Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  ljungtofsspinnare

Organismgrupp Fjärilar, Svärmare och spinnare m.fl. Orgyia antiquoides
Ljungtofsspinnare Fjärilar, Svärmare och spinnare m.fl.

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Ljungtofsspinnare är hedarnas och de öppna mossarnas tofsspinnare. Hanen är brun och svagt tecknad och flyger främst i solsken på dagen. Honan saknar vingar.

Vingspann hane 23–27 mm. Arten uppvisar tydlig könsdimorfism. Honan är säckliknande, 10–14 mm lång och ca 5 mm bred och har bara ca 1 mm långa vingstumpar och ullig beigefärgad kropp. Antennsträngar hos hanen bruna med bred, dubbel, mörkt gråbrun kamtandning, hos honan kortare, beigevita med kort sågtandning. Hanens kropp är rostbrun–mörkt gråbrun. Framvingarna är rostbruna–mörkt gråbruna och ganska enfärgade och har två svaga tvärlinjer som ofta omger ett något mörkare, timglasformigt mellanfält. Vid bakhörnet finns en oftast diffus, gråvit–brunvit, liten fläck och framkanten har ibland ett mindre ljusgrått–vitaktigt pudrat fält (den dominerande färgformen på Jylland). Bakvingarna är enfärgat bruna–mörkt gråbruna. Vingfransarna är enfärgade. Ibland är framvingarnas tvärlinjer otydliga. Arten påminner mest om aprikostofsspinnare Orgyia antiqua, men är mindre och har diffus, gråvit fläck vid framvingens bakhörn.
Ägget är klotformigt med något plattad översida och porslinsvitt. Larven är som fullvuxen ca 25 mm lång (honlarven är tydligt större). Den har svartgrå grundfärg med breda, gula sidorygg- och sidolinjer som är mer eller mindre uppbrutna i fläckar. Gula fläckar finns också mellan linjerna. På ryggen av segmenten 4–7 finns fyra täta, ljusgula–ljust gulbruna hårpenslar, strax bakom huvudet finns två framåtriktade, svartaktiga, längre hårpenslar och på segment 11 finns en snett bakåtriktad, svartaktig hårpensel. Sidopenslar saknas. På ryggen av segment 9 och 10 finns upphöjda, gulaktiga körtelöppningar. Behåringen är vit, vitgul och gråaktig. Larven liknar den hos kärrtofsspinnare Orgyia recens, men har kortare, svarta hårpenslar. Huvudet är glänsande brunaktigt. Puppan är kraftig, 9–14 mm lång (störst hos honan), gulgrå och särskilt hos honan tunnskalig. På hjässan och ryggsidan finns långa, tunna, gulaktiga borst och på segmenten 1–3 finns tre partier av kristalliknande korn. Kremastret är utdraget och har en liten borste med korta, krokförsedda borst i änden.
Utbredning
Länsvis förekomst för ljungtofsspinnare Observationer i  Sverige för ljungtofsspinnare
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Ljungtofsspinnare förekommer i två skilda områden i Sverige; i söder har den spridda förekomster i Skåne, Halland, Västergötland och Bohuslän och i norr har åtminstone två fynd gjorts (1946 och 1966) i östra Norrbotten, vilket visar att arten även når in i landet från nordöst. Arten minskar i antal i söder. I sydöstra Sverige och i Danmark påträffas vid enstaka tillfällen även migrerande hanar. I Danmark är den ganska utbredd på västra Jylland, men en population finns även på Själland, en på Falster och en eller två på Bornholm. Den uppträder ibland ganska talrikt. I Norge har bara ett fynd gjorts, 1984 vid Kragerö i Telemark. I Finland är arten utbredd över stora delar av landet norrut till Muonio i Kittilä Lappmark, men den förekommer överallt lokalt.
Världsutbredningen sträcker sig från Nederländerna och norra Mellaneuropa till Baltikum och vidare österut genom Ryssland till Ural. Arten finns också i ett isolerat område, som i huvudsak omfattar Ungern, Rumänien och Bulgarien, där den större och brokigare underarten intermedia (Frivaldszky, 1865) finns vars larver istället lever på barrträd.

