Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  rysk högstjärt

Organismgrupp Fjärilar, Svärmare och spinnare m.fl. Pygaera timon
Rysk högstjärt Fjärilar, Svärmare och spinnare m.fl.

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
En ganska kraftigt byggd art med karakteristiskt brunvioletta framvingar som har mörkare och ljusare partier. I Sverige förekommer den bara lokalt i östra Småland, främst i äldre aspskogar.


Vingspann hane 35–42 mm, hona 39–44 mm. Antennerna är brungrå med dubbel kamtandning, hos hanen med bred kamtandning och hos honan med kort kamtandning. Kroppen är mörkt brungrå, mellankroppen ofta mer brunviolett. Framvingarna är karakteristiskt brunvioletta med mörkare och ljusare partier. Inre mellanfältet har en bred, svartviolett avbruten linje och de inre och yttre tvärlinjerna är ljusa. Den yttre tvärlinjen vidgar sig till en tydlig, rent vit, snedställd kilfläck vid framkanten. Bakvingarna har en diffus, ljusare tvärlinje och något mörkare fläck vid bakhörnet. Honan är lite större och har kraftigare kropp än hanen och ofta något mer utdraget framhörn på framvingen. Slitna fjärilar förlorar den violetta tonen och är mer gråbruna; teckningen finns dock kvar och arten kan knappast förväxlas med någon annan art i Europa.
Ägget är halvklotformigt och ljust blågrönt. Det mörknar efter några dygn och blir strax före kläckningen nästan svart. Den fullvuxna larven är 40–45 mm lång och är nästan enfärgat gråbrun. På segment 4 finns en stor, svart- och brunrosamelerad ryggpuckel med två små röda vårtor omgivna av en svart ring, och på segment 11 finns en liten ryggpuckel med två rosaröda vårtor. Benen och bukfötterna är jämförelsevis långa. Strax ovanför benen har larven snett nedåtriktade vitaktiga borst, kroppen i övrigt är hårlös. Huvudet är gråbrunt med svartaktiga punkter. Puppan är ganska kraftig, 18–20 mm lång och glänsande, mörkt rödbrun och har en brett rundad bakände. Puppan saknar kremaster.
Utbredning
Länsvis förekomst för rysk högstjärt Observationer i  Sverige för rysk högstjärt
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Rysk högstjärt förekommer i Sverige lokalt i östra Småland i ett område som sträcker sig från Nybro i söder, Kristdala och Oskarshamn i norr och Älghult och Alstermo i väster. Strax väster om Älghult höjer sig det småländska höglandet ganska markant och skogsmarken blir magrare och klimatet mindre gynnsamt. Tillfälliga fynd är gjorda vid Vårdnäs söder om Linköping 1982 och Runsten på Öland 1960. Arten påträffades första gången i landet så sent som 1953. Det svenska utbredningsmönstret avviker från de hos andra svärmare och spinnare, och arten har troligen särskilda krav på stabila, klimatiska förhållanden. Utbredningen sammanfaller också delvis med förekomsterna hos flera sällsynta, vedlevande skalbaggar, vilket kan antyda att den svenska populationen är av reliktkaraktär. Det kan dock inte uteslutas att fjärilen har invandrat i sen tid. I Finland är arten mer utbredd och når norrut till ca 62° N. Arten saknas på flera håll, bl.a. på Åland, och som västligast finns några fynd från Åbolands skärgård.
Världsutbredningen sträcker sig från Tjeckien, södra och nordöstra Polen, Baltikum och vidare österut genom Ryssland (i den europeiska delen norrut till södra Karelen) till Bajkalområdet, ryska Fjärran östern och norra Kina. I Baltikum förekommer arten lokalt och i Estland även på Ösel.

