Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  rosenfink

Organismgrupp Fåglar Carpodacus erythrinus
Rosenfink Fåglar

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Rosenfinken är sparvstor med relativt smal men kraftigt välvd näbb och kluven stjärt. De äldre hannarna har karmosinröd fjäderdräkt. Under sitt första levnadsår är hannarna vanligtvis, i likhet med honorna, olivbruna till gråtonade i dräkten. Hannarna förvärvar successivt sin röda färgton och enstaka unga hannar kan därför vara partiellt utfärgade. Sången är en karaktäristisk kort, melodisk och ljudlig vissling.
Utbredning
Länsvis förekomst för rosenfink Observationer i  Sverige för rosenfink
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Rosenfinken är en östlig art med en vidsträckt utbredning från Kamchatka till Västeuropa. Arten har expanderat västerut mot Europa, och dragit sig tillbaka i olika omgångar. En framryckning mot väster gjordes i början av 1800-talet och arten noterades för första gången i Sverige på Gotland 1839, innan den drog sig tillbaka på 1840-talet. En ny expansionsvåg ägde rum på 1930-talet. I samband med detta skedde en etablering i sydöstra Finland. Det första häckningsfyndet i Sverige gjordes 1938 på Fårö och det andra på Stora Karlsö 1949. Under 1950-talet påbörjades spridningen i Sverige med Dalälvsområdet mellan Säter och Leksand som ett första kärnområde. Under 1960-talet och tidigt 1970-tal skedde en snabb etablering med tidiga förtätningar vid Dalälven, längs Ljungan och Indalsälven, vid södra Vätternområdet samt vid de stora sjöarna i Mellansverige. Etableringen gick även snabbt i sydöstra Sverige, inom ett område från östra Skåne till Öland och Gotland. På drygt 15 år ökade antalet rapporterade hannar mer än fyrtiofalt, från 31 ex. år 1958 till 1409 ex. år 1974. Under 1970- och 1980-talen fortsatte spridningen och utbredningsområdet vidgades till att omfatta de flesta landskap med en sammanhängande utbredning i Mellansverige och längs hela Norrlandskusten. Beståndet ökade i stort sett kontinuerligt fram till mitten av 1990-talet. Mot slutet av 1990-talet förekom rosenfinken tämligen allmänt till sparsamt i hela landet utom sydvästra Sverige, delar av Småland samt i det inre av Norrland, där den förekom sparsamt till sällsynt. En viss nedgång av rosenfinkbeståndet började skönjas i slutet av 1980-talet, bl.a. på Öland. Runt år 1995 började en mer generell och påtaglig minskning i landet. Enligt Svensk häckfågeltaxering har rosenfinken minskat med cirka 60 % under perioden 1993–2008 och beståndet uppvisade en signifikant årlig minskning med 5,6 % per år under perioden 1997–2008. Minskningen bekräftas i stort av ringmärkningsdata från Naturhistoriska riksmuseet och från Ottenby fågelstation. En liknande utveckling kan ses i många andra europeiska länder; cirka 25 % minskning under de senaste 10 åren i Finland, Norge och Danmark samt en minskning med 40–50 % i delar av Tjeckien och Tyskland sedan slutet av 1990-talet. I Västerbotten, Uppland, Sörmland, Västergötland, på Öland och utmed Västkusten bedöms beståndet ha mer än halverats sedan mitten av 1990-talet. I andra områden, bl.a. i Blekinge och i Lappland har minskningen varit mindre påtaglig. Rosenfinken är dock alltjämt en regelbunden häckfågel från Skåne till Jämtland. Häckningsstatus är mer osäker i nordligaste Sverige (inget säkert häckningsfynd i Lappland). Den svenska populationen är idag, efter nedgången på 1990-talet, beräknad till cirka 17000 par. Rosenfinkens höstflyttning påbörjas under senare delen av juli-mitten av augusti. Sträcket sker åt sydost till övervintringsområden i sydöstra Pakistan, Nepal, norra och centrala Indien och möjligen ända bort till Sydostasien.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Sårbar (VU)