Honorna i släktet tofsspinnare, Orgyia, har under evolutionens gång utvecklats mot större äggmängd och stor äggstorlek på bekostnad av sin rörlighet. Den vinglösa honan av ljungtofsspinnare har nått längst i tillbakabildandet av rörelseförmågan och hon lämnar inte sin kokong. Det är istället de långhåriga, nykläckta larverna som likt luftplankton sprider arten under gynnsamma väderleksförhållanden under våren. Ljungtofsspinnaren har under 1900-talet etablerat sig i landets södra och västra delar och de enstaka fynden i Norrbotten kan även de vara representanter för nyetablerade populationer. Med hänsyn till spridningsmetoden kan således etableringen på alla platser i södra Sverige vara resultatet av långdistansspridning och i mindre grad vara lokal spridning inom landet. Arten påträffades för första gången i landet 1936, då ett antal larver insamlades vid Tobisborg i Simrishamn i Skåne. Då artens biologi var välkänd från Danmark, eftersöktes den grundligare under de följande åren och påträffades nu i Skåne, Skanörs ljung, Långaröd och Bohuslän, Uddevalla och möjligen även på Öland vid Glömminge. I Norrbotten, Kitkiöjoki påträffades en hane 1946 och ännu en hane vid Lansån 1966. Fram till 1970-talet påträffades arten talrikt på Bonarpshed, Ljungbyhed och Skanörs ljung i Skåne, samt på mossar på Hunneberg i Västergötland. Idag har larvfynd och fynd av många hanar, som får anses representera etablerade populationer, gjorts längs en spridningsfront från Småland, Spexeryd, Ödestugu, Västergötland, Skara, Röde mosse, Karlsborgstrakten och möjligen också Dalsland varifrån arten rapporterats. Märkligt nog saknas fynd av arten helt i Göteborgstrakten medan den däremot fortfarande finns i Bohuslän på Kynnefjäll och från Frillesås till Steninge och Esmared i Halland. Arten fluktuerar kraftigt och var exempelvis endast känd i ett exemplar från Västergötland, Hunneberg 1965, fram till 1970–1973 då den här påträffades i stor mängd. Populationen kraschade ett par år senare och endast ett fåtal larver har påträffats under slutet av 1970-talet och senare. Samma förhållande har även iakttagits vid Spexeryd där den 1982 förekom i stor mängd men 1986 var sällsynt. I övriga Sverige har enstaka hanar (n = 9) påträffats i östra Småland 1983, på Öland 1983 och 1985, på Gotland 1973 och 1983, samt vid Mölle i Skåne 1973. Då flertalet av dessa fynd i respektive region, är gjorda under korta intervaller om två till tre dagar, har de alla bedömts vara migrerande hanar. De härstammar möjligen från svenska fastlandsförekomster. Det förefaller osannolikt att den dagaktiva ljungtofsspinnaren skulle ha varit förbisedd i Sverige långt före den påträffades 1936. Mer sannolikt är att dess populationer i Danmark, under åren då man upphörande med ljungbränning på extensiva betesmarker, kunnat tillväxa tillräckligt för att ge en god spridningspotential och att spridningen skett med hjälp av gynnsamma vindförhållanden. Idag är arten minskande på många områden i Östjylland i Danmark till följd av uppodling och skogsplantering av ljunghedarna. Den är dock ännu väl utbredd i Västjylland, Nordvästjylland och Nordöstjyllands hedområden, östligast på Läsö. På de större öarna är den mer lokal, men förekommer ännu lokalt allmän på några få områden på Falster, Sydsjälland och Bornholm. Ett år med riklig rapportering av hanar utanför artens normala förekomstområden i Danmark var 1973. Ljungtofsspinnaren är i Norge bara påträffad en gång i Telemark 1984, men är sedan gammalt känd från Finland, där den förekommer i hela landet utom på Åland och i Åbodistriktet/Varsinais-Suomi, dock överallt lokal och sällsynt. I Ryska Karelen är den mycket sällsynt och i Litauen sällsynt, påträffad i fyra mindre distrikt. Artens västgräns i Europa är Holland, Belgien och Nordtyskland, där den är mycket lokal och sparsam till sällsynt. Endast på en plats i Mecklenburg och en plats vid Östersjön har larverna påträffats mer talrikt.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Sårbar (VU)
Kriterier
B2b(iii,v)c(iv); C1
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Nära hotad (NT)
  • 2000 Nära hotad (NT)
