Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  otandad grynsnäcka

Organismgrupp Blötdjur, Landlevande snäckor Vertigo genesii
Otandad grynsnäcka Blötdjur, Landlevande snäckor

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Skalet är högervridet och smalt ägg- till cylinderformigt, i formen mycket likt V. geyeri. Det når en höjd av 1,6-2,1, mm och en bredd av 1,0-1,2 mm. Toppen är något mer spetsigt koniskt avsatt än hos V. geyeri. Antalet vindlingar är 4,5-5. De är starkt välvda och åtskiljs av en djup, markerad fog. Skalet har kastanjebrun till svagt rödbrun färg och är närmast genomskinligt. Skalytan är starkt glänsande och saknar nästan helt striering. Nackvalk saknas eller kan i sällsynta fall vara antydd. Mynningsläppen är smal, mycket svagt förtjockad och inte utböjd. , Mynningsvalk (callus) saknas. Mynningen är tämligen fyrkantig med jämnt böjd palatalkant. Mynningen saknar tänder. I sällsynta fall kan en antydd palataltand finnas. Entandande eller otandade exemplar av V. geyeri kan förväxlas med V. genesii (blandpopulationer med båda arterna är inte ovanliga), men V. genesii har ett mer starkt glänsande skal och ett mindre koniskt avsatt topp.
Utbredning
Länsvis förekomst för otandad grynsnäcka Observationer i  Sverige för otandad grynsnäcka
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Huvuddelen av de svenska lokalerna för otandad grynsnäcka är koncentrerade till kalkrika områden i fjällkedjan, eller i förlandet till fjällen - från Härjedalen till Torne Lappmark. Mellan dessa områden finns stora utbredningsluckor. En stor sammanhängande utbredning finns i det jämtländska kalkområdet, runt Storsjön och norrut och västerut. Ett par spridda förekomster finns i Härjedalen och Medelpad. Från Siljanområdet i Dalarna (Dalasiluren) är en helt isolerad förekomst känd. Arten förekommer dessutom, som relikt, i två begränsade utbredningsområden i kalkområdena i Västergötland och västra Östergötland. Utbredningen i de norska fjällen, från Sør-Trøndelag till Finnmark fylke är uppsplittrad på ett liknande sätt som den svenska. Dessutom finns ett större, relativt sammanhängande, utbredningsområde i Oppland och Hedmark fylke. I Finland har arten en handfull, isolerade förekomster - från sydväst till nordost. Ett par förekomster finns i ryska Karelen och en i Lettland. Arten finns även helt isolerat i norra England och i Skottland. Den har också spridda förekomster på hög höjd i Alperna (Frankrike, Schweiz, Italien). I Tyskland (Bayern) är den förmodligen utdöd. Arten var under senaste istiden och under de kallare postglaciala skedena en vitt utbredd karaktärsart i stora delar av Europa. De nuvarande förekomsterna utanför bergsområdena är av reliktkaraktär. Äldre litteraturuppgifter om arten måste tolkas försiktigt eftersom sammanblandning med den närstående Vertigo geyeri ofta förekommer. I många fall återgår de på den något mer utbredda V. geyeri. I äldre litteratur ansågs ofta V. geyeri vara en underart av V. genesii.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Nära hotad (NT)
Kriterier
B2b(iii,iv,v)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Nära hotad (NT)
  • 2000 Nära hotad (NT)
Förekommer i rikkärr speciellt längs fjällkedjan (med flest lokaler i Jämtland), med utpostlokaler på kalk i Dalarna, Öster- och Västergötland. Det finns vissa indikationer om minskning i de södra delarna. Hotad av dikning, igenväxning samt överbetning. Har fått ökad uppmärksamhet genom habitatdirektivet vilket inneburit ökat skydd och naturvårdsåtgärder i de mest värdefulla lokalerna. Antalet lokalområden i landet skattas till 125 (110-150). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 490 (450-600) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser kvalitén på artens habitat, antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Livskraftig (LC) till Nära hotad (NT). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Starkt hotad (EN). Detta i kombination med att fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller kriterierna för kategorin Nära hotad (NT). (B2b(iii,iv,v)). Global rödlistningskategori: LC/cd (1994).
Ekologi
Otandad grynsnäcka lever nästan uteslutande i rikkärr (kalkkärr). Utanför fjällkedjan är den helt bunden till denna biotop. Den förekommer i öppna kärrmiljöer och är inte påträffad i slutna skogskärr. En stor majoritet av de kärr där arten förkommer är av sluttande typ, s.k. hängkärr eller backmyrar. Ofta är miljöerna mycket blöta. Många av lokalerna utanför fjällkedjan har källflöden med kallt vatten, vilket understryker förekomsternas reliktkaraktär. I Västergötlands och Östergötlands rikkärr uppträder arten speciellt talrikt i anslutning till sådana källpartier (”upprinnor”). I fjällen har den någon gång påträffats även i andra kalkrika, fuktiga biotoper, såsom översilade mosspartier vid klippor och mattor av fjällsippa Dryas octopetala. I skandinaviska fjällkedjan ligger de flesta förekomsterna under trädgränsen. I nordligaste Sverige (Pältsaområdet) finns ett fåtal förekomster ovan trädgränsen, ca 800 m ö.h. I Norge (Dovrefjellsområdet) är den känd upp till 1 210 m ö.h. och i Alperna förekommer den upp till hela 2 000 m ö.h.
Landskapstyper
Våtmark
Våtmark
Fjäll
Fjäll
Förekommer
Viktig
Biotoper
Myrbiotoper
Myrbiotoper
Sötvattensstrand
Sötvattensstrand
Fjällbiotoper
Fjällbiotoper
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Växtätare (herbivor), Saprotrof/fag, detrivor
Substrat/Föda
Mark/sediment
Mark/sediment
Organogena jordar/sediment
Organogena jordar/sediment
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Gastropoda (snäckor), Ordning Stylommatophora (landlungsnäckor), Familj Vertiginidae (grynsnäckor), Släkte Vertigo, Art Vertigo genesii (Gredler, 1856) - otandad grynsnäcka Synonymer

