Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  lunnefågel

Organismgrupp Fåglar Fratercula arctica
Lunnefågel Fåglar

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Lunnefågeln är en cirka 30 cm lång alkfågel med svart ovansida, vit buk, grå kindsida och med en stor, voluminös, papegojlik och färgglad näbb med röda och gula färger. Ungfågeln har en betydligt mindre och klenare näbb och fågeln kan då förväxlas med alkekung.
Utbredning
Länsvis förekomst för lunnefågel Observationer i  Sverige för lunnefågel
Svensk förekomst
Ej längre bofast, nu endast tillfälligt förekommande
Mellan 10–15 par av rasen grabae häckade på Soteskär och Stora Knappen i Bohuslän under 1920- och 30-talen. Beståndet minskade från 1930-talet och speciellt från 1950-talets slut. På Stora Knappen häckade arten till 1950 medan den fanns kvar på Soteskär t.o.m. 1970, dock med några års avbrott på 1960-talet. De svenska häckningsplatserna är belägna 400 km från närmaste norska och således i periferin av artens utbredningsområde. Höstflyttande exemplar syns regelbundet utmed västkusten, vissa år under senare tid i förhållandevis stort antal (t.ex. rapporterades mer än 300 ex. 1990, 225 ex. 1996 och 2006 samt 440 ex. 2002), vilket förmodas bero på ändrade övervintringsområden pga förändrad födotillgång. En ungfågel observerades på Resös södra udde i Bohuslän 26 juni 1990 och enstaka tillfälliga sommarfynd av gamla fåglar görs fortfarande då och då i Bohuslän, påfallande ofta i området runt Soteskär. Häckar vid kusterna av Nordatlanten och angränsande delar av Ishavet – i Europa från Spetsbergen och Novaja Zemlja till Bretagne. Stora kolonier finns på norska västkusten söderut till trakten av Sognefjord. Sällsynt mellan Sognefjord och Stavanger. Talrik på Island, Färöarna och i Skottland. Kraftiga tillbakagångar konstaterades 1970–1990 bl.a. på Färöarna, Irland, södra England och i Bretagne. I Norge, där beståndet för närvarande beräknas vara 1,5-2 miljoner par, uppgick populationsminskningen till närmare 50 % under perioden 1980-2010. Europapopulationen (minst 75 % av världspopulationen) uppskattades till 5,7-7,3 miljoner par år 2004.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Nationellt utdöd (RE)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nationellt utdöd (RE)
  • 2005 Nationellt utdöd (RE)
  • 2000 Nationellt utdöd (RE)
Lunnefågel häckade på Soteskär och Stora Knappen i Bohuslän fram till 1970. Numera är arten endast årlig besökare i litet antal. Arten rödlistas som Nationellt utdöd (RE) eftersom det bedömts som sannolikt att den upphört att regelbundet reproducera sig inom landet.
Ekologi
Förekommer vid bergiga kuster såväl på öar som på fastland. Bebor jordhåligheter i gräsklädda sluttningar – i mindre utsträckning också horisontella håligheter och klyftor i samlingar av stenblock. De svenska lokalerna tillhör den senare typen. Häckar oftast i stora kolonier. Den blir könsmogen vid fem års ålder och lägger endast ett ägg årligen. Övervägande fiskätare - små pelagiska arter som havstobis Ammodytes marinus, sill Clupea harengus och lodda Mallotus villosus. Vuxna fåglar är lokalt utsatta för predation från havstrut. Vid ungfåglarnas vandring till vattnet kan de tas av gråtrut, havstrut, korp och kråka. Utanför häckningstiden är den spridd längs kusterna och ute till havs.
Landskapstyper
Havsstrand
Havsstrand
Marin miljö
Marin miljö
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppna strandbiotoper
Öppna strandbiotoper
Hav
Hav
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Blottad mark
Blottad mark
Vattenmassa
Vattenmassa
Vattenyta
Vattenyta
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Djurätare (karnivor)
Substrat/Föda
Levande djur
Levande djur
· strålfeniga fiskar
· strålfeniga fiskar
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Aves (fåglar), Ordning Charadriiformes (vadarfåglar), Familj Alcidae (alkor), Släkte Fratercula, Art Fratercula arctica (Linnaeus, 1758) - lunnefågel Synonymer Alca arctica Linnaeus, 1758

Kategori Nationellt utdöd (RE)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nationellt utdöd (RE)
  • 2005 Nationellt utdöd (RE)
  • 2000 Nationellt utdöd (RE)