Ljungtofsspinnare förekommer mycket lokalt på ljunghedar och högmossar i södra och västra Götaland. Artens numerär på varje lokal kan variera oerhört mellan olika perioder och därför är den svår att följa. Arten vars larv främst lever på ljungarter (Calluna, Erica) kan även leva på andra låga plantor. Trots att honan är vinglös visar hanen då och då stark migrationsbenägenhet vilket sannolikt är förklaringen till flertalet av de ströfynd som gjorts. Dock kan de fåtaliga fynden av arten i Tornedalen möjligen indikera att arten via Finland även etablerat sig i nordligaste Sverige. Antalet reproduktiva individer skattas till 6000 (4000-10000). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 18850 (4-20000) km² och förekomstarean (AOO) till 120 (20-200) km². Populationen minskar med mer än 10% inom 10 år. Minskningen avser kvalitén på artens habitat (igenväxning av ljunghedar, varmare klimat leder till beskogning av öppna myrmarker) och antalet reproduktiva individer. Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i antalet fullvuxna individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Sårbar (VU) till Starkt hotad (EN). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Sårbar (VU). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att extrema fluktuationer förmodligen förekommer och fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. Fortgående minskning förekommer i kombination med att antalet reproduktiva individer är lågt vilket gör att arten hamnar i kategorin Sårbar (VU). (B2b(iii,v)c(iv); C1).
Ekologi
Ljungtofsspinnare lever på öppna, ofta större ljunghedar, mossar och kärr med mycket ljung och gärna även klockljung. I Danmark finns den även på torrare ljunghedar och i Finland främst på kärrmarker. Under vissa perioder visar hanen migratoriska tendenser och flyger in från kontinenten, och då kan den påträffas i helt andra biotoper. Populationerna kan variera mer eller mindre kraftigt i antal mellan olika år och vissa år kan fjärilen uppträda talrikt. Arten påträffas dock i första hand som larv eller kokong, och normalt bara i sitt egentliga habitat. Hanen flyger framför allt i solsken, särskilt under den sena eftermiddagen, oftast någon meter över marken i en snabb och kastande flykt. Han flyger i viss utsträckning även på natten och kan lockas till ljuset från kvicksilverlampor. Honans kokong sitter högre i ljungvegetationen än hanens för att hennes feromoner ska kunna sprida sig bättre. Honan vänder sig i puppskalet så att huvudet är vänt mot puppans bakände och hanen kan då para sig med henne från kokongens utsida. Parningen är kortvarig. Honan lämnar inte kokongen utan ligger i stort sett orörlig inuti denna. Ibland kan man hitta en lockande hona som just lockat till sig en grupp hanar, och minuterna efter att parningen har inletts kan några hanar sitta kvar innan de flyger vidare. Hanen är mycket kortlivad och dör redan efter någon dag. Arten flyger i södra Sverige i en utdragen generation från andra halvan av juli till månadsskiftet augusti-september, i södra Finland från månadsskiftet juni-juli till månadsskiftet juli-augusti. I norra Sverige och Finland flyger arten från mitten av juli till slutet av augusti.
Honan lägger omkring 100 ägg inuti kokongen och äggen ligger därefter väl inbäddade i honans bakkroppsull. Honan dör strax efter äggläggningen. Äggen övervintrar i kokongen och kläcks på våren i samband med knoppsprickningen eller strax därefter. De unga, långhåriga larverna sprider sig lätt med vinden i likhet med flera andra tofsspinnare. De rullar snabbt ihop sig varvid deras långa behåring bildar en väl fungerande ”fallskärm”. Larven lever främst på ljung Calluna vulgaris och klockljung Erica tetralix, men i viss utsträckning även på pors Myrica gale, odon Vaccinium uliginosum och rosling Andromeda polifolia. I Finland har de hittats även på hjortron Rubus chamaemorus, rönn Sorbus aucuparia och kråkbär Empetrum nigrum. Den är i första hand dagaktiv och äter på de yttre kvistarna. På natten kryper den längre ned på kvistarna. Larverna kan ibland hittas i större antal. Larven blir fullvuxen i slutet av juni eller i början av juli, i norr längre fram i juli. Honlarven blir fullvuxen någon eller några dagar efter hanlarven. Förpuppningen sker på en kvist i en ljust gulaktig, lite genomskinlig kokong med invävda larvhår. Puppan kläcks på morgonen efter 10–14 dagar.
Landskapstyper
Våtmark
Våtmark
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Skog
Skog
Förekommer
Viktig
Biotoper
Myrbiotoper
Myrbiotoper
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Växtätare (herbivor)
Substrat/Föda
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
· hjortron
· hjortron
· klockljung
· klockljung
· kråkbär
· kråkbär
· ljung
· ljung
· odon
· odon
· pors
· pors
· rosling
· rosling
· rönn
· rönn
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Lepidoptera (fjärilar), Familj Erebidae, Släkte Orgyia, Art Orgyia antiquoides (Hübner, 1822) - ljungtofsspinnare Synonymer Orgyia ericae (Germar, 1824), Gynaephora antiquoides Hübner, 1822, Teia antiquoides (Hübner, 1822), ljungfjädertofsspinnare

