Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  lermikromossa

Organismgrupp Mossor Cephaloziella stellulifera
Lermikromossa Mossor

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Lermikromossa är en mycket liten bladlevermossa, som bildar blekt gulgröna tilltryckta och tunna överdrag på lerig eller sandig mark. Skotten är 5-9 mm långa och 0,25-0,5 mm breda uppstigande ogrenade eller med få grenar. Stam slingrande, slät, blekt grön upptill, brun nedtill, barkceller 12-14 × 18-35 µm. Rhizoider långa, spridda och färglösa. Bladen är tvåflikiga och ungefär lika breda som stammen, snett utstående till rakt utstående eller t o m något squarrösa, delade till 0,5-0,65 av längden i 2 triangulär-lansettlikt spetsiga (4-) 5-6 (-8) celler breda vid basen. Celler vid basen av bladflikarna är 12- 15-18 × 16-21 µm stora tunn- till något tjockväggiga. Kutikula är slät. Oljekroppar är (1-) 2-8 (-11) per cell. Stipler är distinkta, syllika till lansettlika oftast tvåflikad. Groddkorn är elliptiska, (1-) 2-celliga, blekt gröna. Den tycks mest vara samkönad (paroik). Svepen är relativt vanliga liksom groddkorn. Hanorganen är dolda under 3-5 par av tegellagda hanblad. Svepet är utskjutande 0,45-0,6 av längden, cylindriskt till elliptiskt, veckat upptill och gradvis avsmalnande till mynningen. Svepet mynning är krenulerad till småtandad, med smala avlånga tjockväggiga celler, 3-6 gånger så långa som breda. Det senare skiljer arten från merparten av släktets övriga arter. Lermikromossa kännetecknas av 1) vanligen vara paroik, ibland autoik, 2) har smala bladflikar, endast (4-) 5-6 (-8) celler breda vid basen, 3) har stora och vanligen tunnväggiga celler, 4) har distinkta stipler, 5) har rakt utstående till squarrösa honblad och 6) saknar nästan sekundär pigmentering. Lermikromossa liknar mest sumpmikromossa C. hampeana men skiljer sig från denna genom att 1) ha distinkta stipler (sumpmikromossa saknar), 2) vara oftast paroik (C. hampeana är alltid autoik), 3) ha smala bladflikar, (4-) 5-6 (-8) celler breda vid basen (sumpmikromossa har (5-) 6-9 (-10) celler breda) och 4) ha en svepemynningen med extremt tjockväggiga och avlånga celler, 3-6 gånger så långa som breda, medan dito hos sumpmikromossa har kortare celler, 2,5-6 gånger så långa som breda.
Utbredning
Länsvis förekomst för lermikromossa Observationer i  Sverige för lermikromossa
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Arten är i Sverige funnen på ett fåtal lokaler från Skåne i söder till Gästrikland i norr. Arten har hittats i Dalsland under 2000-talet och populationerna där var mycket små. Den är i övriga Norden mycket sällsynt med några fynd i Norge med nordligaste förekomster i Nord Trøndelag från viket den blev först beskriven som C. norvegica. Lermikromossa är känd från sydöstra Finland och två lokaler i Danmark. Arten har en suboceanisk-submediterranan, amphiatlantisk utbredningsbild. I Europa är den vitt spridd, men ingenstans allmän. Finns även i Asien (Turkiet, Sibirien och Japan) samt i Nordamerika och Nordafrika samt Makaronesien.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Kunskapsbrist (DD)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Kunskapsbrist (DD)
  • 2005 Ej bedömd (NE)
  • 2000 Livskraftig (LC)
Arten växer i små fläckar på lerig, ibland något sandig jord i olika miljöer, t.ex. kärr, ädellövskog i södra Sverige. Endast tre moderna fynd av arten är gjorda I Sverige, en i Skåne och två i Dalsland. Kell Damsholt mistänker att arten är en ruderatväxt. Arten tillhör en grupp mycket små mossor som är svåra och bestämma och kunskapen är fortfarande bristfällig. Faktaunderlaget bedöms vara otillräckligt för att avgöra vilken av de olika rödlistningskategorierna som är mest trolig.
Ekologi
Mossan växer på något fuktig lera, ibland sand, i strandbankar, kärr och på hedar, ofta tillsammans med allmän mikromossa Cephaloziella divaricata. På kontinenten funnen tillsammans med smagadsmossa Dicranella heteromalla och rännbålmossa Riccardia incurvata. I England förekommer den bl a på slagghögar intill gruvor. Enstaka fynd har gjorts bland klippor. Arten tycks undvika kalkrika omgivningar.
Landskapstyper
Våtmark
Våtmark
Skog
Skog
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Urban miljö
Urban miljö
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Myrbiotoper
Myrbiotoper
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Autotrof (fotosyntetiserande)
Substrat/Föda
Mark/sediment
Mark/sediment
Mineraljord/sediment
Mineraljord/sediment
Organogena jordar/sediment
Organogena jordar/sediment
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Marchantiopsida, Ordning Jungermanniales, Familj Cephaloziellaceae, Släkte Cephaloziella (mikromossor), Art Cephaloziella stellulifera (Spruce) Schiffn. - lermikromossa Synonymer

