Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  martorn

Organismgrupp Kärlväxter Eryngium maritimum
Martorn Kärlväxter

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Martorn är en perenn, 1–2 dm hög, grov ört med kraftiga läderartade, i kanten taggiga, handflikiga grågröna blad. De nedre bladen är skaftade, de övre oskaftade. Den bär gråblåa blommor i täta, äggformade huvuden omgivna av bladliknande svepeblad. Frukterna är bruna, relativt stora och plattade med krokhår på ovansidan.
Utbredning
Länsvis förekomst för martorn Observationer i  Sverige för martorn
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Martorn förekommer sällsynt på Gotland (rikligast på Gotska Sandön), på norra Öland (5 lokaler) och utmed kusten från östra Skåne (20-tal lokaler), genom Halland och Göteborgsområdet i Västergötland (2 lokaler) till norra Bohuslän (13 lokaler). Arten har inom största delen av sitt svenska förekomstområde minskat kraftigt och försvunnit från många lokaler. På andra lokaler där den ännu förekommer har individantalet minskat. På Gotland har dock en svag expansion kunnat noteras. Förr fanns den även i sydvästra Blekinge. I Danmark förekommer den såväl i Jylland som på öarna medan arten i Norge är mycket sällsynt på Sørlandet. Arten saknas i övriga Norden, men har dock anträffats tillfälligt en gång på Island, och förekommer för övrigt på havsstränder runt egentliga Östersjön (nordligast på Dagö i Estland), på Brittiska öarna och i övriga Västeuropa samt i Medelhavsområdet och runt Svarta havet.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Starkt hotad (EN)
Kriterier
B2ab(i,ii,iii,iv,v)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Starkt hotad (EN)
  • 2005 Starkt hotad (EN)
  • 2000 Starkt hotad (EN)
Förekommer på Gotland, norra Öland och utmed kusten från östra Skåne till norra Bohuslän. Martorn växer huvudsakligen på sandstränder. Ett åtgärdsprogram finns för att gynna arten men åtgärderna har (ännu) inte varit tillräckligt omfattande för att kunna ändra martornets rödlistebedömning. Antalet reproduktiva individer skattas till 1500 (500-5000). Antalet lokalområden i landet skattas till 45 (35-55). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 184 (150-320) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser utbredningsområde, förekomstarea, kvalitén på artens habitat, antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Starkt hotad (EN). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Starkt hotad (EN). Detta i kombination med att utbredningsområdet är kraftigt fragmenterat och fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. (B2ab(i,ii,iii,iv,v)).
Ekologi
Martorn växer huvudsakligen på sandstränder ("flygsandsträndernas spjutbeväpnade och silversmidde ädling"), oftast på övre landstranden strax ovan högvattenlinjen, men även någon gång på mera grusiga stränder. Den synes vara beroende av det salta havsvattnet, ty till skillnad från många andra på havsstränder vanliga växter förekommer den aldrig på inlandslokaler. Ståndorterna är oftast relativt glest bevuxna med sandstarr Carex arenaria, sandrör Ammophila arenaria och strandråg Leymus arenarius. På Gotska Sandön växer den oftast uppe på stranddynen. Arten är tydligt betesgynnad.
Landskapstyper
Havsstrand
Havsstrand
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppna strandbiotoper
Öppna strandbiotoper
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Blottad mark
Blottad mark
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Autotrof (fotosyntetiserande)
Substrat/Föda
Mark/sediment
Mark/sediment
Mineraljord/sediment
Mineraljord/sediment
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Magnoliopsida (tvåhjärtbladiga blomväxter), Ordning Apiales (araliaordningen), Familj Apiaceae (flockblommiga), Släkte Eryngium (martornar), Art Eryngium maritimum L. - martorn Synonymer Äkta martorn, Vanlig martorn, Martorna

Kategori Starkt hotad (EN)
Kriterier B2ab(i,ii,iii,iv,v)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Starkt hotad (EN)
  • 2005 Starkt hotad (EN)
  • 2000 Starkt hotad (EN)

