Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  mindre träfjäril

Organismgrupp Fjärilar, Bastardsvärmare, rotfjärilar, glasvingar m.fl. Acossus terebra
Mindre träfjäril Fjärilar, Bastardsvärmare, rotfjärilar, glasvingar m.fl.

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Mindre träfjäril är en ovanligt kraftigt byggd fjäril trots att den systematiskt hör hemma bland de mer primitiva arterna där de s.k. småfjärilsgrupperna dominerar. Den grova kroppen och vingarna går helt i gråa nyanser. Framvingarna är överdragna med fina, mörkare och oregelbundet småvågiga tvärlinjer som på några ställen, främst från vingarnas mitt och mot vingroten, bildar grövre gråsvarta tvärlinjer. Bakvingarna är diffust och oregelbundet nättecknade utan framträdande mönster. Mellankroppen är mörkgrå med svartgrå behåring närmast bakkroppen som är jämnt musgrå utan ljusare ledgränser som hos allmän träfjäril, Cossus cossus som också avviker genom sin gula halskrage och brunaktiga grundfärg. Vingspann hane 55-64; hona 54-90 mm. Larven är naken, vitaktig med rosa lyster och liknar till formen larven av allmän träfjäril, men saknar denna arts fräna ättikssyrelukt. Artens angrepp kan med säkerhet igenkännas om helt färska centimetergrova kläckhål påträffas och puppgångens djup prövas med ett grässtrå. Det svartbruna puppskalet kan påträffas på marken under eller kvarsittande i kläckhålet. Ett kläckhål i levande bark läker på en sommarsäsong och blir osynligt, men är synligt i träd som dött eller på barklösa skador. Den färdigutvecklade larven av allmän träfjäril lämnar värdträdet, vandrar runt och väljer andra substrat för förpuppning i en kokong av gnagspån eller sand. Förväxlingsrisken av kläckhålen är störst på döda träd.
Utbredning
Länsvis förekomst för mindre träfjäril Observationer i  Sverige för mindre träfjäril
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Mindre träfjäril har alltid betraktats som en av de största rariteterna bland nattfjärilar i hela Europa. Senare års insamlingsteknik med UV-ljus och riktade sökinsatser efter angripna träd har visat att den i vissa delar av vårt land är ganska utbredd. Det är faktiskt förvånande att dess skadegörelse i aspstammar inte först uppmärksammades av experter på skogsvård. Detta faktum understryker dock att arten inte kan betraktas som enbart förbisedd. Den påträffades i de nordiska länderna först i Finland 1857 och i Sverige 1912. I Norge påvisades den först 1983, men något äldre fynd har senare bestämts till denna art. I Finland gjordes efter 1857 endast drygt tiotalet fynd av larver, puppskal och nykläckta fjärilar i vila, fram till 1940. I Sverige återfanns arten inte förrän 1960 då nattfångster med UV-ljus började praktiseras av fler fjärilssamlare. Under de följande tio åren påträffades arten vid tio tillfällen, alla utom ett fynd var med hjälp av UV-ljus och flera med hjälp av elgenerator i för arten gynnsamma habitat. Först 1977 påträffades arten vid ett enstaka tillfälle i något större antal. Som regel uppträder den alltid enstaka även under mycket gynnsamma fångstkvällar med UV-ljus. Utbredningen omfattar Småland (hela Kalmar län, kläckhål i Jönköpings län), Östergötland (östra och norra delarna), Södermanland (östra hälften), Uppland (hela området, kläckhål särskilt eftersökta under 2000-talet), Västmanland (hela området utom nordvästra Bergslagen), Värmland (Arvika, Ottebol 1977), Dalarna (Folkärna 1973, Sollerö s:n 1988 puppskal i kläckhål), Gästrikland (sydöstra delen), Hälsingland (Ramsjö 1989 och under 2000-talet angrepp i Ljusdal och Hudiksvall), Medelpad (Borgsjö 1976), Norrbotten (Kalix, Bondersbyn 1979, Viteå ca 1972, Gunnarsbyn, Blåkölen 1984). I Norge är arten påträffad vid ett 10-tal tillfällen i Vest-Agder (yttre), Aust-Agder (yttre och inre), Telemark (yttre), Östfold och Akershus. I Finland är arten påträffad i alla provinser söder om 63°N (undantaget Åland), samt i Östkarelen i nuvarande Ryssland. Utbredningsbilden indikerar att arten gynnas av många soltimmar och undviker områden som har högre genomsnittlig årsnederbörd. Endast i sydvästra Västmanland tangerar utbredningen områden med mer än 700 mm årsnederbörd. Ottebol i Värmland är enda lokalen i Västsverige, men platsen befinner sig också i ett område med begränsad regnskuggeffekt och omges på alla sidor av områden med