Kriterier
A2bc
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Nära hotad (NT°)
  • 2000 Livskraftig (LC)
Rosenfink häckar i regel på friska till fuktiga marker och ofta hittar man den på igenväxande strandängar längs vattendrag eller kring sjöar. Den förekommer regelbundet även i lövrika kantzoner mot jordbruksmark, i igenväxande lundar och buskrika betesmarker, på buskrik igenväxande jordbruksmark, i parker och trädgårdar liksom på kalhyggen med ymnig lövvegetation. Den är utbredd i Götaland och Svealand samt i de östra delarna av Norrland. Antalet reproduktiva individer överstiger gränsvärdet för rödlistning. Utbredningsområdets storlek (EOO) och förekomstarean (AOO) överskrider gränsvärdena för rödlistning. En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser förekomstarea, kvalitén på artens habitat (minskad tillgång på kortvariga igenväxningssuccessioner, strukturella förändringar i jordbrukslandskapet) och antalet reproduktiva individer. Minskningstakten har uppgått till 30 (0-44) % under de senaste 10 åren. Under de senaste 30 åren har beståndet minskat med 52-76 %. Bedömningen baseras på ett för arten lämpligt abundansindex och minskad geografisk utbredning och/eller försämrad habitatkvalitet. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Livskraftig (LC) till Sårbar (VU). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Sårbar (VU). Minskningstakten överstiger gränsvärdet för Sårbar (VU) enligt A-kriteriet. (A2bc).
Ekologi
Rosenfinkens populationsstruktur påverkas av spridningsbeteende, flyttningsmönster och tidigare expansionsförlopp hos arten. Den senaste expansionsfasen har kännetecknats av en växande populationstäthet i kärnområdena. Förtrupperna i spridningsförloppet har till största delen utgjorts av en randförekomst av pionjärer, gråa fjolårshannar som besatt nya lediga revir i lämpliga biotoper framför fronten. Revirbeteendet tycks delvis ha varit täthetsberoende med inledande etablering i lösa kolonier dominerade av fjolårshannar. Då kolonin förtätats till en viss nivå sker utvandring och vidare expansion. Gynnsamma biotopförändringar, en ökad anpassning till nya biotoper samt varmare vårar och höstar under de senaste decennierna har förlängt rosenfinksäsongen i Västeuropa. Den förlängda häckningssäsongen har sannolikt gett unga hannar ökade möjligheter att hinna utforska tänkbara häckningsmiljöer och revir. Rosenfinkhannarna anländer upp till en vecka tidigare till häckningsplatserna än honorna, vanligtvis under senare delen av maj. Häckande hannar är mer ortstrogna än honorna och starkt bundna till den plats de tillbringade sin första sommar. Endast en liten del av ungarna återkommer till födelseområdet. Häckningsbiotoperna kan karaktäriseras som halvöppna fuktiga marker, ofta igenväxande buskrika betes- och odlingsmarker omgivna av buskage och lövträd. Biotoperna är komplexa och innehåller en mosaik av olika vegetationstyper, ofta i kortvariga unga successionsstadier. Optimala miljöer återfinns vid sjöar och vattendrag med inslag av ett frodigt örtskikt, vass och