Rysk högstjärt påträffades i Sverige först den 28 maj 1953 i Älghult socken i Småland. Den 6 juni 1959 insamlades ytterligare ett exemplar ett par kilometer från det första fyndet. Från början av 1970-talet har arten påvisats från ett antal förekomstområden strax öster om den första fyndplatsen, i Fågelfors 1972–1973, Kråksmåla, Skoghult och Mjöshyltan 1970–1987, Bäckebo, Gadderås och Stensjön 1971–1998, Bäckebo, Vackerslätt och Grytsjön 1982–1998. På flera av dessa platser påträffas den regelbundet och under 2003 i osedvanligt stort antal, med mer än hundra observationer. Denna region har ett större antal sällsynta vedskalbaggar med reliktartad utbredning i Sverige, varför det förefaller mycket troligt att även den ryska högstjärten är en reliktart. Liknande isolerade reliktförekomster av rysk högstjärt är kända från Brno i Tjeckien och från Tatramassivet i Slovakien och södra Polen. Skenbart förefaller arten vara under spridning i Sverige, men det kan även bero på att dess livsmiljö i varma blockrika aspbestånd oftare besöks, sedan allt fler lepidopterologer införskaffat bärbara generatorer för UV-ljusfångst. Den har således påträffats enstaka på Öland och i Östergötland, Vårdnäs 1981. Kaisila (1962) upptar arten i sin avhandling över expanderande arter, men med samma anmärkning om nya fångstmetoders betydelse. I Finland är arten utbredd över hela södra delen till 62°N, dock västligast i Åbotrakten. Arten är mycket lokal och gäller ännu för att vara sällsynt. I östra Karelen, utanför Finlands nuvarande gräns, var dock larven allmän på asp i augusti 1942. I Baltikum var rysk högstjärt tidigare betraktad som ytterst sällsynt, men är idag endast sällsynt och i Litauen är den känd från åtta av landets 45 regioner. Världsutbredningen sträcker sig från Tjeckien, Polen, Norden och Baltikum genom Ryssland och Sibirien till Japan. Den svenska förekomsten av rysk högstjärt bör ges hög bevarandeprioritet, då det kan misstänkas att reliktförekomsten har en lång anpassning till klimatet på denna, artens västligaste och mest isolerade utpost. I Tjeckien och Slovakien är arten inte återfunnen sedan 1923 och i Polen är den sannolikt också försvunnen.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Sårbar (VU)
Kriterier
B1ab(iii,v)c(iv)+2ab(iii,v)c(iv)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Sårbar (VU)
  • 2000 Sårbar (VU)
Rysk högstjärt är edast känd från ett relativt begränsat område i Bäckebo-Alsterbrotrakten i mellersta Kalmar län där arten upptäcktes 1953. Två enstaka ströfynd har gjorts utanför detta område, bl.a. i mellersta Östergötland och på Öland. Arten förekommer i öppna blandskogar - ofta i blockterräng - med mycket grov asp och förutsättningarna att överleva i områden med endast rationellt skogsbruk är små. Antalet reproduktiva individer skattas till 2000 (1000-3000). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 460 (388-5388) km² och förekomstarean (AOO) till 80 (56-124) km². Det föreligger indikation på eller misstanke om populationsminskning. Minskningen avser kvalitén på artens habitat och antalet reproduktiva individer. Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i antalet fullvuxna individer. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Sårbar (VU). De skattade värdena för utbredningsområde och förekomstarea ligger under gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att utbredningsområdet förmodligen är kraftigt fragmenterat, extrema fluktuationer förmodligen förekommer och fortgående minskning förmodligen förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. (B1ab(iii,v)c(iv)+2ab(iii,v)c(iv)).
Ekologi
