Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  kulrandslick

Organismgrupp Alger, Brunalger Feldmannia globifera
Kulrandslick Alger, Brunalger

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Den marina brunalgen kulrandslick bildar mellanbruna till mörkbruna tofsar som vanligen är 0,5-2 cm men som kan bli 5 (-10) cm höga, och ofta är fästa med rhizoider (Rueness 1977, Womersley 1987). Grenarna har en tydlig tillväxtzon av korta celler i nedre delen av plantan, och grenarna är vanligen oregelbundet alternerande men är ibland ensidigt förgrenade. Grenarna har en tjocklek på (24-) 30-50 (-60) µm, men smalnar av i övre delen till ett pseudohår. De svenska exemplaren har dock något tunnare grenar (Knoepffler-Péguy 1970). Cellerna är (1,5-) 2-2,5 (-4) gånger så långa som breda, och har skivformade till korta bandformade kromatoforer med en pyrenoid samt centralt ansamlade fysoder. De plurilokulära sporangierna, som vanligen har ett skaft av 1 (-3) cell(er), är runda till äggformade med en rund spets och är 60-90 (-100) µm långa och 50-80 µm i diameter, och sitter vanligen ett och ett, ibland dock med en motsatt vegetativ gren. Enligt Knoepffler-Péguy (1970) har Mats Wærn personligen meddelat att han i Sverige även hittat exemplar som har betydligt mer långsträckta plurilokulära sporangier, ungefär som den avbildning som finns återgiven i Rosenvinge & Lunds beskrivning (1941) under namnet Ectocarpus paradoxus, men som senare (Nielsen 2005) ansetts vara Feldmannia kjellmanii (jämför Kylin 1947). De mycket sällsynta unilokulära sporangierna hos kulrandslick är äggformade med en diameter på 35-60 µm.

För flera av arterna inom släktet Feldmannia (Hamel 1939), som tidigare fördes till Ectocarpus, råder en viss förvirring angående synonymerna. Kulrandslick kan förväxlas med flera andra Feldmannia-arter (Hamel 1931). Mest närliggande tycks den sydliga arten F. paradoxa vara (Hamel 1931, som Ectocarpus paradoxus; Cardinal 1964, Rueness 1977, Womersley 1987), som dock är slemmig och har fler förgreningar, vilka ofta är motsatta, medan kulrandslick inte är slemmig, utan mer känns som ull. Enligt Hamel (1931) har F. paradoxa lite smalare grenar ((25-) 30-35 (-45) µm i diameter) och cellerna blir hos den 2-5 gånger så långa som breda. Även den arten har små skivlika kromatoforer. De plurilokulära sporangierna hos F. paradoxa är betydligt längre än breda, med en bredd av (40-) 50-55 (-60) och en längd av (60-) 90-100 (-110) µm). Även andra Feldmannia-arter, som har en enda tillväxtzon, kan förväxlas med kulrandslick.
Utbredning
Länsvis förekomst för kulrandslick Observationer i  Sverige för kulrandslick
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Kulrandslick hittades för första, och hittills enda gången, i Sverige i juli 1954 (Wærn 1958) vid skrapning i skärgårdarna utanför Hamburgsund, Fjällbacka och Väderö Storö i mellersta Bohuslän, där han sökte efter skalgrusbottnar för att hitta F. kjellmanii. Av en kommentar i artikeln framgår att det fanns rikligt med F. kjellmanii på denna typ av bottnen, men att kulrandslick inte växte på detta substrat. Det finns inga rapporter av kulrandslick i Artportalen mellan 2000 och 2015. På norska västkusten påträffades ett fåtal individer av kulrandslick runt förra sekelskiftet under september till november i litorala bassänger på exponerade lokaler i Haugesund (Norum 1913, Rueness 1977). Arten är inte hittad i Danmark (Nielsen 2005) eller i Tyskland (Schories m.fl. 2009). Newton (1931, som Ectocarpus globifer) angav att arten är spridd, men tämligen ovanlig kring de Brittiska öarna. I nordvästra Frankrike angav Cardinal (1964) arten från flera orter, framför allt i Bretagne.