Dokumentation Lunnefågel häckade på Soteskär och Stora Knappen i Bohuslän fram till 1970. Numera är arten endast årlig besökare i litet antal. Arten rödlistas som Nationellt utdöd (RE) eftersom det bedömts som sannolikt att den upphört att regelbundet reproducera sig inom landet.
Konventioner Bernkonventionens bilaga III
Fridlysning Fridlyst enl. 4 § Artskyddsförordningen. Räknas även som vilt, vilket betyder att den är fredad men kan vara jaktbar enligt jaktförordningen eller jaktlagen.
Global rödlistning VU A4abcde
Lunnefågeln är en cirka 30 cm lång alkfågel med svart ovansida, vit buk, grå kindsida och med en stor, voluminös, papegojlik och färgglad näbb med röda och gula färger. Ungfågeln har en betydligt mindre och klenare näbb och fågeln kan då förväxlas med alkekung.

Svensk förekomst Ej längre bofast, nu endast tillfälligt förekommande
Länsvis förekomst för lunnefågel

Länsvis förekomst och status för lunnefågel baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för lunnefågel

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Mellan 10–15 par av rasen grabae häckade på Soteskär och Stora Knappen i Bohuslän under 1920- och 30-talen. Beståndet minskade från 1930-talet och speciellt från 1950-talets slut. På Stora Knappen häckade arten till 1950 medan den fanns kvar på Soteskär t.o.m. 1970, dock med några års avbrott på 1960-talet. De svenska häckningsplatserna är belägna 400 km från närmaste norska och således i periferin av artens utbredningsområde. Höstflyttande exemplar syns regelbundet utmed västkusten, vissa år under senare tid i förhållandevis stort antal (t.ex. rapporterades mer än 300 ex. 1990, 225 ex. 1996 och 2006 samt 440 ex. 2002), vilket förmodas bero på ändrade övervintringsområden pga förändrad födotillgång. En ungfågel observerades på Resös södra udde i Bohuslän 26 juni 1990 och enstaka tillfälliga sommarfynd av gamla fåglar görs fortfarande då och då i Bohuslän, påfallande ofta i området runt Soteskär. Häckar vid kusterna av Nordatlanten och angränsande delar av Ishavet – i Europa från Spetsbergen och Novaja Zemlja till Bretagne. Stora kolonier finns på norska västkusten söderut till trakten av Sognefjord. Sällsynt mellan Sognefjord och Stavanger. Talrik på Island, Färöarna och i Skottland. Kraftiga tillbakagångar konstaterades 1970–1990 bl.a. på Färöarna, Irland, södra England och i Bretagne. I Norge, där beståndet för närvarande beräknas vara 1,5-2 miljoner par, uppgick populationsminskningen till närmare 50 % under perioden 1980-2010. Europapopulationen (minst 75 % av världspopulationen) uppskattades till 5,7-7,3 miljoner par år 2004.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Teleostomi  
  • Ranglös
    Osteichthyes  
  • Ranglös
    Sarcopterygii - sarcopterygier 
  • Ranglös
    Tetrapoda - fyrfotadjur 
  • Ranglös
    Amniota - amnioter 
  • Ranglös
    Diapsida - diapsider 
  • Ranglös
    Archosauria - arkosaurier 
  • Ranglös
    Dinosauria - dinosaurier 
  • Klass
    Aves - fåglar 
  • Ordning
    Charadriiformes - vadarfåglar 
  • Underordning
    Lari - måsfåglar 
  • Familj
    Alcidae - alkor 
  • Släkte
    Fratercula  
  • Art
    Fratercula arctica(Linnaeus, 1758) - lunnefågel
    Synonymer
    Alca arctica Linnaeus, 1758

Förekommer vid bergiga kuster såväl på öar som på fastland. Bebor jordhåligheter i gräsklädda sluttningar – i mindre utsträckning också horisontella håligheter och klyftor i samlingar av stenblock. De svenska lokalerna tillhör den senare typen. Häckar oftast i stora kolonier. Den blir könsmogen vid fem års ålder och lägger endast ett ägg årligen. Övervägande fiskätare - små pelagiska arter som havstobis Ammodytes marinus, sill Clupea harengus och lodda Mallotus villosus. Vuxna fåglar är lokalt utsatta för predation från havstrut. Vid ungfåglarnas vandring till vattnet kan de tas av gråtrut, havstrut, korp och kråka. Utanför häckningstiden är den spridd längs kusterna och ute till havs.

