Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  klintbandbi

Organismgrupp Steklar, Bin Halictus eurygnathus
Klintbandbi Steklar, Bin

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Klintbandbiet är ett relativt storvuxet och vackert vildbi (9–10 mm). Kroppen är svart och mellankroppen är försedd med relativt kort gulbrun behåring. Bakkroppen är försedd med smala, vita liggande fransar som ger bakkroppens översida ett randigt intryck. Skenben och fötter är gula till rödgula, bjärt kontrasterande mot de helt eller delvis svarta låren. Klintbandbiet är mycket snarlikt det något större skogsbandbiet Halictus rubicundus. Honan av klintbandbi skiljs från skogsbandbi genom att den starkt sluttande och av en åsliknande bildning avgränsade ytan längst bak på mellankroppens ovansida är försedd med tydliga diagonala åsar på skogsbandbiet medan den hos klintbandbiet i princip är slät. Hanen av klintbandbi kännetecknas främst genom att kinden strax nedanför ögat, sedd i profil, är starkt urnupen medan den hos hanen av skogsbandbi är rak. Arten riskerar även att förväxlas med andra arter inom släktet men dessa är alla att betrakta som extremt sällsynta. Man bör även vara medveten om att det finns ytterligare snarlika arter i Nordtyskland som hypotetiskt kan dyka upp även i Sverige. Om man misstänker att man återfunnit arten på fastlandet bör eventuella belägg eller fotografier granskas av en specialist.
Utbredning
Länsvis förekomst för klintbandbi Observationer i  Sverige för klintbandbi
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Världsutbredningen omfattar västra Palearktis inklusive England (där arten nyligen återfanns efter 65 år), ner mot norra Spanien och bort mot Kaukasus med en sydlig utpost i södra Italien. I Sverige är arten funnen i Skåne, Blekinge, Östergötland, Uppland och Sörmland men har endast aktuella fynd på Gotland och Öland där den lokalt är ganska allmän på platser med riklig förekomst av värdväxten. Arten tycks ha gått tillbaka kraftigt och är sedan länge att betrakta som försvunnen från svenska fastlandet.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Nära hotad (NT)
Kriterier
B2b(ii,iii,v)c(iv)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Nära hotad (NT)
  • 2000 Nära hotad (NT)
Klintsandbiet är sannolikt utdöd på fastlandet i Skåne, Blekinge och Småland, där arten inte påträffats sedan 1950-talet. Nuvarande populationer finns på Öland och Gotland. Arten förekommer på torr ängsmark, stäppliknande ängsmark och grusalvar. Pollen samlas på cikoria, väddarter och klint. Näringsresurserna har minskat genom omfattande hårt fårbete och vägkantsslåtter åtminstone på mellersta och södra Öland. Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 6500 (6000-35000) km² och förekomstarean (AOO) till 400 (200-600) km². Det föreligger indikation på eller misstanke om populationsminskning. Minskningen avser förekomstarea, kvalitén på artens habitat och antalet reproduktiva individer. Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i antalet fullvuxna individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Livskraftig (LC) till Nära hotad (NT). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Starkt hotad (EN). Detta i kombination med att extrema fluktuationer förmodligen förekommer och fortgående minskning förmodligen förekommer gör att arten uppfyller kriterierna för kategorin Nära hotad (NT). (B2b(ii,iii,v)c(iv)).
Ekologi
Klintbandbiet har snäva krav på värdväxter och födosöker främst på väddklint Centaurea scabiosa, i undantagsfall väddarter som åkervädd Knautia arvensis eller luktvädd Scabiosa canescens. Arten förekommer både på sandigare marker och mer utpräglat grusalvar, vilket indikerar att boet troligen kan grävas ut i såväl sand som styvare kalkgrus med lerinblandning. Flygtiden varar från början av juni till mitten av september. Arten förefaller i Sverige att vara bivoltin (med två generationer per år) där endast sensommargenerationen består av båda könen.
Landskapstyper
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Urban miljö
Urban miljö
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Människoskapad miljö på land
Människoskapad miljö på land
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Blottad mark
Blottad mark
Exploaterad miljö
Exploaterad miljö
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Nyttjar nektar/pollen
Substrat/Föda
Mark/sediment
Mark/sediment
Mineraljord/sediment
Mineraljord/sediment
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
· väddklint
· väddklint
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Hymenoptera (steklar), Familj Halictidae (vägbin), Släkte Halictus (bandbin), Art Halictus eurygnathus Blüthgen, 1931 - klintbandbi Synonymer hakbandbi, Halictus eurygnatus

