Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  ljusgrått ängsfly

Organismgrupp Fjärilar, Nattflyn Pabulatrix pabulatricula
Ljusgrått ängsfly Fjärilar, Nattflyn

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Ljusgrått ängsfly har i nykläckt tillstånd en grönskimrande lyster som snabbt förbleknar (och därför inte syns på preparerade ex.). Teckningen i svart grått och vitt är tydlig och den typiska för nattflygruppen med tre fält och två ringar i mittfältets framkant. Mellanfältets nedre hälft är svart och omgärdad av bredare vita linjer. Detta tillsammans med det ljusa yttre fältet och den gröna nyansen gör arten omisskännlig. Bakvingarna är enfärgat gråbruna. Vingspann 30–32 mm.
Utbredning
Länsvis förekomst för ljusgrått ängsfly Observationer i  Sverige för ljusgrått ängsfly
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Ljusgrått ängsfly är en mycket lokal art som inte gjort sig känd för att migrera, vilket är vanligt bland flertalet andra nattflyarter. Den påträffades för första gången i landet av Thomson under 1800-talet. Närmare bestämt vid Pålsjö norr om Helsingborg i Skåne. Mewes fann den 1882 vid Ottenby på Öland. Inga ytterligare fynd noterades förrän 1969, då den blev återfunnen i Ottenbylund. Här har arten sedan påträffats årligen och ofta i stort antal. En andra svensk förekomst upptäcktes 1980 på Tromtö i Blekinge. Här har arten likaså uppträtt talrikt under ett antal år. Ett enstaka fynd i Småland, vid Emåns utlopp 1997 antydde att arten sannolikt har en förekomst i trakten. Den eftersöktes där först 2006 med resultatet att ett 20-tal exemplar infångades i en betesfälla. Forsatta undersökningar med betesfällor i ekområdet vid Ålem, Strömsrum 2007 visade att arten förekommer även där. Mer överraskande var fyndet av två individer på Holmön i Västerbotten 2002. Detta tyder på att arten kanske etablerat sig här i periferin av den större utbredningen i Finland som når fram till kustområdet i höjd med Holmön. Ett exemplar har också påträffats på Nordkoster i Bohuslän 2005. Det förefaller därför sannolikt att arten även i Bohuslän kan ha ännu oupptäckta förekomster. I Norge påträffades arten i ett exemplar i yttre Aust-Agder, Froland 1969 och vid förnyad fångst där 1997, med automatiska UV-ljusfällor, noterades sju exemplar. I Danmark förekommer ljusgrått ängsfly mycket lokalt inom tre skilda regioner: Hald Ege på Östjylland, Skat Skov på Nordöstjylland samt Kaas vid Lihme på Nordvästjylland. Härutöver existerar endast ett par ströfynd från Östjylland, Århus, Moesgård 1940 och Lolland, Keldskov 1914. Arten omnämns 1894 för första gången från Danmark. Populationstätheten på de danska lokalerna varierar kraftigt och arten har sedan 1960-talet varit mycket fåtalig. Under 1995 påträffades den dock åter talrikt i Hald Ege. I Finland är ljusgrått ängsfly utbredd i hela södra landsdelen till 64°N, både vid västkusten och i inlandet. Arten är dessutom påträffad en gång på ön Hailuoto i norra Bottenviken. Den omnämndes 1948 som allmän i hela södra och mellersta Finland, men var sällsyntare på Åland. Under senare år har ljusgrått ängsfly uppgivits förekomma tämligen sällsynt och mest enstaka, men vid sydkusten allmännare under vissa år. Under 2000-talet har den åter ökat och är på några områden allmän. I Tyskland och England är arten mycket lokal och vanligen sällsynt. Den har möjligen helt försvunnit från sina få förekomstområden i östra England och Kirkcudbright i sydvästra Skottland. Ljusgrått ängsfly uppges i övriga Mellaneuropa vara sällsynt och sällan påträffad under senare år. Världsutbredningen sträcker sig från södra Belgien och mellersta Tyskland, Storbritannien, Norden och Baltikum, samt söder om Alperna från Italien, södra Ungern och Rumänien vidare lokalt genom Ryssland och Sibirien, via bl.a. Uralbergen, Kazakstan, och Altajbergen till Sachalin och Japan i Ostasien. Arten är upptagen i Danmarks rödlista som Sällsynt.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Starkt hotad (EN)
Kriterier
B2ab(iii,v)c(iv)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Starkt hotad (EN)
  • 2005 Starkt hotad (EN)
  • 2000 Starkt hotad (EN)