mer än 700 mm årsnederbörd. Mindre träfjäril undviker slättbygder, men förefaller ha sin främsta utbredning i Sverige i låglandsskogar och är inte påträffad högre än ca 200 m ö.h. i Norrland. Västgräns i Europa utgörs av en isolerad förekomst i norra Spanien och därefter en något mer sammanhängande, men lokal förekomst öster om en linje från Digne norr om Alpes Maritimes i Frankrike till Baden-Württemberg, Thüringen och vidare till Norden och Baltikum. Sydgräns utgörs av norra Italien och provinsen Bukovina i Ukrainska Karpaterna. Schweiz är idag möjligen det enda land i Centraleuropa där arten kan påträffas mer regelbundet. I Italienska Alperna når den 1500 m ö.h. Världsutbredningen sträcker sig vidare genom Ryssland (främst Ural och Volgadistrikten), Turkiet, Kaukasus och norra Iran genom Centralasien och Sibirien till Amurfloden.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Nära hotad (NT)
Kriterier
D1
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Livskraftig (LC)
  • 2000 Nära hotad (NT)
Mindre träfjäril förekommer i främst lite torrare klimatzoner på grövre, särskilt utvalda aspar i mer eller mindre soliga lägen. Skogsbruket avverkar åtskilliga aspar som är lämpliga eller kan bli det framöver och solitärer som sparas blåser ofta omkull efter några år och blir obrukbara för fjärilen. Antalet reproduktiva individer skattas till 1800 (700-4000). Antalet lokalområden i landet skattas till 200 (125-500). Arten har eftersökts mer metodiskt sedan 1960-talet. Antalet angripna träd per lokalområde sällan >10 oftare < 5. Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 800 (500-2000) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser förekomstarea (de angripna träden nyttjas vanligen >10 år och är därför lätta att kartlägga i landskapet), kvalitén på artens habitat och antalet reproduktiva individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Livskraftig (LC) till Sårbar (VU). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). Antalet individer bedöms överstiga gränsvärdet för Sårbar (VU) enligt D-kriteriet. (D1).
Ekologi
Arten är helt knuten till asp, Populus tremula som växer i solexponerade skogsbryn. I Norrland är dess angrepp endast påträffade på grova träd, medan den i Mellansverige ibland också angriper helt unga träd (diam. 12-20 cm). Mer typiskt förekommer den även söderut i riktigt grova aspar vid bryn mot åker, vägar, sjöstränder eller i gles, luckig granskog i bergkullandskap eller vanligare bland storblockig ursvallad morän. I gynnsamma miljöer angrips samma träd under en lång följd av år och dessa träd igenkänns lättare på håll genom att larvens skadegörelse förorsakar savning som gynnar en svart alg. Angreppen kan befinna sig nära marknivån om miljön är helt obeskuggad och oftare då en stam har direktkontakt med ett stenblock. Angreppen sträcker sig som högst till cirka tio meters höjd. Hårt angripna aspar utvecklar kräftliknande symptom och får en ansvällning av det angripna stampartiet. Sannolikt uppsöker honan främst de träd som av olika skäl lyckas väl med tillväxt/regenerering vid skador (?). Genom larvernas närvaro kan denna tillväxt-/läkningsprocess fördröjas och senare utvecklas de kräftlika symptomen. Sådana iögonfallande träd är sällsynta. Det är sannolikt vanligare än vad som observeras att mindre träfjäril angriper enskilda träd endast vid ett tillfälle och att skadan därefter snabbt läker så att inga yttre tecken avslöjar artens närvaro. Dessa träd är också vanligen yngre och i sin mest växtliga period. Honan av mindre träfjäril har ett längre äggläggningsrör än allmän träfjäril som klistrar sina ägg på värdträdens utsida. Sannolikt använder honan av mindre träfjäril sitt äggläggningsrör till att gömma äggen i barksprickor och öppningar. Ägget är ovalt med hårt skal och föga lämpat för vidfästning på barkytor. En enstaka observation anger att honan också kan släppa en del av äggen under flykten. Liknande beteende har observerats hos andra fjärilsarter där honan kläcks med en stor äggmängd och kan bero på att en nykläckt hona upplever att äggmängdens vikt är ett hinder för flygförmågan. Smålarver har påträffats under barken, ofta ett par larver nära varandra. Den äldre larven gnager sig in i veden där den gör långa gångar. Dessa svartnar inte av ättikssyra såsom gångarna av allmän träfjäril. Mindre