Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  klynnebändel

Organismgrupp Alger, Brunalger Dictyota dichotoma
Klynnebändel Alger, Brunalger

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Det marina brunalgssläktet klynnebändlar Dictyota är spritt över stora delar av världen och har 90 arter som är taxonomiskt accepterade (Guiry 2015). Den enda art som finns i Sverige är klynnebändel Dictyota dichotoma som har en bål som är 5-20 cm hög, tunn och bandformad i ett plan och saknar mittnerv samt är regelbundet gaffelgrenad. Den är fäst med en häftplatta bildad av rhizoider. Banden är ca 0,5 cm breda och smalnar av i skottspetsarna, som slutar med en linsformad toppcell. Anatomiskt består bålen av ett inre skikt med stora färglösa celler (märg) som på var sida har ett yttre, enkel-celligt skikt (bark) med små celler som innehåller många skivformade kromatoforer. I vattnet iriserar plantorna ofta i blågrönt, men när växten torkar får den en olivgrön ton (Lund 1950, Tronholm m.fl. 2008). I Nordeuropa är arten ettårig och kan hittas som små plantor i april, men är bäst utvecklad och fertil under sommar och höst (Lund 1950), medan arten på Kanarieöarna förekommer från vinter till vår (Tronholm m.fl. 2008, 2010). Klynnebändel är skildkönad, med morfologiskt lika gametofyter med anteridier eller oogon i sori strödda över ytan, och som släpper gameter två gånger per måncykel. Sporofyten har ungefär samma utseende, och i de runda sporangierna, som sitter centralt i plantan på båda sidorna av bålen, bildas genom reduktionsdelning fyra tetrasporer som ger upphov till två hon- och två hanplantor (Lund 1950). På Kanarieöarna finns en nyligen beskriven, morfologiskt mycket lik, subtropisk art, D. cymatophila (Tronholm m.fl. 2010), där gensekvensdata visar att den fylogenetiskt inte är en systerart till klynnebändel. Dictyota cymatophila förekommer där från juli till november och släpper gameter ungefär varannan dag.
Utbredning
Länsvis förekomst för klynnebändel Observationer i  Sverige för klynnebändel
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Klynnebändel har en kosmopolitisk utbredning med nordgränsen i Skandinavien. Arten finns i Sverige rapporterad från lokaler i Bohuslän: på Väderöarna (Areschoug 1847 i Athanasiadis 1996), Bonden utanför Gullmarsfjorden (Du Rietz 1918), på Koster, Väderöarna, Hållö, Kristineberg (Kylin 1907, 1947), på Bonden (Wærn 1958). År 1991 påträffades den i södra delen av Väderöarna mellan 14 och 16 m djup (Karlsson m.fl. 1992). Vid dykundersökningar av grunda hårdbottnar runt Väderöarna 2010 uppträdde klynnebändel som en karaktärsart på 4-20 m djup på vågskyddade men strömspolade lokaler (Karlsson, i tryck). I Norge finns fynd angivna från mitten av 1850-talet vid Kristiansund (Ekman 1857 i Athanasiadis 1996), och Foslie (1891 i Athanasiadis 1996) angav att den fanns i stora mängder vid Lindesnes på Norges sydvästspets. Totalt är arten påträffad i 10 sektorer längs norska syd- och västkusten (Rueness m.fl. 2001). Arten är där sällsynt i Skagerrak, med en östgräns vid Sandefjord, strax väster om Oslofjordens mynning och den nordligaste lokalen är på ön Smøla, väster om Trondheim, där den hittades 1950 (Printz 1952). Under senare tid har fynd rapporterats 1995 vid Kristiansund (Athanasiadis 1996), från Florø distrikt i Västnorge 1997 (Lein m.fl. 1999), Hardangerfjorden 2008, och Hordaland 2010 (Norwegian Seaweeds Network 2009-2010). Det första fyndet i Danmark gjordes så sent som 1939 i yttre delen av Limfjorden (Lund 1940). Vissa danska forskare anser att arten eventuellt är introducerad eller har utvidgat sitt utbredningsområde i sen tid (t.ex. Thomsen m.fl. 2007), då den förekommer naturligt i östra och norra Atlanten. Thomsen m.fl. (2007) redovisade resultaten från ett stort danskt övervakningsprogram mellan 1989 och 2003, med över 600 undersökta lokaler. Klynnebändel hamnade på 40:e plats av de 290 hittade makroalgerna vad avser täckningsgrad (0.56%), där de sju vanligaste arterna täckte sammanlagt över 40%. I Kattegatt, täckte den dock mer (2,5%). De angav även att i Limfjorden kan den under varma somrar bli dominerande på sten i grunda, skyddade vikar. På Helgoland insamlades arten första gången 1854 och var, enligt referenser i Bartsch & Kuhlenkamp (2000) vanligt förekommande under 1860-talet i övre delen av sublitoralen på öns västsida och var vanlig i litoralzonen fram till början av 1960-talet. Den sista litoralt växande individen påträffades 1969, men sedan 1989 har man regelbundet funnit exemplar i sublitoralen (Kornmann & Sahling 1994, Bartsch & Kuhlenkamp 2000) och de sistnämnda författarna beskrev att sommaren 1999 fanns en tjock matta sublitoralt i en skyddad bassäng. I Tyskland har arten också setts i Nordfrisiska Vadehavet (Schories m.fl. 2009).
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Nära hotad (NT)
Kriterier
B1c(iv); D2
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Nära hotad (NT)
  • 2000 Ej bedömd (NE)
I nutid är brunalgen Dictyota dichotoma endast påträffad på ett fåtal lokaler i norra Bohusläns yttre skärgård. Arten verkar fluktuera starkt i förekomst mellan åren och vissa år hittas den inte alls. Sällsynt även längs den östra delen av Norges kust. Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 100 (50-300) km². Extrema fluktuationer förekommer i antalet fullvuxna individer. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Nära hotad (NT). De skattade värdena för utbredningsområde ligger under gränsvärdet för Starkt hotad (EN). Detta i kombination med att extrema fluktuationer förekommer gör att arten uppfyller kriterierna för kategorin Nära hotad (NT). Utbredningens storlek är nära gränsvärdena för Sårbar (VU) enligt D-kriteriet. Därför rödlistas arten som Nära hotad (NT). (B1c(iv); D2).
Ekologi
Klynnebändel växer på sten och klippor eller epifytiskt på större alger i sublitoralen upp till nedre delen av litoralen samt i större hällkar. Flera individer förekommer ofta tillsammans, men arten har en oregelbunden förekomst och tycks bara utvecklas vissa år (Printz 1952). Lund (1940) rapporterade att det första fyndet av klynnebändel i Danmark var en tät matta som satt som drygt 20 cm stora epifyter på indrivna små plantor av blåstång Fucus vesiculosus som växte på en sten, och han hade goda skäl att tro att den vuxit i grunt vatten i närheten av fyndplatsen. Därtill hittade han dem även växande på rörgrening Chylocladia verticillata. I det danska övervakningsprogrammet (Thomsen m.fl. 2007) hittades arten bara i Kattegatt ner till 4-6 m djup, och Lund (1950) angav växtplatser från ganska grunt ner till 5-6 m djup och att arten kunde hittas även på levande blåmusslor och strax utanför grönalger av släktet borsttrådar Chaetomorpha.