bärbuskar. Rosenfinken häckar även i öppna torrare eller friskare marker med enbuskar och unggranar, samt i lundar, parker och trädgårdar. Arten påträffas däremot ytterst sällan i slutna miljöer eller i starkt urbaniserade områden. Exponerade sång- och utkiksplatser i toppen på buskar eller träd utgör viktiga inslag i reviren. I Norrlands inland har häckningar av rosenfink under senare år konstaterats i kalhyggesmiljöer med stort inslag av unga lövträd. Antalet häckande par varierar vanligen från 1 till uppemot 20 par per km2 och revirens storlek varierar stort beroende på populationstäthet och biotopkaraktär. Det råder ofta ett underskott på honor i kolonierna och under vissa år uppträder ett stort flytande bestånd av oparade hannar, i regel outfärgade fjolårshannar. Boet byggs av honan och placeras vanligen nära marken (sällan högre upp än 1 m). Det läggs ofta i vass, i vide- eller rosenbuskar eller i låga träd (t.ex. al, hägg, björk, men även i unga enar och granar där sådan finns). Boet kan även placeras direkt på marken i ört- och bärrika snår, t.ex. bland älgört och björnbär. Honan lägger 4–6, vanligen 5, ägg. Bobyggandet tar som regel 3–6 dagar, äggläggningen 2–4 dagar och ruvningen varar i medeltal cirka 12 dagar. Ungarna tillbringar därefter i genomsnitt 12 dagar i boet innan de blir flygga. Inför flyttningen samlas ofta ungfåglarna i skyddande vassmiljöer. Rosenfinken lever främst av löv- och blomknopp, samt frön och hängen från träd och buskar, bl.a. al, hägg, rönn, vide, sälg, lind, björk, alm, poppel och pil. Även frön från olika örter, t.ex. maskros och älgört, odlade grödor, bär och insekter utgör viktiga inslag i födan. Boungarnas basföda utgörs av insekter, främst skalbaggar, fjärilslarver, bladlöss och flugor, samt spindlar. Reproduktionsframgången är starkt avhängig bopredationen under framför allt ruvningen, då honan trycker hårt på boet. Predationen är betydligt större i kantzonerna mot öppen mark än i snårens mer täta och centrala delar. Bland de vanligaste predatorerna kan nämnas kråkfåglar (främst kråka och skata), törnskata, sparvhök, mink, vessla, huggorm och katt. Det är inte ovanligt att ruvande honor tas direkt på boet av t.ex. katter. Hämplingen är en konkurrerande art som reagerar aggressivt och försöker jaga bort rosenfinken.
Landskapstyper
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Våtmark
Våtmark
Skog
Skog
Urban miljö
Urban miljö
Förekommer
Viktig
Biotoper
Lövskog
Lövskog
Trädbärande gräsmark
Trädbärande gräsmark
Triviallövskog
Triviallövskog
Människoskapad miljö på land
Människoskapad miljö på land
Buskmark
Buskmark
Löv-/barrblandskog
Löv-/barrblandskog
Ädellövskog
Ädellövskog
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Myrbiotoper
Myrbiotoper
Öppna strandbiotoper
Öppna strandbiotoper
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Sötvattensstrand
Sötvattensstrand
Havsstrand
Havsstrand
Exploaterad miljö
Exploaterad miljö
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Växtätare (herbivor), Djurätare (karnivor)
Substrat/Föda
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
Levande djur
Levande djur
Ved och bark
Ved och bark
Levande träd
Levande träd
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Aves (fåglar), Ordning Passeriformes (tättingar), Familj Fringillidae (finkar), Släkte Carpodacus, Art Carpodacus erythrinus (Pallas, 1770) - rosenfink Synonymer Loxia erythrina Pallas, 1770