träfjäril förmodas därför ha sämre förmåga att förhindra oönskade svampangrepp. Larverna överger exempelvis avkapade aspar som angripits av mögelsvampar i larvgångarna. Larverna röjer sin närvaro, främst under våren, genom att skjuta ut gnagspån som faller till marken och bildar högar vid trädets sockel. Hos oss är livscykeln troligen främst fyraårig, under varmare perioder möjligen kortare. Före sista övervintringen förfärdigar larven den svagt böjda 20 cm långa puppgången som går snett nedåt från ytskiktet mot trädets mitt, ofta med en avslutande knyck för att försvåra hackspettars predation. Under våren görs puppgången klar de sista centimetrarna fram till barkytan där endast ett 1-2 mm tjockt lock av bark lämnas över den runda centimetergrova öppningen. Den långsträckta puppan har en mycket rörlig bakdel som på varje led är försedd med en ring av skarpa små taggar. Genom att skruva bakkroppen förflyttar sig puppan påfallande snabbt upp och ned i sin gång. Den närmar sig trädets yta för uppvärmning och retirerar vid varje beröring av stammen som kan uppfattas som ett hot. Insamlade larver har kläckt vid varierande klockslag, men iakttagelser av tre kläckningar i naturen i Västmanland tyder på att kläckningen sker mellan 17.00-18.30. På platsen motsvarar denna tidpunkt sannolikt tiden för högsta temperatur i stammen genom solens instrålningsvinkel. Själva kläckningsproceduren, från det puppan genomborrat barken och dess långsamma utträngande ur kläckhålet och till dess ving- och benslidor är fria, är sannolikt artens mest sårbara stund. Denna procedur tar i färsk ved ofta 5-10 minuter till dess fjärilen lämnar puppskalet. Den tidigare rörliga puppan styvnar då fjärilen fyller utrymmet mellan bakkroppen och puppskalet med luft. Så snart fjärilen frigjort sig från puppskalet flyttar den sig snabbt uppför stammen och åt endera sidan för att komma bort från det avslöjande puppskalet. Finner den en upphöjning på stammen slår den sig till ro under denna och uppslukas perfekt av kamouflageverkan. Här avvaktar den några minuter innan den fäller vingarna över ryggen och påbörjar vingarnas uppumpande. Iakttagelser tyder på att många fjärilar blir hackspettars byte under denna process. Ett första utkläckt puppskal talar tydligt om för fåglarna att fler fjärilar kan vara på väg att kläckas under de närmast följande dagarna. En selektion genom predation av ovannämnt slag kan vara bidragande orsak till att arten har en utsträckt flygperiod som synes uppdelad i två separata perioder i vissa regioner. Den nykläckta fjärilen är lättstörd och kan även börja flyga före mörkrets inbrott. De fjärilar som insamlats med UV-ljus anlände främst under nattens mörkaste timmar och under den ljusa försommarnatten endast under relativt varma och molntunga åsknätter. Flygperioden infaller i kustnära områden från Småland till Uppland, samt i Norge främst under sista veckan i juli och till första veckan i augusti. Även fyndet i Värmland är från denna period. I området Västmanland, Dalarna till centrala Uppland (inklusive delar av Finland) är fjärilarna påträffade under perioden 15 juni till 9 augusti med en mer koncentrerad kläckning runt månadsskiftet juni-juli och en mindre accentuerad kläckning från slutet av juli. Från Norrland finns endast fjärilar kläckta från insamlade larver. Sannolikt flyger hanen endast aktivt då honan frigör sina feromoner och är parningsvillig. Honan som påträffas mer sällan än hanen flyger sannolikt endast vid äggläggningen. Fjärilarna har aldrig påträffats näringssökande vid trädsav eller med fångstmetoden lockbete av jäst fruktsaft. Detta till skillnad från allmän träfjäril.
Landskapstyper
Skog
Skog
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Våtmark
Våtmark
Förekommer
Viktig
Biotoper
Lövskog
Lövskog
Löv-/barrblandskog
Löv-/barrblandskog
Triviallövskog
Triviallövskog
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Växtätare (herbivor)
Substrat/Föda
Ved och bark
Ved och bark
· asp
· asp
Levande träd
Levande träd
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Lepidoptera (fjärilar), Familj Cossidae (träfjärilar), Släkte Acossus, Art Acossus terebra (Denis & Schiffermüller, 1775) - mindre träfjäril Synonymer liten träfjäril, Bombyx terebra Denis & Schiffermüller, 1775, Lamellocossus terebra (Denis & Schiffermüller, 1775)