I Norge undersökte Levring (1937) algvegetation i Bergenområdet sensommaren 1935 och skrev att klynnebändel då var tämligen allmän i området. Han hittade upp till 15 cm höga exemplar, främst i mellersta delen av sublitoralen, men den förekom även i hällkar i tidvattenszonen. Vid återbesök och inventeringar i Hardangerfjorden på Norges västkust kunde Sjøtun m.fl. (2015) visa att arten hade ökat i både förekomst och utbredning från mitten av 1950-talet fram till undersökningarna 2008-2009. Enligt Tronholm m.fl. (2010) är klynnebändel en varmtempererad art som i nordöstra Atlanten överlever vintern som mikroskopiska vilstadier. Sjøtun m.fl. (2015) ansåg att detta skulle kunna vara orsaken till ökningen vid norska kusten och vara ett tecken på ett varmare klimat. Deras senare analyser visade dock att den faktor som de senaste årens ökning var bäst korrelerad med (negativt) var salthaltsstress, beräknat som skillnaden mellan maximal och minimal salthalt under året. I Sydeuropa växer klynnebändel ofta på sten tillsammans med andra arter inom ordningen Dictyotales och med upprätta, förkalkade rödalger (Tronholm m.fl. 2008). Klynnebändel producerar, liksom flera närbesläktade arter, diterpena alkoholer (pachydictyol-A och dictyol-E) som gör den till lågprioriterad föda för främst tropiska fiskar och sjöborrar. Dessa ämnen har dock oftast liten effekt på små kräftdjurs (amfipoder) betning, eller kan t.o.m. öka den (Hay m.fl. 1987). Ämnena verkar inte heller avskräcka predatorer på kräftdjuren som har ätit dessa ämnen, i jämförelse med dem som inte gjort det. Hur mycket av de betesavskräckande ämnena som produceras i svenska miljöer är dock inte belagt.
Landskapstyper
Marin miljö
Marin miljö
Förekommer
Viktig
Biotoper
Hav
Hav
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Autotrof (fotosyntetiserande)
Substrat/Föda
Berg/hårdbotten
Berg/hårdbotten
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
· brunalger
· brunalger
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Phaeophyceae (brunalger), Ordning Dictyotales, Familj Dictyotaceae, Släkte Dictyota (klynnebändlar), Art Dictyota dichotoma (Huds.) J.V.Lamour. - klynnebändel Synonymer Ulva dichotoma Huds., platt gaffeltång