Kategori Sårbar (VU)
Kriterier A2bc
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Nära hotad (NT°)
  • 2000 Livskraftig (LC)

Dokumentation Rosenfink häckar i regel på friska till fuktiga marker och ofta hittar man den på igenväxande strandängar längs vattendrag eller kring sjöar. Den förekommer regelbundet även i lövrika kantzoner mot jordbruksmark, i igenväxande lundar och buskrika betesmarker, på buskrik igenväxande jordbruksmark, i parker och trädgårdar liksom på kalhyggen med ymnig lövvegetation. Den är utbredd i Götaland och Svealand samt i de östra delarna av Norrland. Antalet reproduktiva individer överstiger gränsvärdet för rödlistning. Utbredningsområdets storlek (EOO) och förekomstarean (AOO) överskrider gränsvärdena för rödlistning. En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser förekomstarea, kvalitén på artens habitat (minskad tillgång på kortvariga igenväxningssuccessioner, strukturella förändringar i jordbrukslandskapet) och antalet reproduktiva individer. Minskningstakten har uppgått till 30 (0-44) % under de senaste 10 åren. Under de senaste 30 åren har beståndet minskat med 52-76 %. Bedömningen baseras på ett för arten lämpligt abundansindex och minskad geografisk utbredning och/eller försämrad habitatkvalitet. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Livskraftig (LC) till Sårbar (VU). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Sårbar (VU). Minskningstakten överstiger gränsvärdet för Sårbar (VU) enligt A-kriteriet. (A2bc).
Konventioner Bernkonventionens bilaga II
Fridlysning Fridlyst enl. 4 § Artskyddsförordningen. Räknas även som vilt, vilket betyder att den är fredad men kan vara jaktbar enligt jaktförordningen eller jaktlagen.
Rosenfinken är sparvstor med relativt smal men kraftigt välvd näbb och kluven stjärt. De äldre hannarna har karmosinröd fjäderdräkt. Under sitt första levnadsår är hannarna vanligtvis, i likhet med honorna, olivbruna till gråtonade i dräkten. Hannarna förvärvar successivt sin röda färgton och enstaka unga hannar kan därför vara partiellt utfärgade. Sången är en karaktäristisk kort, melodisk och ljudlig vissling.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för rosenfink

Länsvis förekomst och status för rosenfink baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för rosenfink

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Rosenfinken är en östlig art med en vidsträckt utbredning från Kamchatka till Västeuropa. Arten har expanderat västerut mot Europa, och dragit sig tillbaka i olika omgångar. En framryckning mot väster gjordes i början av 1800-talet och arten noterades för första gången i Sverige på Gotland 1839, innan den drog sig tillbaka på 1840-talet. En ny expansionsvåg ägde rum på 1930-talet. I samband med detta skedde en etablering i sydöstra Finland. Det första häckningsfyndet i Sverige gjordes 1938 på Fårö och det andra på Stora Karlsö 1949. Under 1950-talet påbörjades spridningen i Sverige med Dalälvsområdet mellan Säter och Leksand som ett första kärnområde. Under 1960-talet och tidigt 1970-tal skedde en snabb etablering med tidiga förtätningar vid Dalälven, längs Ljungan och Indalsälven, vid södra Vätternområdet samt vid de stora sjöarna i Mellansverige. Etableringen gick även snabbt i sydöstra Sverige, inom ett område från östra Skåne till Öland och Gotland. På drygt 15 år ökade antalet rapporterade hannar mer än fyrtiofalt, från 31 ex. år 1958 till 1409 ex. år 1974. Under 1970- och 1980-talen fortsatte spridningen och utbredningsområdet vidgades till att omfatta de flesta landskap med en sammanhängande utbredning i Mellansverige och längs hela Norrlandskusten. Beståndet ökade i stort sett kontinuerligt fram till mitten av 1990-talet. Mot slutet av 1990-talet förekom rosenfinken tämligen allmänt till sparsamt i hela landet utom sydvästra Sverige, delar av Småland samt i det inre av Norrland, där den förekom sparsamt till sällsynt. En viss nedgång av rosenfinkbeståndet började skönjas i slutet av 1980-talet, bl.a. på Öland. Runt år 1995 började en mer generell och påtaglig minskning i landet. Enligt Svensk häckfågeltaxering har rosenfinken minskat med cirka 60 % under perioden 1993–2008 och beståndet uppvisade en signifikant årlig minskning med 5,6 % per år under perioden 1997–2008. Minskningen bekräftas i stort av ringmärkningsdata från Naturhistoriska riksmuseet och från Ottenby fågelstation. En liknande utveckling kan ses i många andra europeiska länder; cirka 25 % minskning under de senaste 10 åren i Finland, Norge och Danmark samt en minskning med 40–50 % i delar av Tjeckien och Tyskland sedan slutet av 1990-talet. I Västerbotten, Uppland, Sörmland, Västergötland, på Öland och utmed Västkusten bedöms beståndet ha mer än halverats sedan mitten av 1990-talet. I andra områden, bl.a. i Blekinge och i Lappland har minskningen varit mindre påtaglig. Rosenfinken är dock alltjämt en regelbunden häckfågel från Skåne till Jämtland. Häckningsstatus är mer osäker i nordligaste Sverige (inget säkert häckningsfynd i Lappland). Den svenska populationen är idag, efter nedgången på 1990-talet, beräknad till cirka 17000 par. Rosenfinkens höstflyttning påbörjas under senare delen av juli-mitten av augusti. Sträcket sker åt sydost till övervintringsområden i sydöstra Pakistan, Nepal, norra och centrala Indien och möjligen ända bort till Sydostasien.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Teleostomi  
  • Ranglös
    Osteichthyes - benfiskar 
  • Ranglös
    Sarcopterygii - sarcopterygier 
  • Ranglös
    Tetrapoda - fyrfotadjur 
  • Ranglös
    Amniota - amnioter 
  • Ranglös
    Diapsida - diapsider 
  • Ranglös
    Archosauria - arkosaurier 
  • Ranglös
    Dinosauria - dinosaurier 
  • Klass
    Aves - fåglar 
  • Ordning
    Passeriformes - tättingar 
  • Familj
    Fringillidae - finkar 
  • Släkte
    Carpodacus  
  • Art
    Carpodacus erythrinus(Pallas, 1770) - rosenfink
    Synonymer
    Loxia erythrina Pallas, 1770

