Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  mörk solvända

Organismgrupp Kärlväxter Helianthemum nummularium subsp. obscurum
Mörk solvända Kärlväxter

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Mörk solvända är en underart av solvända som skiljer sig från den andra svenska underarten ljus solvända H. nummularium subsp. nummularium på att bladens undersidor är gröna med spridda enkla hår och/eller stora stjärnhår. Bladundersidorna hos ljus solvända är starkt gråfiltade av små stjärnhår. Inga andra skillnader mellan underarterna är kända (Edqvist & Karlsson 2007). Underarterna växer ofta tillsammans. Mellanformer förekommer.
Utbredning
Länsvis förekomst för mörk solvända Observationer i  Sverige för mörk solvända
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Mörk solvända har en något mer sydvästlig utbredning än ljus solvända, med spridda förekomster från Skåne i söder till Östergötland i norr. Till skillnad från ljus solvända är den mycket sällsynt på Öland och Gotland. De flesta aktuella lokalerna finns i Blekinge och Östergötland, men antalet fynd är betydligt lägre än för ljus solvända. Liksom hos denna har mörk solvända gått tillbaka till följd av minskande beteshävd och igenväxning. Minskningstakten har beräknats till 30 % under de senaste 60 åren (fram till 2014). Möjligen är mörk solvända något förbisedd. I övriga Norden förekommer underarten i Danmark, där den är i vissa områden relativt vanlig. Den är även rapporterad (adventivfynd) från Finland. Totalutbredningen omfattar större delen av kontinenten från Spanien i väster till Kaukasus och norra Iran i öster (Widén 2010).
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Sårbar (VU)
Kriterier
A2bc; B2ab(ii,iii,iv,v)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Livskraftig (LC)
Mörk solvända förekommer i östra och centrala Götaland från Skåne till Östergötland. Underarten har en mer sydvästlig tyngpunkt i sin svenska utbredning jämfört med ljus solvända, är mycket sällsynt på Öland, och är därmed betydligt mer fåtalig och sannolikt mer hotad av upphörande betshävd och igenväxning. Underarten växer i solöppna, torra till friska gräsmarker, helst ogödslade betesmarker. Den är troligen något förbisedd. Antalet reproduktiva individer skattas till 10000 (5000-30000). Antalet lokalområden i landet skattas till 80 (45-200). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 300 (180-600) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser förekomstarea, kvalitén på underartens habitat, antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. Minskningstakten har uppgått till 30 (40-50) % under de senaste 60 åren. Bedömningen baseras på ett för underarten lämpligt abundansindex och minskad geografisk utbredning och/eller försämrad habitatkvalitet. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Sårbar (VU) till Starkt hotad (EN). Baserat på de troligaste värdena hamnar underarten i kategorin Sårbar (VU). Minskningstakten överstiger gränsvärdet för Sårbar (VU) enligt A-kriteriet. De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att utbredningsområdet förmodligen är kraftigt fragmenterat och fortgående minskning förekommer gör att underarten uppfyller B-kriteriet. (A2bc; B2ab(ii,iii,iv,v)).
Ekologi
Några ekologiska skillnader mellan de två underarterna är inte kända. Båda växer i ogödslade, solöppna, torra-friska betesmarker. De förekommer också som relikter på tidigare hävdad mark, i snår och skogsbryn, samt på gräsmarksrester på åkerrenar, åkerholmar och vägkanter. Den kan också påträffas kring hällar och på bergshyllor, grusåsar och moränbackar. Solvända hålls tillbaka av hårt bete och utvecklas bäst vid mindre intensiv hävd. Den klarar inledningsvis ohävd och igenväxning, men slås så småningom ut i konkurrensen med höga örter, gräs och sly. Den tål inte gödsling (Edqvist & Karlsson 2007). Blomningen infaller i juni till juli. Arten är insektspollinerad. Den vanligaste pollinatören är stenhumla Bombus lapidarius, men blommorna besöks även av honungsbi Apis mellifera och olika fjärilar (Lack 1982). Solvända är mykorrhizabildande. Den vegetativa spridningsförmågan är begränsad (Widén 2010).
Landskapstyper
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Autotrof (fotosyntetiserande)
Substrat/Föda
Mark/sediment
Mark/sediment
Mineraljord/sediment
Mineraljord/sediment
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Magnoliopsida (tvåhjärtbladiga blomväxter), Ordning Malvales (malvaordningen), Familj Cistaceae (solvändeväxter), Släkte Helianthemum (solvändor), Underart Helianthemum nummularium subsp. obscurum (Celak.) Holub - mörk solvända Synonymer Helianthemum vulgare var. obscurum, Helianthemum chamaecistus Mill., Helianthemum chamaecistus ssp. hirsutum (Vollm.) Weim., Helianthemum ovatum (Viv.) Dunal, Helianthemum nummularium ssp. obscurum (Celak.) Holub