Kategori Nära hotad (NT)
Kriterier B1c(iv); D2
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Nära hotad (NT)
  • 2000 Ej bedömd (NE)

Dokumentation I nutid är brunalgen Dictyota dichotoma endast påträffad på ett fåtal lokaler i norra Bohusläns yttre skärgård. Arten verkar fluktuera starkt i förekomst mellan åren och vissa år hittas den inte alls. Sällsynt även längs den östra delen av Norges kust. Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 100 (50-300) km². Extrema fluktuationer förekommer i antalet fullvuxna individer. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Nära hotad (NT). De skattade värdena för utbredningsområde ligger under gränsvärdet för Starkt hotad (EN). Detta i kombination med att extrema fluktuationer förekommer gör att arten uppfyller kriterierna för kategorin Nära hotad (NT). Utbredningens storlek är nära gränsvärdena för Sårbar (VU) enligt D-kriteriet. Därför rödlistas arten som Nära hotad (NT). (B1c(iv); D2).
Det marina brunalgssläktet klynnebändlar Dictyota är spritt över stora delar av världen och har 90 arter som är taxonomiskt accepterade (Guiry 2015). Den enda art som finns i Sverige är klynnebändel Dictyota dichotoma som har en bål som är 5-20 cm hög, tunn och bandformad i ett plan och saknar mittnerv samt är regelbundet gaffelgrenad. Den är fäst med en häftplatta bildad av rhizoider. Banden är ca 0,5 cm breda och smalnar av i skottspetsarna, som slutar med en linsformad toppcell. Anatomiskt består bålen av ett inre skikt med stora färglösa celler (märg) som på var sida har ett yttre, enkel-celligt skikt (bark) med små celler som innehåller många skivformade kromatoforer. I vattnet iriserar plantorna ofta i blågrönt, men när växten torkar får den en olivgrön ton (Lund 1950, Tronholm m.fl. 2008). I Nordeuropa är arten ettårig och kan hittas som små plantor i april, men är bäst utvecklad och fertil under sommar och höst (Lund 1950), medan arten på Kanarieöarna förekommer från vinter till vår (Tronholm m.fl. 2008, 2010). Klynnebändel är skildkönad, med morfologiskt lika gametofyter med anteridier eller oogon i sori strödda över ytan, och som släpper gameter två gånger per måncykel. Sporofyten har ungefär samma utseende, och i de runda sporangierna, som sitter centralt i plantan på båda sidorna av bålen, bildas genom reduktionsdelning fyra tetrasporer som ger upphov till två hon- och två hanplantor (Lund 1950). På Kanarieöarna finns en nyligen beskriven, morfologiskt mycket lik, subtropisk art, D. cymatophila (Tronholm m.fl. 2010), där gensekvensdata visar att den fylogenetiskt inte är en systerart till klynnebändel. Dictyota cymatophila förekommer där från juli till november och släpper gameter ungefär varannan dag.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för klynnebändel