Då kulrandslick sällan har hittats i norra Europa är vår kunskap om dess uppträdande här mycket begränsad. Det är inte omöjligt att arten genom sin ringa storlek blivit förbisedd, men fertila plantor borde inte vara omöjliga att identifiera om de väl uppmärksammas. För svenska vatten har kulrandslick därför klassificerats som Kunskapsbrist (DD).
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Kunskapsbrist (DD)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Kunskapsbrist (DD)
Brunalgen Feldmannia globifera uppges endast av Wærn (1958) från skärgårdarna vid Fjällbacka, Hamburgsund och Väderö Storö. Arten har i Norge endast påträffats på södra Vestlandet och finns ej uppgiven från Danmark. Arten kan mycket väl vara förbisedd. Faktaunderlaget bedöms vara otillräckligt för att avgöra vilken av de olika rödlistningskategorierna som är mest trolig.
Ekologi
De svenska fynden av kulrandslick (Wærn 1958) satt inte på skalgrus, utan enligt Knoepffler-Péguy (1970) hade Mats Wærn meddelat henne att de satt som epifyter på brunalger av släktet tutor Asperococcus. I Norge förekom den som epifyt eller satt på sten eller skal (Rueness 1977) och i England har den påträffats på rödalgen söl Palmaria palmata (Newton 1931). I Frankrike växer arten under juni-november i nedre delen av tidvattenzonen på olika underlag som klippor, som epifyt på många olika algarter samt på ålgräs (bandtång) Zostera marina, på skal, men också på väggarna till betongkar och på silnät vid utsläpp av vatten från akvarier (Hammel 1931, som Ectocarpus globifer; Cardinal 1964). I södra Australien, där arten växer i de kalla vattnen runt Tasmanien, har den främst påträffats i övre sublitoralen, ofta växande på grönalger av släktet klykalger Codium, men också på bojar (Womersley 1987).
Landskapstyper
Marin miljö
Marin miljö
Förekommer
Viktig
Biotoper
Hav
Hav
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Autotrof (fotosyntetiserande)
Substrat/Föda
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
Berg/hårdbotten
Berg/hårdbotten
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Phaeophyceae (brunalger), Ordning Ectocarpales, Familj Acinetosporaceae, Släkte Feldmannia, Art Feldmannia globifera (Kütz.) Hamel - kulrandslick Synonymer Ectocarpus globifer Kütz.

Kategori Kunskapsbrist (DD)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Kunskapsbrist (DD)

Dokumentation Brunalgen Feldmannia globifera uppges endast av Wærn (1958) från skärgårdarna vid Fjällbacka, Hamburgsund och Väderö Storö. Arten har i Norge endast påträffats på södra Vestlandet och finns ej uppgiven från Danmark. Arten kan mycket väl vara förbisedd. Faktaunderlaget bedöms vara otillräckligt för att avgöra vilken av de olika rödlistningskategorierna som är mest trolig.
Den marina brunalgen kulrandslick bildar mellanbruna till mörkbruna tofsar som vanligen är 0,5-2 cm men som kan bli 5 (-10) cm höga, och ofta är fästa med rhizoider (Rueness 1977, Womersley 1987). Grenarna har en tydlig tillväxtzon av korta celler i nedre delen av plantan, och grenarna är vanligen oregelbundet alternerande men är ibland ensidigt förgrenade. Grenarna har en tjocklek på (24-) 30-50 (-60) µm, men smalnar av i övre delen till ett pseudohår. De svenska exemplaren har dock något tunnare grenar (Knoepffler-Péguy 1970). Cellerna är (1,5-) 2-2,5 (-4) gånger så långa som breda, och har skivformade till korta bandformade kromatoforer med en pyrenoid samt centralt ansamlade fysoder. De plurilokulära sporangierna, som vanligen har ett skaft av 1 (-3) cell(er), är runda till äggformade med en rund spets och är 60-90 (-100) µm långa och 50-80 µm i diameter, och sitter vanligen ett och ett, ibland dock med en motsatt vegetativ gren. Enligt Knoepffler-Péguy (1970) har Mats Wærn personligen meddelat att han i Sverige även hittat exemplar som har betydligt mer långsträckta plurilokulära sporangier, ungefär som den avbildning som finns återgiven i Rosenvinge & Lunds beskrivning (1941) under namnet Ectocarpus paradoxus, men som senare (Nielsen 2005) ansetts vara Feldmannia kjellmanii (jämför Kylin 1947). De mycket sällsynta unilokulära sporangierna hos kulrandslick är äggformade med en diameter på 35-60 µm.

