

Dokumentation Klintsandbiet är sannolikt utdöd på fastlandet i Skåne, Blekinge och Småland, där arten inte påträffats sedan 1950-talet. Nuvarande populationer finns på Öland och Gotland. Arten förekommer på torr ängsmark, stäppliknande ängsmark och grusalvar. Pollen samlas på cikoria, väddarter och klint. Näringsresurserna har minskat genom omfattande hårt fårbete och vägkantsslåtter åtminstone på mellersta och södra Öland. Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 6500 (6000-35000) km² och förekomstarean (AOO) till 400 (200-600) km². Det föreligger indikation på eller misstanke om populationsminskning. Minskningen avser förekomstarea, kvalitén på artens habitat och antalet reproduktiva individer. Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i antalet fullvuxna individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Livskraftig (LC) till Nära hotad (NT). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Starkt hotad (EN). Detta i kombination med att extrema fluktuationer förmodligen förekommer och fortgående minskning förmodligen förekommer gör att arten uppfyller kriterierna för kategorin Nära hotad (NT). (B2b(ii,iii,v)c(iv)).
Hona: Längd 9–10 mm. Huvudet är svart med beige till brun behåring och ungefär lika brett som högt sett framifrån. Munskölden och pannskölden är glänsande med ganska tät punktur. Punkturen framför punktögonen är mycket tät med knappt urskiljbara mellanrum. Antennerna är mörka. Mellankroppen är svart med beigefärgad behåring. Mellanryggen är svagt glänsande med mikroskulptur samt tät och fin punktur. Mittlinjen är tydlig och nedsänkt längst fram på mellanryggen. Skutellen är glänsande med tät punktur. Mellanbröstet är knottrigt med försvinnande punktur, liksom dess övre runda fält. Efterryggens mellanfält har täta, smala åsar över hela bredden. Kantvalken är avrundad och matt. Hjärtformade fältet är nästan slätt och glansigt, utan tydlig sidolist. Vingmärket är brungult med mörkare kanter. Bakkroppens första till tredje ryggplåt har ytterst fin och tät punktur som är tätare på den avsatta kanten än på skivan. Punkturen på första ryggplåtens avsatta kant har en smal opunkterad spalt på mitten. Första till fjärde ryggplåten har en distinkt, vit hårfrans längst bak på den avsatta kanten, brett avbrutet på första ryggplåten, smalt avbrutet på andra, men löper över hela ryggplåtens bredd på tredje och fjärde. Benen är mörka med beige till orange behåring.

Arten kan förväxlas med honan av skogsbandbiet Halictus rubicundus men är lätt skild från detta på färgen på bakskenbenen, orangeröd hos skogsbandbiet, svart hos klintbandbiet. En tydlig skillnad mellan arterna finns också i mittlinjen fram på mellanryggen. Hos klintbandbiet är denna linje ganska tydlig och något nedsänkt längst fram medan den hos skogsbandbiet är otydlig och ej nedsänkt. Skillnaden i skulptur och glans på det hjärtformade fältet brukar också vara tydlig. Klintbandbiet kan också förväxlas med honor av sandbin Andrena. Klintbandbiets hona avslöjar sin släkttillhörighet på den lilla fåran på femte ryggplåten.

Hane: Längd 8–9 mm. Huvudet är svart med vit behåring, något bredare än högt sett framifrån. Munskölden har en bred gulvit spets. Överläppen och käkarna är svarta. Käkarna är kraftigt förstorade vid basen med tendens till avrundad tand. Tinningen, sedd från sidan, är urholkad under ögat. Antennerna är mycket långa, med mörk ovansida och gul undersida. Mellankroppen är svart med vitaktig behåring. Mellanryggen är svagt glänsande med tät punktur och ganska otydlig mittlinje framtill. Skutellen har tät och fin punktur och svag glans. Efterryggens mellanfält är försett med oregelbundna åsar över hela ytan. Kantvalken är avrundad och matt. Hjärtformade fältet har svag punktur och saknar sidolist. Vingmärket är brungult med mörkare kanter. Bakkroppens första till fjärde ryggplåt har fin och ytterst tät punktur på både skivan och den avsatta kanten. I bakkanten på ryggplåtarna finns en smal vit hårfrans som oftast är avbruten på mitten. Benen har helt gula fotsegment. Bakskenbenen är gula med en mörk fläck.

I Norden kan hanen av klintbandbi bara förväxlas med hanen av skogsbandbi Halictus rubicundus. En mycket tydlig skillnad finns i tinningens form under ögat, sedd från sidan. Hos klintbandbiet har tinningen en kraftig urgröpning medan den hos skogsbandbiet är helt rak. En annan tydlig skillnad mellan arternas hanar är att skogsbandbiet har helmörka antenner medan de hos klintbandbiet är gula undertill. Klintbandbiets uppsvällda käkbas har ingen motsvarighet hos skogsbandbiet.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för klintbandbi

Länsvis förekomst och status för klintbandbi baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för klintbandbi