Kategori Nära hotad (NT)
Kriterier B2b(ii,iii,v)c(iv)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Nära hotad (NT)
  • 2000 Nära hotad (NT)

Dokumentation Klintsandbiet är sannolikt utdöd på fastlandet i Skåne, Blekinge och Småland, där arten inte påträffats sedan 1950-talet. Nuvarande populationer finns på Öland och Gotland. Arten förekommer på torr ängsmark, stäppliknande ängsmark och grusalvar. Pollen samlas på cikoria, väddarter och klint. Näringsresurserna har minskat genom omfattande hårt fårbete och vägkantsslåtter åtminstone på mellersta och södra Öland. Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 6500 (6000-35000) km² och förekomstarean (AOO) till 400 (200-600) km². Det föreligger indikation på eller misstanke om populationsminskning. Minskningen avser förekomstarea, kvalitén på artens habitat och antalet reproduktiva individer. Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i antalet fullvuxna individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Livskraftig (LC) till Nära hotad (NT). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Starkt hotad (EN). Detta i kombination med att extrema fluktuationer förmodligen förekommer och fortgående minskning förmodligen förekommer gör att arten uppfyller kriterierna för kategorin Nära hotad (NT). (B2b(ii,iii,v)c(iv)).
Klintbandbiet är ett relativt storvuxet och vackert vildbi (9–10 mm). Kroppen är svart och mellankroppen är försedd med relativt kort gulbrun behåring. Bakkroppen är försedd med smala, vita liggande fransar som ger bakkroppens översida ett randigt intryck. Skenben och fötter är gula till rödgula, bjärt kontrasterande mot de helt eller delvis svarta låren. Klintbandbiet är mycket snarlikt det något större skogsbandbiet Halictus rubicundus. Honan av klintbandbi skiljs från skogsbandbi genom att den starkt sluttande och av en åsliknande bildning avgränsade ytan längst bak på mellankroppens ovansida är försedd med tydliga diagonala åsar på skogsbandbiet medan den hos klintbandbiet i princip är slät. Hanen av klintbandbi kännetecknas främst genom att kinden strax nedanför ögat, sedd i profil, är starkt urnupen medan den hos hanen av skogsbandbi är rak. Arten riskerar även att förväxlas med andra arter inom släktet men dessa är alla att betrakta som extremt sällsynta. Man bör även vara medveten om att det finns ytterligare snarlika arter i Nordtyskland som hypotetiskt kan dyka upp även i Sverige. Om man misstänker att man återfunnit arten på fastlandet bör eventuella belägg eller fotografier granskas av en specialist.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för klintbandbi

Länsvis förekomst och status för klintbandbi baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för klintbandbi

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Världsutbredningen omfattar västra Palearktis inklusive England (där arten nyligen återfanns efter 65 år), ner mot norra Spanien och bort mot Kaukasus med en sydlig utpost i södra Italien. I Sverige är arten funnen i Skåne, Blekinge, Östergötland, Uppland och Sörmland men har endast aktuella fynd på Gotland och Öland där den lokalt är ganska allmän på platser med riklig förekomst av värdväxten. Arten tycks ha gått tillbaka kraftigt och är sedan länge att betrakta som försvunnen från svenska fastlandet.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Hymenoptera - steklar 
  • Underordning
    Apocrita - midjesteklar 
  • Infraordning
    Aculeata - gaddsteklar 
  • Överfamilj
    Apoidea  
  • Ranglös
    Apiformes - bin 
  • Familj
    Halictidae - vägbin 
  • Underfamilj
    Halictinae  
  • Släkte
    Halictus - bandbin 
  • Art
    Halictus eurygnathusBlüthgen, 1931 - klintbandbi
    Synonymer
    hakbandbi
    Halictus eurygnatus

Klintbandbiet har snäva krav på värdväxter och födosöker främst på väddklint Centaurea scabiosa, i undantagsfall väddarter som åkervädd Knautia arvensis eller luktvädd Scabiosa canescens. Arten förekommer både på sandigare marker och mer utpräglat grusalvar, vilket indikerar att boet troligen kan grävas ut i såväl sand som styvare kalkgrus med lerinblandning. Flygtiden varar från början av juni till mitten av september. Arten förefaller i Sverige att vara bivoltin (med två generationer per år) där endast sensommargenerationen består av båda könen.