Kategori Kunskapsbrist (DD)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Kunskapsbrist (DD)
  • 2005 Ej bedömd (NE)
  • 2000 Livskraftig (LC)

Dokumentation Arten växer i små fläckar på lerig, ibland något sandig jord i olika miljöer, t.ex. kärr, ädellövskog i södra Sverige. Endast tre moderna fynd av arten är gjorda I Sverige, en i Skåne och två i Dalsland. Kell Damsholt mistänker att arten är en ruderatväxt. Arten tillhör en grupp mycket små mossor som är svåra och bestämma och kunskapen är fortfarande bristfällig. Faktaunderlaget bedöms vara otillräckligt för att avgöra vilken av de olika rödlistningskategorierna som är mest trolig.
Lermikromossa är en mycket liten bladlevermossa, som bildar blekt gulgröna tilltryckta och tunna överdrag på lerig eller sandig mark. Skotten är 5-9 mm långa och 0,25-0,5 mm breda uppstigande ogrenade eller med få grenar. Stam slingrande, slät, blekt grön upptill, brun nedtill, barkceller 12-14 × 18-35 µm. Rhizoider långa, spridda och färglösa. Bladen är tvåflikiga och ungefär lika breda som stammen, snett utstående till rakt utstående eller t o m något squarrösa, delade till 0,5-0,65 av längden i 2 triangulär-lansettlikt spetsiga (4-) 5-6 (-8) celler breda vid basen. Celler vid basen av bladflikarna är 12- 15-18 × 16-21 µm stora tunn- till något tjockväggiga. Kutikula är slät. Oljekroppar är (1-) 2-8 (-11) per cell. Stipler är distinkta, syllika till lansettlika oftast tvåflikad. Groddkorn är elliptiska, (1-) 2-celliga, blekt gröna. Den tycks mest vara samkönad (paroik). Svepen är relativt vanliga liksom groddkorn. Hanorganen är dolda under 3-5 par av tegellagda hanblad. Svepet är utskjutande 0,45-0,6 av längden, cylindriskt till elliptiskt, veckat upptill och gradvis avsmalnande till mynningen. Svepet mynning är krenulerad till småtandad, med smala avlånga tjockväggiga celler, 3-6 gånger så långa som breda. Det senare skiljer arten från merparten av släktets övriga arter. Lermikromossa kännetecknas av 1) vanligen vara paroik, ibland autoik, 2) har smala bladflikar, endast (4-) 5-6 (-8) celler breda vid basen, 3) har stora och vanligen tunnväggiga celler, 4) har distinkta stipler, 5) har rakt utstående till squarrösa honblad och 6) saknar nästan sekundär pigmentering. Lermikromossa liknar mest sumpmikromossa C. hampeana men skiljer sig från denna genom att 1) ha distinkta stipler (sumpmikromossa saknar), 2) vara oftast paroik (C. hampeana är alltid autoik), 3) ha smala bladflikar, (4-) 5-6 (-8) celler breda vid basen (sumpmikromossa har (5-) 6-9 (-10) celler breda) och 4) ha en svepemynningen med extremt tjockväggiga och avlånga celler, 3-6 gånger så långa som breda, medan dito hos sumpmikromossa har kortare celler, 2,5-6 gånger så långa som breda.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för lermikromossa