Kategori Sårbar (VU)
Kriterier A2bc; B2ab(ii,iii,iv,v)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Livskraftig (LC)

Dokumentation Mörk solvända förekommer i östra och centrala Götaland från Skåne till Östergötland. Underarten har en mer sydvästlig tyngpunkt i sin svenska utbredning jämfört med ljus solvända, är mycket sällsynt på Öland, och är därmed betydligt mer fåtalig och sannolikt mer hotad av upphörande betshävd och igenväxning. Underarten växer i solöppna, torra till friska gräsmarker, helst ogödslade betesmarker. Den är troligen något förbisedd. Antalet reproduktiva individer skattas till 10000 (5000-30000). Antalet lokalområden i landet skattas till 80 (45-200). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 300 (180-600) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser förekomstarea, kvalitén på underartens habitat, antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. Minskningstakten har uppgått till 30 (40-50) % under de senaste 60 åren. Bedömningen baseras på ett för underarten lämpligt abundansindex och minskad geografisk utbredning och/eller försämrad habitatkvalitet. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Sårbar (VU) till Starkt hotad (EN). Baserat på de troligaste värdena hamnar underarten i kategorin Sårbar (VU). Minskningstakten överstiger gränsvärdet för Sårbar (VU) enligt A-kriteriet. De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att utbredningsområdet förmodligen är kraftigt fragmenterat och fortgående minskning förekommer gör att underarten uppfyller B-kriteriet. (A2bc; B2ab(ii,iii,iv,v)).
Mörk solvända är en underart av solvända som skiljer sig från den andra svenska underarten ljus solvända H. nummularium subsp. nummularium på att bladens undersidor är gröna med spridda enkla hår och/eller stora stjärnhår. Bladundersidorna hos ljus solvända är starkt gråfiltade av små stjärnhår. Inga andra skillnader mellan underarterna är kända (Edqvist & Karlsson 2007). Underarterna växer ofta tillsammans. Mellanformer förekommer.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för mörk solvända

Länsvis förekomst och status för mörk solvända baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för mörk solvända

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Mörk solvända har en något mer sydvästlig utbredning än ljus solvända, med spridda förekomster från Skåne i söder till Östergötland i norr. Till skillnad från ljus solvända är den mycket sällsynt på Öland och Gotland. De flesta aktuella lokalerna finns i Blekinge och Östergötland, men antalet fynd är betydligt lägre än för ljus solvända. Liksom hos denna har mörk solvända gått tillbaka till följd av minskande beteshävd och igenväxning. Minskningstakten har beräknats till 30 % under de senaste 60 åren (fram till 2014). Möjligen är mörk solvända något förbisedd. I övriga Norden förekommer underarten i Danmark, där den är i vissa områden relativt vanlig. Den är även rapporterad (adventivfynd) från Finland. Totalutbredningen omfattar större delen av kontinenten från Spanien i väster till Kaukasus och norra Iran i öster (Widén 2010).
  • Rike
    Plantae - egentliga växter 
  • Underrike
    Viridiplantae - gröna växter 
  • Infrarike
    Streptophyta  
  • Överstam
    Embryophyta - landväxter 
  • Stam
    Tracheophyta - kärlväxter 
  • Understam
    Euphyllophytina - eufyllofyter 
  • Infrastam
    Spermatophytae - fröväxter 
  • Överklass
    Angiospermae - blomväxter 
  • Klass
    Magnoliopsida - tvåhjärtbladiga blomväxter 
  • Ordning
    Malvales - malvaordningen 
  • Familj
    Cistaceae - solvändeväxter 
  • Släkte
    Helianthemum - solvändor 
  • Art
    Helianthemum nummularium - solvända 
  • Underart
    Helianthemum nummularium subsp. obscurum(Celak.) Holub - mörk solvända
    Synonymer
    Helianthemum vulgare var. obscurum
    Helianthemum chamaecistus Mill.
    Helianthemum chamaecistus ssp. hirsutum (Vollm.) Weim.
    Helianthemum ovatum (Viv.) Dunal
    Helianthemum nummularium ssp. obscurum (Celak.) Holub