För flera av arterna inom släktet Feldmannia (Hamel 1939), som tidigare fördes till Ectocarpus, råder en viss förvirring angående synonymerna. Kulrandslick kan förväxlas med flera andra Feldmannia-arter (Hamel 1931). Mest närliggande tycks den sydliga arten F. paradoxa vara (Hamel 1931, som Ectocarpus paradoxus; Cardinal 1964, Rueness 1977, Womersley 1987), som dock är slemmig och har fler förgreningar, vilka ofta är motsatta, medan kulrandslick inte är slemmig, utan mer känns som ull. Enligt Hamel (1931) har F. paradoxa lite smalare grenar ((25-) 30-35 (-45) µm i diameter) och cellerna blir hos den 2-5 gånger så långa som breda. Även den arten har små skivlika kromatoforer. De plurilokulära sporangierna hos F. paradoxa är betydligt längre än breda, med en bredd av (40-) 50-55 (-60) och en längd av (60-) 90-100 (-110) µm). Även andra Feldmannia-arter, som har en enda tillväxtzon, kan förväxlas med kulrandslick.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för kulrandslick

Länsvis förekomst och status för kulrandslick baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för kulrandslick

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Kulrandslick hittades för första, och hittills enda gången, i Sverige i juli 1954 (Wærn 1958) vid skrapning i skärgårdarna utanför Hamburgsund, Fjällbacka och Väderö Storö i mellersta Bohuslän, där han sökte efter skalgrusbottnar för att hitta F. kjellmanii. Av en kommentar i artikeln framgår att det fanns rikligt med F. kjellmanii på denna typ av bottnen, men att kulrandslick inte växte på detta substrat. Det finns inga rapporter av kulrandslick i Artportalen mellan 2000 och 2015. På norska västkusten påträffades ett fåtal individer av kulrandslick runt förra sekelskiftet under september till november i litorala bassänger på exponerade lokaler i Haugesund (Norum 1913, Rueness 1977). Arten är inte hittad i Danmark (Nielsen 2005) eller i Tyskland (Schories m.fl. 2009). Newton (1931, som Ectocarpus globifer) angav att arten är spridd, men tämligen ovanlig kring de Brittiska öarna. I nordvästra Frankrike angav Cardinal (1964) arten från flera orter, framför allt i Bretagne.

Då kulrandslick sällan har hittats i norra Europa är vår kunskap om dess uppträdande här mycket begränsad. Det är inte omöjligt att arten genom sin ringa storlek blivit förbisedd, men fertila plantor borde inte vara omöjliga att identifiera om de väl uppmärksammas. För svenska vatten har kulrandslick därför klassificerats som Kunskapsbrist (DD).
  • Rike
    Chromista - kromister 
  • Underrike
    Harosa  
  • Infrarike
    Halvaria  
  • Överstam
    Heterokonta  
  • Stam
    Ochrophyta - ockraalger 
  • Klass
    Phaeophyceae - brunalger 
  • Ordning
    Ectocarpales  
  • Familj
    Acinetosporaceae  
  • Släkte
    Feldmannia  
  • Art
    Feldmannia globifera(Kütz.) Hamel - kulrandslick
    Synonymer
    Ectocarpus globifer Kütz.

De svenska fynden av kulrandslick (Wærn 1958) satt inte på skalgrus, utan enligt Knoepffler-Péguy (1970) hade Mats Wærn meddelat henne att de satt som epifyter på brunalger av släktet tutor Asperococcus. I Norge förekom den som epifyt eller satt på sten eller skal (Rueness 1977) och i England har den påträffats på rödalgen söl Palmaria palmata (Newton 1931). I Frankrike växer arten under juni-november i nedre delen av tidvattenzonen på olika underlag som klippor, som epifyt på många olika algarter samt på ålgräs (bandtång) Zostera marina, på skal, men också på väggarna till betongkar och på silnät vid utsläpp av vatten från akvarier (Hammel 1931, som Ectocarpus globifer; Cardinal 1964). I södra Australien, där arten växer i de kalla vattnen runt Tasmanien, har den främst påträffats i övre sublitoralen, ofta växande på grönalger av släktet klykalger Codium, men också på bojar (Womersley 1987).

