Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  rakhorndyvel

Organismgrupp Skalbaggar, Bladhorningar och ekoxbaggar Onthophagus nuchicornis
Rakhorndyvel Skalbaggar, Bladhorningar och ekoxbaggar

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
En 6-9 mm lång bladhorning med starkt kullrig och knubbig kroppsform och kraftiga grävben. Kroppen är svart med svag bronsglans, täckvingarna ljust halmgula med ett oregelbundet mönster av sammanflytande svarta fläckar. Huvudet är hos honan försett med tvärgående lister, hos hanen med ett m.el.m. välutvecklat, bakåtriktat horn. Skiljs från O. fracticornis på täckvingarnas skarpare fläckteckning och framkroppens svagare metallglans, men framför allt på halssköldens sidor, som är konvexa eller raka ända till framhörnen.
Utbredning
Länsvis förekomst för rakhorndyvel Observationer i  Sverige för rakhorndyvel
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Den vanligaste av våra Onthophagus-arter, tidigare utbredd och ställvis tämligen allmän i Syd- och Mellansverige norrut till Uppland och Värmland. Arten är idag mest frekvent i delar av Skåne, Blekinge samt på Öland och Gotland, men populationer finns också längs västkusten till Göteborgs skärgård samt i vissa områden i Småland, Östergötland och Västergötland. Närmast i Danmark, Norge och Finland, vidare utbredd i större delen av Europa samt i Nordafrika och Mellanöstern och österut till Kaukasus och Sibirien. Även i Nordamerika, där arten emellertid är införd. Rödlistad i Norge som hänsynskrävande. I Finland påträffades arten senast 1955, och är nu sannolikt utdöd.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Nära hotad (NT)
Kriterier
B2ab(iii)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Nära hotad (NT)
  • 2000 Nära hotad (NT)
Lever i spillning på torr, öppen, sandig betesmark. Tidigare utbredd och ställvis tämligen allmän i Syd- och Mellansverige norrut till Uppland och Värmland. Starkt minskande under efterkrigstiden. Idag någorlunda frekvent endast i sydligaste Sverige, med splittrad förekomst norrut till Öster- och Västergötland. Hotas framför allt av nedläggning av betesmark, men också av ändringar i betesdriften. Antalet lokalområden i landet skattas till 300 (250-400). Förekomstarean (AOO) skattas till 1200 (1000-1600) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser kvalitén på artens habitat. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Nära hotad (NT). De skattade värdena för förekomstarea ligger i närheten av gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att utbredningsområdet förmodligen är kraftigt fragmenterat och fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller kriterierna för kategorin Nära hotad (NT). (B2ab(iii)).
Ekologi
Lever i spillning på torr, öppen, betesmark, främst på sandmark. Klarar ej av ett slutet vegetationstäcke med sammanhängande grässvål. Liksom hos övriga Onthophagus-arter gräver skalbaggen m.el.m. grunda gångar i marken under spillningshögen, vilka fylls med spillning. I dessa gångar läggs sedan äggen. Övervintrar som fullvuxen, och påträffas såväl på försommaren som på sensommaren.
Landskapstyper
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Saprotrof/fag, detrivor
Substrat/Föda
Efterlämningar av djur
Efterlämningar av djur
· får
· får
· hjortdjur
· hjortdjur
· häst
· häst
· nötkreatur
· nötkreatur
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Coleoptera (skalbaggar), Familj Scarabaeidae (bladhorningar), Släkte Onthophagus, Art Onthophagus nuchicornis (Linnaeus, 1758) - rakhorndyvel Synonymer

Kategori Nära hotad (NT)
Kriterier B2ab(iii)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Nära hotad (NT)
  • 2000 Nära hotad (NT)

Dokumentation Lever i spillning på torr, öppen, sandig betesmark. Tidigare utbredd och ställvis tämligen allmän i Syd- och Mellansverige norrut till Uppland och Värmland. Starkt minskande under efterkrigstiden. Idag någorlunda frekvent endast i sydligaste Sverige, med splittrad förekomst norrut till Öster- och Västergötland. Hotas framför allt av nedläggning av betesmark, men också av ändringar i betesdriften. Antalet lokalområden i landet skattas till 300 (250-400). Förekomstarean (AOO) skattas till 1200 (1000-1600) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser kvalitén på artens habitat. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Nära hotad (NT). De skattade värdena för förekomstarea ligger i närheten av gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att utbredningsområdet förmodligen är kraftigt fragmenterat och fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller kriterierna för kategorin Nära hotad (NT). (B2ab(iii)).
Konventioner Typisk art i 6270 Silikatgräsmarker (Boreal region (BOR) och Kontinental region (CON))
En 6-9 mm lång bladhorning med starkt kullrig och knubbig kroppsform och kraftiga grävben. Kroppen är svart med svag bronsglans, täckvingarna ljust halmgula med ett oregelbundet mönster av sammanflytande svarta fläckar. Huvudet är hos honan försett med tvärgående lister, hos hanen med ett m.el.m. välutvecklat, bakåtriktat horn. Skiljs från O. fracticornis på täckvingarnas skarpare fläckteckning och framkroppens svagare metallglans, men framför allt på halssköldens sidor, som är konvexa eller raka ända till framhörnen.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för rakhorndyvel