Kategori Sårbar (VU)
Kriterier B2b(iii,v)c(iv); C1
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Nära hotad (NT)
  • 2000 Nära hotad (NT)

Dokumentation Ljungtofsspinnare förekommer mycket lokalt på ljunghedar och högmossar i södra och västra Götaland. Artens numerär på varje lokal kan variera oerhört mellan olika perioder och därför är den svår att följa. Arten vars larv främst lever på ljungarter (Calluna, Erica) kan även leva på andra låga plantor. Trots att honan är vinglös visar hanen då och då stark migrationsbenägenhet vilket sannolikt är förklaringen till flertalet av de ströfynd som gjorts. Dock kan de fåtaliga fynden av arten i Tornedalen möjligen indikera att arten via Finland även etablerat sig i nordligaste Sverige. Antalet reproduktiva individer skattas till 6000 (4000-10000). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 18850 (4-20000) km² och förekomstarean (AOO) till 120 (20-200) km². Populationen minskar med mer än 10% inom 10 år. Minskningen avser kvalitén på artens habitat (igenväxning av ljunghedar, varmare klimat leder till beskogning av öppna myrmarker) och antalet reproduktiva individer. Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i antalet fullvuxna individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Sårbar (VU) till Starkt hotad (EN). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Sårbar (VU). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att extrema fluktuationer förmodligen förekommer och fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. Fortgående minskning förekommer i kombination med att antalet reproduktiva individer är lågt vilket gör att arten hamnar i kategorin Sårbar (VU). (B2b(iii,v)c(iv); C1).
Ljungtofsspinnare är hedarnas och de öppna mossarnas tofsspinnare. Hanen är brun och svagt tecknad och flyger främst i solsken på dagen. Honan saknar vingar.

Vingspann hane 23–27 mm. Arten uppvisar tydlig könsdimorfism. Honan är säckliknande, 10–14 mm lång och ca 5 mm bred och har bara ca 1 mm långa vingstumpar och ullig beigefärgad kropp. Antennsträngar hos hanen bruna med bred, dubbel, mörkt gråbrun kamtandning, hos honan kortare, beigevita med kort sågtandning. Hanens kropp är rostbrun–mörkt gråbrun. Framvingarna är rostbruna–mörkt gråbruna och ganska enfärgade och har två svaga tvärlinjer som ofta omger ett något mörkare, timglasformigt mellanfält. Vid bakhörnet finns en oftast diffus, gråvit–brunvit, liten fläck och framkanten har ibland ett mindre ljusgrått–vitaktigt pudrat fält (den dominerande färgformen på Jylland). Bakvingarna är enfärgat bruna–mörkt gråbruna. Vingfransarna är enfärgade. Ibland är framvingarnas tvärlinjer otydliga. Arten påminner mest om aprikostofsspinnare Orgyia antiqua, men är mindre och har diffus, gråvit fläck vid framvingens bakhörn.
Ägget är klotformigt med något plattad översida och porslinsvitt. Larven är som fullvuxen ca 25 mm lång (honlarven är tydligt större). Den har svartgrå grundfärg med breda, gula sidorygg- och sidolinjer som är mer eller mindre uppbrutna i fläckar. Gula fläckar finns också mellan linjerna. På ryggen av segmenten 4–7 finns fyra täta, ljusgula–ljust gulbruna hårpenslar, strax bakom huvudet finns två framåtriktade, svartaktiga, längre hårpenslar och på segment 11 finns en snett bakåtriktad, svartaktig hårpensel. Sidopenslar saknas. På ryggen av segment 9 och 10 finns upphöjda, gulaktiga körtelöppningar. Behåringen är vit, vitgul och gråaktig. Larven liknar den hos kärrtofsspinnare Orgyia recens, men har kortare, svarta hårpenslar. Huvudet är glänsande brunaktigt. Puppan är kraftig, 9–14 mm lång (störst hos honan), gulgrå och särskilt hos honan tunnskalig. På hjässan och ryggsidan finns långa, tunna, gulaktiga borst och på segmenten 1–3 finns tre partier av kristalliknande korn. Kremastret är utdraget och har en liten borste med korta, krokförsedda borst i änden.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för ljungtofsspinnare

