Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  pälshår

Organismgrupp Alger, Brunalger Arthrocladia villosa
Pälshår Alger, Brunalger

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Hos den marina brunalgen pälshår har de två generationerna i livscykeln helt olika utseende. Gametofyterna är mikroskopiska och trådlika, och har både oogon och anteridier. Sporofyterna kan i våra nordliga vatten bli upp till 35 cm höga. Vid de brittiska öarna kan sporofyterna nå en höjd av 40 eller t.o.m. 100 cm (Fletcher 1987). Plantorna är upprätta och kan ibland vara rikligt förgrenade och fäster vid underlaget med en liten häftskiva. De ca 0,5-1 mm breda grenarna är oftast motsatta och spretande. De är, utom i de nedersta regionerna, klädda med kransar av hårlika (ogrenade eller förgrenade), uniseriata, millimeterlånga skott, som fungerar som assimilationstrådar. Från dessa bildas unilokulära sporangier, som sitter basalt i rader, som smultron på ett strå (Müller & Meel 1982, Fletcher 1987, Peters 2014). Grenarna, som har en trichothallisk tillväxt, har en centralaxel som bildas från grenspetsen. Längre ner täcks grenen av tjockväggiga rhizoidala barkceller, de innersta färglösa, men omges ytterst av små pigmenterade celler med talrika diskformade kloroplaster som saknar pyrenoider. Barklagret gör att bålen blir mycket fastare och mer upprätt än hos den liknande brunalgen Sporochnus pedunculatus. De mikroskopiska gametofyterna har bara setts i odlingsförsök, och sporofyterna uppstår sannolikt asexuellt utan att äggen befruktas, och båda generationerna anses ha samma antal kromosomer (Müller & Meel 1982).
Utbredning
Länsvis förekomst för pälshår Observationer i  Sverige för pälshår
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Pälshår, som är en sydlig art, är bara hittad enstaka gånger i Sverige. Harald Kylin (1947) hittade den i Gåsörännan utanför Gullmaren i augusti 1921. Mats Wærn (1958) beskrev hur han återfann arten i samma område i augusti 1955, och senare i september 1957, tillsammans med Sporochnus pedunculatus, då han skrapade på djupa skalgrusbottnar, som var fria från detritus, NO om ön Bonden utanför Gullmaren. Jan Karlsson upptäckte pälshår vid dykning på två lokaler i sydvästra Kosterområdet i augusti 1991 (Karlsson m.fl. 1992). Det finns inga noteringar i Artportalen mellan 2000 och 2015 (Artportalen 2016). De enda norska fynden upptäcktes så sent som 1995 i yttre delen av Sognefjorden på norska västkusten, och är den nordligaste kända lokalen i Europa (Lein 1996, Rueness m.fl. 2001). Den betraktas som en tillfällig gäst, som inte har permanenta populationer i Norge, och är därför inte rödlistad där. I Danmark är pälshår hittad på Nordsjökusten, i Skagerrak och i norra Kattegatt (Rosenvinge & Lund 1943, Nielsen 2005), med återfynd under 1970-talet i nordvästra Kattegatt (T. Christensen, pers. medd. i Karlsson m.fl. 1992). Från Helgoland listade Bartsch & Kuhlenkamp (2000) fynd från slutet av 1800-talet, men inga under perioden 1959-1998. Längre söderut är arten väl spridd bl.a. i Frankrike och på de brittiska öarna (inkl. Irland), liksom i många länder vid Medelhavet (Feldmann 1954, Fletcher 1987, Guiry 2014). Pälshår finns även på USA:s ostkust från Massachusetts och söderut (Taylor 1957, Guiry 2014) och har en gång hittats lösliggande i en hamn i South Australia, där den troligen blivit introducerad med fartyg, men har sedan ej etablerat sig (Womersley 1987). De få fynden i Sverige har gjort att pälshår har klassats som Kunskapsbrist (DD).
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Kunskapsbrist (DD)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Livskraftig (LC)
Brunalgen Arthrocladia villosa har påträffats mycket sporadiskt på rörliga (skal-) grusbottnar i Kosterområdet samt, under 1950-talet, utanför Lysekil. Möjligen fluktuerar den i förekomst och mörkertalet skulle kunna vara stort. Endast enstaka fynd har uppgivits även från Norge och Danmark. Faktaunderlaget bedöms vara otillräckligt för att avgöra vilken av de olika rödlistningskategorierna som är mest trolig.
Ekologi
I nordiska vatten växer pälshår främst på skalgrusbottnar, där även kalkrör av havsborstmaskar kan ingå, eller på rena klippytor, oftast på djup omkring 15-25 m (Kylin 1947, Wærn 1958, Karlsson m.fl. 1992, Lein 1996). Vid danska Nordsjökusten, nära Jyske Rev, har små individer påträffats så djupt som 37,5 m (Rosenvinge & Lund 1943). Ofta växer den tillsammans med Sporochnus pedunculatus. Vid de brittiska öarna, där arten är vanligast vid de sydvästra och västra kusterna, finns den utöver i sublitoralen, även i nedre delen av eulitoralen, och kan också undantagsvis växa som epifyt. Liksom i de nordiska vattnen är sporofyten också där annuell och förekommer från juni till september (Fletcher 1987). Plantorna från amerikanska ostkusten förekom även de på skal och sten i måttligt djupa vatten och nådde en höjd upp till 40 cm (Taylor 1957).
Landskapstyper
Marin miljö
Marin miljö
Förekommer
Viktig
Biotoper
Hav
Hav
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Autotrof (fotosyntetiserande)
Substrat/Föda
Berg/hårdbotten
Berg/hårdbotten
Mark/sediment
Mark/sediment
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Phaeophyceae (brunalger), Ordning Desmarestiales, Familj Arthrocladiaceae, Släkte Arthrocladia, Art Arthrocladia villosa (Huds.) Duby - pälshår Synonymer Conferva villosa Huds., Sporochnus villosus (Huds.) C.Agardh, Chordaria villosa (Huds.) C.Agardh