Länsvis förekomst och status för klynnebändel baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för klynnebändel

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Klynnebändel har en kosmopolitisk utbredning med nordgränsen i Skandinavien. Arten finns i Sverige rapporterad från lokaler i Bohuslän: på Väderöarna (Areschoug 1847 i Athanasiadis 1996), Bonden utanför Gullmarsfjorden (Du Rietz 1918), på Koster, Väderöarna, Hållö, Kristineberg (Kylin 1907, 1947), på Bonden (Wærn 1958). År 1991 påträffades den i södra delen av Väderöarna mellan 14 och 16 m djup (Karlsson m.fl. 1992). Vid dykundersökningar av grunda hårdbottnar runt Väderöarna 2010 uppträdde klynnebändel som en karaktärsart på 4-20 m djup på vågskyddade men strömspolade lokaler (Karlsson, i tryck). I Norge finns fynd angivna från mitten av 1850-talet vid Kristiansund (Ekman 1857 i Athanasiadis 1996), och Foslie (1891 i Athanasiadis 1996) angav att den fanns i stora mängder vid Lindesnes på Norges sydvästspets. Totalt är arten påträffad i 10 sektorer längs norska syd- och västkusten (Rueness m.fl. 2001). Arten är där sällsynt i Skagerrak, med en östgräns vid Sandefjord, strax väster om Oslofjordens mynning och den nordligaste lokalen är på ön Smøla, väster om Trondheim, där den hittades 1950 (Printz 1952). Under senare tid har fynd rapporterats 1995 vid Kristiansund (Athanasiadis 1996), från Florø distrikt i Västnorge 1997 (Lein m.fl. 1999), Hardangerfjorden 2008, och Hordaland 2010 (Norwegian Seaweeds Network 2009-2010). Det första fyndet i Danmark gjordes så sent som 1939 i yttre delen av Limfjorden (Lund 1940). Vissa danska forskare anser att arten eventuellt är introducerad eller har utvidgat sitt utbredningsområde i sen tid (t.ex. Thomsen m.fl. 2007), då den förekommer naturligt i östra och norra Atlanten. Thomsen m.fl. (2007) redovisade resultaten från ett stort danskt övervakningsprogram mellan 1989 och 2003, med över 600 undersökta lokaler. Klynnebändel hamnade på 40:e plats av de 290 hittade makroalgerna vad avser täckningsgrad (0.56%), där de sju vanligaste arterna täckte sammanlagt över 40%. I Kattegatt, täckte den dock mer (2,5%). De angav även att i Limfjorden kan den under varma somrar bli dominerande på sten i grunda, skyddade vikar. På Helgoland insamlades arten första gången 1854 och var, enligt referenser i Bartsch & Kuhlenkamp (2000) vanligt förekommande under 1860-talet i övre delen av sublitoralen på öns västsida och var vanlig i litoralzonen fram till början av 1960-talet. Den sista litoralt växande individen påträffades 1969, men sedan 1989 har man regelbundet funnit exemplar i sublitoralen (Kornmann & Sahling 1994, Bartsch & Kuhlenkamp 2000) och de sistnämnda författarna beskrev att sommaren 1999 fanns en tjock matta sublitoralt i en skyddad bassäng. I Tyskland har arten också setts i Nordfrisiska Vadehavet (Schories m.fl. 2009).
  • Rike
    Chromista - kromister 
  • Underrike
    Harosa  
  • Infrarike
    Halvaria  
  • Överstam
    Heterokonta  
  • Stam
    Ochrophyta - ockraalger 
  • Klass
    Phaeophyceae - brunalger 
  • Ordning
    Dictyotales  
  • Familj
    Dictyotaceae  
  • Släkte
    Dictyota - klynnebändlar 
  • Art
    Dictyota dichotoma(Huds.) J.V.Lamour. - klynnebändel
    Synonymer
    Ulva dichotoma Huds.
    platt gaffeltång