Länsvis förekomst och status för ljungtofsspinnare baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för ljungtofsspinnare

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Ljungtofsspinnare förekommer i två skilda områden i Sverige; i söder har den spridda förekomster i Skåne, Halland, Västergötland och Bohuslän och i norr har åtminstone två fynd gjorts (1946 och 1966) i östra Norrbotten, vilket visar att arten även når in i landet från nordöst. Arten minskar i antal i söder. I sydöstra Sverige och i Danmark påträffas vid enstaka tillfällen även migrerande hanar. I Danmark är den ganska utbredd på västra Jylland, men en population finns även på Själland, en på Falster och en eller två på Bornholm. Den uppträder ibland ganska talrikt. I Norge har bara ett fynd gjorts, 1984 vid Kragerö i Telemark. I Finland är arten utbredd över stora delar av landet norrut till Muonio i Kittilä Lappmark, men den förekommer överallt lokalt.
Världsutbredningen sträcker sig från Nederländerna och norra Mellaneuropa till Baltikum och vidare österut genom Ryssland till Ural. Arten finns också i ett isolerat område, som i huvudsak omfattar Ungern, Rumänien och Bulgarien, där den större och brokigare underarten intermedia (Frivaldszky, 1865) finns vars larver istället lever på barrträd.

Honorna i släktet tofsspinnare, Orgyia, har under evolutionens gång utvecklats mot större äggmängd och stor äggstorlek på bekostnad av sin rörlighet. Den vinglösa honan av ljungtofsspinnare har nått längst i tillbakabildandet av rörelseförmågan och hon lämnar inte sin kokong. Det är istället de långhåriga, nykläckta larverna som likt luftplankton sprider arten under gynnsamma väderleksförhållanden under våren. Ljungtofsspinnaren har under 1900-talet etablerat sig i landets södra och västra delar och de enstaka fynden i Norrbotten kan även de vara representanter för nyetablerade populationer. Med hänsyn till spridningsmetoden kan således etableringen på alla platser i södra Sverige vara resultatet av långdistansspridning och i mindre grad vara lokal spridning inom landet. Arten påträffades för första gången i landet 1936, då ett antal larver insamlades vid Tobisborg i Simrishamn i Skåne. Då artens biologi var välkänd från Danmark, eftersöktes den grundligare under de följande åren och påträffades nu i Skåne, Skanörs ljung, Långaröd och Bohuslän, Uddevalla och möjligen även på Öland vid Glömminge. I Norrbotten, Kitkiöjoki påträffades en hane 1946 och ännu en hane vid Lansån 1966. Fram till 1970-talet påträffades arten talrikt på Bonarpshed, Ljungbyhed och Skanörs ljung i Skåne, samt på mossar på Hunneberg i Västergötland. Idag har larvfynd och fynd av många hanar, som får anses representera etablerade populationer, gjorts längs en spridningsfront från Småland, Spexeryd, Ödestugu, Västergötland, Skara, Röde mosse, Karlsborgstrakten och möjligen också Dalsland varifrån arten rapporterats. Märkligt nog saknas fynd av arten helt i Göteborgstrakten medan den däremot fortfarande finns i Bohuslän på Kynnefjäll och från Frillesås till Steninge och Esmared i Halland. Arten fluktuerar kraftigt och var exempelvis endast känd i ett exemplar från Västergötland, Hunneberg 1965, fram till 1970–1973 då den här påträffades i stor mängd. Populationen kraschade ett par år senare och endast ett fåtal larver har påträffats under slutet av 1970-talet och senare. Samma förhållande har även iakttagits vid Spexeryd där den 1982 förekom i stor mängd men 1986 var sällsynt. I övriga Sverige har enstaka hanar (n = 9) påträffats i östra Småland 1983, på Öland 1983 och 1985, på Gotland 1973 och 1983, samt vid Mölle i Skåne 1973. Då flertalet av dessa fynd i respektive region, är gjorda under korta intervaller om två till tre dagar, har de alla bedömts vara migrerande hanar. De härstammar möjligen från svenska fastlandsförekomster. Det förefaller osannolikt att den dagaktiva ljungtofsspinnaren skulle ha varit förbisedd i Sverige långt före den påträffades 1936. Mer sannolikt är att dess populationer i Danmark, under åren då man upphörande med ljungbränning på extensiva betesmarker, kunnat tillväxa tillräckligt för att ge en god spridningspotential och att spridningen skett med hjälp av gynnsamma vindförhållanden. Idag är arten minskande på många områden i Östjylland i Danmark till följd av uppodling och skogsplantering av ljunghedarna. Den är dock ännu väl utbredd i Västjylland, Nordvästjylland och Nordöstjyllands hedområden, östligast på Läsö. På de större öarna är den mer lokal, men förekommer ännu lokalt allmän på några få områden på Falster, Sydsjälland och Bornholm. Ett år med riklig rapportering av hanar utanför artens normala förekomstområden i Danmark var 1973. Ljungtofsspinnaren är i Norge bara påträffad en gång i Telemark 1984, men är sedan gammalt känd från Finland, där den förekommer i hela landet utom på Åland och i Åbodistriktet/Varsinais-Suomi, dock överallt lokal och sällsynt. I Ryska Karelen är den mycket sällsynt och i Litauen sällsynt, påträffad i fyra mindre distrikt. Artens västgräns i Europa är Holland, Belgien och Nordtyskland, där den är mycket lokal och sparsam till sällsynt. Endast på en plats i Mecklenburg och en plats vid Östersjön har larverna påträffats mer talrikt.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Noctuoidea  
  • Familj
    Erebidae  
  • Underfamilj
    Lymantriinae - tofsspinnare 
  • Tribus
    Orgyiini  
  • Släkte
    Orgyia  
  • Art
    Orgyia antiquoides(Hübner, 1822) - ljungtofsspinnare
    Synonymer
    Orgyia ericae (Germar, 1824)
    Gynaephora antiquoides Hübner, 1822
    Teia antiquoides (Hübner, 1822)
    ljungfjädertofsspinnare