Ljusgrått ängsfly har tidigare påträffats i Skåne, men är numera endast känd från tre lokaler i sydöstra Götaland, Tromtö i Blekinge, Ottenbylund på södra Öland och söder om Oskarshamn. Sannolikt har arten även nyetablerat sig i norra Bohuslän. På Holmön i Västerbotten har också etablering skett, men misstänks vara av tillfällig karaktär. Arten förekommer på andra sidan Bottenviken i glesa skogar med björk, gran och tall. I södra Sverige är den funnen i ljusa lundskogar med mycket gläntor där larven lever på olika gräsarter (Poacae). Arten är känd för att fluktuera våldsamt och kan vissa år uppträda någorlunda talrikt för att sedan vara mer eller mindre försvunnen under ett antal år. Antalet reproduktiva individer skattas till 2000 (1400-2800). Antalet lokalområden i landet skattas till 10 (7-14). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 40 (32-56) km². Det föreligger indikation på eller misstanke om populationsminskning. Minskningen avser kvalitén på artens habitat och antalet reproduktiva individer. Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i antalet fullvuxna individer. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Starkt hotad (EN). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Starkt hotad (EN). Detta i kombination med att utbredningsområdet är kraftigt fragmenterat, extrema fluktuationer förmodligen förekommer och fortgående minskning förmodligen förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. (B2ab(iii,v)c(iv)).
Ekologi
Ljusgrått ängsfly förekommer i södra Sverige och Danmark i ljusa ekskogar med företrädesvis yngre och relativt lågvuxna träd, där markvegetationen är frodig med en stor variation av gräsarter och örter. I Finland förekommer arten i yngre lövskog och blandskog i anslutning till odlade områden. På ön Replot nordväst om Vasa i Finland förekommer arten i glesa torra skogar med gran, tall och björk. Detta är den närmaste förekomsten från fyndplatsen Holmön i Västerbotten. Sannolikt är ljusgrått ängsfly mycket klimatkänslig i den mer atlantiska delen av utbredningsområdet, vilket orsakar de kraftiga populationssvängningarna. De svenska förekomstområdena befinner sig i relativt plan terräng nära havsnivån och med stark påverkan på nattemperaturerna från omgivande vatten. Ett av de danska förekomstområdena är belägen på en plan utbuktning i Limfjorden. De övriga två i centrala Jylland, befinner sig i kraftigt böljande landskap med lutning åt flera vädersträck, den ena av dem främst åt norr. Höjden över havet är här cirka 50–60 m och på ett av områdena påverkas möjligen klimatet av den relativt närbelägna Limfjorden. Några av de svenska och danska förekomstområdena utgörs av relativt små och isolerade skogsområden. Sannolikt är arten i larvstadiet känslig för frost efter avslutad övervintring. På Åland insamlades ljusgrått ängsfly på flera lokaler fram till 1940, men kunde inte återfinnas 1941–1943. Där har man sett det som en effekt av perioder med nattfrost till slutet av maj 1941–1942. På finska fastlandet gynnas arten sannolikt av det mer kontinentala sommarklimatet och ett mer varaktigt snötäcke. De enda upplysningar som existerar om artens utvecklingsstadier är att den övervintrar som larv och lever av olika gräsarter, bl.a. omnämns blåtåtel Molinia caerulea i den senaste litteraturen. Från England omnämns med tvekan rörsvingel Festuca arundinacea som värdväxt och larvutvecklingen uppges äga rum under våren från april till maj. Sannolikt övervintrar arten som liten larv. Trots att arten tidvis blommar upp på sina få, utspridda lokaler i Nordvästeuropa tycks detta sällan eller aldrig leda till någon expansion, vilket kan tyda på att den har mycket svårt att hävda sig i områden där närbesläktade arter har kortare utvecklingstid. En längre utvecklingsperiod leder normalt till ökat predationstryck. Flygperioden infaller från senare tredjedelen av juli till mitten av augusti. Fjärilarna flyger, med start i skymningen, det mesta av natten. De lockas till jäst fruktsaft, men mycket sällan till UV-ljus om inte fångstmetoderna kombineras. Arten är mycket stenotop och påträffas ytterst sällan utanför sina habitat. Den uppges från Mellaneuropa vara beroende av tillgång till savande ekar.
Landskapstyper
Skog
Skog
Förekommer
Viktig
Biotoper
Trädbärande gräsmark
Trädbärande gräsmark
Lövskog
Lövskog
Ädellövskog
Ädellövskog
Löv-/barrblandskog
Löv-/barrblandskog
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Växtätare (herbivor)
Substrat/Föda
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
· gräs
· gräs
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Lepidoptera (fjärilar), Familj Noctuidae (nattflyn), Släkte Pabulatrix, Art Pabulatrix pabulatricula (Brahm, 1791) - ljusgrått ängsfly Synonymer Apamea pabulatricula (Brahm, 1791), Eremobina pabulatricula (Brahm, 1791), Phalaena pabulatricula Brahm, 1791

