Anser fabalis
Sädgås
Fåglar
- Ej bedömd NE
- Ej tillämplig NA
- Livskraftig LC
- Kunskapsbrist DD
- Nära hotad NT
- Sårbar VU
- Starkt hotad EN
- Akut hotad CR
- Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Utbredning
.png)
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Sädgåsen häckar i den nordliga barrskogsregionen (taigan) och på tundran från Skandinavien i väster till norra Sibirien i öster. Det svenska utbredningsområdet sträcker sig från norra Dalarna och nordvästra Hälsingland till nordligaste Lappland. Huvuddelen av det svenska beståndet häckar i skogslandet från Ångermanland till Torne lappmark och enligt flyginventeringar genomförda under mitten av 1970-talet påträffades det tätaste beståndet i de nordligaste delarna av detta område, särskilt i trakterna runt Karesuando. Under 1900-talet har häckfågelpopulationen minskat markant medan däremot utbredningsområdet är ungefär detsamma som vid seklets början. Inom det nuvarande utbredningsområdet har arten blivit sparsam till sällsynt samt försvunnit helt från vissa trakter. Från senare tid är endast ett mindre antal ruggningsflockar kända från Lappland och Härjedalen. Ruggningskoncentrationer finns även på Varangerhalvön i norra Norge och på Kolahalvön. I Åsele lappmark (16 567 km2) beräknades populationen uppgå till 50-100 häckande par 1989. På vårrastplatserna i Västerbottens och Norrbottens kustland varierade antalet samtidigt rastande sädgäss under perioden 2005-2010 mellan 4000 och 5500 individer, vilket torde motsvara en passage av maximalt cirka 6000 individer genom området. De genom Sverige flyttande sädgässen innefattar förutom svenska, även sädgäss häckande i angränsande delar av Norge och nordvästra Finland. En grov skattning, där även icke häckande ej könsmogna individer beaktas, pekar på att det skandinaviska häckbeståndet inklusive nordvästra Finland är i storleksordningen 1000-1500 par. I Sverige beräknas färre än 1000 par häcka. Det skall noteras att världspopulationen av den ras som häckar i Sverige, taigasädgåsen (A. f. fabalis), har minskat från 90 000-110 000 individer under 1980-talet till cirka 70 000-85 000 individer i slutet av 2000-talet. Under höst och vår uppehåller sig stora delar (>50000) av taigasädgåsens världspopulation på rastlokaler i södra Sverige. Tundrasädgåsen (A. f. rossicus), som passerar Sverige i betydligt mindre omfattning, har en världspopulation på närmare 600 000 individer.
Rödlistningsbedömning 2015
Ekologi
Klass Aves (fåglar), Ordning Anseriformes (andfåglar), Familj Anatidae (änder, gäss och svanar), Släkte Anser, Art Anser fabalis (Latham, 1787) - sädgås Synonymer Anas fabalis Latham, 1787
Kategori
Nära hotad (NT)
Kriterier D1
Tidigare Rödlistningsbedömning
Dokumentation Sädgås häckar sällsynt vid myrar, tjärnar, bäckar eller översilningsmark i barrskogsregionen i norra Dalarna, i gränstrakterna mellan Hälsingland och Härjedalen samt med större numerär från nordligaste Ångermanland upp till finska gränsen. Antalet reproduktiva individer skattas till 1700 (1300-2000). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 3000 (2000-5000) km². Det finns inga tecken på betydande populationsförändring. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Livskraftig (LC) till Nära hotad (NT). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). Antalet individer bedöms överstiga gränsvärdet för Sårbar (VU) enligt D-kriteriet. (D1).
Kriterier D1
Tidigare Rödlistningsbedömning
-
2010 Nära hotad (NT)
-
2005 Nära hotad (NT)
-
2000 Nära hotad (NT)
Dokumentation Sädgås häckar sällsynt vid myrar, tjärnar, bäckar eller översilningsmark i barrskogsregionen i norra Dalarna, i gränstrakterna mellan Hälsingland och Härjedalen samt med större numerär från nordligaste Ångermanland upp till finska gränsen. Antalet reproduktiva individer skattas till 1700 (1300-2000). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 3000 (2000-5000) km². Det finns inga tecken på betydande populationsförändring. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Livskraftig (LC) till Nära hotad (NT). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). Antalet individer bedöms överstiga gränsvärdet för Sårbar (VU) enligt D-kriteriet. (D1).