Kategori Nära hotad (NT)
Kriterier B2b(iii,iv,v)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Nära hotad (NT)
  • 2000 Nära hotad (NT)

Dokumentation Förekommer i rikkärr speciellt längs fjällkedjan (med flest lokaler i Jämtland), med utpostlokaler på kalk i Dalarna, Öster- och Västergötland. Det finns vissa indikationer om minskning i de södra delarna. Hotad av dikning, igenväxning samt överbetning. Har fått ökad uppmärksamhet genom habitatdirektivet vilket inneburit ökat skydd och naturvårdsåtgärder i de mest värdefulla lokalerna. Antalet lokalområden i landet skattas till 125 (110-150). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 490 (450-600) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser kvalitén på artens habitat, antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Livskraftig (LC) till Nära hotad (NT). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Starkt hotad (EN). Detta i kombination med att fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller kriterierna för kategorin Nära hotad (NT). (B2b(iii,iv,v)). Global rödlistningskategori: LC/cd (1994).
Konventioner Habitatdirektivets bilaga 2
Global rödlistning LC/cd (1994)
Skalet är högervridet och smalt ägg- till cylinderformigt, i formen mycket likt V. geyeri. Det når en höjd av 1,6-2,1, mm och en bredd av 1,0-1,2 mm. Toppen är något mer spetsigt koniskt avsatt än hos V. geyeri. Antalet vindlingar är 4,5-5. De är starkt välvda och åtskiljs av en djup, markerad fog. Skalet har kastanjebrun till svagt rödbrun färg och är närmast genomskinligt. Skalytan är starkt glänsande och saknar nästan helt striering. Nackvalk saknas eller kan i sällsynta fall vara antydd. Mynningsläppen är smal, mycket svagt förtjockad och inte utböjd. , Mynningsvalk (callus) saknas. Mynningen är tämligen fyrkantig med jämnt böjd palatalkant. Mynningen saknar tänder. I sällsynta fall kan en antydd palataltand finnas. Entandande eller otandade exemplar av V. geyeri kan förväxlas med V. genesii (blandpopulationer med båda arterna är inte ovanliga), men V. genesii har ett mer starkt glänsande skal och ett mindre koniskt avsatt topp.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för otandad grynsnäcka