Kategori Starkt hotad (EN)
Kriterier B2ab(iii,v)c(iv)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Starkt hotad (EN)
  • 2005 Starkt hotad (EN)
  • 2000 Starkt hotad (EN)

Dokumentation Ljusgrått ängsfly har tidigare påträffats i Skåne, men är numera endast känd från tre lokaler i sydöstra Götaland, Tromtö i Blekinge, Ottenbylund på södra Öland och söder om Oskarshamn. Sannolikt har arten även nyetablerat sig i norra Bohuslän. På Holmön i Västerbotten har också etablering skett, men misstänks vara av tillfällig karaktär. Arten förekommer på andra sidan Bottenviken i glesa skogar med björk, gran och tall. I södra Sverige är den funnen i ljusa lundskogar med mycket gläntor där larven lever på olika gräsarter (Poacae). Arten är känd för att fluktuera våldsamt och kan vissa år uppträda någorlunda talrikt för att sedan vara mer eller mindre försvunnen under ett antal år. Antalet reproduktiva individer skattas till 2000 (1400-2800). Antalet lokalområden i landet skattas till 10 (7-14). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 40 (32-56) km². Det föreligger indikation på eller misstanke om populationsminskning. Minskningen avser kvalitén på artens habitat och antalet reproduktiva individer. Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i antalet fullvuxna individer. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Starkt hotad (EN). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Starkt hotad (EN). Detta i kombination med att utbredningsområdet är kraftigt fragmenterat, extrema fluktuationer förmodligen förekommer och fortgående minskning förmodligen förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. (B2ab(iii,v)c(iv)).
Ljusgrått ängsfly har i nykläckt tillstånd en grönskimrande lyster som snabbt förbleknar (och därför inte syns på preparerade ex.). Teckningen i svart grått och vitt är tydlig och den typiska för nattflygruppen med tre fält och två ringar i mittfältets framkant. Mellanfältets nedre hälft är svart och omgärdad av bredare vita linjer. Detta tillsammans med det ljusa yttre fältet och den gröna nyansen gör arten omisskännlig. Bakvingarna är enfärgat gråbruna. Vingspann 30–32 mm.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för ljusgrått ängsfly

Länsvis förekomst och status för ljusgrått ängsfly baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för ljusgrått ängsfly