Konventioner
Bernkonventionens bilaga III, Bonnkonventionens bilaga II, AEWA, Typisk art i 7140 Öppna mossar och kärr (Alpin region (ALP) och Boreal region (BOR)), Typisk art i 7310 Aapamyrar (Alpin region (ALP) och Boreal region (BOR)), Typisk art i 7320 Palsmyrar (Alpin region (ALP))
Fridlysning Fridlyst enl. 4 § Artskyddsförordningen. Räknas även som vilt, vilket betyder att den är fredad men kan vara jaktbar enligt jaktförordningen eller jaktlagen.
Fridlysning Fridlyst enl. 4 § Artskyddsförordningen. Räknas även som vilt, vilket betyder att den är fredad men kan vara jaktbar enligt jaktförordningen eller jaktlagen.
Sädgåsen är en storvuxen, mörk gås med orangefärgade ben och varierande omfattning av orange och svart teckning på näbben. Huvud, hals och rygg är mörkbrun medan bröst och buk är ljusare gråbrun. Sädgåsen skiljer sig i flykten från grågåsen bland annat på att vingarnas ovan- och undersidor är jämnfärgat mörka (grågåsen har ljust grå, nästan vita övre och undre vingtäckare i skarp kontrast mot mörka vingpennor).
Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst och status för sädgås baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.
Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.
Sädgåsen häckar i den nordliga barrskogsregionen (taigan) och på tundran från Skandinavien i väster till norra Sibirien i öster. Det svenska utbredningsområdet sträcker sig från norra Dalarna och nordvästra Hälsingland till nordligaste Lappland. Huvuddelen av det svenska beståndet häckar i skogslandet från Ångermanland till Torne lappmark och enligt flyginventeringar genomförda under mitten av 1970-talet påträffades det tätaste beståndet i de nordligaste delarna av detta område, särskilt i trakterna runt Karesuando. Under 1900-talet har häckfågelpopulationen minskat markant medan däremot utbredningsområdet är ungefär detsamma som vid seklets början. Inom det nuvarande utbredningsområdet har arten blivit sparsam till sällsynt samt försvunnit helt från vissa trakter. Från senare tid är endast ett mindre antal ruggningsflockar kända från Lappland och Härjedalen. Ruggningskoncentrationer finns även på Varangerhalvön i norra Norge och på Kolahalvön. I Åsele lappmark (16 567 km2) beräknades populationen uppgå till 50-100 häckande par 1989. På vårrastplatserna i Västerbottens och Norrbottens kustland varierade antalet samtidigt rastande sädgäss under perioden 2005-2010 mellan 4000 och 5500 individer, vilket torde motsvara en passage av maximalt cirka 6000 individer genom området. De genom Sverige flyttande sädgässen innefattar förutom svenska, även sädgäss häckande i angränsande delar av Norge och nordvästra Finland. En grov skattning, där även icke häckande ej könsmogna individer beaktas, pekar på att det skandinaviska häckbeståndet inklusive nordvästra Finland är i storleksordningen 1000-1500 par. I Sverige beräknas färre än 1000 par häcka. Det skall noteras att världspopulationen av den ras som häckar i Sverige, taigasädgåsen (A. f. fabalis), har minskat från 90 000-110 000 individer under 1980-talet till cirka 70 000-85 000 individer i slutet av 2000-talet. Under höst och vår uppehåller sig stora delar (>50000) av taigasädgåsens världspopulation på rastlokaler i södra Sverige. Tundrasädgåsen (A. f. rossicus), som passerar Sverige i betydligt mindre omfattning, har en världspopulation på närmare 600 000 individer.
