Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  reliktslända

Organismgrupp Sländor, Nätvingar och halssländor Inocellia crassicornis
Reliktslända Sländor, Nätvingar och halssländor

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Denna lilla draklika ormhalsslända är svart med gulaktiga ben och antennbaser. Huvudet är brett, platt och rektangulärt. Halsen är kraftigt förlängd, av ungefär samma längd som huvudet. Honans bakkropp avslutas med ett långt, sabellikt äggläggningsrör. Vingarna är genomskinliga med ett glest, mörkt ribbnätverk. Vingbredden är cirka 24 mm. Arten skiljer sig från de tre övriga svenska ormhalssländorna genom sitt jämnbreda huvud utan punktögon och det mörka vingmärket utan genomgående ribbor. Den livliga larven är rödbrun med vita teckningar, bland annat en karaktäristisk rektangulär ljus fläck i bakre delen av bakkroppssegmenten.
Utbredning
Länsvis förekomst för reliktslända Observationer i  Sverige för reliktslända
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Reliktsländan är en östlig art som i Sverige främst är funnen i Dalarna och Hälsingland. Det första fyndet i landet gjordes i Borlänge 1888. Huvuddelen av fynden är sedan gjorda under 1930–40-talet i bebyggelse i Stora Skedvi, Stora Tuna, Falun och Leksand. Vissa av fynden har en dokumenterad koppling till brännvedtäkten under denna tid och har knappast någon anknytning till fyndlokalen i sig. Björkberget i Siljansnäs (1936) är däremot en relevant fyndlokal med gammeltallskog, som dock numera är genomhuggen utan sparade överståndare. Senare fynd av arten är också kopplade till rätt biotop; Mosseboda fäbod i Floda (1972), Ovanåker (1973) och Rödmyrberget (1990) i Hälsingland, Björnbäcksdalen (1987), Bredvalla och Östra Kalven (1988), alla i Transtrandfjällen och Stenskrullens domänreservat (1992) i Särna, Granberget i Leksand (2006), samt Möklinta (2008) i Västmanland. Fynden från Transtrand och Särna är gjorda i fjällskog och fjällnära skog på mellan 530 och 750 m.ö.h., vilket inger visst hopp om att arten kan finnas även på andra håll i skyddade tallurskogsbestånd nära fjällkedjan. Den är under senare år även funnen i Ångermanland, Lycksele lappmark och Norrbotten. Närmast utanför Sverige är arten funnen i Kuusamo i Finland och i västra Ryssland. I övrigt sträcker sig dess utbredningsområde från Mellaneuropa till Sibirien och Mongoliet.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Starkt hotad (EN)
Kriterier
B2ab(iii)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Starkt hotad (EN)
  • 2005 Starkt hotad (EN)
  • 2000 Starkt hotad (EN)
Flera fynd i centrala delarna av Dalarna under första halvan av 1900-talet. Efter 2000 påträffad på ett 10-tal lokaler i Dalarna, Ångermanland, Västerbotten och Norrbotten. Samtliga fynd i tall- och barrblandbestånd av urskogskaraktär. Minskningen avser äldre urskogsliknande tallbestånd och brist på död grov stamved. Antalet lokalområden i landet skattas till 25 (15-50). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 100 (60-400) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser kvalitén på artens habitat. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Starkt hotad (EN). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Starkt hotad (EN). Detta i kombination med att utbredningsområdet är kraftigt fragmenterat och fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. (B2ab(iii)).
Ekologi
Denna ormhalssländas larver lever likt övriga ormhalssländelarver som rovdjur på larver och puppor av barkborrar och andra vedinsekter under barken på döende eller döda träd. Av de få larvfynd som är gjorda i Sverige härrör två från grova, döende tallar med en brösthöjdsdiameter av cirka 80 cm, ett från en grov granlåga i en solbelyst ravinsida och två från stånde döda granar. Den fullbildade insekten har påträffats i relativt torr och gles tallskog.
Landskapstyper
Skog
Skog
Förekommer
Viktig
Biotoper
Barrskog
Barrskog
Myrbiotoper
Myrbiotoper
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Djurätare (karnivor)
Substrat/Föda
Ved och bark
Ved och bark
· gran
· gran
· tall
· tall
Levande djur
Levande djur
· egentliga insekter
· egentliga insekter
Dött träd
Dött träd
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Raphidioptera (halssländor), Familj Inocelliidae (reliktsländor), Släkte Inocellia, Art Inocellia crassicornis (Schummel, 1832) - reliktslända Synonymer