Klynnebändel växer på sten och klippor eller epifytiskt på större alger i sublitoralen upp till nedre delen av litoralen samt i större hällkar. Flera individer förekommer ofta tillsammans, men arten har en oregelbunden förekomst och tycks bara utvecklas vissa år (Printz 1952). Lund (1940) rapporterade att det första fyndet av klynnebändel i Danmark var en tät matta som satt som drygt 20 cm stora epifyter på indrivna små plantor av blåstång Fucus vesiculosus som växte på en sten, och han hade goda skäl att tro att den vuxit i grunt vatten i närheten av fyndplatsen. Därtill hittade han dem även växande på rörgrening Chylocladia verticillata. I det danska övervakningsprogrammet (Thomsen m.fl. 2007) hittades arten bara i Kattegatt ner till 4-6 m djup, och Lund (1950) angav växtplatser från ganska grunt ner till 5-6 m djup och att arten kunde hittas även på levande blåmusslor och strax utanför grönalger av släktet borsttrådar Chaetomorpha.

I Norge undersökte Levring (1937) algvegetation i Bergenområdet sensommaren 1935 och skrev att klynnebändel då var tämligen allmän i området. Han hittade upp till 15 cm höga exemplar, främst i mellersta delen av sublitoralen, men den förekom även i hällkar i tidvattenszonen. Vid återbesök och inventeringar i Hardangerfjorden på Norges västkust kunde Sjøtun m.fl. (2015) visa att arten hade ökat i både förekomst och utbredning från mitten av 1950-talet fram till undersökningarna 2008-2009. Enligt Tronholm m.fl. (2010) är klynnebändel en varmtempererad art som i nordöstra Atlanten överlever vintern som mikroskopiska vilstadier. Sjøtun m.fl. (2015) ansåg att detta skulle kunna vara orsaken till ökningen vid norska kusten och vara ett tecken på ett varmare klimat. Deras senare analyser visade dock att den faktor som de senaste årens ökning var bäst korrelerad med (negativt) var salthaltsstress, beräknat som skillnaden mellan maximal och minimal salthalt under året. I Sydeuropa växer klynnebändel ofta på sten tillsammans med andra arter inom ordningen Dictyotales och med upprätta, förkalkade rödalger (Tronholm m.fl. 2008). Klynnebändel producerar, liksom flera närbesläktade arter, diterpena alkoholer (pachydictyol-A och dictyol-E) som gör den till lågprioriterad föda för främst tropiska fiskar och sjöborrar. Dessa ämnen har dock oftast liten effekt på små kräftdjurs (amfipoder) betning, eller kan t.o.m. öka den (Hay m.fl. 1987). Ämnena verkar inte heller avskräcka predatorer på kräftdjuren som har ätit dessa ämnen, i jämförelse med dem som inte gjort det. Hur mycket av de betesavskräckande ämnena som produceras i svenska miljöer är dock inte belagt.