Kategori Kunskapsbrist (DD)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Livskraftig (LC)

Dokumentation Brunalgen Arthrocladia villosa har påträffats mycket sporadiskt på rörliga (skal-) grusbottnar i Kosterområdet samt, under 1950-talet, utanför Lysekil. Möjligen fluktuerar den i förekomst och mörkertalet skulle kunna vara stort. Endast enstaka fynd har uppgivits även från Norge och Danmark. Faktaunderlaget bedöms vara otillräckligt för att avgöra vilken av de olika rödlistningskategorierna som är mest trolig.
Hos den marina brunalgen pälshår har de två generationerna i livscykeln helt olika utseende. Gametofyterna är mikroskopiska och trådlika, och har både oogon och anteridier. Sporofyterna kan i våra nordliga vatten bli upp till 35 cm höga. Vid de brittiska öarna kan sporofyterna nå en höjd av 40 eller t.o.m. 100 cm (Fletcher 1987). Plantorna är upprätta och kan ibland vara rikligt förgrenade och fäster vid underlaget med en liten häftskiva. De ca 0,5-1 mm breda grenarna är oftast motsatta och spretande. De är, utom i de nedersta regionerna, klädda med kransar av hårlika (ogrenade eller förgrenade), uniseriata, millimeterlånga skott, som fungerar som assimilationstrådar. Från dessa bildas unilokulära sporangier, som sitter basalt i rader, som smultron på ett strå (Müller & Meel 1982, Fletcher 1987, Peters 2014). Grenarna, som har en trichothallisk tillväxt, har en centralaxel som bildas från grenspetsen. Längre ner täcks grenen av tjockväggiga rhizoidala barkceller, de innersta färglösa, men omges ytterst av små pigmenterade celler med talrika diskformade kloroplaster som saknar pyrenoider. Barklagret gör att bålen blir mycket fastare och mer upprätt än hos den liknande brunalgen Sporochnus pedunculatus. De mikroskopiska gametofyterna har bara setts i odlingsförsök, och sporofyterna uppstår sannolikt asexuellt utan att äggen befruktas, och båda generationerna anses ha samma antal kromosomer (Müller & Meel 1982).

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för pälshår

Länsvis förekomst och status för pälshår baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för pälshår