-
RikeAnimalia - djur
-
StamChordata - ryggsträngsdjur
-
UnderstamCraniata - kraniedjur
-
InfrastamVertebrata - ryggradsdjur
-
RanglösGnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur
-
KlassAves - fåglar
-
OrdningAnseriformes - andfåglar
-
FamiljAnatidae - änder, gäss och svanar
-
UnderfamiljAnserinae - gäss och svanar
-
SläkteAnser
-
ArtAnser fabalis(Latham, 1787) - sädgåsSynonymerAnas fabalis Latham, 1787
Sädgåsen häckar i regel i öppen torr barrskogsmark i anslutning till myrar, tjärnar, bäckar eller översilningsmark. Paret anländer till häckplatsen vanligen i slutet av april eller början av maj och placerar boet på tidigt frismälta barfläckar t.ex. vid ett träd. Honan lägger 4-6 (3-7) ägg, vilka ruvas 27-29 dagar. Ungarna blir flygga vid 2 månaders ålder och följer sedan föräldrarna under vinterhalvåret. Ruggningen, då fåglarna förlorar flygförmågan, sker i juli. Föräldrafåglar ruggar tillsammans med sina ännu ej flygga ungar, medan unga gäss och
misslyckade häckare samlas till särskilda ruggningslokaler. Sädgässen är mycket störningskänsliga på häckningslokalerna och ruggningsplatserna. Födan utgörs under sommaren av bl.a. fräken, ängsull, kråkbär, samt starr, gräs och örter. På rastlokalerna kräver gässen stora öppna fält med lämplig föda såsom stubbåkrar med spillsäd, skördade fält med rester av rotfrukter (t.ex. potatis, betor eller morötter) eller sädesbrodd. De kräver också skyddade nattplatser i form av ostörda sjöar eller havsvikar på inte alltför långt avstånd från födosöksområdena. De i Sverige häckande sädgässen övervintrar i huvudsak i södra Sverige (Halland, Skåne) och i Danmark (i första hand på norra Jylland). Små övervintrande populationer finns även i sydöstra England (Yare Valley) och centrala Skottland (Slamannan Plateau). Under kallperioder förskjuts övervintringsområdet söderut till Tyskland och Holland.
Ekologisk grupp: Växtätare (herbivor)
Landskapstyper som är viktiga för arten: Jordbrukslandskap, Våtmark, Sötvatten
Landskapstyper där arten kan förekomma: Skog, Havsstrand
Biotoper som är viktiga för arten: Öppna gräsmarker, Myrbiotoper, Öppna strandbiotoper, Människoskapad miljö på land, Sjöar, Öppen fastmark, Sötvattensstrand
Biotoper där arten kan förekomma: Löv-/barrblandskog, Barrskog, Vattendrag, Småvatten, Havsstrand
Substrat/Föda:Växtdelar, ej ved (Viktig)
Sädgåsens tillbakagång och minskning inom häckningsområdena i Sverige kan i viss mån tänkas sammanhänga med den upphörda myrslåttern och nedläggning av silängssystemet. Arten antas också ha decimerats av jakt, framför allt av den ruggfågelfångst och fångst med sax som bedrevs under 1800-talet och en bit in på 1900-talet. Sädgåsen har sannolikt dessutom missgynnats av de omfattande dikningar, skogsavverkningar samt störningar till följd av utbyggda skogsbilvägar som skedde främst under senare hälften av 1900-talet. Många av de dikade lokalerna har sedan dess återfått en del av sina tidigare vattenregimer genom att gamla diken slammat igen. Vid dessa lokaler, framför allt på många ställen i Norrbotten, är dikesrensning ett uppenbart hot mot sädgåsens häcknings- och furageringsområden. Ett relativt nytt hot mot vissa häcknings- och ruggningsplatser är torvbrytning i stor skala. Under 1980-talet blev åtminstone två värdefulla områden förstörda, nämligen Skarvsjömyran i Västerbotten och Översjökölen i Härjedalen. Under 1990-talet har exploateringstakten av myrmark för torvbrytningsändamål avtagit, men beroende på den framtida politiska acceptansen för utnyttjandet av denna energiresurs så måste torvbrytning i större skala fortfarande betraktas som ett reellt hot. År 1990 berördes exempelvis cirka 20 % av Västerbottens sammanlagda myrmarksareal av hot om skogsdikning och torvbrytning. Den nedåtgående trenden för världspopulationen av taigasädgås är oroande. På rastplatserna i Skåne är sädgässen utsatta för ett kraftigt jakttryck, som medför betydande störningar samt en hög skadskjutningsfrekvens. För skandinaviska sädgäss är konsekvenserna av Botniabanans sträckning genom Natura2000-området i Umeälvens delta speciellt viktig. Järnvägen kan medföra störningar för de rastande sädgässen på den viktigaste vårrastlokalen efter Norrlandskusten. I Malå kommun i södra Lappland har konstaterats häckningskonkurrens mellan sångsvan och sädgås. I takt med sångsvanens starka ökning har häckande sädgäss nästan helt försvunnit från kommunen.