Ljungtofsspinnare lever på öppna, ofta större ljunghedar, mossar och kärr med mycket ljung och gärna även klockljung. I Danmark finns den även på torrare ljunghedar och i Finland främst på kärrmarker. Under vissa perioder visar hanen migratoriska tendenser och flyger in från kontinenten, och då kan den påträffas i helt andra biotoper. Populationerna kan variera mer eller mindre kraftigt i antal mellan olika år och vissa år kan fjärilen uppträda talrikt. Arten påträffas dock i första hand som larv eller kokong, och normalt bara i sitt egentliga habitat. Hanen flyger framför allt i solsken, särskilt under den sena eftermiddagen, oftast någon meter över marken i en snabb och kastande flykt. Han flyger i viss utsträckning även på natten och kan lockas till ljuset från kvicksilverlampor. Honans kokong sitter högre i ljungvegetationen än hanens för att hennes feromoner ska kunna sprida sig bättre. Honan vänder sig i puppskalet så att huvudet är vänt mot puppans bakände och hanen kan då para sig med henne från kokongens utsida. Parningen är kortvarig. Honan lämnar inte kokongen utan ligger i stort sett orörlig inuti denna. Ibland kan man hitta en lockande hona som just lockat till sig en grupp hanar, och minuterna efter att parningen har inletts kan några hanar sitta kvar innan de flyger vidare. Hanen är mycket kortlivad och dör redan efter någon dag. Arten flyger i södra Sverige i en utdragen generation från andra halvan av juli till månadsskiftet augusti-september, i södra Finland från månadsskiftet juni-juli till månadsskiftet juli-augusti. I norra Sverige och Finland flyger arten från mitten av juli till slutet av augusti.
Honan lägger omkring 100 ägg inuti kokongen och äggen ligger därefter väl inbäddade i honans bakkroppsull. Honan dör strax efter äggläggningen. Äggen övervintrar i kokongen och kläcks på våren i samband med knoppsprickningen eller strax därefter. De unga, långhåriga larverna sprider sig lätt med vinden i likhet med flera andra tofsspinnare. De rullar snabbt ihop sig varvid deras långa behåring bildar en väl fungerande ”fallskärm”. Larven lever främst på ljung Calluna vulgaris och klockljung Erica tetralix, men i viss utsträckning även på pors Myrica gale, odon Vaccinium uliginosum och rosling Andromeda polifolia. I Finland har de hittats även på hjortron Rubus chamaemorus, rönn Sorbus aucuparia och kråkbär Empetrum nigrum. Den är i första hand dagaktiv och äter på de yttre kvistarna. På natten kryper den längre ned på kvistarna. Larverna kan ibland hittas i större antal. Larven blir fullvuxen i slutet av juni eller i början av juli, i norr längre fram i juli. Honlarven blir fullvuxen någon eller några dagar efter hanlarven. Förpuppningen sker på en kvist i en ljust gulaktig, lite genomskinlig kokong med invävda larvhår. Puppan kläcks på morgonen efter 10–14 dagar.

