Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  olvonglasvinge

Organismgrupp Fjärilar, Bastardsvärmare, rotfjärilar, glasvingar m.fl. Synanthedon andrenaeformis
Olvonglasvinge Fjärilar, Bastardsvärmare, rotfjärilar, glasvingar m.fl.

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
En liten glasvinge som med sin mimikry liknar en solitär geting. Den svarta bakkroppen har två tydliga, smala gula tvärband (ibland fler otydligare). Båda kön har en iögonfallande gul behåring ytterst på analtofsen, vilket gör den unik bland de små glasvingarna. Arten har också en större vit fläck på bakkroppens undersida som är störst hos hanen och omfattar tre kroppssegment. Vingspann 18-24 mm.
Utbredning
Länsvis förekomst för olvonglasvinge Observationer i  Sverige för olvonglasvinge
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Olvonglasvinge upptäcktes i Sverige först 1999 och oberoende av varandra påträffades den i Uppland, Häverö på krollilja och vid Strömsholm i Västmanland med hjälp av artificiella feromoner framtagna för en annan glasvingeart. Då arten i Mellaneuropa anses vara närmast helt knuten till parkolvon och fynden på skogsolvon där är få antogs det omgående att artens förekomst i Sverige måste vara resultatet av passiv införsel med importerade parkolvonbuskar. En omvärdering har senare skett då arten under senare år även påträffats i områden som saknar parkolvon. Vidare är exempelvis antalet parkolvonbuskar i Strömsholmstrakten så lågt att fjärilen omöjligt skulle kunna upprätthålla en livskraftig population på enbart dessa. Arten finns fortsatt i detta område. Utbredningsområdets yttre gränser är idag Västmanland, Köping och Hallstahammar, Södermanland, Torshälla, Järna och Trosa, Uppland, Uppsala, Sigtuna, Stocksund, Östhammar, Hållnäs, Gästrikland, Gysinge, Storön och Mattön i Dalälven. Arten har förgäves eftersökts på många andra platser i både Sverige och övriga Norden, bl.a. på Gotland i större självföryngrande bestånd av parkolvon. I Roslagen är arten kustbunden och fynd saknas från de lokaler där skogsolvon skyddats p.g.a. att busken är en betydelsefull värdväxt för asknätfjäril, Euphydryas maturna. Förekomsten vid Dalälven förefaller vara begränsad och arten har inte påträffats på parkolvon i Gävletrakten. Arten saknas i övriga Norden och förekommer närmast i mellersta Tyskland, Belgien och England. Den saknas i Polen men är vida utbredd i övriga Östeuropa, på Balkan och i länderna norr om Medelhavet till Turkiet. För svenskt vidkommande ligger det nära till hands att jämföra olvonglasvingens utbredningsbild med den av några skalbaggsarter med förmodad reliktförekomst runt Mälaren, t.ex. lönnbock, Leioderus kollari som har en ganska omfattande utbredning och inte är sällsynt i Uppland och runt Mälaren och Hjälmaren, men i övrigt i Norden bara finns vid Oslofjorden och i Västervikstrakten.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Nära hotad (NT)
Kriterier
D1
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
Olvonglasvinge har nyligen (1999) påträffats i landet och är känd från ett mycket begränsat förekomstområde. Eftersökt i hela Norden med effektiva feromoner. Larven lever på parkolvon (Viburnum lantana), men otvivelaktigt även på olvon (V. opulum). Utbredningsbilden följer i övrigt inte parkolvon utan är begränsad till Mälardalsområdet. Antalet reproduktiva individer skattas till 1500 (400-5000). Antalet lokalområden i landet skattas till 50 (10-100). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 10000 (6800-20000) km² och förekomstarean (AOO) till 200 (40-400) km². Det föreligger indikation på eller misstanke om populationsminskning. Minskningen avser kvalitén på artens habitat. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Livskraftig (LC) till Sårbar (VU). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). Antalet individer bedöms överstiga gränsvärdet för Sårbar (VU) enligt D-kriteriet. (D1).
Ekologi
Olvonglasvinge är knuten till två arter olvon Viburnum spp. I Mellaneuropa har man främst påträffat den på parkolvon V. lantana, vilket delvis kan bero på att skogsolvon V. opulus där är sällsyntare utanför bergsområden med ett svalare och nederbördsrikare klimat. I Sverige eftersöktes olvonglasvingen efter de första fynden främst på parkolvon i öppna solexponerade planteringar i parker vid slott och i stadsmiljöer. Dock påträffades den redan första åren på skogsolvon i Häverötrakten och under de följande åren på skogsolvon i Strömsholmstrakten. Misstanken att arten inte bara har skogsolvonet som ett komplement till den huvudsakliga värdväxten parkolvon väcktes då arten påträffades i feromonfällor i Dalälvsområdet 2006-2007, där parkolvon helt saknas. Senare har också säkra angrepp på skogsolvon styrkta av senare fångst med feromoner konstaterats i Hallstavik, Västernäs 2009 och på flera platser på Hållnäshalvön 2010. Även i dessa områden saknas parkolvon. Artens angrepp på båda olvonarternas stammar och kvistar är vanligen iögonfallande genom en tydlig rundad ansvällning i vilken larven utvecklas. Angreppen sker vid dimensionen 1-3 cm diameter, och från ca 1 m höjd. På skogsolvon är dessa ofta upphackade av fåglar. Möjligen är arten gynnad av att parkolvon oftare växer i miljöer där fåglar såsom hackspettar mer sällan vistas p.g.a. människors störning. Det kan också handla om att predatorer som fåglar och parasitoider inte söker i samma utsträckning på införda växtarter som på inhemska. Larvutvecklingen är hos oss sannolikt tvåårig. Små larver har påträffats samtidigt som större larver. Larven förpuppar sig utan kokong i det uppsvällda partiet och kläckningshålet mynnar ofta nästan vinkelrätt mot grenen. Fjärilarna har påträffats från slutet av juni till mitten av juli. De besöker blommor, men påträffas ändå sällan utan hjälp av artificiella feromoner. Äggläggning sker bara på solexponerade buskar, i mer naturliga miljöer främst i varma bryn mot åker, äng och betesmarker. Det är osäkert om arten utnyttjar sjöstränder mot större öppna vattendrag.
Landskapstyper
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Skog
Skog
Urban miljö
Urban miljö
Våtmark
Våtmark
Förekommer
Viktig
Biotoper
Trädbärande gräsmark
Trädbärande gräsmark
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Växtätare (herbivor), Nyttjar nektar/pollen
Substrat/Föda
Ved och bark
Ved och bark
· olvonsläktet
· olvonsläktet
· parkolvon
· parkolvon
Levande träd
Levande träd
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Lepidoptera (fjärilar), Familj Sesiidae (glasvingar), Släkte Synanthedon, Art Synanthedon andrenaeformis (Laspeyres, 1801) - olvonglasvinge Synonymer Sesia andrenaeformis Laspeyres, 1801