Ekologisk grupp: Autotrof (fotosyntetiserande)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Marin miljö

Biotoper som är viktiga för arten: Hav

Substrat/Föda:
Växtdelar, ej ved (Har betydelse)
Berg/hårdbotten (Har betydelse)
Någon brist på substrat kan knappast föreligga och eftersom kulrandslick är funnen även i Medelhavet (Hamel 1931) torde en framtida temperaturökning knappast utgöra något större hot. Det har inte gått att finna några uppgifter om hur tolerant den är mot föroreningar eller försurning. Arten kan vara förbisedd i flera undersökningar.
Då kulrandslick kan växa på många olika underlag, inklusive artificiella substrat, är det svårt att göra riktade inventeringar. En större uppmärksamhet borde dock ägnas små bruna tofsar, inte minst i akvarier och liknande (Cardinal 1964), samt små tofsar som växer på skal, för att se om de är fertila och möjliga att identifiera.

Cardinal, A. 1964. Étude sur les ectocarpacées de la Manche. Beihefte zur Nova Hedwigia 15: 1-86 + 41 planscher.

Hamel, G.G.H. 1931. Phéophycées de France. Fascicle 1. Paris: 1-80 + 22 figurer..

Hamel, G.G.H. 1939. Sur la classification des Ectocarpales. Botaniska Notiser 1939: 65-75.

Knoepffler-Péguy, M. 1970. Quelques Feldmannia Hamel 1939 (Phaeophyceae-Ectocarpales) des côtes d’Europe. Vie et Milieu. Série A: Biologie marine 21: 137-188.

Kylin, H. 1947. Die Phaeophyceen der schwedischen Westküste. Lunds Universitets Årsskrift. Andra avdelningen, Medicin samt matematiska och naturvetenskapliga ämnen 43(4): 1-99 + 18 planscher.

Newton, L. 1931. A handbook of the British seaweeds. Natural History Museum, London: 1-478.

Nielsen, R. 2005. Danish seaweeds. List of species. Botanical Museum, Köpenhamn: 1-45.

Norum, E. 1913. Brunalger fra Haugesund og omegn. Nyt Magazin for Naturvidenskaberne 51: 131-160.

Rosenvinge, L.K. & Lund, S. 1941. The marine algæ of Denmark. Contributions to their natural history. Vol. II. Phæophyceæ. I. Ectocarpaceæ and Acinetosporaceæ. Det Kongelige Danske Videnskabernes Selskab. Biologiske Skrifter 1(4): 1-79.

Rueness, J. 1977. Norsk algeflora. Universitetsforlaget, Oslo: 1-266.

Schories, D., Selig, U. & Schubert, H. 2009. Species and synonym list of the German marine macroalgae based on historical and recent records. Rostocker Meeresbiologische Beiträge 21: 7-135.

Wærn, M. 1958. Phycological investigations of the Swedish west coast. I. Introduction and study of the Gåsö shell-bottom. Svensk Botanisk Tidskrift 52: 319-342 + 4 planscher.

Womersley, H.B.S. 1987. The marine benthic flora of southern Australia. Part II. South Australian Government Printing Division, Adelaide: 1-484.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Inger Wallentinus 2016. © ArtDatabanken, SLU 2016

Namn och släktskap
  • Rike
    Chromista - kromister 
  • Underrike
    Harosa  
  • Infrarike
    Halvaria  
  • Överstam
    Heterokonta  
  • Stam
    Ochrophyta - ockraalger 
  • Klass
    Phaeophyceae - brunalger 
  • Ordning
    Ectocarpales  
  • Familj
    Acinetosporaceae  
  • Släkte
    Feldmannia  
  • Art
    Feldmannia globifera, (Kütz.) Hamel - kulrandslick
    Synonymer
    Ectocarpus globifer Kütz.
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Inger Wallentinus 2016. © ArtDatabanken, SLU 2016