Rosenfinkens populationsstruktur påverkas av spridningsbeteende, flyttningsmönster och tidigare expansionsförlopp hos arten. Den senaste expansionsfasen har kännetecknats av en växande populationstäthet i kärnområdena. Förtrupperna i spridningsförloppet har till största delen utgjorts av en randförekomst av pionjärer, gråa fjolårshannar som besatt nya lediga revir i lämpliga biotoper framför fronten. Revirbeteendet tycks delvis ha varit täthetsberoende med inledande etablering i lösa kolonier dominerade av fjolårshannar. Då kolonin förtätats till en viss nivå sker utvandring och vidare expansion. Gynnsamma biotopförändringar, en ökad anpassning till nya biotoper samt varmare vårar och höstar under de senaste decennierna har förlängt rosenfinksäsongen i Västeuropa. Den förlängda häckningssäsongen har sannolikt gett unga hannar ökade möjligheter att hinna utforska tänkbara häckningsmiljöer och revir. Rosenfinkhannarna anländer upp till en vecka tidigare till häckningsplatserna än honorna, vanligtvis under senare delen av maj. Häckande hannar är mer ortstrogna än honorna och starkt bundna till den plats de tillbringade sin första sommar. Endast en liten del av ungarna återkommer till födelseområdet. Häckningsbiotoperna kan karaktäriseras som halvöppna fuktiga marker, ofta igenväxande buskrika betes- och odlingsmarker omgivna av buskage och lövträd. Biotoperna är komplexa och innehåller en mosaik av olika vegetationstyper, ofta i kortvariga unga successionsstadier. Optimala miljöer återfinns vid sjöar och vattendrag med inslag av ett frodigt örtskikt, vass och bärbuskar. Rosenfinken häckar även i öppna torrare eller friskare marker med enbuskar och unggranar, samt i lundar, parker och trädgårdar. Arten påträffas däremot ytterst sällan i slutna miljöer eller i starkt urbaniserade områden. Exponerade sång- och utkiksplatser i toppen på buskar eller träd utgör viktiga inslag i reviren. I Norrlands inland har häckningar av rosenfink under senare år konstaterats i kalhyggesmiljöer med stort inslag av unga lövträd. Antalet häckande par varierar vanligen från 1 till uppemot 20 par per km2 och revirens storlek varierar stort beroende på populationstäthet och biotopkaraktär. Det råder ofta ett underskott på honor i kolonierna och under vissa år uppträder ett stort flytande bestånd av oparade hannar, i regel outfärgade fjolårshannar. Boet byggs av honan och placeras vanligen nära marken (sällan högre upp än 1 m). Det läggs ofta i vass, i vide- eller rosenbuskar eller i låga träd (t.ex. al, hägg, björk, men även i unga enar och granar där sådan finns). Boet kan även placeras direkt på marken i ört- och bärrika snår, t.ex. bland älgört och björnbär. Honan lägger 4–6, vanligen 5, ägg. Bobyggandet tar som regel 3–6 dagar, äggläggningen 2–4 dagar och ruvningen varar i medeltal cirka 12 dagar. Ungarna tillbringar därefter i genomsnitt 12 dagar i boet innan de blir flygga. Inför flyttningen samlas ofta ungfåglarna i skyddande vassmiljöer. Rosenfinken lever främst av löv- och blomknopp, samt frön och hängen från träd och buskar, bl.a. al, hägg, rönn, vide, sälg, lind, björk, alm, poppel och pil. Även frön från olika örter, t.ex. maskros och älgört, odlade grödor, bär och insekter utgör viktiga inslag i födan. Boungarnas basföda utgörs av insekter, främst skalbaggar, fjärilslarver, bladlöss och flugor, samt spindlar. Reproduktionsframgången är starkt avhängig bopredationen under framför allt ruvningen, då honan trycker hårt på boet. Predationen är betydligt större i kantzonerna mot öppen mark än i snårens mer täta och centrala delar. Bland de vanligaste predatorerna kan nämnas kråkfåglar (främst kråka och skata), törnskata, sparvhök, mink, vessla, huggorm och katt. Det är inte ovanligt att ruvande honor tas direkt på boet av t.ex. katter. Hämplingen är en konkurrerande art som reagerar aggressivt och försöker jaga bort rosenfinken.