Påverkan
Påverkan
- Jakt/insamling (Viss negativ effekt)
- Fiske (Viss negativ effekt)
- Exploatering/konstruktion (Viss negativ effekt)
- Förstörelse av habitat/substrat (Stor negativ effekt)
- Dikning/torrläggning (Stor negativ effekt)
Inom häckningsområdena är undersökningar för att fastställa artens biotopkrav önskvärda. Försök med restaureringar av silängar och myrslåtter har genomförts i Dalarna och Västerbotten. Goda häckningsområden måste skyddas mot dikning, torvbrytning, avverkning, vägbyggnad och andra ingrepp. Dessa områden bör dessutom ej beröras av sådana arrangemang för friluftslivet, t.ex. fritidsfiske, som kan medföra intensiva störningar. Myrområden där skogsdikning medfört att sädgåsen försvunnit som häckfågel bör restaureras genom att gamla diken läggs igen. Inventering av ruggningsområden bör genomföras och erforderliga skyddsåtgärder vidtas. Med tanke på att huvuddelen av den vikande världspopulationen av taigasädgås passerar och delvis övervintrar i södra Sverige, bör en översyn av jakten på sädgås göras. Det är välkänt från studier i Danmark och Tyskland att störning av gässens nattplats kan få som konsekvens att de lämnar sin traditionella rastplats. Av den anledningen bör alla störningar nära nattplatsen undvikas. I samband med Botniabanans färdigställande hösten 2010 genom Natura2000 området i Umedeltat utfördes kompensationsåtgärder för att tillgodose gässens behov av föda och vila i området. Efter fem års prövotid skall Miljödomstolens krav på fungerande kompensationsåtgärder speciellt för taigasädgässen utvärderas, innan Trafikverket kan erhålla det slutliga miljötillståndet för bygget. Svenska Jägareförbundet och WWF har i Sverige bedrivit ett projekt med bl.a. uppfödning och utsättning av sädgäss i Hälsingland och Dalarna. Sädgäss har även halsmärkts vid svenska ruggningsområden, senast 1987. Forskning med halsmärkning av sädgäss i norra Sverige har återupptagits 2005.
Utländska namn – NO: Sædgås, DK: Sædgås, FI: Metsähanhi, GB: Bean Goose. Sädgåsen är förtecknad i Bernkonventionen bilaga III (skyddade djurarter), Bonnkonventionen bilaga II (flyttande arter) samt AEWA (African-Eurasian Waterbird Agreement).
Eriksson, P. & Henricsson, T. 1990. Sädgåsen Anser fabalis i Åsele lappmark. Vår Fågelvärld 49: 7–14.
von Essen, L. 1982. Försöksverksamheten med uppfödning och utplantering av sädgås. Vår Fågelvärld, Suppl. No. 9: 105–108.
Fog, M. 1982. Internationale erfaringer med hensyn til gåseskader og forebyggelse deraf. Vår Fågelvärld, Suppl. No. 9: 63–70.
Follestad, Å. 1994. Betydningen av et myteområde for sædgås i Nord-Trøndelag. NINA Oppdragsmelding 268: 1–31.
Jönsson, B. 1982. Gåsskador inom lantbruket i Skåne. Vår Fågelvärld, Suppl. No. 9: 71–74.
Jönsson, B. Karlsson, J. & Svensson, S. 1985. Incidence of lead shot in tissues of Bean Goose (Anser fabalis) wintering in South Sweden. Swedish Wildlife Research 13: 259–271.
Kampe-Persson, H., Bildström, L. & Bildström, M. 2004. Kan häckningskonkurrens med sångsvan Cygnus cygnus orsaka en nedgång i den svenska populationen av taigasädgås Anser fabalis fabalis? Ornis Svecica 14: 119-121.
Markgren, M. 1963. Studies on wild geese in southernmost Sweden. Migrating and wintering geese in southern Sweden. Part II. Ecology and behaviour studies. Acta Vertebratica 2(3): 399–418.
Mathiasson, S. 1963. Studies on wild geese in southernmost Sweden. Part I. The Bean Goose, Anser fabalis (Latham), in Skåne, with remarks on occurrence and migration through northern Europe. Acta Vertebratica 2(3): 419–533.
Mellquist, H. & von Bothmer, R. 1982. Sädgåsen som häckfågel i Sverige. Vår Fågelvärld, Suppl. No. 9: 23–28.
Mellquist, H. & von Bothmer, R. 1984. Effects of haymaking on Bean Goose, Anser fabalis, breeding habitats in Sweden. Swedish Wildlife Research 13: 49–58.
Nilsson, L. 1982. Sädgåsens ruggning, flyttning och övervintring i Sverige. Vår Fågelvärld, Suppl. No. 9: 13–22.
Nilsson, L. 1984. Migrations of Fennoscandian Bean Geese, Anser fabalis. Swedish Wildlife Research 13: 83–106.