Ekologisk grupp: Djurätare (karnivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Havsstrand, Marin miljö

Biotoper som är viktiga för arten: Öppna strandbiotoper, Hav, Öppen fastmark, Blottad mark, Vattenmassa

Biotoper där arten kan förekomma: Vattenyta

Substrat/Föda:
Levande djur (Viktig)
· strålfeniga fiskar - Actinopterygii (Viktig)
Lunnefågelns försvinnande från Bohuslän var troligen delvis sammanhängande med den även på andra håll noterade nedgången. Orsaken till denna allmänna tillbakagång är ej fastställd, men den temperaturökning i havsvattnet som kulminerade 1940–50 kan ha påverkat lunnefågelns bytesfauna. Den vikande trenden på Soteskär inträffade samtidigt med minkens kolonisation, vilken säkerligen var starkt bidragande eller möjligen avgörande orsak till lunnefågelns försvinnande. Även räv har uppehållit sig på lokalen sommartid och täta gråtrutstammar kan ha utgjort ett hot mot ungarnas överlevnad dels genom näringsparasitism, dels genom predation. En genomförd studie i Newfoundland tyder dock på att trutar inte har någon omedelbar negativ effekt på lunnefågelns reproduktion. Andra faktorer som sannolikt bidragit till de populationsminskningar som konstaterats under de senaste decennierna är miljögifter samt oljeföroreningar. Oljeutsläpp från Torrey Canyon-katastrofen 1967 dödade 85 % av den franska populationen och oljeutsläpp från ytterligare en fartygsolycka 1978 reducerade beståndet ytterligare. Det alltmer överskuggande problemet fr.o.m. 1970-talet har emellertid varit de förändringar av fiskbestånden som skett i Nordatlanten genom överfiskning, varvid lunnefågelns reproduktion i t.ex. norska farvatten under ett flertal år helt eller delvis misslyckats.

Påverkan
  • Händelser utanför Sverige (Stor negativ effekt)
  • Fiske (Stor negativ effekt)
  • Närvaro av annan art (Viss negativ effekt)
  • Mänsklig störning av art (Viss negativ effekt)
  • Miljögifter (Stor negativ effekt)
Lunnefågeln, liksom övriga alkor, har en lång livslängd och en låg reproduktionstakt. Särskild uppmärksamhet bör därför i första hand riktas mot att förhindra orsaker som medför förhöjd dödlighet hos de gamla fåglarna. Förhöjd dödlighet hos adulta fåglar har en betydligt större omedelbar effekt på häckande populationers storlek än många års misslyckade häckningar. Kraftfulla åtgärder mot oljeutsläpp till havs bör ytterligare förbättras och lagstiftningen bör ytterligare skärpas. Med syftet att återfå en häckande lunnefågelpopulation släpptes under åren 1981–85 totalt 134 buruppfödda ungar av rasen grabae – infångade på Färöarna – på Soteskär. Dessförinnan hade minken genom systematisk avskjutning utrotats från ön. Projektet genomfördes av Sotenäs Jaktvårdskrets Lunnefågelkommitté och godkändes av Statens naturvårdsverk. Tillstånd till införsel av ungar gavs av lantbruksstyrelsen. Under senare delen av 1980-talet observerades lunnefåglar mer frekvent i området än tidigare år och 1988 förelåg ett flertal observationer som indikerade att en lyckad häckning kan ha skett. De senaste årtiondena har dock bara enstaka observationer av gamla fåglar gjorts sommartid i Bohuslän. De två bohuslänska häckningsplatserna är skyddade genom landstigningsförbud, vilket måste fortsätta att gälla. De viktigaste förutsättningarna för en återkolonisation är att förhindra minkens etablering på tidigare häckningsplatser och andra lämpliga lokaler, samt framförallt att minska industrifiskets omfattning till nivåer som möjliggör hållbart nyttjande av fiskbestånden.
Utländska namn – NO: Lunde, DK: Lunde, FI: Lunni, GB: Puffin. Lunnefågeln är förtecknad i Bernkonventionen bilaga III (skyddade djurarter). Arten är fredad enligt jaktförordningen (1987:905) och tillhör Statens Vilt enligt 33 § jaktförordningen.

Anker-Nilssen, T. & Rostad, O.W. 1993. Census and monitoring of Puffins Fratercula arctica on Røst, N-Norway, 1979–1988. Ornis Scand. 24(1): 1–9.

Anker-Nilssen, T. & Aarvak, T. 2009. Satellite telemetry reveals post-breeding movements of Atlantic puffins Fratercula arctica from Rost, North Norway. Polar Biology 32(11): 1657-1664

Assmundson, B. 1986. Lunnefågeln tillbaka i Bohuslän. Fåglar på Västkusten 20: 49–54.

Barret, R.T., Anker-Nilssen, T., Rikardsen, F., Valde, K., Røv, N. & Vaden, W. 1987. The food, growth and fledging success of Norwegian Puffin chicks Fratercula arctica in 1980–1983. Ornis scand. 18: 73–83.