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Ljusgrått ängsfly är en mycket lokal art som inte gjort sig känd för att migrera, vilket är vanligt bland flertalet andra nattflyarter. Den påträffades för första gången i landet av Thomson under 1800-talet. Närmare bestämt vid Pålsjö norr om Helsingborg i Skåne. Mewes fann den 1882 vid Ottenby på Öland. Inga ytterligare fynd noterades förrän 1969, då den blev återfunnen i Ottenbylund. Här har arten sedan påträffats årligen och ofta i stort antal. En andra svensk förekomst upptäcktes 1980 på Tromtö i Blekinge. Här har arten likaså uppträtt talrikt under ett antal år. Ett enstaka fynd i Småland, vid Emåns utlopp 1997 antydde att arten sannolikt har en förekomst i trakten. Den eftersöktes där först 2006 med resultatet att ett 20-tal exemplar infångades i en betesfälla. Forsatta undersökningar med betesfällor i ekområdet vid Ålem, Strömsrum 2007 visade att arten förekommer även där. Mer överraskande var fyndet av två individer på Holmön i Västerbotten 2002. Detta tyder på att arten kanske etablerat sig här i periferin av den större utbredningen i Finland som når fram till kustområdet i höjd med Holmön. Ett exemplar har också påträffats på Nordkoster i Bohuslän 2005. Det förefaller därför sannolikt att arten även i Bohuslän kan ha ännu oupptäckta förekomster. I Norge påträffades arten i ett exemplar i yttre Aust-Agder, Froland 1969 och vid förnyad fångst där 1997, med automatiska UV-ljusfällor, noterades sju exemplar. I Danmark förekommer ljusgrått ängsfly mycket lokalt inom tre skilda regioner: Hald Ege på Östjylland, Skat Skov på Nordöstjylland samt Kaas vid Lihme på Nordvästjylland. Härutöver existerar endast ett par ströfynd från Östjylland, Århus, Moesgård 1940 och Lolland, Keldskov 1914. Arten omnämns 1894 för första gången från Danmark. Populationstätheten på de danska lokalerna varierar kraftigt och arten har sedan 1960-talet varit mycket fåtalig. Under 1995 påträffades den dock åter talrikt i Hald Ege. I Finland är ljusgrått ängsfly utbredd i hela södra landsdelen till 64°N, både vid västkusten och i inlandet. Arten är dessutom påträffad en gång på ön Hailuoto i norra Bottenviken. Den omnämndes 1948 som allmän i hela södra och mellersta Finland, men var sällsyntare på Åland. Under senare år har ljusgrått ängsfly uppgivits förekomma tämligen sällsynt och mest enstaka, men vid sydkusten allmännare under vissa år. Under 2000-talet har den åter ökat och är på några områden allmän. I Tyskland och England är arten mycket lokal och vanligen sällsynt. Den har möjligen helt försvunnit från sina få förekomstområden i östra England och Kirkcudbright i sydvästra Skottland. Ljusgrått ängsfly uppges i övriga Mellaneuropa vara sällsynt och sällan påträffad under senare år. Världsutbredningen sträcker sig från södra Belgien och mellersta Tyskland, Storbritannien, Norden och Baltikum, samt söder om Alperna från Italien, södra Ungern och Rumänien vidare lokalt genom Ryssland och Sibirien, via bl.a. Uralbergen, Kazakstan, och Altajbergen till Sachalin och Japan i Ostasien. Arten är upptagen i Danmarks rödlista som Sällsynt.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Noctuoidea  
  • Familj
    Noctuidae - nattflyn 
  • Underfamilj
    Noctuinae  
  • Tribus
    Apameini  
  • Släkte
    Pabulatrix  
  • Art
    Pabulatrix pabulatricula(Brahm, 1791) - ljusgrått ängsfly
    Synonymer
    Apamea pabulatricula (Brahm, 1791)
    Eremobina pabulatricula (Brahm, 1791)
    Phalaena pabulatricula Brahm, 1791