Ekologisk grupp: Växtätare (herbivor), Djurätare (karnivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Jordbrukslandskap, Våtmark

Landskapstyper där arten kan förekomma: Skog, Urban miljö

Biotoper som är viktiga för arten: Lövskog, Trädbärande gräsmark, Triviallövskog, Människoskapad miljö på land, Buskmark

Biotoper där arten kan förekomma: Löv-/barrblandskog, Ädellövskog, Öppna gräsmarker, Myrbiotoper, Öppna strandbiotoper, Öppen fastmark, Sötvattensstrand, Havsstrand, Exploaterad miljö

Substrat/Föda:
Växtdelar, ej ved (Viktig)
Levande djur (Viktig)
Ved och bark (Viktig)
Levande träd (Viktig)
Rosenfinken har under de senaste decennierna gynnats av landskapets storskaliga förändring och kan anses som både flexibel i sitt biotopval samt i hög grad anpassbar till helt nya biotoper. Artens livsmiljö utgörs dock till mycket stor del av tidsmässigt kortvariga igenväxningsmiljöer som i regel är komplexa till sin struktur. De satsningar på strandängsrestaureringar för betesdrift med nötboskap som ägde rum i början och mitten av 1990-talet har i vissa fall missgynnat rosenfinken. Stora arealer igenväxande buskrika högörtsängar började restaureras för betesdrift vid Göta älv flera år före den allmänna nedgången i mitten av 1990-talet. Rosenfinken gick snabbt tillbaka, eller försvann i princip helt, i de restaurerade områdena. Detta trots att vissa fuktängar endast delvis restaurerades, t.ex. vid greningen av Göta och Nordre älv. I närliggande områden som ej restaurerades höll sig populationen däremot stabil. Samma mönster tycks föreligga på många håll, bl.a. i Asköviken. Även i områden där igenväxningen resulterat i mer skogsliknande miljöer minskar rosenfinken snabbt för att till slut försvinna. Rosenfinken saknas i välhävdade betesmarker utan inslag av buskar och trädridåer, men tycks klara ett svagt betestryck som sker mer selektivt eller fläckvis där det finns kvar grupper av buskar och unga träd. Andra hot är förknippade med strukturella förändringar i jordbrukslandskapet, t.ex. dränering av ängar och våtmarker, täckdikning, borttagande av kantzoner, avverkning av busk- och trädridåer samt skogsplantering på övergiven jordbruksmark. Den stora nedgången kan dock rimligen inte förklaras med bara förändringar på häckningsplatserna i artens svenska kärnområden. Det är rimligt att artens livshistoria med kraftiga expansions- respektive regressionsvågor påverkar den storskaliga beståndsdynamiken. Kunskapen är mycket dålig vad det gäller förhållandena längs flyttningsvägarna och i övervintringsområdena.