Kategori Nära hotad (NT)
Kriterier D1
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)

Dokumentation Olvonglasvinge har nyligen (1999) påträffats i landet och är känd från ett mycket begränsat förekomstområde. Eftersökt i hela Norden med effektiva feromoner. Larven lever på parkolvon (Viburnum lantana), men otvivelaktigt även på olvon (V. opulum). Utbredningsbilden följer i övrigt inte parkolvon utan är begränsad till Mälardalsområdet. Antalet reproduktiva individer skattas till 1500 (400-5000). Antalet lokalområden i landet skattas till 50 (10-100). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 10000 (6800-20000) km² och förekomstarean (AOO) till 200 (40-400) km². Det föreligger indikation på eller misstanke om populationsminskning. Minskningen avser kvalitén på artens habitat. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Livskraftig (LC) till Sårbar (VU). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). Antalet individer bedöms överstiga gränsvärdet för Sårbar (VU) enligt D-kriteriet. (D1).
En liten glasvinge som med sin mimikry liknar en solitär geting. Den svarta bakkroppen har två tydliga, smala gula tvärband (ibland fler otydligare). Båda kön har en iögonfallande gul behåring ytterst på analtofsen, vilket gör den unik bland de små glasvingarna. Arten har också en större vit fläck på bakkroppens undersida som är störst hos hanen och omfattar tre kroppssegment. Vingspann 18-24 mm.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för olvonglasvinge

Länsvis förekomst och status för olvonglasvinge baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för olvonglasvinge