Rysk högstjärt förekommer i lövrik tajga och är knuten till skogsmarker med asp, främst äldre aspbestånd på varma platser. Arten finns även i frodiga barrblandskogar med stort inslag av asp, men den undviker öppna kulturbygder och, i Finland, skärgårdarna. I Sverige förekommer den ofta i blockrik mark med vindskyddade och soliga gläntor eller vid mindre skogssjöar där skogen varit svåravverkad. Arten har åtminstone i Sverige fram till 1970-talets mitt betraktats som en sällsynthet, men riktade eftersökningar har visat att den finns lokalt på flera ställen. Fjärilen är lokaltrogen och påträffas praktiskt taget bara inom sitt egentliga habitat. De svenska populationerna tycks inte variera kraftigt mellan olika år, möjligen har dock fluktuationerna ökat under 1990-talet utan känd orsak. Hanarna lockas lätt till ljuset från kvicksilverlampor men uppträder ofta lite nyckfullt, och det är inte självklart att de dyker upp vid lamporna ens under gynnsamma nätter i områden med god förekomst. Arten kan ibland uppträda i något tiotal exemplar under en natt, men normalt hittar man den mer enstaka. Honan flyger ganska tidigt på kvällen och ses inte ofta; andelen honor vid lamporna är ca 5 %. Fjärilen är bara aktiv på natten och flyger från mörkrets inbrott fram till midnatt, under varma nätter även något senare. Fjärilens uppträdande tyder på att artens egentliga habitat är högt uppe i aspkronorna. Fjärilar har i Finland vid flera tillfällen påträffats i vila eller under parning om dagen, t.ex. på trädstammar. Arten flyger i en generation från slutet av maj till mitten av juni, i Finland till midsommar, med högflygningen kring månadsskiftet maj-juni ­eller början av juni. Ibland kan arten flyga redan från början av maj, och under varma somrar förekommer ibland, speciellt i Finland, en partiell andra generation från andra halvan av juli till början av oktober. Under den ryska högstjärtens flygperiod fäller aspen sina blomhängen och vilande fjärilar uppvisar stor likhet med de kvarsittande knoppfjällen.
Honan lägger 150–200 ägg i mindre grupper och mot slutet enstaka på bladen. Äggen kläcks efter 14 dagar och de små larverna lever fritt på bladöversidorna. Larven lever så vitt man vet bara på asp Populus tremula, i Ryssland har den dock odlats på svartpoppel P. nigra. Larvens utseende och beteende ger den ett utomordentligt kamouflage mot de grå kvistarna. När larven vuxit till något utvecklas dess kryptiska färg och den ändrar då sitt beteende så att den bara vilar på aspkvistarna. Äldre larver vilar på ovansidan av fingertjocka kvistar. De långa fötterna, sidoborsten och flikiga hudutskotten smiter om kvistarna, och larvens puckliga rygg gör den ytterst lik en aspkvist med knoppanlag. Larvens hemolymfa är grön, men blir rödaktig när den placeras på ett mörkare underlag vilket ökar larvens kamouflage. Sådana egenskaper är inte kända från andra nordiska spinnare. Larverna hittas sällan, men den kände finländske lepidopterologen Harry Krogerus (1917–99) fann gott om larver under finsk-ryska kriget. I ett område med stora, äldre aspar i Karelen föll larverna i slutet av augusti 1942 ner i skyttegravarna tillsammans med flera larver av aspsvärmare Laothoe amurensis (Sphingidae). Enstaka larver har i Finland och Ryssland också hittats i andra halvan av augusti främst på de nedre, sydvända grenarna av större aspar. Larven blir fullvuxen i mitten eller andra halvan av augusti och spinner en tunn, ljust gråaktig kokong mellan två blad som faller till marken i samband med lövfällningen. Larven kryper troligen i viss utsträckning även ner till marken för att förpuppa sig. Puppan övervintrar.
Landskapstyper
Skog
Skog
Förekommer
Viktig
Biotoper
Löv-/barrblandskog
Löv-/barrblandskog
Lövskog
Lövskog
Triviallövskog
Triviallövskog
Ädellövskog
Ädellövskog
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Växtätare (herbivor)
Substrat/Föda
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
· asp
· asp
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Lepidoptera (fjärilar), Familj Notodontidae (tandspinnare), Släkte Pygaera, Art Pygaera timon (Hübner, 1803) - rysk högstjärt Synonymer Bombyx timon Hübner, 1803