Påverkan
  • Avverkning (Viss negativ effekt)
  • Händelser utanför Sverige (Viss negativ effekt)
  • Intensifierat jordbruk (Viss negativ effekt)
  • Igenväxning (Viss negativ effekt)
  • Igenplantering (Viss negativ effekt)
En viktig förutsättning för vidmakthållande av stabila rosenfinkkolonier är bevarande av mosaikstrukturen på tillräckligt stora arealer av de viktigaste biotoperna, örtrika fukt- eller strandängar vid sjöar och vattendrag och igenväxande friska till torra ängs-, odlings- och betesmarker i jordbrukslandskapet. Genom olika skötselåtgärder kan mosaiken i biotoperna bevaras. Skötseln skall fokuseras på att bevara områden med ett rikt örtskikt, bärrika miljöer, frodiga och vegetationstäta diken och våtmarker, vasspartier, insektsrika brynmiljöer med unga successioner av buskar och lövträd samt lövträdsträdridåer eller solitärträd med utkiks- och sångplatsmöjligheter. I reservat som omfattar stora arealer strandängar eller fuktiga marker och som hyser kolonier av rosenfink, bör vissa områden tillåtas att växa igen till en viss nivå, eventuellt i kombination med svagt betestryck eller efterbete, varefter ett successionsbrott kan ske med några års mellanrum genom röjning, gallring och avverkning. Andra skötselåtgärder kan vara bränning, återskapande av våtmarker och igenläggning av diken. Flertalet av dessa skötselåtgärder sker återkommande inom Ringenäs skjutområde utanför Halmstad, ett av få områden som fortfarande hyser i princip oförändrat stora och stabila rosenfinkkolonier i för arten optimala biotoper. Då det inte är säkert att det är enbart förhållandena i häckningsmiljöerna som begränsar rosenfinkpopulationen behövs ökad kunskap om artens flyttningsvägar, flyttningsstrategi och rosenfinkens beteende i övervintringsområdena och de yttre förhållandena där, t.ex. graden av ogynnsamma biotopförändringar.
Utländska namn - NO: Rosenfink , DK: Karmindompap , FI: Punavarpusen, GB: Scarlet Rosefinch. Rosenfink är förtecknad i Bernkonventionen bilaga II (strikt skyddade djurarter) och är fredad enligt jaktförordningen (1987:905).

Albrecht, T. 2004. Edge effect in wetlands - arable land boundary determines nesting success of Scarlet Rosefinches (Carpodacus erythrinus) in the Czech Repuplic. Auk 121(2): 361-371

BirdLife International 2004. Birds in Europe: population estimates, trends and conservation status. Cambridge, UK: BirdLife International. (BirdLife Conservation Series No. 12).

Björklund, M. 1990. Mate choice is not important for female reproductive success in the Common Rosefinch (Carpodacus erythrinus). Auk 107: 35-44.

Björklund, M. 1991. Nest failures in the Scarlet Rosefinch Carpodacus erythrinus. Ibis 132 (4): 613-617.

Bozhko, S.I. 1980. Der Karmingimpel. Neue Brehm-Bucherei 529. Wittenberg Lutherstadt, A. Ziemsen Verlag.