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Olvonglasvinge upptäcktes i Sverige först 1999 och oberoende av varandra påträffades den i Uppland, Häverö på krollilja och vid Strömsholm i Västmanland med hjälp av artificiella feromoner framtagna för en annan glasvingeart. Då arten i Mellaneuropa anses vara närmast helt knuten till parkolvon och fynden på skogsolvon där är få antogs det omgående att artens förekomst i Sverige måste vara resultatet av passiv införsel med importerade parkolvonbuskar. En omvärdering har senare skett då arten under senare år även påträffats i områden som saknar parkolvon. Vidare är exempelvis antalet parkolvonbuskar i Strömsholmstrakten så lågt att fjärilen omöjligt skulle kunna upprätthålla en livskraftig population på enbart dessa. Arten finns fortsatt i detta område. Utbredningsområdets yttre gränser är idag Västmanland, Köping och Hallstahammar, Södermanland, Torshälla, Järna och Trosa, Uppland, Uppsala, Sigtuna, Stocksund, Östhammar, Hållnäs, Gästrikland, Gysinge, Storön och Mattön i Dalälven. Arten har förgäves eftersökts på många andra platser i både Sverige och övriga Norden, bl.a. på Gotland i större självföryngrande bestånd av parkolvon. I Roslagen är arten kustbunden och fynd saknas från de lokaler där skogsolvon skyddats p.g.a. att busken är en betydelsefull värdväxt för asknätfjäril, Euphydryas maturna. Förekomsten vid Dalälven förefaller vara begränsad och arten har inte påträffats på parkolvon i Gävletrakten. Arten saknas i övriga Norden och förekommer närmast i mellersta Tyskland, Belgien och England. Den saknas i Polen men är vida utbredd i övriga Östeuropa, på Balkan och i länderna norr om Medelhavet till Turkiet. För svenskt vidkommande ligger det nära till hands att jämföra olvonglasvingens utbredningsbild med den av några skalbaggsarter med förmodad reliktförekomst runt Mälaren, t.ex. lönnbock, Leioderus kollari som har en ganska omfattande utbredning och inte är sällsynt i Uppland och runt Mälaren och Hjälmaren, men i övrigt i Norden bara finns vid Oslofjorden och i Västervikstrakten.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Cossoidea  
  • Familj
    Sesiidae - glasvingar 
  • Underfamilj
    Sesiinae  
  • Tribus
    Synanthedonini  
  • Släkte
    Synanthedon  
  • Art
    Synanthedon andrenaeformis(Laspeyres, 1801) - olvonglasvinge
    Synonymer
    Sesia andrenaeformis Laspeyres, 1801

Olvonglasvinge är knuten till två arter olvon Viburnum spp. I Mellaneuropa har man främst påträffat den på parkolvon V. lantana, vilket delvis kan bero på att skogsolvon V. opulus där är sällsyntare utanför bergsområden med ett svalare och nederbördsrikare klimat. I Sverige eftersöktes olvonglasvingen efter de första fynden främst på parkolvon i öppna solexponerade planteringar i parker vid slott och i stadsmiljöer. Dock påträffades den redan första åren på skogsolvon i Häverötrakten och under de följande åren på skogsolvon i Strömsholmstrakten. Misstanken att arten inte bara har skogsolvonet som ett komplement till den huvudsakliga värdväxten parkolvon väcktes då arten påträffades i feromonfällor i Dalälvsområdet 2006-2007, där parkolvon helt saknas. Senare har också säkra angrepp på skogsolvon styrkta av senare fångst med feromoner konstaterats i Hallstavik, Västernäs 2009 och på flera platser på Hållnäshalvön 2010. Även i dessa områden saknas parkolvon. Artens angrepp på båda olvonarternas stammar och kvistar är vanligen iögonfallande genom en tydlig rundad ansvällning i vilken larven utvecklas. Angreppen sker vid dimensionen 1-3 cm diameter, och från ca 1 m höjd. På skogsolvon är dessa ofta upphackade av fåglar. Möjligen är arten gynnad av att parkolvon oftare växer i miljöer där fåglar såsom hackspettar mer sällan vistas p.g.a. människors störning. Det kan också handla om att predatorer som fåglar och parasitoider inte söker i samma utsträckning på införda växtarter som på inhemska. Larvutvecklingen är hos oss sannolikt tvåårig. Små larver har påträffats samtidigt som större larver. Larven förpuppar sig utan kokong i det uppsvällda partiet och kläckningshålet mynnar ofta nästan vinkelrätt mot grenen. Fjärilarna har påträffats från slutet av juni till mitten av juli. De besöker blommor, men påträffas ändå sällan utan hjälp av artificiella feromoner. Äggläggning sker bara på solexponerade buskar, i mer naturliga miljöer främst i varma bryn mot åker, äng och betesmarker. Det är osäkert om arten utnyttjar sjöstränder mot större öppna vattendrag.