Kategori Nära hotad (NT)
Kriterier D1
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Livskraftig (LC)
  • 2000 Nära hotad (NT)

Dokumentation Mindre träfjäril förekommer i främst lite torrare klimatzoner på grövre, särskilt utvalda aspar i mer eller mindre soliga lägen. Skogsbruket avverkar åtskilliga aspar som är lämpliga eller kan bli det framöver och solitärer som sparas blåser ofta omkull efter några år och blir obrukbara för fjärilen. Antalet reproduktiva individer skattas till 1800 (700-4000). Antalet lokalområden i landet skattas till 200 (125-500). Arten har eftersökts mer metodiskt sedan 1960-talet. Antalet angripna träd per lokalområde sällan >10 oftare < 5. Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 800 (500-2000) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser förekomstarea (de angripna träden nyttjas vanligen >10 år och är därför lätta att kartlägga i landskapet), kvalitén på artens habitat och antalet reproduktiva individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Livskraftig (LC) till Sårbar (VU). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). Antalet individer bedöms överstiga gränsvärdet för Sårbar (VU) enligt D-kriteriet. (D1).
Konventioner Skogsstyrelsens signalart
Mindre träfjäril är en ovanligt kraftigt byggd fjäril trots att den systematiskt hör hemma bland de mer primitiva arterna där de s.k. småfjärilsgrupperna dominerar. Den grova kroppen och vingarna går helt i gråa nyanser. Framvingarna är överdragna med fina, mörkare och oregelbundet småvågiga tvärlinjer som på några ställen, främst från vingarnas mitt och mot vingroten, bildar grövre gråsvarta tvärlinjer. Bakvingarna är diffust och oregelbundet nättecknade utan framträdande mönster. Mellankroppen är mörkgrå med svartgrå behåring närmast bakkroppen som är jämnt musgrå utan ljusare ledgränser som hos allmän träfjäril, Cossus cossus som också avviker genom sin gula halskrage och brunaktiga grundfärg. Vingspann hane 55-64; hona 54-90 mm. Larven är naken, vitaktig med rosa lyster och liknar till formen larven av allmän träfjäril, men saknar denna arts fräna ättikssyrelukt. Artens angrepp kan med säkerhet igenkännas om helt färska centimetergrova kläckhål påträffas och puppgångens djup prövas med ett grässtrå. Det svartbruna puppskalet kan påträffas på marken under eller kvarsittande i kläckhålet. Ett kläckhål i levande bark läker på en sommarsäsong och blir osynligt, men är synligt i träd som dött eller på barklösa skador. Den färdigutvecklade larven av allmän träfjäril lämnar värdträdet, vandrar runt och väljer andra substrat för förpuppning i en kokong av gnagspån eller sand. Förväxlingsrisken av kläckhålen är störst på döda träd.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för mindre träfjäril

Länsvis förekomst och status för mindre träfjäril baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för mindre träfjäril