Kategori Sårbar (VU)
Kriterier B1ab(iii,v)c(iv)+2ab(iii,v)c(iv)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Sårbar (VU)
  • 2000 Sårbar (VU)

Dokumentation Rysk högstjärt är edast känd från ett relativt begränsat område i Bäckebo-Alsterbrotrakten i mellersta Kalmar län där arten upptäcktes 1953. Två enstaka ströfynd har gjorts utanför detta område, bl.a. i mellersta Östergötland och på Öland. Arten förekommer i öppna blandskogar - ofta i blockterräng - med mycket grov asp och förutsättningarna att överleva i områden med endast rationellt skogsbruk är små. Antalet reproduktiva individer skattas till 2000 (1000-3000). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 460 (388-5388) km² och förekomstarean (AOO) till 80 (56-124) km². Det föreligger indikation på eller misstanke om populationsminskning. Minskningen avser kvalitén på artens habitat och antalet reproduktiva individer. Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i antalet fullvuxna individer. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Sårbar (VU). De skattade värdena för utbredningsområde och förekomstarea ligger under gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att utbredningsområdet förmodligen är kraftigt fragmenterat, extrema fluktuationer förmodligen förekommer och fortgående minskning förmodligen förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. (B1ab(iii,v)c(iv)+2ab(iii,v)c(iv)).
En ganska kraftigt byggd art med karakteristiskt brunvioletta framvingar som har mörkare och ljusare partier. I Sverige förekommer den bara lokalt i östra Småland, främst i äldre aspskogar.


Vingspann hane 35–42 mm, hona 39–44 mm. Antennerna är brungrå med dubbel kamtandning, hos hanen med bred kamtandning och hos honan med kort kamtandning. Kroppen är mörkt brungrå, mellankroppen ofta mer brunviolett. Framvingarna är karakteristiskt brunvioletta med mörkare och ljusare partier. Inre mellanfältet har en bred, svartviolett avbruten linje och de inre och yttre tvärlinjerna är ljusa. Den yttre tvärlinjen vidgar sig till en tydlig, rent vit, snedställd kilfläck vid framkanten. Bakvingarna har en diffus, ljusare tvärlinje och något mörkare fläck vid bakhörnet. Honan är lite större och har kraftigare kropp än hanen och ofta något mer utdraget framhörn på framvingen. Slitna fjärilar förlorar den violetta tonen och är mer gråbruna; teckningen finns dock kvar och arten kan knappast förväxlas med någon annan art i Europa.
Ägget är halvklotformigt och ljust blågrönt. Det mörknar efter några dygn och blir strax före kläckningen nästan svart. Den fullvuxna larven är 40–45 mm lång och är nästan enfärgat gråbrun. På segment 4 finns en stor, svart- och brunrosamelerad ryggpuckel med två små röda vårtor omgivna av en svart ring, och på segment 11 finns en liten ryggpuckel med två rosaröda vårtor. Benen och bukfötterna är jämförelsevis långa. Strax ovanför benen har larven snett nedåtriktade vitaktiga borst, kroppen i övrigt är hårlös. Huvudet är gråbrunt med svartaktiga punkter. Puppan är ganska kraftig, 18–20 mm lång och glänsande, mörkt rödbrun och har en brett rundad bakände. Puppan saknar kremaster.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för rysk högstjärt

Länsvis förekomst och status för rysk högstjärt baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för rysk högstjärt

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Rysk högstjärt förekommer i Sverige lokalt i östra Småland i ett område som sträcker sig från Nybro i söder, Kristdala och Oskarshamn i norr och Älghult och Alstermo i väster. Strax väster om Älghult höjer sig det småländska höglandet ganska markant och skogsmarken blir magrare och klimatet mindre gynnsamt. Tillfälliga fynd är gjorda vid Vårdnäs söder om Linköping 1982 och Runsten på Öland 1960. Arten påträffades första gången i landet så sent som 1953. Det svenska utbredningsmönstret avviker från de hos andra svärmare och spinnare, och arten har troligen särskilda krav på stabila, klimatiska förhållanden. Utbredningen sammanfaller också delvis med förekomsterna hos flera sällsynta, vedlevande skalbaggar, vilket kan antyda att den svenska populationen är av reliktkaraktär. Det kan dock inte uteslutas att fjärilen har invandrat i sen tid. I Finland är arten mer utbredd och når norrut till ca 62° N. Arten saknas på flera håll, bl.a. på Åland, och som västligast finns några fynd från Åbolands skärgård.
Världsutbredningen sträcker sig från Tjeckien, södra och nordöstra Polen, Baltikum och vidare österut genom Ryssland (i den europeiska delen norrut till södra Karelen) till Bajkalområdet, ryska Fjärran östern och norra Kina. I Baltikum förekommer arten lokalt och i Estland även på Ösel.