Länsvis förekomst och status för otandad grynsnäcka baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för otandad grynsnäcka

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Huvuddelen av de svenska lokalerna för otandad grynsnäcka är koncentrerade till kalkrika områden i fjällkedjan, eller i förlandet till fjällen - från Härjedalen till Torne Lappmark. Mellan dessa områden finns stora utbredningsluckor. En stor sammanhängande utbredning finns i det jämtländska kalkområdet, runt Storsjön och norrut och västerut. Ett par spridda förekomster finns i Härjedalen och Medelpad. Från Siljanområdet i Dalarna (Dalasiluren) är en helt isolerad förekomst känd. Arten förekommer dessutom, som relikt, i två begränsade utbredningsområden i kalkområdena i Västergötland och västra Östergötland. Utbredningen i de norska fjällen, från Sør-Trøndelag till Finnmark fylke är uppsplittrad på ett liknande sätt som den svenska. Dessutom finns ett större, relativt sammanhängande, utbredningsområde i Oppland och Hedmark fylke. I Finland har arten en handfull, isolerade förekomster - från sydväst till nordost. Ett par förekomster finns i ryska Karelen och en i Lettland. Arten finns även helt isolerat i norra England och i Skottland. Den har också spridda förekomster på hög höjd i Alperna (Frankrike, Schweiz, Italien). I Tyskland (Bayern) är den förmodligen utdöd. Arten var under senaste istiden och under de kallare postglaciala skedena en vitt utbredd karaktärsart i stora delar av Europa. De nuvarande förekomsterna utanför bergsområdena är av reliktkaraktär. Äldre litteraturuppgifter om arten måste tolkas försiktigt eftersom sammanblandning med den närstående Vertigo geyeri ofta förekommer. I många fall återgår de på den något mer utbredda V. geyeri. I äldre litteratur ansågs ofta V. geyeri vara en underart av V. genesii.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Mollusca - blötdjur 
  • Klass
    Gastropoda - snäckor 
  • Underklass
    Heterobranchia  
  • Infraklass
    Euthyneura  
  • Ranglös
    Tectipleura  
  • Överordning
    Eupulmonata  
  • Ordning
    Stylommatophora - landlungsnäckor 
  • Underordning
    Helicina  
  • Infraordning
    Pupilloidei  
  • Överfamilj
    Pupilloidea  
  • Familj
    Vertiginidae - grynsnäckor 
  • Släkte
    Vertigo  
  • Art
    Vertigo genesii(Gredler, 1856) - otandad grynsnäcka

Otandad grynsnäcka lever nästan uteslutande i rikkärr (kalkkärr). Utanför fjällkedjan är den helt bunden till denna biotop. Den förekommer i öppna kärrmiljöer och är inte påträffad i slutna skogskärr. En stor majoritet av de kärr där arten förkommer är av sluttande typ, s.k. hängkärr eller backmyrar. Ofta är miljöerna mycket blöta. Många av lokalerna utanför fjällkedjan har källflöden med kallt vatten, vilket understryker förekomsternas reliktkaraktär. I Västergötlands och Östergötlands rikkärr uppträder arten speciellt talrikt i anslutning till sådana källpartier (”upprinnor”). I fjällen har den någon gång påträffats även i andra kalkrika, fuktiga biotoper, såsom översilade mosspartier vid klippor och mattor av fjällsippa Dryas octopetala. I skandinaviska fjällkedjan ligger de flesta förekomsterna under trädgränsen. I nordligaste Sverige (Pältsaområdet) finns ett fåtal förekomster ovan trädgränsen, ca 800 m ö.h. I Norge (Dovrefjellsområdet) är den känd upp till 1 210 m ö.h. och i Alperna förekommer den upp till hela 2 000 m ö.h.

