Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  kolja

Organismgrupp Fiskar Melanogrammus aeglefinus
Kolja Fiskar

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Kolja är en storväxt torskfisk med överbett, minimal skäggtöm och en stor mörk fläck ovanför vardera bröstfenan De uppsvällda, elfenbenslika delarna av dess nyckelben användes förr av islänningarna att snida schackpjäser av.

Totallängd 112 cm; vanligen 50 cm i bestånd som inte utsätts för högt fisketryck. Kroppen är måttligt bred (knappt dubbelt så hög som bred); slank och långsträckt som ung, något robustare med tilltagande ålder och storlek. Den är högst vid första ryggfenan, därefter jämnt avsmalnande mot stjärtspolen. Rygglinjen är svagt konvex från stjärtspolen fram över huvudet till nosen. Munnen är liten, nedåtriktad och når inte bakåt till ögat. Ögonen är något större än hos torsk; hos små individer är ögondiametern något mindre än noslängden, men med ökande kroppsstorlek blir de relativt sett mindre. Skäggtömmen på hakan är kort och lätt att förbise. Stjärtspolen är slank och stjärtfenan svagt inskuren. Första ryggfenan är lång och spetsig, andra och tredje ryggfenan är kortare med raka kanter och markerade hörn. De två analfenorna är snarlika de två bakre ryggfenorna till formen, den främre med svagt konvex kant och rundade hörn. Bukfenornas andra stråle är förlängd. Fjällen är små, tunna och knappt skönjbara. Sidolinjen är fullständig och högt belägen på främre delen av kroppen.
Ryggen är mörk, sidorna gråsilvriga med en stor mörk fläck ovanför vardera bröstfenan. Sidolinjen är mörk och buken vit. Ryggens mörkt gråsvarta ton har en dragning åt grönt, brunt eller blått, och sidorna skiftar ibland i guld eller brons. Bröstfenorna är i det närmaste ofärgade. Övriga fenor har samma mörka färg som ryggen samt vita eller ljusa kanter som är tydligast på buk- och analfenorna hos yngre exemplar.
Fenstrålar och fjäll: D1 15-16, D2 19-21, D3 19-23, A1 23-24, A2 22-23, P 20-21, V 6. Fjällen är mycket små och svåra att räkna.
Utbredning
Länsvis förekomst för kolja Observationer i  Sverige för kolja
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Kolja förekommer allmänt i Skagerrak och Kattegatt och sällsynt i norra delarna av Öresund. I nordöstra Atlanten finns arten från Frankrike norrut till Island, Spetsbergen och Barents hav samt vid Grönlands östkust.
Koljan var tidigare en viktig kommersiell art i Sverige men fångsterna har minskat dramatiskt. Sedan 1920-talet har landningarna minskat med över 95 %, samtidigt som fångsterna under de senaste 15 åren har legat relativt stabilt på en låg nivå. Det svenska beståndet kraschade redan på 1970-talet. Mycket tyder på att beståndet av kolja, precis som torsken har varit uppdelad på många lokala lekpopulationer längs västkusten. Kunskapen om de historiska lekplatserna är dålig och man känner endast till någon enstaka plats där lek fortfarande förekommer. Den kraftiga minskningen i landningar och provfisken pekar på att många lokala bestånd har slagits ut. Det är i dagsläget omöjligt att beräkna hur lång tid det tar innan utslagna lokala lekbestånd kan återetablera sig.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Sårbar (VU)
Kriterier
D2
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Starkt hotad (EN)
  • 2005 Nära hotad (NT°)
  • 2000 Livskraftig (LC)
Kolja förekommer längs Nordatlantens kuster från USA till Newfoundland samt från Portugal till Island, Svalbard och Novaja Semlja. Bestånden har varit föremål för ett omfattande fiske sedan 1800-talet, och under 1900-talet har det skett stora svängningar i beståndsstorlek. De kommersiella landningarna i Nordsjön och Skagerrak minskade kraftigt under 1930-talet, varefter de ökade efter andra världskriget följt av minkning under 1950-talet och därpå ökning under perioden 1960-1980 varefter bestånden kollapsat. Arten har tidigare haft reproducerande bestånd längs den svenska västkusten från Bohuslän till Öresund. Flertalet av dessa är utslagna sedan senare delen av 1900-talet och i dagsläget förekommer lek endast i Gullmaren (mycket litet och svagt bestånd) och i Öresund (litet och stabilt bestånd, till stor del tack vare det trålningsförbud som rått i området sedan 1932). Merparten av den kolja som fångas på svenskt vatten har sina lekplatser i djupare delar av Nordsjön och i västra delen av Norska rännan. Mängden kolja i Kattegatt under 2010-talet bedöms vara <1% av vad det var i början av 1900-talet. Arten fångas i starkt varierande antal i yrkesfisket. Enligt ICES är bestånden i Nordsjön och Skagerrak stabila, medan landningarna i Kattegatt och sydvästligaste Östersjön fortsatt minskar. Arten har relativt kort generationstid (9 år), och merparten av minskningen skedde längre tillbaka än under bedömningsperioden på tre generationer. Arten är globalt rödlistad (1996) som VU A1d+2d; bedömningen är dock gammal och måste uppdateras. Antalet lokalområden i landet skattas till 2. Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 4200 (3000-5000) km² och förekomstarean (AOO) till 20 (10-30) km². Uppskattat 10 km2 i vardera Gullmaren och Öresund. Det föreligger indikation på eller misstanke om populationsminskning. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Sårbar (VU). Utbredningen är så kraftigt begränsad att gränsvärdet för Sårbar (VU) uppfylls enligt D-kriteriet. (D2). Global rödlistningskategori: VU A1d+2d (1994).
Ekologi
Kolja är en marin stimfisk som uppehåller sig kustnära i det fria vattnet ned till 300 meters djup (vanligen inom intervallet 10-200 m) men regelbundet uppsöker bottnen för att söka föda. Kolja är en rovfisk som är specialiserad på bottenlevande ryggradslösa djur såsom kräftdjur, maskar, blötdjur och tagghudingar, men den äter också fiskar och fiskägg. Födan mals med en stor muskelmage.
Arten leker under perioden januari-juni (vanligen mars-april), och den vandrar till djupbassänger med hög salthalt för att leka. Ägg och larver är pelagiska. En större hona kan lägga upp till tre miljoner ägg, som kläcks efter 8-20 dygn beroende på temperaturen. Äggen läggs i flera omgångar under en period av några veckor. Kolja växer normalt snabbt; 10 cm om året upp till fem års ålder, därefter något långsammare. Tillväxten kan dock variera kraftigt beroende på naturliga växlingar i beståndets storlek, och stora årsklasser växer långsammare beroende på hög inomartskonkurrens. Könsmognad nås vid en ålder av 2-5 år, och livslängden kan uppgå till 20 år.
Landskapstyper
Marin miljö
Marin miljö
Förekommer
Viktig
Biotoper
Hav
Hav
Vattenmassa
Vattenmassa
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Djurätare (karnivor)
Substrat/Föda
Vatten
Vatten
Levande djur
Levande djur
· blötdjur
· blötdjur
· havsborstmaskar
· havsborstmaskar
· kräftdjur
· kräftdjur
· strålfeniga fiskar
· strålfeniga fiskar
· tagghudingar
· tagghudingar
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Actinopterygii (strålfeniga fiskar), Ordning Gadiformes (torskartade fiskar), Familj Gadidae (torskfiskar), Släkte Melanogrammus, Art Melanogrammus aeglefinus (Linnaeus, 1758) - kolja Synonymer Gadus aeglefinus Linnaeus, 1758