Ekologisk grupp: Autotrof (fotosyntetiserande)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Marin miljö

Biotoper som är viktiga för arten: Hav

Substrat/Föda:
Berg/hårdbotten (Viktig)
Växtdelar, ej ved (Har betydelse)
· brunalger - Phaeophyceae (Viktig)
Klimatförändringar och sänkning av havsvattnets pH torde inte utgöra något större hot, om inte salthalten förändras - vid undersökningar längs en pH-gradient från ett vulkaniskt utsläpp vid ön Ischia i sydvästra Italien (Porzio m.fl. 2011) var D. dichotoma den vanligaste arten med högst täckningsgrad (44%) och med full fertilitet på lokalen med lägst pH (6,57). Artens täckningsgrad var mycket lägre (6,1%) vid pH 8,14, och låg där bara på femte plats, och fanns inte bland de fem vanligaste makroalgerna vid pH 7,83. Klynnebändel är därmed betydligt mindre känslig för höga koldioxidhalter än kalkinkrusterade alger. Det är också en sydlig art som snarare bör gynnas av temperaturökningar. I en undersökning gjord längs en närsaltsgradient vid medelhavskusten i nordvästra Spanien från ett utsläpp av hushållsavfalls-vatten visade Arévalo m.fl. (2007) att klynnebändel saknades på klipporna i den övre sublitorala zonen på två lokaler närmast utsläppet (2-8 m), men fanns i mindre och något ökande mängder på de tre lokalerna 84-1350 m därifrån. Detta skulle kunna tyda på att den inte trivs i för näringsrika vatten. Påverkan av ljus på fotosyntes och tillväxt har mätts dels på Gran Canaria (Häder m.fl. 2001), dels på Helgoland (Kuhlenkamp m.fl. 2001). På Helgoland ville man undersöka om ljuset kunde ha bidragit till att arten där försvunnit från tidvattenszonen. Där exponerades groddar från tetrasporer i skålar utomhus för olika mängder och typer av UV-ljus. UV-strålning hade en stark negativ effekt på tillväxten, från vilken de inte återhämtade sig, men inte på algens morfologi, och skulle kunna orsaka att plantorna föredrog att växa djupare där instrålningen av UV-B var mindre, särskilt under sommaren. På Gran Canaria mätte man den fotosyntetiska effektiviteten (mängd fixerad koldioxid per mängd ljus) hos alger som exponerats för PAR med och utan UV-ljus och undersökte om det fanns någon inhibering av fotosyntesen. De fann en lägre effektivitet redan efter 15 minuters exponering, som algerna dock kunde återhämta sig ifrån efter några timmar i skugga, men att plantorna bara delvis återhämtade sig om de hade exponerats i 30 minuter, och att denna minskning även fanns hos plantor nere i vattnet som var utsatta för stark sol.

Påverkan
  • Ökad näringsbelastning (Viss negativ effekt)
  • Vattengrumling (Viss negativ effekt)
Det är svårt att direkt påverka storskaliga faktorer som klimatförändringar, eutrofiering och ljusinstrålning. Men för att få en bättre bild av den svenska utbredningen bör dykinventeringar inriktade på klynnebändel göras i flera av de områden där den påträffats längre tillbaka i tiden, dock med beaktande av att yttre faktorer kan ha förändrats drastiskt och att arten kan variera kraftigt i förekomst. Fynden i Norge under senare tid kan dock indikera att liknande förändringar även kan ha skett på svenska västkusten.

Areschough, J.E. 1847. Phycearum, quae in maribus Scandinaviae crescunt, enumeratio. Sectio prior Fucaceas continens. Nova Acta Regiae Societatis Scientiarum Upsaliensis 13: 222-382.