Ekologisk grupp: Nyttjar nektar/pollen

Landskapstyper som är viktiga för arten: Jordbrukslandskap, Urban miljö

Biotoper som är viktiga för arten: Öppna gräsmarker, Människoskapad miljö på land, Öppen fastmark, Blottad mark, Exploaterad miljö

Substrat/Föda:
Mark/sediment (Viktig)
Mineraljord/sediment (Viktig)
Växtdelar, ej ved (Viktig)
· väddklint - Centaurea scabiosa (Viktig)
Artens utdöende på svenska fastlandet sammanfaller väl med den storskaliga intensifieringen av jordbruket i slättbygderna och den samtidiga tillbakagången i hävd och djurhållning på sandiga och magra marker. Samma tillbakagång uppvisas av ett flertal andra arter knutna till väddklint såsom Megachile lagopoda, Megachile pyraenea, Coelioxys obtusispina, Coelioxys conoidea och Osmia niveata. Fortsatta hot mot klintbandbi utgör också gödsling och besprutning av utmagrad åker- och betesmark. Då ett flertal förekomster också återfinns i vägkanter, där slåtter och den måttliga störningen gynnat väddklinten, utgör också för tidig slåtter ett hot mot klintbandbiet.

Påverkan
  • Igenväxning (Stor negativ effekt)
  • Ökad näringsbelastning (Stor negativ effekt)
  • Exploatering/konstruktion (Viss negativ effekt)
  • Igenplantering (Stor negativ effekt)
  • Bekämpningsmedel (Stor negativ effekt)
  • Intensifierat jordbruk (Stor negativ effekt)
Den enskilt viktigaste åtgärden för att gynna klintbandbiet och en rad andra hotade vildbin är att säkra och helst öka blomresursen av väddklint på de platser som hyser klintbandbi. Denna högresta, fleråriga ört gynnas av måttlig markstörning vilket underlättar dess etablering. Väddklint förekommer idag huvudsakligen på marker av ruderatkaraktär såsom vägrenar, täkter, militära övningsfält och industriområden. Det är viktigt att man inom de områden där väddklinten utgör bas för hotade eller på annat sätt skyddsvärda pollinatörer tar hänsyn till växtens krav och tillåter den gå i blomning. Man kan också, för att ytterligare förstärka befintliga bipopulationer, fröså väddklint, alternativt plantera småplantor. Växten är till viss del näringsgynnad och intar delvis i kalktrakter samma roll som släktingen åkervädd. Långvarig ohävd och försurning gör dock att den slås ut. Vägkantslåtter eller liknande åtgärder bör förläggas till den senare delen av augusti eller helst ännu senare. Andra åtgärder för att gynna klintbandbi är att i anslutning till större bestånd med väddklint bereda glest bevuxna, solexponerade ytor där biet kan anlägga sitt bo. Detta kan ske genom pinnharvning eller ytlig schaktning.

Amiet F., Herrmann M., Müller A., Neumeyer R. 2001. Fauna Helvetica 6. Apidae 3. Halictus. Lasioglossum. Centre Suisse de cartographie de la faune. Schweizerische Entomologische Gesellschaft.

Bergsten, J. 2009. Hotad fauna i Gotlands täkter- en inventering med speciell inriktning på gaddsteklar. Länsstyrelsen i Gotlands län. Rapporter om natur och miljö nr. 2009:17.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Niklas Johansson 2012

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Hymenoptera - steklar 
  • Underordning
    Apocrita - midjesteklar 
  • Infraordning
    Aculeata - gaddsteklar 
  • Överfamilj
    Apoidea  
  • Ranglös
    Apiformes - bin 
  • Familj
    Halictidae - vägbin 
  • Underfamilj
    Halictinae  
  • Släkte
    Halictus - bandbin 
  • Art
    Halictus eurygnathus, Blüthgen, 1931 - klintbandbi
    Synonymer
    hakbandbi
    Halictus eurygnatus
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Niklas Johansson 2012