Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  polarslamfluga

Organismgrupp Tvåvingar, Flugor Eristalis gomojunovae
Polarslamfluga Tvåvingar, Flugor

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
En relativt liten, korthårig och biliknande art som har mörk och blank bakkropp med trekantiga, relativt små och brunaktiga parfläckar vid framhörnen. Antennborstet är till synes naket. Förekommer endast fåtaligt norr om polcirkeln i blommande fjälldalar på en höjd av mindre än 400 m ö.h.

Längd 9-11 mm. Ansikte mörkt med svart grundfärg och normalbred mittstrimma, på sidorna med gråvit till grågul pudring och vit behåring. Panna med ljus behåring. Antennborst mycket korthårigt (håren ej längre än borstets största tjocklek). Ögonhår ljusbruna. Ryggsköld mörk med brunaktig pudring. Skutell gul till orangegul, på sidorna med mörka hörn. Ryggsköld och skutell med gulaktig behåring. Bakkropp övervägande mörk med större eller mindre pudrade partier; på tergit 2 dock med trekantiga gulbruna parfläckar som hos hanen tillsammans täcker mindre än halva tergitens bredd, hos honan något mer. Behåringen på tergit 2 och 4 övervägande gulbrun till ljusbrun, på tergit 3 övervägande svart; hos hanen utstående, hos honan något bakåtlutande. Vingar utan utpräglad vingfläck. Vingmärke dubbelt så långt som brett. Ben svarta med gulaktig lårspets och skenbensbas.
Den mest snarlika arten Eristalis hirta känns igen bl.a. på tergiternas gula bakkanter och det något mindre utdragna ansiktet.
Utbredning
Länsvis förekomst för polarslamfluga Observationer i  Sverige för polarslamfluga
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
De första svenska fynden av polarslamfluga gjordes i Torne lappmark 1917, 1928 och 1935. Artens identitet fastställdes dock inte förrän på 1990-talet. I Sverige förekommer den troligen endast norr om 68° N och upp till 400 m ö.h., dvs. i praktiken endast i Känkämäälvens dalgång från ungefär Karesuando och norrut samt vid Torne träsks stränder. I Norge är den känd från ett par lokaler belägna norr om 68,5° N i Troms och Finnmark. Minst 33 hanar och 13 honor har påträffats i Norge mellan 1969 och 1990, och arten är åtminstone vissa år lokalt inte ovanlig. Från Finland finns minst ett 20-tal fynd från Kilpisjärvi samt områdena runt Enare träsk, Utsjoki och Muonio. Det senast redovisade fyndet är en hane från 1998. Även i Finland härrör fynden från områden belägna runt 70° N. I övriga Europa förekommer arten på Kolahalvön och Kaninhalvön i norra Ryssland. Världsutbredningen omfattar även norra Sibirien österut till Berings sund.
De enda svenska fynden, är från Torne lappmark 1917, 1928 (Abisko, Ringdahl) samt 1935 (Kummavuopio, Bruce) och senast 2008. I Norge är arten funnen i fem områden (totalt ca 40 ex) mellan 1969-1990, alla fynden är gjorda norr om 68:e breddgraden i Troms och Finnmark. Den förekommer lokalt och bedöms som VU på norska rödlistan (2010).
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Sårbar (VU)
Kriterier
B1b(iii,iv)c(iv)+2b(iii,iv)c(iv)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Kunskapsbrist (DD)
  • 2000 Kunskapsbrist (DD)
De svenska fyndenär från Torne lappmark (Abisko 1917, Kummavuopio 1935, samt 2008) och Lycksele lappmark (Vindelfjällen 2001) . Artens identitet fastställdes inte förrän på 1990-talet. Arten förekommer vid stränder och är funnen i palsmyrar i större antal. I Norge (Troms och Finnmark) är den lokalt inte ovanlig och knappast hotad. Från Finland föreligger flera fynd från Kilpisjärvi och området runt Enare träsk. Den extremt nordliga utbredningen kan dock förväntas innebära att artens habitat får mindre utbredning inom vårt land i takt med klimatförändringarna som bla påverkar palsmyrar. Antalet lokalområden i landet skattas till 10 (5-50). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 1000 (400-4000) km² och förekomstarean (AOO) till 80 (20-200) km². Det föreligger indikation på eller misstanke om populationsminskning. Minskningen avser kvalitén på artens habitat och antalet lokalområden. Extrema fluktuationer förekommer i antalet fullvuxna individer. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Sårbar (VU). De skattade värdena för utbredningsområde och förekomstarea ligger under gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att extrema fluktuationer förekommer och fortgående minskning förmodligen förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. (B1b(iii,iv)c(iv)+2b(iii,iv)c(iv)).
Ekologi
Polarslamfluga förekommer vid kärr och myrar, vid stränderna av humusrika sjöar och längs diken på den subarktiska tundran samt i öppna tallskogar söder därom. Flugan vilar vid kanten av små pölar och diken, eller flyger snabbt fram och tillbaka nära vattenytan. Det finns inga uppgifter om blombesök, men det är troligt att arten besöker t.ex. kabbleka Caltha palustris, smörblommor Ranunculus spp. och viden Salix spp. I Sverige har arten påträffats mellan 28 juni och 6 juli. Den kända flygtiden i Norden varar från mitten av juni till mitten av juli. Larven är inte beskriven, men sannolikt är den som andra Eristalis-larver av råttsvanstyp och utvecklas i mindre vattensamlingar.
Landskapstyper
Våtmark
Våtmark
Sötvatten
Sötvatten
Skog
Skog
Fjäll
Fjäll
Förekommer
Viktig
Biotoper
Myrbiotoper
Myrbiotoper
Sjöar
Sjöar
Vattendrag
Vattendrag
Småvatten
Småvatten
Öppna strandbiotoper
Öppna strandbiotoper
Fjällbiotoper
Fjällbiotoper
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Växtätare (herbivor), Nyttjar nektar/pollen, Saprotrof/fag, detrivor
Substrat/Föda
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
Vatten
Vatten
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Diptera (tvåvingar), Familj Syrphidae (blomflugor), Släkte Eristalis, Art Eristalis gomojunovae Violovitsh, 1977 - polarslamfluga Synonymer polarslamblomfluga, arktisk slamblomfluga

