Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  polarblommossa

Organismgrupp Mossor Schistidium grandirete
Polarblommossa Mossor

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Arten bildar upp till 8 cm höga, gulbruna till rödaktiga och relativt glesa tuvor. Bladen är triangulära och gradvis avsmalnande från en bred bas. Hårudden är ofta smal men rak och styv, mer eller mindre tandad och kort nedlöpande. Bladkanten är smalt tillbakaböjd nästan ända till spetsen. Bladskivan är ett cellager tjock och saknar papiller, men nervens undersida har glest med låga papiller. Bladcellerna är i den övre delen kort rektangulära med vågiga, tjocka väggar men mer avlångt rektangulära i den nedre delen. Honbladen är breda och konkava med en smal, vass spets och en kort, smal hårudd. Bladkanten är tydligt tillbakaböjd i övre delen. Kapseln är gulbrun till rödbrun, cylindrisk till urnformad och bredast vid mynningen. Den är nästan helt skymd av honbladen. Kapselns ytceller är korta och breda med tunna väggar. Peristomet är rött med 350-530 µm långa, ofta kraftigt perforerade, trubbiga tänder som är svagt vridna runt kapselmynningen. Sporerna är 15-21 µm i diameter med grynig till kornig yta.
Hos polarblommossa är bladcellerna i övre delen av bladen bredare (11-14 µm) än hos övriga arter i släktet, vilka har högst 11 µm breda celler. Dessutom är sporerna bland de största i släktet. Arten liknar mest strålblommossa Schistidium apocarpum, vilken dock saknar de gulbruna till orangebruna färger som är vanliga hos polarblommossa. S. apocarpum har dessutom spetsigare peristomtänder och särskilt på honbladen trubbigare bladspetsar.
Utbredning
Länsvis förekomst för polarblommossa Observationer i  Sverige för polarblommossa
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Arten är bara känd från ett fåtal platser i de nordligaste delarna av fjällen. Den är inte känd från Norge, även om den sannolikt finns där, och inte heller från Danmark, Finland eller Island. På Svalbard är den dock relativt vanlig. Den saknas i övriga Europa, men världsutbredningen omfattar även norra Asien och norra Nordamerika.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Kunskapsbrist (DD)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Kunskapsbrist (DD)
  • 2005 Ej bedömd (NE)
  • 2000 Livskraftig (LC)
En arktisk art som växer på kalkrika underlag. Arten är endast känd från tre lokaler (Pite lappmark, Sarek och Torneträskområdet). Släktet som arten tillhör reviderades nyligen (Blom 1996) och fler lokaler kan därför finnas. Bättre kunskap behövs för att bedöma statusen för denna art. Faktaunderlaget bedöms vara otillräckligt för att avgöra vilken av de olika rödlistningskategorierna som är mest trolig.
Ekologi
Polarblommossa är en arktisk art knuten till kalkrika bergarter och kalkrik jord. Den växer på åtminstone periodvis fuktiga substrat, såsom översilade klippor. De svenska fynden är gjorda på relativt skuggiga fjällsluttningar. Den har påträffats tillsammans med t.ex. röd blommossa S. papillosum, repblommossa S. frigidum och fjällblommossa S. venetum.
Landskapstyper
Fjäll
Fjäll
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Fjällbiotoper
Fjällbiotoper
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Blottad mark
Blottad mark
Öppna strandbiotoper
Öppna strandbiotoper
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Autotrof (fotosyntetiserande)
Substrat/Föda
Berg/hårdbotten
Berg/hårdbotten
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Bryopsida (egentliga bladmossor), Ordning Grimmiales, Familj Grimmiaceae, Släkte Schistidium (blommossor), Art Schistidium grandirete H.H.Blom - polarblommossa Synonymer

Kategori Kunskapsbrist (DD)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Kunskapsbrist (DD)
  • 2005 Ej bedömd (NE)
  • 2000 Livskraftig (LC)

Dokumentation En arktisk art som växer på kalkrika underlag. Arten är endast känd från tre lokaler (Pite lappmark, Sarek och Torneträskområdet). Släktet som arten tillhör reviderades nyligen (Blom 1996) och fler lokaler kan därför finnas. Bättre kunskap behövs för att bedöma statusen för denna art. Faktaunderlaget bedöms vara otillräckligt för att avgöra vilken av de olika rödlistningskategorierna som är mest trolig.
Arten bildar upp till 8 cm höga, gulbruna till rödaktiga och relativt glesa tuvor. Bladen är triangulära och gradvis avsmalnande från en bred bas. Hårudden är ofta smal men rak och styv, mer eller mindre tandad och kort nedlöpande. Bladkanten är smalt tillbakaböjd nästan ända till spetsen. Bladskivan är ett cellager tjock och saknar papiller, men nervens undersida har glest med låga papiller. Bladcellerna är i den övre delen kort rektangulära med vågiga, tjocka väggar men mer avlångt rektangulära i den nedre delen. Honbladen är breda och konkava med en smal, vass spets och en kort, smal hårudd. Bladkanten är tydligt tillbakaböjd i övre delen. Kapseln är gulbrun till rödbrun, cylindrisk till urnformad och bredast vid mynningen. Den är nästan helt skymd av honbladen. Kapselns ytceller är korta och breda med tunna väggar. Peristomet är rött med 350-530 µm långa, ofta kraftigt perforerade, trubbiga tänder som är svagt vridna runt kapselmynningen. Sporerna är 15-21 µm i diameter med grynig till kornig yta.
Hos polarblommossa är bladcellerna i övre delen av bladen bredare (11-14 µm) än hos övriga arter i släktet, vilka har högst 11 µm breda celler. Dessutom är sporerna bland de största i släktet. Arten liknar mest strålblommossa Schistidium apocarpum, vilken dock saknar de gulbruna till orangebruna färger som är vanliga hos polarblommossa. S. apocarpum har dessutom spetsigare peristomtänder och särskilt på honbladen trubbigare bladspetsar.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för polarblommossa