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Förekommer hos oss numera endast på Öland och Gotland, där arten är lokalt vanlig. Fanns fram till åtminstone mitten av 1900-talet även på fastlandet. Sista kända fynd från fastlandet är fem exemplar insamlade 1954 i Ronnebytrakten. Talrika exemplar i samlingarna från 1800-talet från Skåne visar att arten varit ganska spridd där. Enstaka fynd, alla från före 1930, finns i Stockholm, Småland, Östergötland och Södermanland vilket indikerar att arten kan ha funnits över stora delar av södra Sverige. Världsutbredningen omfattar västra Palearktis inklusive England (där arten nyligen återfanns efter 65 års frånvaro), ner mot norra Spanien och bort mot Kaukasus med en sydlig utpost i södra Italien.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Hymenoptera - steklar 
  • Underordning
    Apocrita - midjesteklar 
  • Infraordning
    Aculeata - gaddsteklar 
  • Överfamilj
    Apoidea  
  • Ranglös
    Apiformes - bin 
  • Familj
    Halictidae - vägbin 
  • Underfamilj
    Halictinae  
  • Släkte
    Halictus - bandbin 
  • Art
    Halictus eurygnathusBlüthgen, 1931 - klintbandbi
    Synonymer
    hakbandbi
    Halictus eurygnatus

Klintbandbiet förekommer både på sandigare marker och mer utpräglat grusalvar, vilket indikerar att boet troligen kan grävas ut i såväl sand som styvare kalkgrus med lerinblandning. Flygtiden varar från början av juni till mitten av september. Bona anläggs gärna i mindre aggregationer. Bogången är 10–15 cm, vertikal med yngelcellerna direkt mot gången. Söker nektar och pollen i blommor av många arter, funnen bland annat i blåeld Echium vulgare, rödklint Cetaurea jacea, blodnäva Geranium sanguineum, väddklint Centaurea scabiosa, vildmorot Daucus carota och maskros Taraxacum. Boparasit okänd.

Ekologisk grupp: Nyttjar nektar/pollen

Landskapstyper som är viktiga för arten: Jordbrukslandskap, Urban miljö

Biotoper som är viktiga för arten: Öppna gräsmarker, Människoskapad miljö på land, Öppen fastmark, Blottad mark, Exploaterad miljö

Substrat/Föda:
Mark/sediment (Viktig)
Mineraljord/sediment (Viktig)
Växtdelar, ej ved (Viktig)
· väddklint - Centaurea scabiosa (Viktig)
Artens utdöende på svenska fastlandet sammanfaller väl med den storskaliga intensifieringen av jordbruket i slättbygderna och den samtidiga nedgången i hävd och djurhållning på sandiga och magra marker. Samma geografiska tillbakagång uppvisas av ett flertal andra arter knutna till väddklint. Ett fortsatt hot mot klintbandbi utgör också gödsling och besprutning av utmagrad åker- och betesmark. Då ett flertal förekomster också återfinns i vägkanter, där slåtter och den måttliga störningen gynnat väddklinten, utgör också för tidig slåtter ett hot mot klintbandbiet.


Påverkan
  • Igenväxning (Stor negativ effekt)
  • Ökad näringsbelastning (Stor negativ effekt)
  • Exploatering/konstruktion (Viss negativ effekt)
  • Igenplantering (Stor negativ effekt)
  • Bekämpningsmedel (Stor negativ effekt)
  • Intensifierat jordbruk (Stor negativ effekt)
Den enskilt viktigaste åtgärden för att gynna klintbandbiet och en rad andra hotade vildbin är att säkra och helst öka blomresursen av väddklint på de platser som hyser klintbandbi. Denna högresta, fleråriga ört gynnas av måttlig markstörning, vilket underlättar dess etablering. Väddklint förekommer idag huvudsakligen på marker av ruderatkaraktär såsom vägrenar, täkter, militära övningsfält och industriområden. Det är viktigt att man inom de områden där väddklinten utgör bas för hotade eller på annat sätt skyddsvärda pollinatörer tar hänsyn till växtens krav och tillåter den gå i blomning. Man kan också, för att ytterligare förstärka befintliga bipopulationer, fröså väddklint, alternativt plantera småplantor. Växten är till viss del näringsgynnad och intar delvis i kalktrakter samma roll som släktingen åkervädd. Långvarig ohävd och försurning gör dock att den slås ut. Vägkantslåtter eller liknande åtgärder bör förläggas till den senare delen av augusti eller helst ännu senare. Andra åtgärder för att gynna klintbandbi är att i anslutning till större bestånd med väddklint bereda glest bevuxna, solexponerade ytor där biet kan anlägga sitt bo. Detta kan ske genom pinnharvning eller ytlig schaktning.

Amiet F., Herrmann M., Müller A., Neumeyer R. 2001. Fauna Helvetica 6. Apidae 3. Halictus. Lasioglossum. Centre Suisse de cartographie de la faune. Schweizerische Entomologische Gesellschaft.

Bergsten, J. 2009. Hotad fauna i Gotlands täkter- en inventering med speciell inriktning på gaddsteklar. Länsstyrelsen i Gotlands län. Rapporter om natur och miljö nr. 2009:17.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Niklas Johansson 2012, Göran Holmström 2018.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Hymenoptera - steklar 
  • Underordning
    Apocrita - midjesteklar 
  • Infraordning
    Aculeata - gaddsteklar 
  • Överfamilj
    Apoidea  
  • Ranglös
    Apiformes - bin 
  • Familj
    Halictidae - vägbin 
  • Underfamilj
    Halictinae  
  • Släkte
    Halictus - bandbin 
  • Art
    Halictus eurygnathus, Blüthgen, 1931 - klintbandbi
    Synonymer
    hakbandbi
    Halictus eurygnatus
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Niklas Johansson 2012, Göran Holmström 2018.