Arévalo, R., Pinedo, S. & Ballesteros, E. 2007. Changes in the composition and structure of Mediterranean rocky-shore communities following a gradient of nutrient enrichment: Descriptive study and test of proposed methods to assess water quality regarding macroalgae. Marine Pollution Bulletin 55: 104-113.

Athanasiadis, A. 1996. Taxonomisk litteratur och biogeografi av skandinaviska rödalger och brunalger. Algologia, Göteborg. 280 s.

Bartsch, I. & Kuhlenkamp, R. 2000. The marine macroalgae of Helgoland (North Sea): an annotated list of records between 1845 and 1999. Helgoland Marine Research 54: 160-189.

Du Rietz, G.E. 1918. Dictyota dichotoma (Huds.) Lamour. från skäret Bonden utanför Gullmarsfjordens mynning i Bohuslän. Svensk Botanisk Tidskrift 12: 847.

Ekman, F.L. 1857. Bidrag till kännedomen af Skandinaviens hafsalger. Akademisk afhandling. Vidtberömda Filosofiska Fakulteten, Uppsala universitet: 1-16.

Foslie, H. 1891. Contribution to the knowledge of the marine algae of Norway. II. Species from different tracts. Tromsø Museums Aarskrifter 14: 36-58.

Guiry, M.D. 2015. Dictyota J.V. Lamouroux, 1809, nom. et typ. cons. I: Guiry, M.D. & Guiry, G.M., AlgaeBase. World-wide electronic publication. National University of Ireland, Galway. [http://www.algaebase.org] [uttag 2015-11-25]

Hay, M., Duffy, J.E. & Pfister, C.A. 1987. Chemical defense against different marine herbivores: Are amphipods insect equivalents? Ecology 68: 1567-1580.

Häder, D.-P., Porst, M. & Lebert, M. 2001. Photosynthetic performance of the Atlantic brown macroalgae, Cystoseira abies-marina, Dictyota dichotoma and Sargassum vulgare, measured in Gran Canaria on site. Environmental and Experimental Botany 45: 21-32.

Karlsson, J., Kuylenstierna, M. & Åberg, P. 1992. Contribution to the seaweed flora of Sweden: New or otherwise interesting records from the west coast. Acta Phytogeographica Suecica 78: 49-63.

Karlsson, J. (i tryck). Inventering (Dykundersökningarna) av grunda hårdbottnar runt Väderöarna 2010. Länsstyrelsen i Västra Götalands län.

Kornmann, P. & Sahling, P.-H. 1994. Meeresalgen von Helgoland: Zweite Ergänzung. Helgoländer Meeresuntersuchungen 48: 365-406.

Kuhlenkamp, R., Franklin, L.A. & Lüning, K. 2001. Effect of solar ultraviolet radiation on growth in the marine macroalga Dictyota dichotoma (Phaeophyceae) at Helgoland and its ecological consequences. Helgoland Marine Research 55: 77-86.

Kylin, H. 1907. Studien über die Algenflora der schwedischen Westküste. Avhandling. K.W. Appelbergs Buchdruckerei, Uppsala. 288 s + 7 planscher.

Kylin, H. 1947. Die Phaeophyceen der schwedischen Westküste. Lunds Universitets Årsskrift. Andra avdelningen, Medicin samt matematiska och naturvetenskapliga ämnen 43(4): 1-99 + 18 planscher.

Lein, T.E., Bruntse, G., Gunnarsson, K. & Nielsen, R. 1999. New records of benthic marine algae for Norway, with notes on some rare species from the Florø district, western Norway. Sarsia 84: 39-53.

Levring, T. 1937. Zur Kenntnis der Algenflora der Norwegischen Westküste. Lunds Universitets Årsskrift. Andra avdelningen, Medicin samt matematiska och naturvetenskapliga ämnen 33(8): 1-147 + 4 planscher.

Lund, S. 1940. Om Dictyota dichotoma (Huds.) Lamour. og nye arter for floraen i Nissum Bredning. Botanisk Tidsskrift 45(2): 180-194.