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Pälshår, som är en sydlig art, är bara hittad enstaka gånger i Sverige. Harald Kylin (1947) hittade den i Gåsörännan utanför Gullmaren i augusti 1921. Mats Wærn (1958) beskrev hur han återfann arten i samma område i augusti 1955, och senare i september 1957, tillsammans med Sporochnus pedunculatus, då han skrapade på djupa skalgrusbottnar, som var fria från detritus, NO om ön Bonden utanför Gullmaren. Jan Karlsson upptäckte pälshår vid dykning på två lokaler i sydvästra Kosterområdet i augusti 1991 (Karlsson m.fl. 1992). Det finns inga noteringar i Artportalen mellan 2000 och 2015 (Artportalen 2016). De enda norska fynden upptäcktes så sent som 1995 i yttre delen av Sognefjorden på norska västkusten, och är den nordligaste kända lokalen i Europa (Lein 1996, Rueness m.fl. 2001). Den betraktas som en tillfällig gäst, som inte har permanenta populationer i Norge, och är därför inte rödlistad där. I Danmark är pälshår hittad på Nordsjökusten, i Skagerrak och i norra Kattegatt (Rosenvinge & Lund 1943, Nielsen 2005), med återfynd under 1970-talet i nordvästra Kattegatt (T. Christensen, pers. medd. i Karlsson m.fl. 1992). Från Helgoland listade Bartsch & Kuhlenkamp (2000) fynd från slutet av 1800-talet, men inga under perioden 1959-1998. Längre söderut är arten väl spridd bl.a. i Frankrike och på de brittiska öarna (inkl. Irland), liksom i många länder vid Medelhavet (Feldmann 1954, Fletcher 1987, Guiry 2014). Pälshår finns även på USA:s ostkust från Massachusetts och söderut (Taylor 1957, Guiry 2014) och har en gång hittats lösliggande i en hamn i South Australia, där den troligen blivit introducerad med fartyg, men har sedan ej etablerat sig (Womersley 1987). De få fynden i Sverige har gjort att pälshår har klassats som Kunskapsbrist (DD).
  • Rike
    Chromista - kromister 
  • Underrike
    Harosa  
  • Infrarike
    Halvaria  
  • Överstam
    Heterokonta  
  • Stam
    Ochrophyta - ockraalger 
  • Klass
    Phaeophyceae - brunalger 
  • Ordning
    Desmarestiales  
  • Familj
    Arthrocladiaceae  
  • Släkte
    Arthrocladia  
  • Art
    Arthrocladia villosa(Huds.) Duby - pälshår
    Synonymer
    Conferva villosa Huds.
    Sporochnus villosus (Huds.) C.Agardh
    Chordaria villosa (Huds.) C.Agardh

I nordiska vatten växer pälshår främst på skalgrusbottnar, där även kalkrör av havsborstmaskar kan ingå, eller på rena klippytor, oftast på djup omkring 15-25 m (Kylin 1947, Wærn 1958, Karlsson m.fl. 1992, Lein 1996). Vid danska Nordsjökusten, nära Jyske Rev, har små individer påträffats så djupt som 37,5 m (Rosenvinge & Lund 1943). Ofta växer den tillsammans med Sporochnus pedunculatus. Vid de brittiska öarna, där arten är vanligast vid de sydvästra och västra kusterna, finns den utöver i sublitoralen, även i nedre delen av eulitoralen, och kan också undantagsvis växa som epifyt. Liksom i de nordiska vattnen är sporofyten också där annuell och förekommer från juni till september (Fletcher 1987). Plantorna från amerikanska ostkusten förekom även de på skal och sten i måttligt djupa vatten och nådde en höjd upp till 40 cm (Taylor 1957).

Ekologisk grupp: Autotrof (fotosyntetiserande)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Marin miljö

Biotoper som är viktiga för arten: Hav

Substrat/Föda:
Berg/hårdbotten (Har betydelse)
Mark/sediment (Viktig)
Brist på lämpliga bottnar kan vara ett problem för pälshår, då den främst tycks förekomma på rena, ganska djupt liggande skalgrusbottnar utan detritus (Wærn 1958, Karlsson m.fl. 1992). Stor mängd sedimenterat material på skalgrusbottnar i övergödda områden kan därför troligen drabba arten negativt. En framtida temperaturökning torde däremot knappast utgöra något hot, då arten är vanlig i Medelhavet och andra varmtempererade områden. Det har inte gått att finna några uppgifter om hur känslig arten är för försurning.

Påverkan
  • Mänsklig störning av art (Viss negativ effekt)
  • Förstörelse av habitat/substrat (Viss negativ effekt)
  • Ökad näringsbelastning (Viss negativ effekt)
  • Vattengrumling (Viss negativ effekt)
De sparsamma förekomsterna av pälshår i både svenska och andra nordliga vatten gör att det är svårt att genomföra riktade åtgärder, andra än att försöka bevara skalgrusbottnarna intakta och skydda dem från eutrofiering och täktverksamhet.