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Mindre träfjäril har alltid betraktats som en av de största rariteterna bland nattfjärilar i hela Europa. Senare års insamlingsteknik med UV-ljus och riktade sökinsatser efter angripna träd har visat att den i vissa delar av vårt land är ganska utbredd. Det är faktiskt förvånande att dess skadegörelse i aspstammar inte först uppmärksammades av experter på skogsvård. Detta faktum understryker dock att arten inte kan betraktas som enbart förbisedd. Den påträffades i de nordiska länderna först i Finland 1857 och i Sverige 1912. I Norge påvisades den först 1983, men något äldre fynd har senare bestämts till denna art. I Finland gjordes efter 1857 endast drygt tiotalet fynd av larver, puppskal och nykläckta fjärilar i vila, fram till 1940. I Sverige återfanns arten inte förrän 1960 då nattfångster med UV-ljus började praktiseras av fler fjärilssamlare. Under de följande tio åren påträffades arten vid tio tillfällen, alla utom ett fynd var med hjälp av UV-ljus och flera med hjälp av elgenerator i för arten gynnsamma habitat. Först 1977 påträffades arten vid ett enstaka tillfälle i något större antal. Som regel uppträder den alltid enstaka även under mycket gynnsamma fångstkvällar med UV-ljus. Utbredningen omfattar Småland (hela Kalmar län, kläckhål i Jönköpings län), Östergötland (östra och norra delarna), Södermanland (östra hälften), Uppland (hela området, kläckhål särskilt eftersökta under 2000-talet), Västmanland (hela området utom nordvästra Bergslagen), Värmland (Arvika, Ottebol 1977), Dalarna (Folkärna 1973, Sollerö s:n 1988 puppskal i kläckhål), Gästrikland (sydöstra delen), Hälsingland (Ramsjö 1989 och under 2000-talet angrepp i Ljusdal och Hudiksvall), Medelpad (Borgsjö 1976), Norrbotten (Kalix, Bondersbyn 1979, Viteå ca 1972, Gunnarsbyn, Blåkölen 1984). I Norge är arten påträffad vid ett 10-tal tillfällen i Vest-Agder (yttre), Aust-Agder (yttre och inre), Telemark (yttre), Östfold och Akershus. I Finland är arten påträffad i alla provinser söder om 63°N (undantaget Åland), samt i Östkarelen i nuvarande Ryssland. Utbredningsbilden indikerar att arten gynnas av många soltimmar och undviker områden som har högre genomsnittlig årsnederbörd. Endast i sydvästra Västmanland tangerar utbredningen områden med mer än 700 mm årsnederbörd. Ottebol i Värmland är enda lokalen i Västsverige, men platsen befinner sig också i ett område med begränsad regnskuggeffekt och omges på alla sidor av områden med mer än 700 mm årsnederbörd. Mindre träfjäril undviker slättbygder, men förefaller ha sin främsta utbredning i Sverige i låglandsskogar och är inte påträffad högre än ca 200 m ö.h. i Norrland. Västgräns i Europa utgörs av en isolerad förekomst i norra Spanien och därefter en något mer sammanhängande, men lokal förekomst öster om en linje från Digne norr om Alpes Maritimes i Frankrike till Baden-Württemberg, Thüringen och vidare till Norden och Baltikum. Sydgräns utgörs av norra Italien och provinsen Bukovina i Ukrainska Karpaterna. Schweiz är idag möjligen det enda land i Centraleuropa där arten kan påträffas mer regelbundet. I Italienska Alperna når den 1500 m ö.h. Världsutbredningen sträcker sig vidare genom Ryssland (främst Ural och Volgadistrikten), Turkiet, Kaukasus och norra Iran genom Centralasien och Sibirien till Amurfloden.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Cossoidea  
  • Familj
    Cossidae - träfjärilar 
  • Underfamilj
    Cossinae  
  • Släkte
    Acossus  
  • Art
    Acossus terebra(Denis & Schiffermüller, 1775) - mindre träfjäril
    Synonymer
    liten träfjäril
    Bombyx terebra Denis & Schiffermüller, 1775
    Lamellocossus terebra (Denis & Schiffermüller, 1775)