Ekologisk grupp: Växtätare (herbivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Våtmark

Landskapstyper där arten kan förekomma: Jordbrukslandskap, Skog

Biotoper som är viktiga för arten: Myrbiotoper

Biotoper där arten kan förekomma: Öppna gräsmarker, Öppen fastmark

Substrat/Föda:
Växtdelar, ej ved (Viktig)
· hjortron - Rubus chamaemorus (Har betydelse)
· klockljung - Erica tetralix (Viktig)
· kråkbär - Empetrum nigrum (Har betydelse)
· ljung - Calluna vulgaris (Viktig)
· odon - Vaccinium uliginosum (Har betydelse)
· pors - Myrica gale (Har betydelse)
· rosling - Andromeda polifolia (Har betydelse)
· rönn - Sorbus aucuparia (Har betydelse)
Arten hotas främst av exploatering av moss- och myrmarker för utvinning av bränsle till fjärrvärmeverk och torv för park- och trädgårdsskötsel. I inlandet är artens långsiktiga överlevnad sannolikt beroende av större moss- och myrkomplex. Dessa är samtidigt de mest intressanta objekten för utvinning av torvbränsle. I södra Sverige är idag relativt få torvmossar helt oskadade av tidigare dikningsföretag och artens överlevnad på mossar med lägre vattenhalt är ännu ej konstaterad över en längre årsföljd. På västra Sveriges ljunghedar har idag enbusken intagit en så dominerande ställning att den sannolikt förändrar lokalklimatet av mer friska till fuktiga partier av ljunghed på sandmark. En nyligen genomförd undersökning av igenväxningstakten på moss- och myrmarker utifrån jämförelser av flygfoton har visat att den öppna arealen inom ett band tvärs över Sverige genom Västra Götalands, Hallands, Jönköpings och Kalmar län minskat med 50 % på 50 år. Det finns orsak att misstänka att denna igenväxning är betingad av mänskliga aktiviteter. Den förklaringsmodell som lämnats är att atmosfäriskt kvävenedfall och vindburna partiklar från jord- och skogsbruk skulle ha påskyndat igenväxningen på moss- och myrmarker och att även utebliven hävd genom bete och avverkning skulle ha bidragit till ökad igenväxningstakt. Senväxta träd på våtmarker utnyttjades förr till material för gärdsgårdar. Igenväxningstakten är inte överraskande större på mindre våtmarker. I sin förlängning kan det innebära att samtliga habitat som utnyttjas av ljungtofsspinnaren växer igen om de inte hålls öppna genom röjningar.

Påverkan
  • Igenväxning (Viss negativ effekt)
  • Ökad näringsbelastning (Viss negativ effekt)
  • Dikning/torrläggning (Stor negativ effekt)
  • Exploatering/konstruktion (Stor negativ effekt)
Undvik alla dikningsföretag och torvbrytning inom mer betydelsefulla förekomstområden för ljungtofsspinnare. På många hedar har antalet enbuskar ökat kraftigt under senare år och de utgör nu en oacceptabelt hög andel av ljunghedens växtsamhälle. Fler områden bör röjas och brännas om ljunghedar på sandmark ska bevaras. Bränning av ljunghedar bör dock endast beröra mindre avsnitt av den totala arealen av ett område under samma år. På lång sikt skulle arten sannolikt gynnas av ett återupprättat skogsbete med en omfattande busk- och ljungbränning. Artens nuvarande status i landet bör kartläggas ytterligare.
Namngivning: Orgyia antiquoides (Hübner, 1822). Originalbeskrivning: Gynaephora antiquoides. Ins. Eur. 8: 17, 18. Synonymer: Orgyia ericae (Germar, 1824), Teia antiquoides. Svensk synonym: ljungfjädertofsspinnare.
Etymologi: antiquoides = antiqua-liknande; antiqua (lat.) = gammal; -ides av -eides (gr.) = -liknande. Sammansatt namn med syftningen på artens stora likhet med Orgyia antiqua.
Uttal: [Orgýja antikvoídes]

Douwes, P. 1973. De bästa storfjärilsfynden 1973. Nerikes Ent. sällskaps årsskr. 5: 3–5.