Dokumentation Förekommer på Gotland, norra Öland och utmed kusten från östra Skåne till norra Bohuslän. Martorn växer huvudsakligen på sandstränder. Ett åtgärdsprogram finns för att gynna arten men åtgärderna har (ännu) inte varit tillräckligt omfattande för att kunna ändra martornets rödlistebedömning. Antalet reproduktiva individer skattas till 1500 (500-5000). Antalet lokalområden i landet skattas till 45 (35-55). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 184 (150-320) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser utbredningsområde, förekomstarea, kvalitén på artens habitat, antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Starkt hotad (EN). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Starkt hotad (EN). Detta i kombination med att utbredningsområdet är kraftigt fragmenterat och fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. (B2ab(i,ii,iii,iv,v)).
Konventioner Typisk art i 2120 Vita dyner (Boreal region (BOR) och Kontinental region (CON))
Fridlysning Fridlyst enligt Artskyddsförordningen (SFS 2007:845), enligt paragraf: 8. Bestämmelsen gäller hela landet
Åtgärdsprogram Fastställt
Martorn är en perenn, 1–2 dm hög, grov ört med kraftiga läderartade, i kanten taggiga, handflikiga grågröna blad. De nedre bladen är skaftade, de övre oskaftade. Den bär gråblåa blommor i täta, äggformade huvuden omgivna av bladliknande svepeblad. Frukterna är bruna, relativt stora och plattade med krokhår på ovansidan.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för martorn

Länsvis förekomst och status för martorn baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för martorn

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Martorn förekommer sällsynt på Gotland (rikligast på Gotska Sandön), på norra Öland (5 lokaler) och utmed kusten från östra Skåne (20-tal lokaler), genom Halland och Göteborgsområdet i Västergötland (2 lokaler) till norra Bohuslän (13 lokaler). Arten har inom största delen av sitt svenska förekomstområde minskat kraftigt och försvunnit från många lokaler. På andra lokaler där den ännu förekommer har individantalet minskat. På Gotland har dock en svag expansion kunnat noteras. Förr fanns den även i sydvästra Blekinge. I Danmark förekommer den såväl i Jylland som på öarna medan arten i Norge är mycket sällsynt på Sørlandet. Arten saknas i övriga Norden, men har dock anträffats tillfälligt en gång på Island, och förekommer för övrigt på havsstränder runt egentliga Östersjön (nordligast på Dagö i Estland), på Brittiska öarna och i övriga Västeuropa samt i Medelhavsområdet och runt Svarta havet.
  • Rike
    Plantae - egentliga växter 
  • Underrike
    Viridiplantae - gröna växter 
  • Infrarike
    Streptophyta  
  • Överstam
    Embryophyta - landväxter 
  • Stam
    Tracheophyta - kärlväxter 
  • Understam
    Euphyllophytina - eufyllofyter 
  • Infrastam
    Spermatophytae - fröväxter 
  • Överklass
    Angiospermae - blomväxter 
  • Klass
    Magnoliopsida - tvåhjärtbladiga blomväxter 
  • Ordning
    Apiales - araliaordningen 
  • Familj
    Apiaceae - flockblommiga 
  • Släkte
    Eryngium - martornar 
  • Art
    Eryngium maritimumL. - martorn
    Synonymer
    Äkta martorn
    Vanlig martorn
    Martorna

Martorn växer huvudsakligen på sandstränder ("flygsandsträndernas spjutbeväpnade och silversmidde ädling"), oftast på övre landstranden strax ovan högvattenlinjen, men även någon gång på mera grusiga stränder. Den synes vara beroende av det salta havsvattnet, ty till skillnad från många andra på havsstränder vanliga växter förekommer den aldrig på inlandslokaler. Ståndorterna är oftast relativt glest bevuxna med sandstarr Carex arenaria, sandrör Ammophila arenaria och strandråg Leymus arenarius. På Gotska Sandön växer den oftast uppe på stranddynen. Arten är tydligt betesgynnad.

Ekologisk grupp: Autotrof (fotosyntetiserande)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Havsstrand

Biotoper som är viktiga för arten: Öppna strandbiotoper, Öppen fastmark, Blottad mark

Substrat/Föda:
Mark/sediment (Viktig)
Mineraljord/sediment (Viktig)
Ett intensivt badliv på sandstränderna sommartid kan vara ett kraftigt hot mot förekomsterna av martorn men kan också genom markslitage skapa blottor i sanden som kan vara gynnsamt för föryngrinsprocessen. Ungplantorna skadas lätt av slitaget. Fullvuxna plantor rycks upp eller skadas (trots fridlysningen) för att ”de sticks och står i vägen” eller för att de lämpar sig som eterneller. Martornsplantorna är ibland omgivna av en ring av stenar för att skyddas, vilket helt kan missuppfattas, när den ibland används som eldstad. I Skåne och på Öland har arten minskat på flera lokaler. På många lokaler har martorn gått tillbaka på grund av igenväxning med täta bestånd av strandråg, delvis ett resultat av upphörande bete. I sådana livsmiljöer sker ingen föryngring eller spridning av arten.