Arten är helt knuten till asp, Populus tremula som växer i solexponerade skogsbryn. I Norrland är dess angrepp endast påträffade på grova träd, medan den i Mellansverige ibland också angriper helt unga träd (diam. 12-20 cm). Mer typiskt förekommer den även söderut i riktigt grova aspar vid bryn mot åker, vägar, sjöstränder eller i gles, luckig granskog i bergkullandskap eller vanligare bland storblockig ursvallad morän. I gynnsamma miljöer angrips samma träd under en lång följd av år och dessa träd igenkänns lättare på håll genom att larvens skadegörelse förorsakar savning som gynnar en svart alg. Angreppen kan befinna sig nära marknivån om miljön är helt obeskuggad och oftare då en stam har direktkontakt med ett stenblock. Angreppen sträcker sig som högst till cirka tio meters höjd. Hårt angripna aspar utvecklar kräftliknande symptom och får en ansvällning av det angripna stampartiet. Sannolikt uppsöker honan främst de träd som av olika skäl lyckas väl med tillväxt/regenerering vid skador (?). Genom larvernas närvaro kan denna tillväxt-/läkningsprocess fördröjas och senare utvecklas de kräftlika symptomen. Sådana iögonfallande träd är sällsynta. Det är sannolikt vanligare än vad som observeras att mindre träfjäril angriper enskilda träd endast vid ett tillfälle och att skadan därefter snabbt läker så att inga yttre tecken avslöjar artens närvaro. Dessa träd är också vanligen yngre och i sin mest växtliga period. Honan av mindre träfjäril har ett längre äggläggningsrör än allmän träfjäril som klistrar sina ägg på värdträdens utsida. Sannolikt använder honan av mindre träfjäril sitt äggläggningsrör till att gömma äggen i barksprickor och öppningar. Ägget är ovalt med hårt skal och föga lämpat för vidfästning på barkytor. En enstaka observation anger att honan också kan släppa en del av äggen under flykten. Liknande beteende har observerats hos andra fjärilsarter där honan kläcks med en stor äggmängd och kan bero på att en nykläckt hona upplever att äggmängdens vikt är ett hinder för flygförmågan. Smålarver har påträffats under barken, ofta ett par larver nära varandra. Den äldre larven gnager sig in i veden där den gör långa gångar. Dessa svartnar inte av ättikssyra såsom gångarna av allmän träfjäril. Mindre träfjäril förmodas därför ha sämre förmåga att förhindra oönskade svampangrepp. Larverna överger exempelvis avkapade aspar som angripits av mögelsvampar i larvgångarna. Larverna röjer sin närvaro, främst under våren, genom att skjuta ut gnagspån som faller till marken och bildar högar vid trädets sockel. Hos oss är livscykeln troligen främst fyraårig, under varmare perioder möjligen kortare. Före sista övervintringen förfärdigar larven den svagt böjda 20 cm långa puppgången som går snett nedåt från ytskiktet mot trädets mitt, ofta med en avslutande knyck för att försvåra hackspettars predation. Under våren görs puppgången klar de sista centimetrarna fram till barkytan där endast ett 1-2 mm tjockt lock av bark lämnas över den runda centimetergrova öppningen. Den långsträckta puppan har en mycket rörlig bakdel som på varje led är försedd med en ring av skarpa små taggar. Genom att skruva bakkroppen förflyttar sig puppan påfallande snabbt upp och ned i sin gång. Den närmar sig trädets yta för uppvärmning och retirerar vid varje beröring av stammen som kan uppfattas som ett hot. Insamlade larver har kläckt vid varierande klockslag, men iakttagelser av tre kläckningar i naturen i Västmanland tyder på att kläckningen sker mellan 17.00-18.30. På platsen motsvarar denna tidpunkt sannolikt tiden för högsta temperatur i stammen genom solens instrålningsvinkel. Själva kläckningsproceduren, från det puppan genomborrat barken och dess långsamma utträngande ur kläckhålet och till dess ving- och benslidor är fria, är sannolikt artens mest sårbara stund. Denna procedur tar i färsk ved ofta 5-10 minuter till dess fjärilen lämnar puppskalet. Den tidigare rörliga puppan styvnar då fjärilen fyller utrymmet mellan bakkroppen och puppskalet med luft. Så snart fjärilen frigjort sig från puppskalet flyttar den sig snabbt uppför stammen och åt endera sidan för att komma bort från det avslöjande puppskalet. Finner den en upphöjning på stammen slår den sig till ro under denna och uppslukas perfekt av kamouflageverkan. Här avvaktar den några minuter innan den fäller vingarna över ryggen och påbörjar vingarnas uppumpande. Iakttagelser tyder på att många fjärilar blir hackspettars byte under denna process. Ett första utkläckt puppskal talar tydligt om för fåglarna att fler fjärilar kan vara på väg att kläckas under de närmast följande dagarna. En selektion genom predation av ovannämnt slag kan vara bidragande orsak till att arten har en utsträckt flygperiod som synes uppdelad i två separata perioder i vissa regioner. Den nykläckta fjärilen är lättstörd och kan även börja flyga före mörkrets inbrott. De fjärilar som insamlats med UV-ljus anlände främst under nattens mörkaste timmar och under den ljusa försommarnatten endast under relativt varma och molntunga åsknätter. Flygperioden infaller i kustnära områden från Småland till Uppland, samt i Norge främst under sista veckan i juli och till första veckan i augusti. Även fyndet i Värmland är från denna period. I området Västmanland, Dalarna till centrala Uppland (inklusive delar av Finland) är fjärilarna påträffade under perioden 15 juni till 9 augusti med en mer koncentrerad kläckning runt månadsskiftet juni-juli och en mindre accentuerad kläckning från slutet av juli. Från Norrland finns endast fjärilar kläckta från insamlade larver. Sannolikt flyger hanen endast aktivt då honan frigör sina feromoner och är parningsvillig. Honan som påträffas mer sällan än hanen flyger sannolikt endast vid äggläggningen. Fjärilarna har aldrig påträffats näringssökande vid trädsav eller med fångstmetoden lockbete av jäst fruktsaft. Detta till skillnad från allmän träfjäril.