Rysk högstjärt påträffades i Sverige först den 28 maj 1953 i Älghult socken i Småland. Den 6 juni 1959 insamlades ytterligare ett exemplar ett par kilometer från det första fyndet. Från början av 1970-talet har arten påvisats från ett antal förekomstområden strax öster om den första fyndplatsen, i Fågelfors 1972–1973, Kråksmåla, Skoghult och Mjöshyltan 1970–1987, Bäckebo, Gadderås och Stensjön 1971–1998, Bäckebo, Vackerslätt och Grytsjön 1982–1998. På flera av dessa platser påträffas den regelbundet och under 2003 i osedvanligt stort antal, med mer än hundra observationer. Denna region har ett större antal sällsynta vedskalbaggar med reliktartad utbredning i Sverige, varför det förefaller mycket troligt att även den ryska högstjärten är en reliktart. Liknande isolerade reliktförekomster av rysk högstjärt är kända från Brno i Tjeckien och från Tatramassivet i Slovakien och södra Polen. Skenbart förefaller arten vara under spridning i Sverige, men det kan även bero på att dess livsmiljö i varma blockrika aspbestånd oftare besöks, sedan allt fler lepidopterologer införskaffat bärbara generatorer för UV-ljusfångst. Den har således påträffats enstaka på Öland och i Östergötland, Vårdnäs 1981. Kaisila (1962) upptar arten i sin avhandling över expanderande arter, men med samma anmärkning om nya fångstmetoders betydelse. I Finland är arten utbredd över hela södra delen till 62°N, dock västligast i Åbotrakten. Arten är mycket lokal och gäller ännu för att vara sällsynt. I östra Karelen, utanför Finlands nuvarande gräns, var dock larven allmän på asp i augusti 1942. I Baltikum var rysk högstjärt tidigare betraktad som ytterst sällsynt, men är idag endast sällsynt och i Litauen är den känd från åtta av landets 45 regioner. Världsutbredningen sträcker sig från Tjeckien, Polen, Norden och Baltikum genom Ryssland och Sibirien till Japan. Den svenska förekomsten av rysk högstjärt bör ges hög bevarandeprioritet, då det kan misstänkas att reliktförekomsten har en lång anpassning till klimatet på denna, artens västligaste och mest isolerade utpost. I Tjeckien och Slovakien är arten inte återfunnen sedan 1923 och i Polen är den sannolikt också försvunnen.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Noctuoidea  
  • Familj
    Notodontidae - tandspinnare 
  • Underfamilj
    Pygaerinae - högstjärtar 
  • Släkte
    Pygaera  
  • Art
    Pygaera timon(Hübner, 1803) - rysk högstjärt
    Synonymer
    Bombyx timon Hübner, 1803