Länsvis förekomst och status för polarblommossa baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för polarblommossa

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Arten är bara känd från ett fåtal platser i de nordligaste delarna av fjällen. Den är inte känd från Norge, även om den sannolikt finns där, och inte heller från Danmark, Finland eller Island. På Svalbard är den dock relativt vanlig. Den saknas i övriga Europa, men världsutbredningen omfattar även norra Asien och norra Nordamerika.
  • Rike
    Plantae - egentliga växter 
  • Underrike
    Viridiplantae - gröna växter 
  • Infrarike
    Streptophyta  
  • Överstam
    Embryophyta - landväxter 
  • Stam
    Bryophyta - bladmossor 
  • Understam
    Bryophytina  
  • Klass
    Bryopsida - egentliga bladmossor 
  • Underklass
    Dicranidae  
  • Ordning
    Grimmiales  
  • Familj
    Grimmiaceae  
  • Släkte
    Schistidium - blommossor 
  • Art
    Schistidium grandireteH.H.Blom - polarblommossa

Polarblommossa är en arktisk art knuten till kalkrika bergarter och kalkrik jord. Den växer på åtminstone periodvis fuktiga substrat, såsom översilade klippor. De svenska fynden är gjorda på relativt skuggiga fjällsluttningar. Den har påträffats tillsammans med t.ex. röd blommossa S. papillosum, repblommossa S. frigidum och fjällblommossa S. venetum.

Ekologisk grupp: Autotrof (fotosyntetiserande)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Fjäll

Biotoper som är viktiga för arten: Öppna gräsmarker, Fjällbiotoper, Öppen fastmark, Blottad mark

Biotoper där arten kan förekomma: Öppna strandbiotoper

Substrat/Föda:
Berg/hårdbotten (Viktig)
Artens sällsynthet innebär att den är känslig för slumpfaktorer. Olika former av exploateringar kan vara ett hot mot artens växtplatser. Hotbilden är i övrigt oklar.

Påverkan
  • Klimatförändringar (Viss negativ effekt)
  • Exploatering/konstruktion (Viss negativ effekt)
De fåtaliga svenska lokalerna bör återbesökas och följas upp för att fastställa artens status och utveckling.
Etymologi: grandiretis = med stort nät; grandis (lat.) = stor; retis genitiv av rete (lat.) = nät.
Uttal: [Skistídium grandiréte]

KEY FACTS An arctic species with rare occurrences in the northernmost part of the Scandes mountains. Grows in relatively lax, up to 8 cm high, fulvous to reddish tufts. Leaves triangular, gradually tapering from a broad base. Hyaline point fine but straight and stiff, more or less denticulate, shortly decurrent. Laminal cells sinuose, incrassate, rectangular (shortly rectangular above). Capsule fulvous to reddish-brown, obloid to urceolate, widest at mouth, almost completely immersed. Exothecial cells thin-walled, short and wide. Peristome red. Teeth blunt at apex, often strongly perforated, 350-530 µm long, slightly twisted around mouth of capsule. Spores 15-20 µm, surface finely to coarsely granulose. - An arctic species growing on calcareous rock and soil that is (at least periodically) moist, e.g. flushed cliffs.

Blom, H.H. 1996. A revision of the Schistidium apocarpum complex in Norway and Sweden.- Bryophytorum Bibl. 49, 333 pp.

Weibull, H. 2006. Schistidium grandirete polarblommossa s. 166. I: Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. [AJ 6-23], Bladmossor. Sköldmossor - blåmossor : Bryophyta : Buxbaumia - Leucobryum. Artdatabanken, Sveriges lantbruksuniversitet, Uppsala.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Henrik Weibull 2006. Redigerat av Tomas Hallingbäck 2010

Namn och släktskap
  • Rike
    Plantae - egentliga växter 
  • Underrike
    Viridiplantae - gröna växter 
  • Infrarike
    Streptophyta  
  • Överstam
    Embryophyta - landväxter 
  • Stam
    Bryophyta - bladmossor 
  • Understam
    Bryophytina  
  • Klass
    Bryopsida - egentliga bladmossor 
  • Underklass
    Dicranidae  
  • Ordning
    Grimmiales  
  • Familj
    Grimmiaceae  
  • Släkte
    Schistidium - blommossor 
  • Art
    Schistidium grandirete, H.H.Blom - polarblommossa
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Henrik Weibull 2006. Redigerat av Tomas Hallingbäck 2010