Ekologisk grupp: Växtätare (herbivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Skog

Landskapstyper där arten kan förekomma: Jordbrukslandskap, Våtmark

Biotoper som är viktiga för arten: Lövskog, Löv-/barrblandskog

Biotoper där arten kan förekomma: Triviallövskog

Substrat/Föda:
Ved och bark (Viktig)
· asp - Populus tremula (Viktig)
Levande träd (Har betydelse)
Hotet mot mindre träfjäril har ökat sedan Sverige tvingats underkasta sig nya regler från EU om tillåtet maximalt antal träd i betesmarker som erhåller miljöersättning. Iakttagelser av hur dessa nya regler efterföljts visar bl.a. i Uppland att markägare i högre utsträckning tar bort asp för att kvarlämna ädla lövträd eller björk i hagmarkerna. Sjukliga träd löper större risk att bli bortsorterade i processen. För att få lönsamhet i dessa påtvingade gallringar av solexponerade trädbestånd väljer många markägare att utöka antalet fällda träd, vilket också drabbar aspar i kantzoner till områden med miljöersättning. Priset för aspflis till värmeverk har ökat markant under senare år, vilket bl.a. avspeglar sig i en betydande import av aspved från Ryssland och Baltikum. Beräkningar av populationsstorleken av mindre träfjäril visar att arten har en liten sammanlagd population. Endast ett fåtal fjärilar kläcker varje år ur ett bestånd med 5-10 angripna träd. Detta gör att arten är särskilt utsatt av den ovannämnda fragmenteringen av gynnsamma substrat. Asp är inte ett trädslag på tillbakagång i Mellaneuropa. Ändå betraktas mindre träfjäril idag som utdöd i bl.a. Tyskland. I skogslandskapet, främst från Bergslagsområdet och norrut, har den kraftigt ökade älgstammen sedan 1960-talet lokalt haft en förödande inverkan på återväxten av asp. Trädslaget är ett av de mest uppskattade betesobjekten både under sommar och vinter. I vissa trakter sker idag bara återväxten av asp i miljöer som undviks av älgen, t.ex. i branter, blockmarker och nära bebyggelse.

Påverkan
  • Förstörelse av habitat/substrat (Stor negativ effekt)
  • Avverkning (Stor negativ effekt)
  • Närvaro av annan art (Viss negativ effekt)
Sverige bör på allvar verka för att höja kunskapsnivån bland EU’s beslutfattare om hur olika klimatförhållanden också innebär olika krav på utformningen av jordbrukslandskapet om målet att hejda förlusten av biologisk mångfald skall kunna uppnås. På våra breddgrader är rätt utformning av en mer småskalig mosaik med kombinationen vindskydd och solexponering viktig för ett stort antal insektsarters utvecklingsmiljö. Andelen asp bör utökas i barrskogslandskapet. Undvik bortrensning av älgskadade eller sjukliga aspar. Mindre träfjäril förefaller ibland ha större överlevnadschanser i miljöer där människor ofta är i rörelse. Här känner sig hackspettar mer otrygga och avstår hellre från de nykläckta fjärilarna. Spara därför aspar med stamansvällningar eller andra tecken på angrepp som står solexponerat vid landsvägar, i byar, vid badplatser och båtbryggor. Dessa träd kan vara viktigare för artens långsiktiga överlevnad än vad vi idag har anledning att tro.
Hans Lindmark, Nils Ryrholm och Leif Aarvik har bidragit med värdefulla uppgifter vid författandet av artfaktabladet.