Kategori Sårbar (VU)
Kriterier D2
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Starkt hotad (EN)
  • 2005 Nära hotad (NT°)
  • 2000 Livskraftig (LC)

Dokumentation Kolja förekommer längs Nordatlantens kuster från USA till Newfoundland samt från Portugal till Island, Svalbard och Novaja Semlja. Bestånden har varit föremål för ett omfattande fiske sedan 1800-talet, och under 1900-talet har det skett stora svängningar i beståndsstorlek. De kommersiella landningarna i Nordsjön och Skagerrak minskade kraftigt under 1930-talet, varefter de ökade efter andra världskriget följt av minkning under 1950-talet och därpå ökning under perioden 1960-1980 varefter bestånden kollapsat. Arten har tidigare haft reproducerande bestånd längs den svenska västkusten från Bohuslän till Öresund. Flertalet av dessa är utslagna sedan senare delen av 1900-talet och i dagsläget förekommer lek endast i Gullmaren (mycket litet och svagt bestånd) och i Öresund (litet och stabilt bestånd, till stor del tack vare det trålningsförbud som rått i området sedan 1932). Merparten av den kolja som fångas på svenskt vatten har sina lekplatser i djupare delar av Nordsjön och i västra delen av Norska rännan. Mängden kolja i Kattegatt under 2010-talet bedöms vara <1% av vad det var i början av 1900-talet. Arten fångas i starkt varierande antal i yrkesfisket. Enligt ICES är bestånden i Nordsjön och Skagerrak stabila, medan landningarna i Kattegatt och sydvästligaste Östersjön fortsatt minskar. Arten har relativt kort generationstid (9 år), och merparten av minskningen skedde längre tillbaka än under bedömningsperioden på tre generationer. Arten är globalt rödlistad (1996) som VU A1d+2d; bedömningen är dock gammal och måste uppdateras. Antalet lokalområden i landet skattas till 2. Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 4200 (3000-5000) km² och förekomstarean (AOO) till 20 (10-30) km². Uppskattat 10 km2 i vardera Gullmaren och Öresund. Det föreligger indikation på eller misstanke om populationsminskning. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Sårbar (VU). Utbredningen är så kraftigt begränsad att gränsvärdet för Sårbar (VU) uppfylls enligt D-kriteriet. (D2). Global rödlistningskategori: VU A1d+2d (1994).
Global rödlistning VU A1d+2d (1996)
Kolja är en storväxt torskfisk med överbett, minimal skäggtöm och en stor mörk fläck ovanför vardera bröstfenan De uppsvällda, elfenbenslika delarna av dess nyckelben användes förr av islänningarna att snida schackpjäser av.