Kategori Starkt hotad (EN)
Kriterier B2ab(iii)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Starkt hotad (EN)
  • 2005 Starkt hotad (EN)
  • 2000 Starkt hotad (EN)

Dokumentation Flera fynd i centrala delarna av Dalarna under första halvan av 1900-talet. Efter 2000 påträffad på ett 10-tal lokaler i Dalarna, Ångermanland, Västerbotten och Norrbotten. Samtliga fynd i tall- och barrblandbestånd av urskogskaraktär. Minskningen avser äldre urskogsliknande tallbestånd och brist på död grov stamved. Antalet lokalområden i landet skattas till 25 (15-50). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 100 (60-400) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser kvalitén på artens habitat. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Starkt hotad (EN). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Starkt hotad (EN). Detta i kombination med att utbredningsområdet är kraftigt fragmenterat och fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. (B2ab(iii)).
Denna lilla draklika ormhalsslända är svart med gulaktiga ben och antennbaser. Huvudet är brett, platt och rektangulärt. Halsen är kraftigt förlängd, av ungefär samma längd som huvudet. Honans bakkropp avslutas med ett långt, sabellikt äggläggningsrör. Vingarna är genomskinliga med ett glest, mörkt ribbnätverk. Vingbredden är cirka 24 mm. Arten skiljer sig från de tre övriga svenska ormhalssländorna genom sitt jämnbreda huvud utan punktögon och det mörka vingmärket utan genomgående ribbor. Den livliga larven är rödbrun med vita teckningar, bland annat en karaktäristisk rektangulär ljus fläck i bakre delen av bakkroppssegmenten.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för reliktslända

Länsvis förekomst och status för reliktslända baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för reliktslända

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Reliktsländan är en östlig art som i Sverige främst är funnen i Dalarna och Hälsingland. Det första fyndet i landet gjordes i Borlänge 1888. Huvuddelen av fynden är sedan gjorda under 1930–40-talet i bebyggelse i Stora Skedvi, Stora Tuna, Falun och Leksand. Vissa av fynden har en dokumenterad koppling till brännvedtäkten under denna tid och har knappast någon anknytning till fyndlokalen i sig. Björkberget i Siljansnäs (1936) är däremot en relevant fyndlokal med gammeltallskog, som dock numera är genomhuggen utan sparade överståndare. Senare fynd av arten är också kopplade till rätt biotop; Mosseboda fäbod i Floda (1972), Ovanåker (1973) och Rödmyrberget (1990) i Hälsingland, Björnbäcksdalen (1987), Bredvalla och Östra Kalven (1988), alla i Transtrandfjällen och Stenskrullens domänreservat (1992) i Särna, Granberget i Leksand (2006), samt Möklinta (2008) i Västmanland. Fynden från Transtrand och Särna är gjorda i fjällskog och fjällnära skog på mellan 530 och 750 m.ö.h., vilket inger visst hopp om att arten kan finnas även på andra håll i skyddade tallurskogsbestånd nära fjällkedjan. Den är under senare år även funnen i Ångermanland, Lycksele lappmark och Norrbotten. Närmast utanför Sverige är arten funnen i Kuusamo i Finland och i västra Ryssland. I övrigt sträcker sig dess utbredningsområde från Mellaneuropa till Sibirien och Mongoliet.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Raphidioptera - halssländor 
  • Familj
    Inocelliidae - reliktsländor 
  • Släkte
    Inocellia  
  • Art
    Inocellia crassicornis(Schummel, 1832) - reliktslända

Denna ormhalssländas larver lever likt övriga ormhalssländelarver som rovdjur på larver och puppor av barkborrar och andra vedinsekter under barken på döende eller döda träd. Av de få larvfynd som är gjorda i Sverige härrör två från grova, döende tallar med en brösthöjdsdiameter av cirka 80 cm, ett från en grov granlåga i en solbelyst ravinsida och två från stånde döda granar. Den fullbildade insekten har påträffats i relativt torr och gles tallskog.