Kategori Sårbar (VU)
Kriterier B1b(iii,iv)c(iv)+2b(iii,iv)c(iv)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Kunskapsbrist (DD)
  • 2000 Kunskapsbrist (DD)

Dokumentation De svenska fyndenär från Torne lappmark (Abisko 1917, Kummavuopio 1935, samt 2008) och Lycksele lappmark (Vindelfjällen 2001) . Artens identitet fastställdes inte förrän på 1990-talet. Arten förekommer vid stränder och är funnen i palsmyrar i större antal. I Norge (Troms och Finnmark) är den lokalt inte ovanlig och knappast hotad. Från Finland föreligger flera fynd från Kilpisjärvi och området runt Enare träsk. Den extremt nordliga utbredningen kan dock förväntas innebära att artens habitat får mindre utbredning inom vårt land i takt med klimatförändringarna som bla påverkar palsmyrar. Antalet lokalområden i landet skattas till 10 (5-50). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 1000 (400-4000) km² och förekomstarean (AOO) till 80 (20-200) km². Det föreligger indikation på eller misstanke om populationsminskning. Minskningen avser kvalitén på artens habitat och antalet lokalområden. Extrema fluktuationer förekommer i antalet fullvuxna individer. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Sårbar (VU). De skattade värdena för utbredningsområde och förekomstarea ligger under gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att extrema fluktuationer förekommer och fortgående minskning förmodligen förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. (B1b(iii,iv)c(iv)+2b(iii,iv)c(iv)).
En relativt liten, korthårig och biliknande art som har mörk och blank bakkropp med trekantiga, relativt små och brunaktiga parfläckar vid framhörnen. Antennborstet är till synes naket. Förekommer endast fåtaligt norr om polcirkeln i blommande fjälldalar på en höjd av mindre än 400 m ö.h.

Längd 9-11 mm. Ansikte mörkt med svart grundfärg och normalbred mittstrimma, på sidorna med gråvit till grågul pudring och vit behåring. Panna med ljus behåring. Antennborst mycket korthårigt (håren ej längre än borstets största tjocklek). Ögonhår ljusbruna. Ryggsköld mörk med brunaktig pudring. Skutell gul till orangegul, på sidorna med mörka hörn. Ryggsköld och skutell med gulaktig behåring. Bakkropp övervägande mörk med större eller mindre pudrade partier; på tergit 2 dock med trekantiga gulbruna parfläckar som hos hanen tillsammans täcker mindre än halva tergitens bredd, hos honan något mer. Behåringen på tergit 2 och 4 övervägande gulbrun till ljusbrun, på tergit 3 övervägande svart; hos hanen utstående, hos honan något bakåtlutande. Vingar utan utpräglad vingfläck. Vingmärke dubbelt så långt som brett. Ben svarta med gulaktig lårspets och skenbensbas.
Den mest snarlika arten Eristalis hirta känns igen bl.a. på tergiternas gula bakkanter och det något mindre utdragna ansiktet.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för polarslamfluga