Totallängd 112 cm; vanligen 50 cm i bestånd som inte utsätts för högt fisketryck. Kroppen är måttligt bred (knappt dubbelt så hög som bred); slank och långsträckt som ung, något robustare med tilltagande ålder och storlek. Den är högst vid första ryggfenan, därefter jämnt avsmalnande mot stjärtspolen. Rygglinjen är svagt konvex från stjärtspolen fram över huvudet till nosen. Munnen är liten, nedåtriktad och når inte bakåt till ögat. Ögonen är något större än hos torsk; hos små individer är ögondiametern något mindre än noslängden, men med ökande kroppsstorlek blir de relativt sett mindre. Skäggtömmen på hakan är kort och lätt att förbise. Stjärtspolen är slank och stjärtfenan svagt inskuren. Första ryggfenan är lång och spetsig, andra och tredje ryggfenan är kortare med raka kanter och markerade hörn. De två analfenorna är snarlika de två bakre ryggfenorna till formen, den främre med svagt konvex kant och rundade hörn. Bukfenornas andra stråle är förlängd. Fjällen är små, tunna och knappt skönjbara. Sidolinjen är fullständig och högt belägen på främre delen av kroppen.
Ryggen är mörk, sidorna gråsilvriga med en stor mörk fläck ovanför vardera bröstfenan. Sidolinjen är mörk och buken vit. Ryggens mörkt gråsvarta ton har en dragning åt grönt, brunt eller blått, och sidorna skiftar ibland i guld eller brons. Bröstfenorna är i det närmaste ofärgade. Övriga fenor har samma mörka färg som ryggen samt vita eller ljusa kanter som är tydligast på buk- och analfenorna hos yngre exemplar.
Fenstrålar och fjäll: D1 15-16, D2 19-21, D3 19-23, A1 23-24, A2 22-23, P 20-21, V 6. Fjällen är mycket små och svåra att räkna.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för kolja

Länsvis förekomst och status för kolja baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för kolja

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Kolja förekommer allmänt i Skagerrak och Kattegatt och sällsynt i norra delarna av Öresund. I nordöstra Atlanten finns arten från Frankrike norrut till Island, Spetsbergen och Barents hav samt vid Grönlands östkust.
Koljan var tidigare en viktig kommersiell art i Sverige men fångsterna har minskat dramatiskt. Sedan 1920-talet har landningarna minskat med över 95 %, samtidigt som fångsterna under de senaste 15 åren har legat relativt stabilt på en låg nivå. Det svenska beståndet kraschade redan på 1970-talet. Mycket tyder på att beståndet av kolja, precis som torsken har varit uppdelad på många lokala lekpopulationer längs västkusten. Kunskapen om de historiska lekplatserna är dålig och man känner endast till någon enstaka plats där lek fortfarande förekommer. Den kraftiga minskningen i landningar och provfisken pekar på att många lokala bestånd har slagits ut. Det är i dagsläget omöjligt att beräkna hur lång tid det tar innan utslagna lokala lekbestånd kan återetablera sig.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Klass
    Actinopterygii - strålfeniga fiskar 
  • Underklass
    Neopterygii - neopterygier 
  • Avdelning
    Teleostei - egentliga benfiskar 
  • Underavdelning
    Euteleostei  
  • Infraavdelning
    Neoteleostei  
  • Överordning
    Paracanthopterygii  
  • Ordning
    Gadiformes - torskartade fiskar 
  • Familj
    Gadidae - torskfiskar 
  • Släkte
    Melanogrammus  
  • Art
    Melanogrammus aeglefinus(Linnaeus, 1758) - kolja
    Synonymer
    Gadus aeglefinus Linnaeus, 1758