Ljusgrått ängsfly förekommer i södra Sverige och Danmark i ljusa ekskogar med företrädesvis yngre och relativt lågvuxna träd, där markvegetationen är frodig med en stor variation av gräsarter och örter. I Finland förekommer arten i yngre lövskog och blandskog i anslutning till odlade områden. På ön Replot nordväst om Vasa i Finland förekommer arten i glesa torra skogar med gran, tall och björk. Detta är den närmaste förekomsten från fyndplatsen Holmön i Västerbotten. Sannolikt är ljusgrått ängsfly mycket klimatkänslig i den mer atlantiska delen av utbredningsområdet, vilket orsakar de kraftiga populationssvängningarna. De svenska förekomstområdena befinner sig i relativt plan terräng nära havsnivån och med stark påverkan på nattemperaturerna från omgivande vatten. Ett av de danska förekomstområdena är belägen på en plan utbuktning i Limfjorden. De övriga två i centrala Jylland, befinner sig i kraftigt böljande landskap med lutning åt flera vädersträck, den ena av dem främst åt norr. Höjden över havet är här cirka 50–60 m och på ett av områdena påverkas möjligen klimatet av den relativt närbelägna Limfjorden. Några av de svenska och danska förekomstområdena utgörs av relativt små och isolerade skogsområden. Sannolikt är arten i larvstadiet känslig för frost efter avslutad övervintring. På Åland insamlades ljusgrått ängsfly på flera lokaler fram till 1940, men kunde inte återfinnas 1941–1943. Där har man sett det som en effekt av perioder med nattfrost till slutet av maj 1941–1942. På finska fastlandet gynnas arten sannolikt av det mer kontinentala sommarklimatet och ett mer varaktigt snötäcke. De enda upplysningar som existerar om artens utvecklingsstadier är att den övervintrar som larv och lever av olika gräsarter, bl.a. omnämns blåtåtel Molinia caerulea i den senaste litteraturen. Från England omnämns med tvekan rörsvingel Festuca arundinacea som värdväxt och larvutvecklingen uppges äga rum under våren från april till maj. Sannolikt övervintrar arten som liten larv. Trots att arten tidvis blommar upp på sina få, utspridda lokaler i Nordvästeuropa tycks detta sällan eller aldrig leda till någon expansion, vilket kan tyda på att den har mycket svårt att hävda sig i områden där närbesläktade arter har kortare utvecklingstid. En längre utvecklingsperiod leder normalt till ökat predationstryck. Flygperioden infaller från senare tredjedelen av juli till mitten av augusti. Fjärilarna flyger, med start i skymningen, det mesta av natten. De lockas till jäst fruktsaft, men mycket sällan till UV-ljus om inte fångstmetoderna kombineras. Arten är mycket stenotop och påträffas ytterst sällan utanför sina habitat. Den uppges från Mellaneuropa vara beroende av tillgång till savande ekar.

Ekologisk grupp: Växtätare (herbivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Skog

Biotoper som är viktiga för arten: Trädbärande gräsmark, Lövskog, Ädellövskog

Biotoper där arten kan förekomma: Löv-/barrblandskog

Substrat/Föda:
Växtdelar, ej ved (Viktig)
· gräs - Poaceae (Viktig)
Ljusgrått ängsfly hotas av kalavverkning av ekskog och igenplantering med andra trädslag än ek. I Ottenby betas stora delar av lunden av nötboskap och hjortar. Upphörande extensiv beteshävd skulle möjligen leda till kraftig förbuskning som skuggar ut gräsvegetationen. Alltför intensivt bete i kombination med en överdriven buskröjning kan likaså vara negativt genom att det leder till förändringar av fältskiktets växtartssammansättning.

Påverkan
  • Igenväxning (Stor negativ effekt)
  • Avverkning (Stor negativ effekt)
  • Igenplantering (Stor negativ effekt)
Artens utvecklingsstadier bör undersökas innan lämpliga skötselplaner för dess två kända förekomstområden kan rekommenderas. På Tromtö förekommer ljusgrått ängsfly möjligen i samma miljö som den akut hotade bokblombocken, Anoplodera scutellata, som kräver solexponerade högstubbar i naturligt luckig lövskog med mycket lång kontinuitet. På lokalerna i Blekinge och Småland bedrivs ingen beteshävd och sannolikt fungerar mindre förekomstarealer bättre utan beteshävd.
Clas Källander och Mats Lindeborg har bidragit med väsentlig information vid första respektive tredje revisionen av faktabladet. I den modernaste utländska litteraturen har arten placerats i släktet Pabulatrix med färre arter.

Douwes, P., Kaaber, S., Nordström, F., Opheim, M. & Sotavalta, O. 1969. De fennoskandiska och danska nattflynas utbredning. C.W.K. Gleerups förlag, Lund.

