Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  kustgrimmia

Organismgrupp Mossor Grimmia decipiens
Kustgrimmia Mossor

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Arten bildar upp till 4 cm höga, gröna till brungröna och relativt glesa tuvor. Bladen är bredast vid basen och jämnt avsmalnande i en lång, färglös hårudd som har rikligt med kraftiga, vassa tänder. Bladen är tydligt kölade, och bladkanten är tillbakaböjd. Bladskivan är bitvis två cellager tjock, och de övre bladcellerna är avlånga - ca 4-5 gånger så långa som breda - med tydligt vågiga väggar. Nerven är jämnt rundad. Arten är samkönad och kapslar är vanliga. Den mogna kapseln är förhållandevis stor, smalt oval och kraftigt fårad. Den sitter på ett vid väta karakteristiskt krökt skaft. Locket har ett långt, rakt och tydligt spröt. Sporkapseltänderna är röda och djupt tvådelade.
Blockgrimmia G. muehlenbeckii och klippgrimmia G. trichophylla är två snarlika arter som också har kapslar på krökta skaft, men kustgrimmia skiljer sig från dessa genom sin mycket mer vasstandade hårudd, sina grova och kraftigt fårade kapslar samt genom att den är samkönad. Kustgrimmia kan eventuellt förväxlas med stor grimmia G. elatior, vilken dock bara har en tillbakaböjd bladkant, samt en kortare och endast svagt tandad hårudd.
Utbredning
Länsvis förekomst för kustgrimmia Observationer i  Sverige för kustgrimmia
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Arten har tidigare varit spridd i södra Sverige, men den har minskat kraftigt och förekommer nu främst på västkusten och vid de större sjöarna. Den påträffas även sparsamt i Danmark, Norge och Finland, men den saknas på Island. I Europa förekommer den spritt - främst i Medelhavsområdet och de västra delarna. Världsutbredningen omfattar även Nordafrika och delar av Asien. Arten är rödlistad även i flera andra länder i Europa.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Nära hotad (NT)
Kriterier
D1
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Nära hotad (NT)
  • 2000 Nära hotad (NT)
Växer på exponerade gråstensklippor och flyttblock, dels i jordbrukslandskap och dels i sydbranter samt intill större sjöar och nära kusten. Känd från många äldre lokaler och har tydligt minskat i historisk tid. Orsaken kan vara igenväxning av landskapet och kvävenedfall. Endast ett fåtal fynd är gjorda i modern tid. Eftersökt under inventeringen av Göteborgstrakten (1980-talet fram till år 2000) men endast funnen på enstaka platser. Antalet reproduktiva individer skattas till 1300 (200-10000). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 540 (100-4000) km². Det föreligger indikation på eller misstanke om populationsminskning. Minskningen avser kvalitén på artens habitat. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Livskraftig (LC) till Starkt hotad (EN). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). Antalet individer bedöms överstiga gränsvärdet för Sårbar (VU) enligt D-kriteriet. (D1).
Ekologi
Kustgrimmia växer på exponerade block och klippor i öppet odlingslandskap. Substratet är oftast silikatsten som granit och gnejs, men arten förekommer även på mer kalkrika bergarter. De flesta lokalerna ligger i förhållandevis nederbördsrika delar av landet, eller på platser med förhöjd luftfuktighet, såsom intill större sjöar. Den växer tillsammans med arter som stor grimmia G. elatior, hällgrimmia G. ovalis, klippgrimmia G. trichophylla, kakmossa Hedwigia ciliata och bergraggmossa Racomitrium heterostichum. Kustgrimmia sprider sig troligen endast med hjälp av sporer, eftersom den saknar specialiserade vegetativa spridningsorgan.
Landskapstyper
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Sötvatten
Sötvatten
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Öppna strandbiotoper
Öppna strandbiotoper
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Blottad mark
Blottad mark
Sjöar
Sjöar
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Autotrof (fotosyntetiserande)
Substrat/Föda
Berg/hårdbotten
Berg/hårdbotten
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Bryopsida (egentliga bladmossor), Ordning Grimmiales, Familj Grimmiaceae, Släkte Grimmia (grimmior), Art Grimmia decipiens (Schultz) Lindb. - kustgrimmia Synonymer Grimmia decipiens (K. F. Schultz) Lindb.