Artportalen. 2016. Rapportsystem för växter, djur och svampar. ArtDatabanken, SLU. [http://www.artportalen.se] [uttag 2016-01-26]

Bartsch, I. & Kuhlenkamp, R. 2000. The marine macroalgae of Helgoland (North Sea): an annotated list of records between 1845 and 1999. Helgoland Marine Research 54: 160-189.

Feldmann, J. 1954. Inventaire de la flore marine de Roscoff. Algues, champignons, lichens et spermatophytes. Supplément aux Travaux de la Station Biologique de Roscoff 6: 1-152.

Fletcher, R.L. 1987. Seaweeds of the British Isles. Vol. 3. Fucophyceae (Phaeophyceae). Part 1. Natural History Museum, London: [1]-359 + 90 figurer + 15 planscher.

Guiry, M.D. 2014. Arthrocladia villosa (Huds.) Duby. I: Guiry, M.D. & Guiry, G.M., AlgaeBase. World-wide electronic publication, National University of Ireland, Galway. [http://www.algaebase.org] [uttag 2014-12-04]

Karlsson, J., Kuylenstierna, M. & Åberg, P. 1992. Contribution to the seaweed flora of Sweden: new or otherwise interesting records from the west coast. Acta Phytogeographica Suecica 78: 49-63.

Kylin, H. 1947. Die Phaeophyceen der schwedischen Westküste. Lunds Universitets Årsskrift. Andra avdelningen, Medicin samt matematiska och naturvetenskapliga ämnen 43 (4): 1-99 + 18 planscher.

Lein, T.E. 1996. Arthrocladia villosa (Hudson) Duby and Sporochnus pedunculatus (Hudson) C. Agardh (Phaeophyceae) in Scandinavia. Sarsia 81(1): 77-79.

Müller, D.G. & Meel, H. 1982. Culture studies on the life history of Arthrocladia villosa (Desmarestiales, Phaeophyceae). British Phycological Journal 17(4): 419-425.

Nielsen, R. 2005. Danish seaweeds. Distributional index. Botanical Museum, Köpenhamn: 1-17.

Peters, A.F. 2014. Arthrocladia Duby, 1830. I: Guiry, M.D. & Guiry, G.M., AlgaeBase. World-wide electronic publication, National University of Ireland, Galway. [http://www.algaebase.org] [uttag 2014-12-03]

Rosenvinge, L.K. & Lund, S. 1943. The marine algae of Denmark. Vol. II. Phaeophyceae. II. Corynophlaeaceae, Chordariaceae, Acrothricaceae, Spermatochnaceae, Sporochnaceae, Desmarestiaceae, Arthrocladiaceae with supplementary comments on Elachistaceae. Det Kongelige Danske Videnskabernes Selskab, Biologiske Skrifter 2(6): 1-59.

Rueness, J., Brattegard, T., Lein, T.E., Ku¨fner, R., Pedersen, A. & Sørlie, A.C. 2001. Algae. I: Brattegard, T. & Holthe, T. (red.), Distribution of marine, benthic macro-organisms in Norway. A tabulated catalogue. Revised edition. Research Report 2001-3. Directorate for Nature Management, Trondheim.

Taylor, W.R. 1957. Marine algae of the northeastern coast of North America. 2 uppl. The University of Michigan Press, Ann Arbor: [1]-509 + 60 planscher.

Wærn, M. 1958. Phycological investigations of the Swedish west coast. I. Introduction and study of the Gåsö shell-bottom. Svensk Botanisk Tidskrift 52: 319-342+ 4 planscher.

Womersley, H.B.S. 1987. The marine benthic flora of southern Australia. Part II. South Australian Government Printing Division, Adelaide: 1-484.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Inger Wallentinus 2016. © ArtDatabanken, SLU 2016

Namn och släktskap
  • Rike
    Chromista - kromister 
  • Underrike
    Harosa  
  • Infrarike
    Halvaria  
  • Överstam
    Heterokonta  
  • Stam
    Ochrophyta - ockraalger 
  • Klass
    Phaeophyceae - brunalger 
  • Ordning
    Desmarestiales  
  • Familj
    Arthrocladiaceae  
  • Släkte
    Arthrocladia  
  • Art
    Arthrocladia villosa, (Huds.) Duby - pälshår
    Synonymer
    Conferva villosa Huds.
    Sporochnus villosus (Huds.) C.Agardh
    Chordaria villosa (Huds.) C.Agardh
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Inger Wallentinus 2016. © ArtDatabanken, SLU 2016