Länsvis förekomst och status för polarslamfluga baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för polarslamfluga

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



De första svenska fynden av polarslamfluga gjordes i Torne lappmark 1917, 1928 och 1935. Artens identitet fastställdes dock inte förrän på 1990-talet. I Sverige förekommer den troligen endast norr om 68° N och upp till 400 m ö.h., dvs. i praktiken endast i Känkämäälvens dalgång från ungefär Karesuando och norrut samt vid Torne träsks stränder. I Norge är den känd från ett par lokaler belägna norr om 68,5° N i Troms och Finnmark. Minst 33 hanar och 13 honor har påträffats i Norge mellan 1969 och 1990, och arten är åtminstone vissa år lokalt inte ovanlig. Från Finland finns minst ett 20-tal fynd från Kilpisjärvi samt områdena runt Enare träsk, Utsjoki och Muonio. Det senast redovisade fyndet är en hane från 1998. Även i Finland härrör fynden från områden belägna runt 70° N. I övriga Europa förekommer arten på Kolahalvön och Kaninhalvön i norra Ryssland. Världsutbredningen omfattar även norra Sibirien österut till Berings sund.
De enda svenska fynden, är från Torne lappmark 1917, 1928 (Abisko, Ringdahl) samt 1935 (Kummavuopio, Bruce) och senast 2008. I Norge är arten funnen i fem områden (totalt ca 40 ex) mellan 1969-1990, alla fynden är gjorda norr om 68:e breddgraden i Troms och Finnmark. Den förekommer lokalt och bedöms som VU på norska rödlistan (2010).
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Diptera - tvåvingar 
  • Underordning
    Brachycera - flugor 
  • Överfamilj
    Syrphoidea  
  • Familj
    Syrphidae - blomflugor 
  • Underfamilj
    Eristalinae  
  • Tribus
    Eristalini  
  • Släkte
    Eristalis  
  • Art
    Eristalis gomojunovaeViolovitsh, 1977 - polarslamfluga
    Synonymer
    polarslamblomfluga
    arktisk slamblomfluga

Polarslamfluga förekommer vid kärr och myrar, vid stränderna av humusrika sjöar och längs diken på den subarktiska tundran samt i öppna tallskogar söder därom. Flugan vilar vid kanten av små pölar och diken, eller flyger snabbt fram och tillbaka nära vattenytan. Det finns inga uppgifter om blombesök, men det är troligt att arten besöker t.ex. kabbleka Caltha palustris, smörblommor Ranunculus spp. och viden Salix spp. I Sverige har arten påträffats mellan 28 juni och 6 juli. Den kända flygtiden i Norden varar från mitten av juni till mitten av juli. Larven är inte beskriven, men sannolikt är den som andra Eristalis-larver av råttsvanstyp och utvecklas i mindre vattensamlingar.

Ekologisk grupp: Växtätare (herbivor), Nyttjar nektar/pollen, Saprotrof/fag, detrivor

Landskapstyper som är viktiga för arten: Våtmark, Sötvatten

Landskapstyper där arten kan förekomma: Skog, Fjäll

Biotoper som är viktiga för arten: Myrbiotoper, Sjöar, Vattendrag, Småvatten

Biotoper där arten kan förekomma: Öppna strandbiotoper, Fjällbiotoper

Substrat/Föda:
Växtdelar, ej ved (Har betydelse)
Vatten (Viktig)
Arten förekommer hos oss på sydliga randen av sitt utbredningsområde.Den extremt nordliga utbredningen kan innebära att artens habitat får mindre utbredning inom vårt land i takt med klimatförändringarna. Lokalt kan exploatering av lämpliga miljöer innebära ett hot.

Påverkan
  • Klimatförändringar (Stor negativ effekt)
Hänsyn och skydd av kända lokaler och liknande biotoper. Artens förekomst och biologi behöver undersökas bättre.
Namngivning: Eristalis gomojunovae Violovitsh, 1977. Taksony Fauny Sibiri (Novye i Maloizvestnye vidy Fauny Sibiri) 11: 69. Synonym: Eristalis fratercula nec. Zetterstedt, 1838 (i Kanervo 1938, Ringdahl 1941, 1951 och Stackelberg 1970).
Etymologi: gomojunovae (lat.) = Gomojunovas, efter den ryska entomologen N. P. Gomojunova (1933-1973).
Uttal: [Erístalis gomójunova]

Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Tvåvingar: Blomflugor: Eristalinae & Microdontinae. Diptera: Syrphidae: Eristalinae & Microdontinae. 2009. ArtDatabanken, SLU, Uppsala.