Ekologisk grupp: Djurätare (karnivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Skog

Biotoper som är viktiga för arten: Barrskog

Biotoper där arten kan förekomma: Myrbiotoper

Substrat/Föda:
Ved och bark (Viktig)
· gran - Picea abies (Viktig)
· tall - Pinus sylvestris (Viktig)
Levande djur (Viktig)
· egentliga insekter - Insecta (Viktig)
Dött träd (Har betydelse)
Arten är genom sin begränsade utbredning i landet, sina få förekomster och sitt troliga beroende av kontinuerlig tillgång till gamla döda och döende barrträd känslig för slutavverkning. Alla kända förekomster idag är av karaktären naturskog och kontinuitetsskog som stadigt minskar i areal.

Påverkan
  • Avverkning (Stor negativ effekt)
Naturskogsbestånd av främst tall inom artens utbredningsområde bör bevaras. Döda träd och överståndare av tall bör rutinmässigt lämnas i samband med slutavverkningar.

Aspöck, H., Aspöck, U. & Hölzel, H. 1980. Die Neuropteren Europas. Krefeld. p. 128.

Bergsten, J., Nilsson, A. & Hellqvist, S. 2004. Reliktslända, tajgafluga och andra insekter från brandfältet vid Votmyrbäcken, Nordmaling. Natur i Norr, Umeå Årgång 23 (2004), häfte 2:1-15

Bratt, L., Cederberg, B., Hermansson, R., Lundqvist, R., Nordin, A. & Oldhammer, B. 1993. Särnaprojektet.

Inventeringsrapport från en landskapsekologisk planering. Specialnummer av Dala-Natur. Mora. p. 104.

Cederberg, B. 1988. Inocellias kompisar – de svenska ormhalssländorna. Inocellia 5(2): 14–16.

Ehnström, B. & Waldén, H.W. 1986. Faunavård i skogsbruket – den lägre faunan. Skogsstyrelsen Jönköping. Sid 161.

Esben-Petersen, P. 1929. Netvinger og skorpionfluer. Danmarks Fauna 33: 83–84.

Hedgren, O. 2008. Vedlevande insekter i Granåsens naturreservat och omgivningar efter stormfällningen 2001. En inventering år 2002-2006. Rapport 2008:26. http://www.w.lst.se/upload/14595/08_26.pdf

Hedström, L. 1985. Svenska insektsfynd - rapport 1. Ent. Tidskr. 106: 149.

Lundqvist, R. 1990. Transtrandsfjällens skogar, en naturvärdesinventering av vårt sydligaste fjällområde. Länsstyrelsen i Kopparbergs län 1990:1.

Meinander, M. 1962. The neuroptera and Mecoptera of eastern Fennocandia. Fauna Fennica 13.

Tjeder, B. 1937. Geographical and synonymical notes on some Raphididae and Sialidae. Opusc. Ent.: 118–119.

Tjeder, B. 1944. Nya fynd av Inocellia crassicornis Schumm. Opusc. Ent.: 56

Tjeder, B. 1949. Ettersnallor, älgsting, käringsjälar och andra kryp. Natur i Dalarna. p. 141.

Tjeder, B. 1949. Myrlejon och andra nätvingar. Svenska Djur. Insekter. sid. 170.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Björn Cederberg 1999. Rev. Björn Cederberg 2010. © ArtDatabanken, SLU 2006.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Raphidioptera - halssländor 
  • Familj
    Inocelliidae - reliktsländor 
  • Släkte
    Inocellia  
  • Art
    Inocellia crassicornis, (Schummel, 1832) - reliktslända
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Björn Cederberg 1999. Rev. Björn Cederberg 2010. © ArtDatabanken, SLU 2006.