Länsvis förekomst och status för lermikromossa baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för lermikromossa

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Arten är i Sverige funnen på ett fåtal lokaler från Skåne i söder till Gästrikland i norr. Arten har hittats i Dalsland under 2000-talet och populationerna där var mycket små. Den är i övriga Norden mycket sällsynt med några fynd i Norge med nordligaste förekomster i Nord Trøndelag från viket den blev först beskriven som C. norvegica. Lermikromossa är känd från sydöstra Finland och två lokaler i Danmark. Arten har en suboceanisk-submediterranan, amphiatlantisk utbredningsbild. I Europa är den vitt spridd, men ingenstans allmän. Finns även i Asien (Turkiet, Sibirien och Japan) samt i Nordamerika och Nordafrika samt Makaronesien.
  • Rike
    Plantae - egentliga växter 
  • Underrike
    Viridiplantae - gröna växter 
  • Infrarike
    Streptophyta  
  • Överstam
    Embryophyta - landväxter 
  • Stam
    Marchantiophyta - levermossor 
  • Klass
    Marchantiopsida  
  • Ordning
    Jungermanniales  
  • Familj
    Cephaloziellaceae  
  • Släkte
    Cephaloziella - mikromossor 
  • Art
    Cephaloziella stellulifera(Spruce) Schiffn. - lermikromossa

Mossan växer på något fuktig lera, ibland sand, i strandbankar, kärr och på hedar, ofta tillsammans med allmän mikromossa Cephaloziella divaricata. På kontinenten funnen tillsammans med smagadsmossa Dicranella heteromalla och rännbålmossa Riccardia incurvata. I England förekommer den bl a på slagghögar intill gruvor. Enstaka fynd har gjorts bland klippor. Arten tycks undvika kalkrika omgivningar.

Ekologisk grupp: Autotrof (fotosyntetiserande)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Våtmark

Landskapstyper där arten kan förekomma: Skog, Jordbrukslandskap, Urban miljö

Biotoper som är viktiga för arten: Öppna gräsmarker, Öppen fastmark

Biotoper där arten kan förekomma: Myrbiotoper

Substrat/Föda:
Mark/sediment (Viktig)
Mineraljord/sediment (Viktig)
Organogena jordar/sediment (Har betydelse)
Det begränsade antalet lokaler och troligen även begränsad totalpopulation innebär ett hot mot artens existens. Hydrologiska förändringar på eller intill växtplatsen kan också utgöra ett hot.

Påverkan
  • Klimatförändringar (Viss negativ effekt)
  • Avverkning (Viss negativ effekt)
  • Exploatering/konstruktion (Viss negativ effekt)
Gamla lokaler behöver återbesökas och artens ekologi undersökas. Återfinns den bör lämpliga åtgärder vidtas för att arten ska kunna fortleva.

Arnell, S. 1950. Comments on some Swedish species of Cephaloziella. Bot. Not. 103: 83-90.

Damsholt, K. 2002. Illustrated flora of Nordic liverworts and hornworts. -- Nordic Bryological Society, Copenhagen and Lund

Hill, M.O., Preston, C.D. & Smith, A.J.E. 1991. Atlas of the bryophytes of Britain and Ireland. Vol. 1. Liverworts. Harley Books, Colchester.

Jørgensen, E. 1934. Norges levermoser. Bergens Mus. Skr. 16.

Schuster. R. M. 1980. The Hepaticae and Anthocerotae of North America. Vol. IV. Columbia University Press. New York.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Tomas Hallingbäck

Namn och släktskap
  • Rike
    Plantae - egentliga växter 
  • Underrike
    Viridiplantae - gröna växter 
  • Infrarike
    Streptophyta  
  • Överstam
    Embryophyta - landväxter 
  • Stam
    Marchantiophyta - levermossor 
  • Klass
    Marchantiopsida  
  • Ordning
    Jungermanniales  
  • Familj
    Cephaloziellaceae  
  • Släkte
    Cephaloziella - mikromossor 
  • Art
    Cephaloziella stellulifera, (Spruce) Schiffn. - lermikromossa
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Tomas Hallingbäck