Franzén, M. & Johannesson, M. 2005. Intressanta fynd av storfjärilar (Macrolepidoptera) i Sverige 2004. Ent. Tidskr. 126: 55–70.

Forster, W. & Wohlfahrt, Th., A. 1980. Die Schmetterlinge Mitteleuropas, Eulen (Noctuidae). Franckhsches Verlagshandlung, Stuttgart.

Geodaetisk institut. 1982. Danmark, Topografisk atlas 1:100 000. Geodaetisk institut, Köpenhamn.

Hellman, E., A. 1948. Beobachtungen über die Grossschmetterlingsfauna der nächsten Umgebung von Mariehamn auf Åland in den Jahren 1941–1943. Acta Ent. Fenn. 6: 3–92.

Hoffmeyer, S. 1962. De danske ugler. Universitetsforlaget, Århus.

Koch, M. 1983. Wir bestimmen Schmetterlinge. III teil; Eulenfalter, Neumann-Neudamm Verlag, Radebeul.

Lampa, S. 1885. Förteckning öfver Skandinaviens och Finlands Macrolepidoptera. Ent. Tidskr. 6(1–3): 1–137.

Lindeborg, M. 2006. Intressanta fynd av storfjärilar (Macrolepidoptera) i Sverige 2005. Ent. Tidskr. 127: 61–71.

Lindeborg, M. 2007. Intressanta fynd av storfjärilar (Macrolepidoptera) i Sverige 2006. Ent. Tidskr. 128: 19–32.

Meyrick, E. 1895. British Lepidoptera. MacMillan and co., London.

Mewes, W. 1884. Mindre bekanta eller för Sverige nya Nattfjärilar. Ent. Tidskr. 5(1–2): 71–72.

Nilsson, S., G. & Baranowski, R. 1995. Bokskogens hotade vedskalbaggar: 1. bokblombocken, Anoplodera scutellata (Cerambycidae). Ent. Tidskr. 116(1–2): 13–19.

Norgaard, I. & Nielsen, P. S. 1988. Fund af storsommerfugle i Danmark 1961–86. Lepidopterologisk forening.

Palmqvist, G. 1983. Intressanta fynd av Macrolepidoptera i Sverige 1982. Ent. Tidskr. 104: 55–58.

Palmqvist, G. 1998. Intressanta fynd av storfjärilar (Macrolepidoptera) i Sverige 1997. Ent. Tidskr. 119: 13–27.

Palmqvist, G. 2003. Intressanta fynd av storfjärilar (Macrolepidoptera) i Sverige 2002. Ent. Tidskr. 124: 47–58.

Skinner, B. 1984. Colour identification guide to moths of British Isles. Penguin Books Ltd, Harmondsworth.

Skou, P. 1991. Nordens ugler. Danmarks dyreliv Bind 5. Apollo books, Stenstrup.

Zilli, A., Ronkay, L. & Fibiger, M. 2005. Apameini.–Noctuidae Europaeae vol. 8. Entomological Press, Sorö.

Öfverlund, J. 1944. Till kännedomen om macrolepidopterfaunan på en isolerad holme i N. Sibbo skärgård (Korpholmen). Not. Ent. 24(1–2): 24–30.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Claes U. Eliasson 1995. Rev. Claes U. Eliasson 1999, 2005, 2007 & 2012. © ArtDatabanken, SLU 2008.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Noctuoidea  
  • Familj
    Noctuidae - nattflyn 
  • Underfamilj
    Noctuinae  
  • Tribus
    Apameini  
  • Släkte
    Pabulatrix  
  • Art
    Pabulatrix pabulatricula, (Brahm, 1791) - ljusgrått ängsfly
    Synonymer
    Apamea pabulatricula (Brahm, 1791)
    Eremobina pabulatricula (Brahm, 1791)
    Phalaena pabulatricula Brahm, 1791
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Claes U. Eliasson 1995. Rev. Claes U. Eliasson 1999, 2005, 2007 & 2012. © ArtDatabanken, SLU 2008.