Henrikson, L. & Vartia, K. 2006. Öppna mossar växer igen i Sydsverige. Fauna & Flora 101(3): 8–15.

Hydén, N., Jilg, K. & Östman, T. 2006. Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Fjärilar: ädelspinnare-tofsspinnare. Lepidoptera: Lasiocampidae-Lymantriidae. ArtDatabanken, SLU, Uppsala. Ivinskis, P. 1993. Check-list of Lithuanian Lepidoptera. Ekologijos Institutas, Vilnius.

Kaisila, J. 1947. Die Makrolepidopterenfauna des Aunus-Gebietes. Acta Ent. Fenn. 1: 1–112.

Koch, M. 1983. Wir bestimmen Schmetterlinge. II teil; Bären, Spinner, Schwärmer und Bohrer. Neumann-Neudamm Verlag, Radebeul.

Krogerus, H. 1943. Ett bidrag till kännedomen om fjärilsfaunan i Östkarelen. Not. Ent. 23(1–2): 43–48.

Nordström, F., Wahlgren, E. & Tullgren, A. 1935–41. Svenska fjärilar. Nordisk familjeboks förlag, Stockholm.

Nordström, F. 1943. Förteckning över Sveriges storfjärilar. Catalogus Insectorum Sueciae. Opusc. ent. 8: 59–120.

Nordström, F. 1947. För svenska faunan nya fjärilar jämte några andra. Opusc. ent. 12: 159–172.

Nordström, F., Opheim, M. & Sotavalta, O. 1961. De fennoskandiska svärmarnas och spinnarnas utbredning. C.W.K. Gleerups förlag, Lund.

Norgaard, I. 1956. Sjældne storsommerfugle på Läsö. Flora og Fauna 62(4): 86–90.

Norgaard, I. & Nielsen, P.S. 1988. Fund af storsommerfugle i Danmark 1961–86. Lepidopterologisk forening.

Norgaard, I. (red.). 1998. Samlet liste over fund af danske storsommerfugle i tiden fra 1987–1996, del I. Tillæg til Lepidoptera. Lepidopterologisk forening, Köpenhamn.

Palmqvist, G. 1984. Intressanta fynd av Macrolepidoptera i Sverige 1983. Ent. Tidskr. 105: 81–88.

Palmqvist, G. 1986. Intressanta fynd av Macrolepidoptera i Sverige 1985.Ent. Tidskr. 107: 65–69.

Rydell, J. & Bergendorff, C. 1970. Fjärilsfångst i Trollhättetrakten 1970. Nerikes Ent. sällskaps årsskrift 2: 8–9.

Rydén, H. & Carlgren, G. 1953. Fjärilsfaunistiska notiser (Macrolepidoptera). Opusc. ent. 18(1): 49–52.

Svensson, I., Gustavsson, B., Imby, L., Elmquist, H., Hellberg, H. & Palmqvist, G. 1994. Catalogus Lepidopterorum Sueciae. Naturhistoriska riksmuseet & Entomologiska föreningen i Stockholm.

Vilhelmsen, F. 1980. ”Den lille grå”, oversigt og flyvetabel over danske dagsommerfugle, spindere, ugler og målere. Lepidopterologisk forening, Köpenhamn.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Nils Hydén, 2006 (Kännetecken, Levnadssätt, Utbredning). Claes U. Eliasson 1996. Rev. Claes U. Eliasson 1999, 2005 & 2007. © ArtDatabanken, SLU 2008 (Naturvårdsinformation. Nils Ryrholm och Anders Amandusson har bidragit med väsentlig information vid revisioner av artfaktabladet.).

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Noctuoidea  
  • Familj
    Erebidae  
  • Underfamilj
    Lymantriinae - tofsspinnare 
  • Tribus
    Orgyiini  
  • Släkte
    Orgyia  
  • Art
    Orgyia antiquoides, (Hübner, 1822) - ljungtofsspinnare
    Synonymer
    Orgyia ericae (Germar, 1824)
    Gynaephora antiquoides Hübner, 1822
    Teia antiquoides (Hübner, 1822)
    ljungfjädertofsspinnare
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Nils Hydén, 2006 (Kännetecken, Levnadssätt, Utbredning). Claes U. Eliasson 1996. Rev. Claes U. Eliasson 1999, 2005 & 2007. © ArtDatabanken, SLU 2008 (Naturvårdsinformation. Nils Ryrholm och Anders Amandusson har bidragit med väsentlig information vid revisioner av artfaktabladet.).