Bartsch, H. 1995. Check List for Swedish Hoverflies. Järfälla.

Bartsch, H. 1997: Efterlysta, ovanliga, förbisedda och några andra intressanta norrländska blomflugor (Diptera, Syrphidae). Natur i Norr 16: 69–94.

Bartsch, H. 2001. Swedish Province Catalogue for Hoverflies (Diptera, Syrphidae). Entomologisk tidskrift 122: 189-

Bartsch, H., Binkiewicz, E., Klintbjer, A., Rådén, A & Nasibov, E. 2009. Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Tvåvingar: Blomflugor: Eristalinae & Microdontinae. ArtDatabanken, SLU, Uppsala.

Kanervo, E. 1934. Einige neue Syrphiden aus Petsamo. Ann. Soc. Zool.-bot. Fenn. Vanamo 14,5: 115–133.

Kanervo, E. 1938. Zur Systematik und Phylogenie der Westpaläarctischen Eristalis-Arten (Dipt., Syrphidae) mit einer Revision derjenigen Finnlands. Annls. Univ. Turku., A, VI, 4. Turku.

Nielsen, T.R. 1995. Studies on some northern Eristalis species (Dipter, Syrphidae). Int. J. Dipterological Research 6: 129–133.

Nielsen, T.R. 1998. Hoverflies (Dipt., Syrphidae) in the arctic Pasvik valley, Norway. Fauna norv. Ser. B 45: 83–92.

Nielsen, T.R. 1999. Check-list and distribution maps of Norwegian Hoverflies, with description of Platycheirus laskai nov. sp. (Diptera, Syrphidae). Norsk Institutt for Naturforskning. Fagrapport 035.

Ringdahl, O. 1941. Anteckningar om våra Eristalis-arter (Diptera: Syrphidae). Opusc. ent. 6: 37–50. Ringdahl, O. 1951. Flugor från Lapplands, Jämtlands och Härjedalens fjälltrakter (Diptera Brachycera). Opusc. ent. 16: 113–186.

Speight, M.C.D. 2000. Species accounts of European Syrphidae (Diptera): species of the Atlantic, Continental and Northern Regions. In: Speight, M.C.D., Castella, E., Obrdlik, P. and Ball, S. (eds.) Syrph the Net, the database of European Syrphidae , vol.20. Syrph the Net publications, Dublin.

Speight, M.C.D. & Castella, E. 2000. Range and Status data for European Syrphidae (Diptera): species of the Atlantic, Continental & Northern Regions. In: Speight, M.C.D., Castella, E., Obrdlik, P. and Ball, S.

(eds.) Syrph the Net, the database of European Syrphidae , vol. 21, Syrph the Net publications, Dublin.

Stackelberg, A.A. 1988.49. Family Syrphidae. In Bei-Benko, G. Ya. Keys to the Insects of the European Part of the USSR, vol. V. Diptera and Siphonaptera, Part II:11-147 Amarind Publishing Co. New Delhi.

Violovitsh, N. A. 1983. Sibirian Syrphidae. Transl. Inst. v.Tax. Zoöl. Univ. van Amsterdam 43.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Hans Bartsch 2009 (kännetecken, ekologi, utbredning, bearbetad av Ragnar Hall, ArtDatabanken). Hans Bartsch 2001. © ArtDatabanken, SLU 2006 (naturvårdsinformation).

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Diptera - tvåvingar 
  • Underordning
    Brachycera - flugor 
  • Överfamilj
    Syrphoidea  
  • Familj
    Syrphidae - blomflugor 
  • Underfamilj
    Eristalinae  
  • Tribus
    Eristalini  
  • Släkte
    Eristalis  
  • Art
    Eristalis gomojunovae, Violovitsh, 1977 - polarslamfluga
    Synonymer
    polarslamblomfluga
    arktisk slamblomfluga
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Hans Bartsch 2009 (kännetecken, ekologi, utbredning, bearbetad av Ragnar Hall, ArtDatabanken). Hans Bartsch 2001. © ArtDatabanken, SLU 2006 (naturvårdsinformation).