BirdLife International 2004. Birds in Europe: population estimates, trends and conservation status. Cambridge, UK: BirdLife International. (BirdLife Conservation Series No. 12).

Falk, K., Jensen, J.K. & Kampp, K. 1992. Winter diet of Atlantic Puffins (Fratercula arctica) in the northeast Atlantic. Colonial Waterbirds 15(2): 230–235.

Finney, S.K., Wanless, S., Harris, M.P. & Monaghan, P. 2001. The impact of gulls on puffin reproductive performance: an experimental test of two management strategies. Biological conservation 98(2): 159–165.

Furness, R.W. & Tasker M.L. 2000. Seabird-fishery interactions: quantifying the sensitivity of seabirds to reductions in sandeel abundance, and identification of key areas for sensitive seabirds in the North Sea. Marine Ecology-progress Series 202: 253–264.

Harris, M.P. 1976. The present status of the puffin in Britain and Ireland. Brit. Birds 69: 239–264.

Harris, Michael P.; Daunt, Francis; Newell, Mark, et al. 2010. Wintering areas of adult Atlantic puffins Fratercula arctica from a North Sea colony as revealed by geolocation technology. Marine Biology (Berlin) 157: 827-836.

Kartaschew, N.N. 1960. Die Alkenvägel des Nordatlantiks. Die neue Brehm-Bücherei 257. Wittenberg.

Larsson, E. 1965. Soteskär. Sveriges Natur Årsbok 1965, s.148–152.

Larsson, E. & Rödström, G. 1965. Vildmink. Sveriges Natur 56: 8–13.

Myrberget, S. 1962. Undersøkelser over fortplantningsbiologien till lunde. Medd. Statens Viltundersøkelser, Ser 2, No.11.

Lorentsen, S-H. & Christensen-Dalsgaard, S. 2009. Det nasjonale overvakningsprogrammet for sjøfugl. Resultater til og med hekkesesongen 2008. NINA rapport 439.

Olsson, V. 1966. Kustens Fåglar. Stockholm.

Pehrsson, O. 1967. Reflexioner kring tusen fågelskär i Bohuslän. Sveriges Natur Årsbok 1967, s. 47–64.

Rödström, G. 1965. Häckfågeln i Bohusläns norra skärgård. Sveriges Natur Årsbok 1965, s. 137–148.

Sandvik, H., Erikstad, K.E., Fauchald, P, et al. 2008. High survival of immatures in a long-lived seabird: Insights from a long-term study of the Atlantic Puffin (Fratercula arctica). AUK 125(3): 723-730.

Tucker, G.M. & Heath, M.F. 1994. Birds in Europe: their conservation status. Cambridge, U.K.; BirdLife International (BirdLife Conservation Series no. 3).

Vader, W., Barret, R. & Strann, K-B. 1987. Sjøfuglhekking i Nord-Norge 1987, et svartår. Vår Fuglefauna 10: 144–147.

Vader, W., Anker-Nilssen, T., Bakken, V., Barrett, R. & Strann, K.-B. 1989. Regional and temporal differences in breeding success and population development of fish-eating seabirds in Norway after collapses of herring and capelin stocks. s. 143–150 I: S. Myrberget (red.). Trans 19th IUGB Congress, Trondheim. Trondheim: Norweigian Institute for Nature Research.

Wahlin, B.J.O. 1965. Ornitologiska anteckningar från Soteskär. Vår Fågelvärld 15: 49–53.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Åke Andersson, Stellan Hedgren, Olof Pehrsson, Gunnar Rödström 1977. Rev. Tommy Tyrberg 1994, Martin Tjernberg 2005, 2010.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Teleostomi  
  • Ranglös
    Osteichthyes  
  • Ranglös
    Sarcopterygii - sarcopterygier 
  • Ranglös
    Tetrapoda - fyrfotadjur 
  • Ranglös
    Amniota - amnioter 
  • Ranglös
    Diapsida - diapsider 
  • Ranglös
    Archosauria - arkosaurier 
  • Ranglös
    Dinosauria - dinosaurier 
  • Klass
    Aves - fåglar 
  • Ordning
    Charadriiformes - vadarfåglar 
  • Underordning
    Lari - måsfåglar 
  • Familj
    Alcidae - alkor 
  • Släkte
    Fratercula  
  • Art
    Fratercula arctica, (Linnaeus, 1758) - lunnefågel
    Synonymer
    Alca arctica Linnaeus, 1758
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Åke Andersson, Stellan Hedgren, Olof Pehrsson, Gunnar Rödström 1977. Rev. Tommy Tyrberg 1994, Martin Tjernberg 2005, 2010.