Ekologisk grupp: Växtätare (herbivor), Saprotrof/fag, detrivor

Landskapstyper som är viktiga för arten: Våtmark

Landskapstyper där arten kan förekomma: Fjäll

Biotoper som är viktiga för arten: Myrbiotoper, Sötvattensstrand

Biotoper där arten kan förekomma: Fjällbiotoper

Substrat/Föda:
Mark/sediment (Viktig)
Organogena jordar/sediment (Viktig)
Växtdelar, ej ved (Viktig)
Mot förekomsterna i fjällkedjan föreligger för närvarande inga direkta hot, utom möjligen i ett fåtal fall direkt exploatering. Omfattande skogsdikning i samband med avverkning kan vara ett hot mot lokaler i Norrland utanför fjällkedjan, framför allt i det jämtländska silurområdet. I de sydsvenska kärren är hoten mot arten de samma som mot V. geyeri, vilken V. genesii nästan alltid förekommer tillsammans med. I synnerhet är alla åtgärder som ändra hydrologin (utdikning, dränering, skyddsdikning) allvarliga hot. Förändring av biotoperna genom eutrofiering, igenväxning genom minskad hävd, felaktig hävd genom för starkt betestryck är också påtagliga hot [Se vidare”hot” under V. geyeri]. Genom att V. genesii är betydligt sällsyntare (relativt få, reliktartade förekomster) och mera begränsad i sitt biotopval än V. geyeri är den utanför fjällkedjan betydligt mera trängd och hotad än denna art.

Påverkan
  • Försurning (Stor negativ effekt)
  • Klimatförändringar (Viss negativ effekt)
  • Ökad näringsbelastning (Viss negativ effekt)
  • Mänsklig störning av art (Viss negativ effekt)
  • Dikning/torrläggning (Stor negativ effekt)
  • Igenväxning (Stor negativ effekt)
Alla kvarvarande kalkkärr som har förekomster av arten bör ges skydd - speciellt i Dalarna, Östergötland och Västergötland, där de isolerade, sydliga förekomsterna har reliktkaraktär. Särskilda skötselföreskrifter måste utarbetas för varje enskilt objekt, där hänsyn tas även till övriga sällsynta landsnäckor. Kärrmiljöerna får inte tillåtas växa igen, men inte heller utsättas för ett för hårt och ensidigt betestryck. En kombination av bete och slåtter är många gånger att föredra. I mycket blöta kärr bör bete helst undvikas. I kärr som betas bör områden med källflöden (”upprinnorna”) undantas från bete och avstängslas. Skogsdikning i kalkrika områden i Norrland bör undvikas. Kontinuerlig övervakning av biotoperna är viktig.
Arten omfattas av EUs habitatdirektiv bilaga 2, vilket innebär att arten ska skyddas i nätverket Natura 2000.

Coles, B. & Colville, B. 1980. A glacial relict mollusc. Nature Vol 286: 761.

Nilsson, A. 1984. De på land levande molluskerna inom Torneträsks västligaste del: Abisko, Björkliden och norr om Torneträsk. Stencilerad rapport. 91pp.

Nilsson, A. 1987. Terrestrial molluscs from the western part of the Torneträsk area. Fauna Norrlandica Vol 5: 1–16.

Pokryszko, B. M. 1990. The Vertiginidae of Poland (Gastropoda: Pulmonata: Pupilloidea) – a systematic monograph. Ann. Zool. 43 (8): 133–257.

Pokryszko, B. M. 1993. Fen malacocenoses in Dovrefjell (S. Norway). Fauna norv. Ser. A 14: 27–38.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Ted von Proswitz 2017. © ArtDatabanken, SLU 2017.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Mollusca - blötdjur 
  • Klass
    Gastropoda - snäckor 
  • Underklass
    Heterobranchia  
  • Infraklass
    Euthyneura  
  • Ranglös
    Tectipleura  
  • Överordning
    Eupulmonata  
  • Ordning
    Stylommatophora - landlungsnäckor 
  • Underordning
    Helicina  
  • Infraordning
    Pupilloidei  
  • Överfamilj
    Pupilloidea  
  • Familj
    Vertiginidae - grynsnäckor 
  • Släkte
    Vertigo  
  • Art
    Vertigo genesii, (Gredler, 1856) - otandad grynsnäcka
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Ted von Proswitz 2017. © ArtDatabanken, SLU 2017.