Lund, S. 1950. The marine algae of Denmark. Contributions to their natural history .Vol II. Phaeophyceae IV. Sphacelariaceae, Cutleriaceae, Dictyotaceae. Det Kongelige Danske Videnskabernes Selskab, Biologiske Skrifter 6(2): 1-80.

Länsstyrelsen i Västra Götalands län. 2011. Skötselplan för naturreservatet Väderöarna i Tanums kommun. Bilaga 3 till beslut om naturreservatet Väderöarna. Diarienummer 511-1241-2009, s. 10.

Norwegian Seaweeds Network 2009-2010. Dictyota dichotoma. www.Seaweeds.uib.no [http://www.Seaweeds.uib.no] [uttag 2015-11-25]

Porzio, L., Buia, M.C. & Hall-Spencer, J.M. 2011. Effects of ocean acidification on macroalgal communities. Journal of Experimental Marine Biology and Ecology 400: 278-287.

Printz, H. 1952. On some rare or recently immigrated marine algae on the Norwegian coast. Nytt Magasin for Botanikk 1: 135-151.

Rueness, J., Brattegard, T., Lein, T.E., Küfner, R., Pedersen, A. & Sørli, A.C. 2001. Class Phaeophyceae (Division Chromophyta). I: Brattegard, T. & Holthe, T. (red.), Distribution of marine, benthic macro-organisms in Norway. A tabulated catalogue. Revised edition. Research Report 2001-3. Directorate for Nature Management, Trondheim.

Schories, D., Selig, U. & Schubert, H. 2009. Species and synonym list of the German marine macroalgae based on historical and recent records. Rostocker Meeresbiologische Beiträge 21: 7-135.

Sjøtun, K., Husa, V., Asplin, L. & Sandvik, A.D. 2015. Climatic and environmental factors influencing occurrence and distribution of macroalgae - a fjord gradient revisited. Marine Ecology Progress Series 532: 73-88.

Thomsen, M.S., Wernberg, T., Stær, P., Krause-Jensen, D., Risgaard-Petersen, N. & Silliman, B.R. 2007. Alien macroalgae in Denmark - a broad-scale national perspective. Marine Biology Research 3: 61-72.

Tronholm, A., Sansón, M., Afonso-Carrillo, J. & De Clerck, O. 2008. Distinctive morphological features, life-cycle phases and seasonal variations in subtropical populations of Dictyota dichotoma (Dictyotales, Phaeophyceae). Botanica Marina 51: 132-144.

Tronholm, A., Sansón, M., Afonso-Carillo, J., Verbruggen, H. & De Clerck, O. 2010. Niche partitioning and the coexistence of two cryptic Dictyota (Dictyotales, Phaeophyceae) species from the Canary Islands. Journal of Phycology 46: 1075-1087.

Wærn, M. 1958. Phycological investigations of the Swedish west coast. I. Introduction and study of the Gåsö shellbottom. Svensk Botanisk Tidskrift 52: 319-342.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Lena Carlsson 2005, omfattande rev. Inger Wallentinus 2016. © ArtDatabanken, SLU 2016

Namn och släktskap
  • Rike
    Chromista - kromister 
  • Underrike
    Harosa  
  • Infrarike
    Halvaria  
  • Överstam
    Heterokonta  
  • Stam
    Ochrophyta - ockraalger 
  • Klass
    Phaeophyceae - brunalger 
  • Ordning
    Dictyotales  
  • Familj
    Dictyotaceae  
  • Släkte
    Dictyota - klynnebändlar 
  • Art
    Dictyota dichotoma, (Huds.) J.V.Lamour. - klynnebändel
    Synonymer
    Ulva dichotoma Huds.
    platt gaffeltång
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Lena Carlsson 2005, omfattande rev. Inger Wallentinus 2016. © ArtDatabanken, SLU 2016