Rysk högstjärt förekommer i lövrik tajga och är knuten till skogsmarker med asp, främst äldre aspbestånd på varma platser. Arten finns även i frodiga barrblandskogar med stort inslag av asp, men den undviker öppna kulturbygder och, i Finland, skärgårdarna. I Sverige förekommer den ofta i blockrik mark med vindskyddade och soliga gläntor eller vid mindre skogssjöar där skogen varit svåravverkad. Arten har åtminstone i Sverige fram till 1970-talets mitt betraktats som en sällsynthet, men riktade eftersökningar har visat att den finns lokalt på flera ställen. Fjärilen är lokaltrogen och påträffas praktiskt taget bara inom sitt egentliga habitat. De svenska populationerna tycks inte variera kraftigt mellan olika år, möjligen har dock fluktuationerna ökat under 1990-talet utan känd orsak. Hanarna lockas lätt till ljuset från kvicksilverlampor men uppträder ofta lite nyckfullt, och det är inte självklart att de dyker upp vid lamporna ens under gynnsamma nätter i områden med god förekomst. Arten kan ibland uppträda i något tiotal exemplar under en natt, men normalt hittar man den mer enstaka. Honan flyger ganska tidigt på kvällen och ses inte ofta; andelen honor vid lamporna är ca 5 %. Fjärilen är bara aktiv på natten och flyger från mörkrets inbrott fram till midnatt, under varma nätter även något senare. Fjärilens uppträdande tyder på att artens egentliga habitat är högt uppe i aspkronorna. Fjärilar har i Finland vid flera tillfällen påträffats i vila eller under parning om dagen, t.ex. på trädstammar. Arten flyger i en generation från slutet av maj till mitten av juni, i Finland till midsommar, med högflygningen kring månadsskiftet maj-juni ­eller början av juni. Ibland kan arten flyga redan från början av maj, och under varma somrar förekommer ibland, speciellt i Finland, en partiell andra generation från andra halvan av juli till början av oktober. Under den ryska högstjärtens flygperiod fäller aspen sina blomhängen och vilande fjärilar uppvisar stor likhet med de kvarsittande knoppfjällen.
Honan lägger 150–200 ägg i mindre grupper och mot slutet enstaka på bladen. Äggen kläcks efter 14 dagar och de små larverna lever fritt på bladöversidorna. Larven lever så vitt man vet bara på asp Populus tremula, i Ryssland har den dock odlats på svartpoppel P. nigra. Larvens utseende och beteende ger den ett utomordentligt kamouflage mot de grå kvistarna. När larven vuxit till något utvecklas dess kryptiska färg och den ändrar då sitt beteende så att den bara vilar på aspkvistarna. Äldre larver vilar på ovansidan av fingertjocka kvistar. De långa fötterna, sidoborsten och flikiga hudutskotten smiter om kvistarna, och larvens puckliga rygg gör den ytterst lik en aspkvist med knoppanlag. Larvens hemolymfa är grön, men blir rödaktig när den placeras på ett mörkare underlag vilket ökar larvens kamouflage. Sådana egenskaper är inte kända från andra nordiska spinnare. Larverna hittas sällan, men den kände finländske lepidopterologen Harry Krogerus (1917–99) fann gott om larver under finsk-ryska kriget. I ett område med stora, äldre aspar i Karelen föll larverna i slutet av augusti 1942 ner i skyttegravarna tillsammans med flera larver av aspsvärmare Laothoe amurensis (Sphingidae). Enstaka larver har i Finland och Ryssland också hittats i andra halvan av augusti främst på de nedre, sydvända grenarna av större aspar. Larven blir fullvuxen i mitten eller andra halvan av augusti och spinner en tunn, ljust gråaktig kokong mellan två blad som faller till marken i samband med lövfällningen. Larven kryper troligen i viss utsträckning även ner till marken för att förpuppa sig. Puppan övervintrar.

Ekologisk grupp: Växtätare (herbivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Skog

Biotoper som är viktiga för arten: Löv-/barrblandskog, Lövskog, Triviallövskog

Biotoper där arten kan förekomma: Ädellövskog

Substrat/Föda:
Växtdelar, ej ved (Viktig)
· asp - Populus tremula (Viktig)
Arten hotas främst av kalavverkning av äldre aspbestånd med lång kontinuitet, men även av gallring av asp för att öka inslaget av barrträd. Ett allvarligt hot mot framtida aspbestånd är den kraftiga älgstammen i Sverige som, genom betningen av unga träd, på många områden helt omintetgör återväxten av främst asp och rönn. Betestrycket i artens förekomstregion är dock lägre än i andra delar av Sverige och utgör för närvarande inget allvarligt hot. Ett hot som förhoppningsvis ej blir aktuellt på nytt är pesticidspridning från flygplan. Dock används denna bekämpningsmetod idag ännu i stor skala vid omfattande angrepp av lövskogsnunna Lymantria dispar i Centraleuropa. Denna art har inte uppträtt som skadedjur i Sverige sedan 1800-talet, då den under flera år kalåt större lövskogsområden i östra Blekinge och angränsande del av Småland.

Påverkan
  • Avverkning (Stor negativ effekt)
Ett antal asprikare områden i Kalmar län med förekomst av rysk högstjärt ingår sedan några år tillbaka i naturreservatet Hornsö-Allgunnen som främst tillkommit för sällsynta skalbaggar. Om de avsatta områden är tillräckliga för artens bevarande är okänt, men då arten sannolikt inte kräver speciellt gamla aspbestånd kan ett skonsamt skogsbruk med inriktning på att bevara en större mångfald av trädslag vara tillräckligt.
Namngivning: Pygaera timon (Hübner, [1803]). Originalbeskrivning: Bombyx timon. Samml. Eur. Schmett. 3: pl. 22, fig. 86.
Etymologi: timon = av oklar betydelse, möjligen efter atenaren Timon som fått symbolisera misantropin (hat mot andra människor). Troligen syftade Hübner på att arten hade hållit sig gömd från upptäckt av människor.
Uttal: [Pygéra tímon]

Gullander, B. 1963. Nordens svärmare och spinnare. P.A. Norstedt & Söners, Stockholm.