Påverkan
  • Jakt/insamling (Viss negativ effekt)
  • Igenväxning (Viss negativ effekt)
  • Mänsklig störning av art (Viss negativ effekt)
Upplysning om fridlysningen bör ske, framför allt genom skyltar med information vid de mera frekventerade lokalerna. Flera av de återstående lokalerna bör avsättas som naturreservat. Ett åtgärdsprogram för martorn ska upprättas och det kommer att ge förslag på fler lämpliga åtgärder.

Åtgärdsprogram Fastställt
Martorn är fridlyst. Utländska namn – NO: Strandtorn, Strandstikle, DK: Strand-Mandstro, GB: Sea-holly.

Andersson, U.-B. & Gunnarsson, T. 2006. Floraväktarrapport 2005 Ölands botaniska förening. Krutbrännaren 15 (1): 3-49.

Areschoug, F. W. C. 1881. Skånes flora. 2 uppl. Lund.

Aronsson, L.-E. (red.) 1993. Intressanta fynd 1992. Calluna 10: 26–28.

Bertilsson, A. m fl 2002. Västergötlands flora. Lund.

Blomgren, E. 2005. Floraväktarverksamheten i Bohuslän. Årsrapport 2004. Föreningen Bohusläns flora.

Bringer, K.-G. 1997. Martorn Eryngium maritimum och hedblomster Helichrysum arenarium - två ölandsarter på fallrepet. Krutbrännaren 6 (1): 11–14.

Egholm, B. 1951. Umbelliferernes udbredelse i Danmark. Bot. Tidsskr. 47: 373–480.

Frisendahl, A. 1926. Biologiska och morfologiska iakttagelser över Eryngium maritimum L. Acta Hort. Gotob. 2: 123–142.

Georgson, K. m fl 1997. Hallands flora. Lund Gustafsson, M. 1996. Kulturlandskap och Flora på Bjärehalvön. Lund.

Hallberg, H. P. 1965. Bidrag till Göteborgs och Bohus läns växtgeografi. Svensk Bot. Tidskr. 59: 368–376.

Ingmansson, G. & Petersson, J. 2006. Gotska Sandöns flora. Rindi 26: 1–120.

Johansson, Y. 1975. Plock ur floran på Hallandsås. Skånes Natur. 1975: 70–79.

Ljungstrand, E. 1994. Nytt och gammalt i Askims flora. Askims Hembygdsförenings Årsskr 39: 5–9.

Lundqvist, Å. 1983. Öländska havsstrandsaspekter. Svensk Bot. Tidskr. 77: 105–116.

Nilsson, A. 1963. Hven vegetation och flora. Skrifter utgivna av Landskronatraktens natur 4.

Olsson, K.-A. 2000. Gamla bekanta – nya vänner. Rödlistade arter i Sverige 2000 ur ett skånskt perspektiv.

Lunds Botaniska Förening. Medlemsblad 2000 (3): 4-23.

Olsson, K.-A. & Tyler, T. 2001. Skånes rödlistade kärlväxter i ett historiskt perspektiv II. Bot. Not. 134 (3): 1-35.

Pettersson, B. 1958. Dynamik och konstans i Gotlands flora och vegetation. Acta Phytogeogr Suec 40.

Rosvall, S. 1976. Fagningros och jordsyren och andra gotländska växter.

Sterner, R. 1986. Ölands kärlväxtflora. 2:a rev. uppl. utgiven av Åke Lundqvist. Stockholm.

Weimarck, H. & Weimarck, G. 1985. Atlas över Skånes flora. Lund.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Erik Ljungstrand 1995. Rev. Margareta Edqvist 2006. ©ArtDatabanken, SLU 2007.

Namn och släktskap
  • Rike
    Plantae - egentliga växter 
  • Underrike
    Viridiplantae - gröna växter 
  • Infrarike
    Streptophyta  
  • Överstam
    Embryophyta - landväxter 
  • Stam
    Tracheophyta - kärlväxter 
  • Understam
    Euphyllophytina - eufyllofyter 
  • Infrastam
    Spermatophytae - fröväxter 
  • Överklass
    Angiospermae - blomväxter 
  • Klass
    Magnoliopsida - tvåhjärtbladiga blomväxter 
  • Ordning
    Apiales - araliaordningen 
  • Familj
    Apiaceae - flockblommiga 
  • Släkte
    Eryngium - martornar 
  • Art
    Eryngium maritimum, L. - martorn
    Synonymer
    Äkta martorn
    Vanlig martorn
    Martorna
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Erik Ljungstrand 1995. Rev. Margareta Edqvist 2006. ©ArtDatabanken, SLU 2007.