Länsvis förekomst och status för rakhorndyvel baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för rakhorndyvel

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Den vanligaste av våra Onthophagus-arter, tidigare utbredd och ställvis tämligen allmän i Syd- och Mellansverige norrut till Uppland och Värmland. Arten är idag mest frekvent i delar av Skåne, Blekinge samt på Öland och Gotland, men populationer finns också längs västkusten till Göteborgs skärgård samt i vissa områden i Småland, Östergötland och Västergötland. Närmast i Danmark, Norge och Finland, vidare utbredd i större delen av Europa samt i Nordafrika och Mellanöstern och österut till Kaukasus och Sibirien. Även i Nordamerika, där arten emellertid är införd. Rödlistad i Norge som hänsynskrävande. I Finland påträffades arten senast 1955, och är nu sannolikt utdöd.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Coleoptera - skalbaggar 
  • Underordning
    Polyphaga - allätarbaggar 
  • Överfamilj
    Scarabaeoidea  
  • Familj
    Scarabaeidae - bladhorningar 
  • Underfamilj
    Scarabaeinae  
  • Tribus
    Onthophagini  
  • Släkte
    Onthophagus  
  • Art
    Onthophagus nuchicornis(Linnaeus, 1758) - rakhorndyvel

Lever i spillning på torr, öppen, betesmark, främst på sandmark. Klarar ej av ett slutet vegetationstäcke med sammanhängande grässvål. Liksom hos övriga Onthophagus-arter gräver skalbaggen m.el.m. grunda gångar i marken under spillningshögen, vilka fylls med spillning. I dessa gångar läggs sedan äggen. Övervintrar som fullvuxen, och påträffas såväl på försommaren som på sensommaren.

Ekologisk grupp: Saprotrof/fag, detrivor

Landskapstyper som är viktiga för arten: Jordbrukslandskap

Biotoper som är viktiga för arten: Öppna gräsmarker

Substrat/Föda:
Efterlämningar av djur (Viktig)
· får - Ovis aries (Viktig)
· hjortdjur - Cervidae (Har betydelse)
· häst - Equus caballus (Viktig)
· nötkreatur - Bos taurus (Har betydelse)
Hotas framför allt av nerläggning av betesmark, men också av ändringar i betesdriften. Minskningen av arealen betesmark har slagit särskilt hårt mot de magra, sandiga markerna. Ett generellt sett lägre betestryck leder dessutom till en tätare vegetationsstruktur med färre markblottor. Detta leder till ett mindre gynnsamt mikroklimat, och den tätare grässvålen missgynnar också på ett mer direkt sätt de grävande arterna. Användandet av avmaskningsmedel (avermectiner) utgör en ytterligare belastning på populationer som redan är hårt trängda.

Påverkan
  • Bekämpningsmedel (Viss negativ effekt)
  • Intensifierat jordbruk (Stor negativ effekt)
  • Igenväxning (Stor negativ effekt)
Upprätthåll en relativt hård hävd av magra, ogödslade naturbetesmarker, och undvik användandet av avmaskningsmedel.

Gustavsson, G. 1998. Dyngbaggar (Coleoptera: Scarabaeidae) på kustnära betesmarker i mellersta Halland. Ent. Tidskr. 119: 151-162. Lund.

Landin, B.-O. 1957. Bladhorningar, Lamellicornia. Svensk Insektfauna 9. Entomologiska Föreningen, Stockholm.

Ljungberg, H. 1999. Skalbaggar och andra insekter på sandstäppslokaler i östra Skåne. Länsstyrelsen i Skåne län, Malmö.

Ljungberg, H. 2002. Bete, störning och biologisk mångfald i odlingslandskapet - hotade skalbaggar i öländska torrmarker. Länsstyrelsen i Kalmar län, Miljöenheten, meddelande 2002:20.

Wiktelius, S. 1998. Dynglevande skalbaggar (Coleoptera: Scarabaeidae) i skyddsvärda naturbetesmarker - en inventering. Ent. Tidskr. 119: 111-116. Lund.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Rickard Baranowski 1995. Rev. Bengt Ehnström 1999, Håkan Ljungberg 2005. © ArtDatabanken, SLU 2005.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Coleoptera - skalbaggar 
  • Underordning
    Polyphaga - allätarbaggar 
  • Överfamilj
    Scarabaeoidea  
  • Familj
    Scarabaeidae - bladhorningar 
  • Underfamilj
    Scarabaeinae  
  • Tribus
    Onthophagini  
  • Släkte
    Onthophagus  
  • Art
    Onthophagus nuchicornis, (Linnaeus, 1758) - rakhorndyvel
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Rickard Baranowski 1995. Rev. Bengt Ehnström 1999, Håkan Ljungberg 2005. © ArtDatabanken, SLU 2005.