Hydén, N., Jilg, K. & Östman, T. 2006. Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Fjärilar: ädelspinnare-tofsspinnare. Lepidoptera: Lasiocampidae-Lymantriidae. ArtDatabanken, SLU, Uppsala. Ivinskis, P. 1993. Check-list of Lithuanian Lepidoptera. Ekologijos Institutas, Vilnius.

Kaisila, J. 1947. Die Makrolepidopterenfauna des Aunus-Gebietes. Acta Ent. Fenn. 1: 1–112.

Kaisila, J. 1962. Immigration und Expansion der Lepidopteren in Finnland in den Jahren 1869–1960. Acta Ent. Fennica 18.

Krampl, F. 1992. Boreal macro-moths in central Europe (Czechoslovakia) and their eco-geographical characteristics (Lepidoptera: Geometridae, Noctuidae, Notodontidae). Acta entomol. Bohemoslov. 89: 237–262.

Krogerus, H. 1943. Ett bidrag till kännedomen om fjärilsfaunan i Östkarelen. Not. Ent. 23(1–2): 43–48.

Lindeborg, M. 1996. Så började det. Lucanus 1(1): 1–2.

Lindeborg, M. 1996. Fjärilsåret i sydost 1995. Lucanus 1(1): 10–28.

Lindeborg, M. 1997. Fjärilsfynden i sydost 1996. Lucanus 2(1): 15–30.

Lindeborg, M. 1999. Fjärilsfynden i sydost 1998. Lucanus 4(1): 19–29.

Lindeborg, M. 2004. Fjärilsfynden i Sydost 2003. Lucanus 9(1): 1–14.

Lundqvist, M. (red.) 1953-1971. Atlas över Sverige. Svenska sällskapet för antropologi och geografi, Stockholm.

Nilsson, S.G. & Huggert, L. 2001. Vedinsektsfaunan i Hornsö-Allgunnenområdet i östra Småland. Länsstyrelsen i Kalmar län, 2001:28.

Nordström, F., Opheim, M. & Sotavalta, O. 1961. De fennoskandiska svärmarnas och spinnarnas utbredning. C.W.K. Gleerups förlag, Lund.

Palmqvist, G. 1984. Intressanta fynd av Macrolepidoptera i Sverige 1983. Ent. Tidskr. 105: 81–88.

Rougeot, P.-C. & Viette, P. 1978. Svärmare och spinnare i Europa och Nordafrika – en bestämningsbok. Bonniers förlag, Stockholm.

Strömgren, E. 1953. Pygaera timon Hbn., en för Sverige ny notodontid. Ent. Tidskr. 74: 163.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Nils Hydén, 2006 (Kännetecken, Levnadssätt, Utbredning). Claes U. Eliasson 1996. Rev. Claes U. Eliasson 1999, 2005 & 2007. © ArtDatabanken, SLU 2008 (Naturvårdsinformation. Jan Gustafsson har bidragit med väsentlig information vid författandet av artfaktabladet.).
.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Noctuoidea  
  • Familj
    Notodontidae - tandspinnare 
  • Underfamilj
    Pygaerinae - högstjärtar 
  • Släkte
    Pygaera  
  • Art
    Pygaera timon, (Hübner, 1803) - rysk högstjärt
    Synonymer
    Bombyx timon Hübner, 1803
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Nils Hydén, 2006 (Kännetecken, Levnadssätt, Utbredning). Claes U. Eliasson 1996. Rev. Claes U. Eliasson 1999, 2005 & 2007. © ArtDatabanken, SLU 2008 (Naturvårdsinformation. Jan Gustafsson har bidragit med väsentlig information vid författandet av artfaktabladet.).
.