Aarvik, L., Berggren, K. & Hansen, L.-O. 2000. Catalogus Lepidopterorum Norvegiae. Zoologisk museum, Oslo.

Aarvik, L., Hansen, L.-O. & Kononenko, V. 2009. Norges sommerfugle - Håndbok over Norges dagsommerfugler og nattsvärmere. Norsk Entomologisk forening, Oslo.

Björklund, J.-O. & Eriksson, P. 2007. Sällsynta fjärilar i Uppsala län - nuvarande och historisk utbredning. Upplandsstiftelsen.

Ebert, G. 1994. Die Schmetterlinge Baden-Württembergs. Bd. 3. Nachtfalter I. Verlag Eugen Ulmer, Stuttgart.

Ehnström, B. & Axelsson, R. 2002. Insektsgnag i bark och ved. Artdatabanken, SLU, Uppsala.

Franzén, M. 1997. Storfjärilar i lövskogar i norra Östergötland. Information från Länsstyrelsen i Östergötlands län 1997: 5.

Grönvall, J.S. 1950. Beiträge zur Kenntnis der Verbreitung und Biologie von Cossus terebra. Proc. 8. Int. Congr. Entom. p. 781-784.

Harrysson, L.-O. 1970. Cossus terebra I Sverige. Nerikes Ent. Sällskaps Årsskrift 2: 10-12.

Ivinskis, P. 1993. Check-list of Lithuanian Lepidoptera. Ekologijos Institutas, Vilnius.

Lindeborg, M. 1997. Fjärilsfynden i sydost 1996. Lucanus 2(1): 15-30.

Lindeborg, M. 1998. Fjärilsfynden i sydost 1997. Lucanus 3(1): 14-27.

Nordman, A. 1940. Fynd av Cossus terebra F. i Finland, ävensom ett bidrag till artens biologi och levnadsvanor. Not. Ent. 20: 36-41.

Nordström, F., Opheim, M. & Sotavalta, O. 1961. De fennoskandiska svärmarna och spinnarnas utbredning. C.W.K. Gleerups förlag, Lund.

Palmqvist, G. 1975. Intressantare fynd av Macrolepidoptera i Sverige 1974. Ent. Tidskr. 96: 58-59.

Palmqvist, G. 1977. Intressantare fynd av Macrolepidoptera i Sverige 1976. Ent. Tidskr. 98: 31-33.

Palmqvist, G. 1978. Intressantare fynd av Macrolepidoptera i Sverige 1977. Ent. Tidskr. 99: 65-67.

Palmqvist, G. 1979. Intressanta fynd av Macrolepidoptera i Sverige 1978. Ent. Tidskr. 100: 85-89.

Palmqvist, G. 1985. Intressanta fynd av Macrolepidoptera i Sverige 1984. Ent. Tidskr. 106: 65-70.

Ryrholm, N. 1995. Intressanta fynd av storfjärilar (Macrolep.) i Sverige 1994. Ent. Tidskr. 116(1-2): 31-45.

Sjöberg, G. (ed). 1995. Skydda Tröskenområdet. Insectifera 3(1): 6-35.

Vretlind, E. 1912. Cossus terebra Fabr. trouvée en Suède. Ent. Tidskr. 33: 128-129.

Wikars, L.-O. & Ås, S. 1991. Hotade vedinsekter i fem lövbrännor i norra Hälsingland. Länsstyrelsen Gävleborg, Rapport 1991: 7.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Claes U. Eliasson & Nils Hydén 2002. Rev. Claes U. Eliasson 2010. ©ArtDatabanken, SLU 2002.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Cossoidea  
  • Familj
    Cossidae - träfjärilar 
  • Underfamilj
    Cossinae  
  • Släkte
    Acossus  
  • Art
    Acossus terebra, (Denis & Schiffermüller, 1775) - mindre träfjäril
    Synonymer
    liten träfjäril
    Bombyx terebra Denis & Schiffermüller, 1775
    Lamellocossus terebra (Denis & Schiffermüller, 1775)
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Claes U. Eliasson & Nils Hydén 2002. Rev. Claes U. Eliasson 2010. ©ArtDatabanken, SLU 2002.