Kolja är en marin stimfisk som uppehåller sig kustnära i det fria vattnet ned till 300 meters djup (vanligen inom intervallet 10-200 m) men regelbundet uppsöker bottnen för att söka föda. Kolja är en rovfisk som är specialiserad på bottenlevande ryggradslösa djur såsom kräftdjur, maskar, blötdjur och tagghudingar, men den äter också fiskar och fiskägg. Födan mals med en stor muskelmage.
Arten leker under perioden januari-juni (vanligen mars-april), och den vandrar till djupbassänger med hög salthalt för att leka. Ägg och larver är pelagiska. En större hona kan lägga upp till tre miljoner ägg, som kläcks efter 8-20 dygn beroende på temperaturen. Äggen läggs i flera omgångar under en period av några veckor. Kolja växer normalt snabbt; 10 cm om året upp till fem års ålder, därefter något långsammare. Tillväxten kan dock variera kraftigt beroende på naturliga växlingar i beståndets storlek, och stora årsklasser växer långsammare beroende på hög inomartskonkurrens. Könsmognad nås vid en ålder av 2-5 år, och livslängden kan uppgå till 20 år.

Ekologisk grupp: Djurätare (karnivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Marin miljö

Biotoper som är viktiga för arten: Hav, Vattenmassa

Substrat/Föda:
Vatten (Viktig)
Levande djur (Viktig)
· blötdjur - Mollusca (Viktig)
· havsborstmaskar - Polychaeta (Viktig)
· kräftdjur - Crustacea (Viktig)
· strålfeniga fiskar - Actinopterygii (Har betydelse)
· tagghudingar - Echinodermata (Viktig)
Högt fisketryck är det största hotet mot koljan. Koljan fångas i samma typer av redskap som torsk och plattfisk. Den fångas därför som bifångst även när ett riktat fiske på kolja inte förekommer. Förvaltningen av fisket är inte anpassad efter koljans ekologi i tillräckligt hög grad. I första hand gäller det att man inte tar hänsyn till att beståndet är uppdelat i lokala populationer.

Påverkan
  • Fiske (Stor negativ effekt)
En förutsättning för att arten skall återhämta sig är att ICES (Internationella Havsforskningsrådet) råd om kvoter följs. Utflyttningen av trålgränsen har förbättrat situationen för kustnära lokala populationer, men ett intensivt garnfiske kan även det slå ut mindre lokala populationer. En nationell förvaltning av koljan som tar hänsyn till artens ekologi och säkerställer att lokala populationer inte slås ut är nödvändig för att långsiktigt förvalta arten i svenska vatten. Heltäckande information om koljans lekplatser och migrationsmönster saknas vilket försvårar detta arbete.
Namngivning: Melanogrammus aeglefinus (Linnaeus, 1758). Originalbeskrivning: Gadus Aeglefinus. Systema Naturae, 10:e upplagan, 1: 251.
Etymologi: aeglefinus = latinisering av artens franska namn, églefin eller aiglefin.
Uttal: [Melanográmmus eglefínus]
Namn på andra språk. Norska: Hyse, danska: Kuller, finska: Kolja, engelska: Haddock.

ICES. www.ices.dk. Stock assessment report.

Muus, B.J., Nielsen, J.G. & Svedberg, U. 1999. Havsfisk. Prisma. Stockholm. Statistiska meddelanden. Saltsjöfiskets fångster. SCB, Programmet för fiske. Statistiska centralbyrån, Stockholm.

Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Strålfeniga fiskar. Actinopterygii. 2012. ArtDatabanken, SLU, Uppsala.

Svedäng, H., Hagberg, J., Börjesson, P., Svensson, A. & Vitale, F. 2004. Demersal fish on the Swedish west coast. Four studies on stock status, development and spawning areas at the Swedish west coast. Finfo 2004: 6.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Sven O. Kullander & Bo Delling 2012 (Känneteken, Levnadssätt, Utbredning, bearbetad av Tomas Carlberg och Ragnar Hall, ArtDatabanken). Jacob Hagberg 2005 (naturvårdsinformation).

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Klass
    Actinopterygii - strålfeniga fiskar 
  • Underklass
    Neopterygii - neopterygier 
  • Avdelning
    Teleostei - egentliga benfiskar 
  • Underavdelning
    Euteleostei  
  • Infraavdelning
    Neoteleostei  
  • Överordning
    Paracanthopterygii  
  • Ordning
    Gadiformes - torskartade fiskar 
  • Familj
    Gadidae - torskfiskar 
  • Släkte
    Melanogrammus  
  • Art
    Melanogrammus aeglefinus, (Linnaeus, 1758) - kolja
    Synonymer
    Gadus aeglefinus Linnaeus, 1758
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Sven O. Kullander & Bo Delling 2012 (Känneteken, Levnadssätt, Utbredning, bearbetad av Tomas Carlberg och Ragnar Hall, ArtDatabanken). Jacob Hagberg 2005 (naturvårdsinformation).