Kategori Nära hotad (NT)
Kriterier D1
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Nära hotad (NT)
  • 2000 Nära hotad (NT)

Dokumentation Växer på exponerade gråstensklippor och flyttblock, dels i jordbrukslandskap och dels i sydbranter samt intill större sjöar och nära kusten. Känd från många äldre lokaler och har tydligt minskat i historisk tid. Orsaken kan vara igenväxning av landskapet och kvävenedfall. Endast ett fåtal fynd är gjorda i modern tid. Eftersökt under inventeringen av Göteborgstrakten (1980-talet fram till år 2000) men endast funnen på enstaka platser. Antalet reproduktiva individer skattas till 1300 (200-10000). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 540 (100-4000) km². Det föreligger indikation på eller misstanke om populationsminskning. Minskningen avser kvalitén på artens habitat. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Livskraftig (LC) till Starkt hotad (EN). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). Antalet individer bedöms överstiga gränsvärdet för Sårbar (VU) enligt D-kriteriet. (D1).
Arten bildar upp till 4 cm höga, gröna till brungröna och relativt glesa tuvor. Bladen är bredast vid basen och jämnt avsmalnande i en lång, färglös hårudd som har rikligt med kraftiga, vassa tänder. Bladen är tydligt kölade, och bladkanten är tillbakaböjd. Bladskivan är bitvis två cellager tjock, och de övre bladcellerna är avlånga - ca 4-5 gånger så långa som breda - med tydligt vågiga väggar. Nerven är jämnt rundad. Arten är samkönad och kapslar är vanliga. Den mogna kapseln är förhållandevis stor, smalt oval och kraftigt fårad. Den sitter på ett vid väta karakteristiskt krökt skaft. Locket har ett långt, rakt och tydligt spröt. Sporkapseltänderna är röda och djupt tvådelade.
Blockgrimmia G. muehlenbeckii och klippgrimmia G. trichophylla är två snarlika arter som också har kapslar på krökta skaft, men kustgrimmia skiljer sig från dessa genom sin mycket mer vasstandade hårudd, sina grova och kraftigt fårade kapslar samt genom att den är samkönad. Kustgrimmia kan eventuellt förväxlas med stor grimmia G. elatior, vilken dock bara har en tillbakaböjd bladkant, samt en kortare och endast svagt tandad hårudd.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för kustgrimmia

Länsvis förekomst och status för kustgrimmia baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för kustgrimmia

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Arten har tidigare varit spridd i södra Sverige, men den har minskat kraftigt och förekommer nu främst på västkusten och vid de större sjöarna. Den påträffas även sparsamt i Danmark, Norge och Finland, men den saknas på Island. I Europa förekommer den spritt - främst i Medelhavsområdet och de västra delarna. Världsutbredningen omfattar även Nordafrika och delar av Asien. Arten är rödlistad även i flera andra länder i Europa.
  • Rike
    Plantae - egentliga växter 
  • Underrike
    Viridiplantae - gröna växter 
  • Infrarike
    Streptophyta  
  • Överstam
    Embryophyta - landväxter 
  • Stam
    Bryophyta - bladmossor 
  • Understam
    Bryophytina  
  • Klass
    Bryopsida - egentliga bladmossor 
  • Underklass
    Dicranidae  
  • Ordning
    Grimmiales  
  • Familj
    Grimmiaceae  
  • Släkte
    Grimmia - grimmior 
  • Art
    Grimmia decipiens(Schultz) Lindb. - kustgrimmia
    Synonymer
    Grimmia decipiens (K. F. Schultz) Lindb.

Kustgrimmia växer på exponerade block och klippor i öppet odlingslandskap. Substratet är oftast silikatsten som granit och gnejs, men arten förekommer även på mer kalkrika bergarter. De flesta lokalerna ligger i förhållandevis nederbördsrika delar av landet, eller på platser med förhöjd luftfuktighet, såsom intill större sjöar. Den växer tillsammans med arter som stor grimmia G. elatior, hällgrimmia G. ovalis, klippgrimmia G. trichophylla, kakmossa Hedwigia ciliata och bergraggmossa Racomitrium heterostichum. Kustgrimmia sprider sig troligen endast med hjälp av sporer, eftersom den saknar specialiserade vegetativa spridningsorgan.