Ekologisk grupp: Växtätare (herbivor), Nyttjar nektar/pollen

Landskapstyper som är viktiga för arten: Jordbrukslandskap

Landskapstyper där arten kan förekomma: Skog, Urban miljö, Våtmark

Biotoper som är viktiga för arten: Trädbärande gräsmark

Substrat/Föda:
Ved och bark (Viktig)
· olvonsläktet - Viburnum (Viktig)
· parkolvon - Viburnum lantana (Har betydelse)
Levande träd (Har betydelse)
Arten har en begränsad utbredning och av allt att döma är individtätheten låg genom de begränsade förekomsterna av värdväxterna. Skogsolvon röjs nästan undantagslöst bort i bryn mot vägar, ängs- och hagmarker. I de senare miljöerna sker detta ofta som ett krav för att uppfylla Jordbruksverkets regelverk för miljöersättning. Långvariga studier av skogsolvonets konkurrensförmåga i asknätfjärilsmiljöer i Bergslagen och Roslagen visar att där älgstammen är tät betas skogsolvon så hårt att den mycket sällan når den storlek som medger blomning och frösättning. För att bevara den för asknätfjärilens reproduktion så viktiga busken har en metod tagits fram som innebär att en tuss med fårull knyts runt ett toppskott (en per buske). Detta skydd verkar avskräckande på betande älg under två säsonger och upprepas därefter. Skogsolvon hotas även av de periodiska kalätningarna som åstadkoms av larven till bladbaggen Pyrrhalta viburni. Denna skalbagge kan vid långvariga angrepp döda buskarna, vilket sällan verkar vara fallet med olvonglasvinge, även då samma gren angripits vid upprepade tillfällen.

Påverkan
  • Igenväxning (Viss negativ effekt)
  • Exploatering/konstruktion (Stor negativ effekt)
  • Förstörelse av habitat/substrat (Stor negativ effekt)
Bevarandeåtgärder bör främst riktas mot skogsolvon som även har en annan rödlistad art, olvonvecklare, Acleris schalleriana. Det handlar främst om att undervisa personal som utför röjningar om buskens naturvårdsnytta. En förändrad attityd från länsstyrelsens kontrollörer av efterlevnaden av Jordbruksverkets regler kräver dock grundläggande förändringar av dessa regelverk om tillåtet antal buskar i betesmarker och på odlingshinder. Parkolvon är en park- och trädgårdsväxt som är helt beroende av rådande trender inom hortikulturen. Just nu är den mindre populär och nyanlagda planteringar har blivit ovanligare.
Clas Källander, Nils Ryrholm, Hans Lindmark och Jan-Olov Björklund har bidragit med värdefull information inför författandet av artfaktabladet.

Lastuvka, Z. & Lastuvka, A. 1995. An illustrated key to European Sesiidae (Lep.). Faculty of Agriculture, Brno.

Lindeborg, M. 2007. Intressanta fynd av storfjärilar (Macrolepidoptera) i Sverige 2006. Ent. Tidskr. 128: 19-32.

Lindeborg, M. 2008. Intressanta fynd av storfjärilar (Macrolepidoptera) i Sverige 2007. Ent. Tidskr. 129: 43-52.

Palmqvist, G. 2000. Intressanta fynd av storfjärilar (Macrolepidoptera) i Sverige 1999. Ent. Tidskr. 121: 31-45.

Palmqvist, G. 2001. Intressanta fynd av storfjärilar (Macrolepidoptera) i Sverige 2000. Ent. Tidskr. 122: 41-55.

Palmqvist, G. 2002. Intressanta fynd av storfjärilar (Macrolepidoptera) i Sverige 2001. Ent. Tidskr. 123: 53-63.

Palmqvist, G. 2010. Intressanta fynd av storfjärilar (Macrolepidoptera) i Sverige 2009. Ent. Tidskr. 131: 5-14.

Torstenius, S. & Lindmark, H. 2000. Synanthedon andrenaeformis (Laspeyres, 1801), Lepidoptera: Sesiidae , en för Sverige ny glasvinge. Ent. Tidskr. 121: 21-22.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Claes U. Eliasson 2011.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Cossoidea  
  • Familj
    Sesiidae - glasvingar 
  • Underfamilj
    Sesiinae  
  • Tribus
    Synanthedonini  
  • Släkte
    Synanthedon  
  • Art
    Synanthedon andrenaeformis, (Laspeyres, 1801) - olvonglasvinge
    Synonymer
    Sesia andrenaeformis Laspeyres, 1801
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Claes U. Eliasson 2011.