Czikeli v., H. 1977. Dichteabhängigkeit des Territorialverhaltens beim Karmingimpel, Carpodacus erythrinus. Verh. Orn. Ges. Bayern 23: 71-78.

Hill A. 1986. Die Einwanderung des Karmingimpels in die Bundesrepublik Deutschlands. Ornitologische Mitteilungen 38: 72-74.

Isenman, P. 1995. The present range increase of the Scarlet Rosefinch, Carpdacus erythrinus in Europe. Alauda 62(3): 81-88.

Józefik, M. 1960. Modifications of the south-west border of the range of Erythrina erythrina erythrina (Pall.) during the last two hundred years. Acta orn. 5: 307-324.

Jung, N. 1983. Struktur und Faktoren der Expansion des Karmingimpels, Carpodacus erythrinus, in Europa und Kleinasien. Beitr. Vogelkunde 29: 249-273

Martens, J. & Kessler, P. 2000. Territorial song and song neighbourhoods in the Scarlet Rosefinch, Carpodacus erythrinus. Journal of Avian Biology 31: 399-411.

Newton, I. 1972. Finches. London.

Otterlind, G. 1954. Flyttning och utbredning. Ett bidrag till kännedomen om skandinaviska fågelfaunans utbredningsdynamik. Vår Fågelvärld 13: 1-31, 83-113, 147-167, 245-261.

Pavlova, A., Zink, M.R., Rohwer, S. 2005. Evolutionary history, population genetics, and gene flow in the common rosefinch (Carpodacus erythrinus). Molecular phylogenetics and Evolution 36: 669-681.

Risberg, E.L. 1970. Rosenfinkens Carpodacus erythrinus invandring till Sverige samt studier av dess häcknings-biologi. Vår Fågelvärld 29: 77-89.

Risberg, L. & Risberg, B. 1975. Rosenfinken Carpdacus erythrinus i Sverige 1969 och 1974. Vår Fågelvärld 34: 139-151.

Rodebrand, S. 1975. Rosenfinken Carpodacus erythrinus på Öland. Calidris 4: 3-12.

Stjernberg, T. 1979. Breeding biology and population dynamics of the Scarlet Rosefinch Carpodacus erythrinus. Acta Zool. Fennica 157: 1-88.

Ström, K. 1991. Rosenfink Carpodacus erythrinus med utfärgad röd dräkt redan under första våren. Ornis Svecica 1: 119-120.

Ström, K. & Niklasson, A. 1996. Biometri och könsbestämning av rosenfink Carpodacus erythrinus under häckningstid med hjälp av kloakens utseende. Ornis Svecica 6: 97-105.

Ström, K. & Niklasson, A. 1996. Rosenfinkens populationsutveckling och biotopval på Västkusten. Fåglar på Västkusten 2: 71-79.

Svensson S., Svensson, M.& Tjernberg, M. 1999. Svensk fågelatlas. Vår Fågelvärld, supplement 31, Stockholm.

Wallace, D. I. M. 1992. History of the Common Rosefinch in Britain and Ireland, 1896-1996. British Birds 92: 445-471.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Kåre Ström 2006. © ArtDatabanken, SLU 2006.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Teleostomi  
  • Ranglös
    Osteichthyes - benfiskar 
  • Ranglös
    Sarcopterygii - sarcopterygier 
  • Ranglös
    Tetrapoda - fyrfotadjur 
  • Ranglös
    Amniota - amnioter 
  • Ranglös
    Diapsida - diapsider 
  • Ranglös
    Archosauria - arkosaurier 
  • Ranglös
    Dinosauria - dinosaurier 
  • Klass
    Aves - fåglar 
  • Ordning
    Passeriformes - tättingar 
  • Familj
    Fringillidae - finkar 
  • Släkte
    Carpodacus  
  • Art
    Carpodacus erythrinus, (Pallas, 1770) - rosenfink
    Synonymer
    Loxia erythrina Pallas, 1770
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Kåre Ström 2006. © ArtDatabanken, SLU 2006.