Ekologisk grupp: Autotrof (fotosyntetiserande)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Jordbrukslandskap

Landskapstyper där arten kan förekomma: Sötvatten

Biotoper som är viktiga för arten: Öppna gräsmarker, Öppna strandbiotoper, Öppen fastmark, Blottad mark

Biotoper där arten kan förekomma: Sjöar

Substrat/Föda:
Berg/hårdbotten (Viktig)
Rationaliseringsåtgärder som borttagande av block, så kallade "brukningshinder", i jordbruksmark är troligen det största hotet tillsammans med den andra ytterligheten, nämligen nedläggning av jordbruksmark med påföljande igenväxning. Försurning, spridning av bekämpningsmedel och gödsling kan möjligen ha negativa effekter på kustgrimmian.

Påverkan
  • Försurning (Viss negativ effekt)
  • Igenväxning (Stor negativ effekt)
  • Klimatförändringar (Viss negativ effekt)
  • Ökad näringsbelastning (Viss negativ effekt)
  • Exploatering/konstruktion (Viss negativ effekt)
Kända lokaler bör hållas öppna och spridning av bekämpningsmedel undvikas. Äldre lokaler bör återbesökas för att kontrollera artens status och utveckling.
Utländska namn - NO: Kystknausing, FI: Mäkikivisammal, GB: Great Grimmia.

Etymologi: decipiens (lat.) = bedräglig.
Uttal: [Grímmia desípiens].

key facts Great Grimmia. Forms relatively lax, up to 4 cm high, green to brownish-green tufts. Leaves keeled, broadest at the base, gradually tapering towards a long, white, abundantly and spinosely denticulate hyaline point. Margin recurved. Nerve terete. Lamina partly bistratose. Upper laminar cells elongate (4-5 times longer than wide), distinctly sinuose. Autoicous, capsules common. Mature capsules relatively large, narrowly ovoid, strongly striate. - Grows on exposed cliffs and boulders in open, agricultural areas. Typically found on granite or gneiss, but also on more calcareous types of rock. Most localities are situated in areas with a high annual precipitation or moist air due to e.g. proximity to a major lake.

Cao, T. & Vitt, T.H. 1986. A taxonomic and phylogenetic analysis of Grimmia and Schistidium (Bryopsida; Grimmiaceae) in China. Journ. Hattori Bot. Lab. 61: 123-247.

Greven, H.C. 1995. Grimmia Hedw. (Grimmiaceae, Musci) in Europe. Leiden.

Störmer, P. 1969. Mosses with a western and southern distribution in Norway. Oslo.

Weibull, H. 2006. Grimmia decipiens kustgrimmia s. 125. I: Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. [AJ 6-23], Bladmossor. Sköldmossor - blåmossor : Bryophyta : Buxbaumia - Leucobryum. Artdatabanken, Sveriges lantbruksuniversitet, Uppsala.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Fritz Eriksson 1998. Rev. Henrik Weibull 2006. Uppdaterad 2010.

Namn och släktskap
  • Rike
    Plantae - egentliga växter 
  • Underrike
    Viridiplantae - gröna växter 
  • Infrarike
    Streptophyta  
  • Överstam
    Embryophyta - landväxter 
  • Stam
    Bryophyta - bladmossor 
  • Understam
    Bryophytina  
  • Klass
    Bryopsida - egentliga bladmossor 
  • Underklass
    Dicranidae  
  • Ordning
    Grimmiales  
  • Familj
    Grimmiaceae  
  • Släkte
    Grimmia - grimmior 
  • Art
    Grimmia decipiens, (Schultz) Lindb. - kustgrimmia
    Synonymer
    Grimmia decipiens (K. F. Schultz) Lindb.
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Fritz Eriksson 1998. Rev. Henrik Weibull 2006. Uppdaterad 2010.