Några ekologiska skillnader mellan de två underarterna är inte kända. Båda växer i ogödslade, solöppna, torra-friska betesmarker. De förekommer också som relikter på tidigare hävdad mark, i snår och skogsbryn, samt på gräsmarksrester på åkerrenar, åkerholmar och vägkanter. Den kan också påträffas kring hällar och på bergshyllor, grusåsar och moränbackar. Solvända hålls tillbaka av hårt bete och utvecklas bäst vid mindre intensiv hävd. Den klarar inledningsvis ohävd och igenväxning, men slås så småningom ut i konkurrensen med höga örter, gräs och sly. Den tål inte gödsling (Edqvist & Karlsson 2007). Blomningen infaller i juni till juli. Arten är insektspollinerad. Den vanligaste pollinatören är stenhumla Bombus lapidarius, men blommorna besöks även av honungsbi Apis mellifera och olika fjärilar (Lack 1982). Solvända är mykorrhizabildande. Den vegetativa spridningsförmågan är begränsad (Widén 2010).

Ekologisk grupp: Autotrof (fotosyntetiserande)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Jordbrukslandskap

Biotoper som är viktiga för arten: Öppna gräsmarker, Öppen fastmark

Substrat/Föda:
Mark/sediment (Viktig)
Mineraljord/sediment (Har betydelse)
Mörk solvända missgynnas starkt och försvinner slutligen om slåtter- eller beteshävden avtar eller upphör, eller om dess växtplatser gödslas.

Påverkan
  • Ökad näringsbelastning (Viss negativ effekt)
  • Igenväxning (Stor negativ effekt)
  • Igenplantering (Viss negativ effekt)
En fortsatt god beteshävd på underartens växtplatser är nödvändig om tillbakagången ska kunna hejdas. Den mörka solvändans växtplatser hyser ofta andra trängda och krävande växtarter. Beteshävden på sådana lokaler måste upprätthållas, och långsiktigt säkras genom exempelvis miljöstöd eller naturvårdsavtal.
Solvända är en art som uppvisar stor variation, särskilt i Syd- och Centraleuropas bergsområden. Ett flertal olika underarter har beskrivits. Resultaten av DNA-analyser och odlingsförsök visar dock att uppdelningen i de olika underarterna kan ifrågasättas. Utbredningsmönstret hos de två underarterna i Sverige kan förklaras med att ljus solvända invandrat från sydost, och mörk solvända från sydväst (Suobani m.fl. 2014).

Artportalen. 2015. Rapportsystem för växter, djur och svampar. ArtDatabanken, SLU.

http://www.artportalen.se [hämtat 2015-02-08].

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.). 2007. Smålands flora. SBF-förlaget, Uppsala.

Lack, A. J. 1982. The ecology of flowers of chalk grassland and their insect pollinators.

Journal of Ecology 70: 773-790.

Suobani, E., Hedrén, M. & Widén, B. 2014. Phylogeography of the European rock rose

Helianthemum nummularium (Cistaceae): incongruent patterns of differentiation in

plastid DNA and morphology. Botanical Journal of the Linnean Society 176:

311-331.

Widén, B. 2010. Cistaceae. I: Jonsell, B. & Karlsson, T. (red.), Flora Nordica, vol. 6.

Stockholm.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Åke Widgren 2015. © ArtDatabanken, SLU 2015.

Namn och släktskap
  • Rike
    Plantae - egentliga växter 
  • Underrike
    Viridiplantae - gröna växter 
  • Infrarike
    Streptophyta  
  • Överstam
    Embryophyta - landväxter 
  • Stam
    Tracheophyta - kärlväxter 
  • Understam
    Euphyllophytina - eufyllofyter 
  • Infrastam
    Spermatophytae - fröväxter 
  • Överklass
    Angiospermae - blomväxter 
  • Klass
    Magnoliopsida - tvåhjärtbladiga blomväxter 
  • Ordning
    Malvales - malvaordningen 
  • Familj
    Cistaceae - solvändeväxter 
  • Släkte
    Helianthemum - solvändor 
  • Art
    Helianthemum nummularium - solvända 
  • Underart
    Helianthemum nummularium subsp. obscurum, (Celak.) Holub - mörk solvända
    Synonymer
    Helianthemum vulgare var. obscurum
    Helianthemum chamaecistus Mill.
    Helianthemum chamaecistus ssp. hirsutum (Vollm.) Weim.
    Helianthemum ovatum (Viv.) Dunal
    Helianthemum nummularium ssp. obscurum (Celak.) Holub
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Åke Widgren 2015. © ArtDatabanken, SLU 2015.