Nilsson, L. 1988. Staging and wintering goose populations in South Sweden 1977-78 to 1986-87. Wildfowl 39: 88–97.
Nilsson, L. 1991. Gåsskador i jordbruket. En kunskapssammanställning. Opubl. rapport till NKV.
Nilsson, L. 1993. Gåsinventeringar i Sverige oktober, november och januari 1990/91–1992/93. Anser 32: 263–271.
Nilsson, L. 2000. Changes in numbers and distribution of staging and wintering goose populations in Sweden, 1977/78–1998/99. Ornis Svecica 10: 33–49.
Nilsson, L., van den Bergh, L. & Madsen, J. 1999. Taiga Bean Goose C. Anser fabalis fabalis. 20–37 I; Madsen, J., Cracknell, G. & Fox, A.D. (red.). Goose populations in the Western Palearctic. A review of status and distribution. Wetlands International Publication No 48, Wetlands International, Wageningen, the Netherlands, National Environmental Research Institute, Rönde, Denmark.
Nilsson, L. & Persson, H. 1984. Non-breeding distribution, numbers and ecology of Bean Goose, Anser fabalis, in Sweden. Swedish Wildlife Research 13: 107–170.
Nilsson, L. & Persson, H. 1991. Site tenacity and turnover rate of staging and wintering Bean Geese Anser fabalis fabalis in southern Sweden. Wildfowl 42: 53–59.
Nilsson, L. & Persson, H. 1991. Selection and exploitation of feeding areas by staging and wintering geese in southernmost Sweden. Ornis Svecica 1: 81–92.
Nilsson, L. & Persson, H. 2000. Changes in field choice among staging and wintering geese in southwestern Scania, south Sweden. Ornis Svecica 10: 161–169.
Nilsson, L. & Pirkola, M.K. 1986. The migration pattern of Bean Geese Anser fabalis in the Baltic area. Vår Fågelvärld Suppl. 11: 147–153.
Nilsson, L. & Pirkola, M.K. 1991. Migration pattern of Finnish Bean Geese Anser fabalis. Ornis Svecica 1: 69–80.
Ogilvie, M.A. 1978. Wild Geese. Berkhamsted.
Owen, M. 1980. Wild geese of the world. London.
Persson, H. 1982. Sädgässens fältval i Skåne. Vår Fågelvärld, Suppl. No. 9: 75–78.
Pirkola, M.K. & Kalinainen, P. 1984. The status, habitats and productivity of breeding populations of Bean Goose, Anser fabalis fabalis, in Finland. Swedish Wildlife Research 13: 9–48.
Skyllberg, U. & Tjernberg, M. 2008. Spring staging of Taiga Bean Goose Anser f. fabalis in soutern Sweden 2007 - estimate of the size of populations using the western and central flyway. Ornis Svecica 18: 45-51.
Skyllberg, U., Bernhardtsson, P., Naudot, E. & Hansson, P. 2003. Taigasädgåsen (Anser f. fabalis) i Umedeltat och Norra Norrlands kustland - rastantal under våren 2002 - 2003 i perspektiv till uppgifter från 70-, 80-, och 90-talen. Fåglar i Västerbotten 28: 54-64.
Skyllberg, U., Bernhardtsson, P. & Hansson, P. 2010. Sädgåsens (Anser fabalis) val av födosöksfält i Umedeltat före och efter Botniabanan och dess kompensationsåtgärder, men före trafikering av järnvägen. Fåglar i Västerbotten 35:104-113.
Skyllberg, U., Bernhardtsson, P., Naudot, E. & Hansson, P. 2010. Våruppträdande av taigasädgås (Anser f. fabalis) och tundrasädgås (A. f. rossicus) i Umedeltat 2003-2010: Dagsmaxnoteringar, omsättning och relation till rastantal i övriga Västerbotten och Norrbotten. Fåglar i Västerbotten 35:99-103.
Skyllberg, U., Hansson, P., Bernhardtson, P. & Naudot, E. 2005. The roost-feeding area complex of Taiga Bean Goose Anser f. fabalis in the Ume River Delta Plains, Sweden – foraging patterns in comparison with Greylag Goose, Anser anser, Whooper Swan Cygnus cygnus and Eurasian Crane Grus grus. Ornis Svecica 15: 73-88.
Skyllberg, U., Hansson, P., Andersson, Ö., Bernhardtson, P., Gustafsson, R., Laisfeldt, M., Naudot, E. & Nordlund, M. 2008. Spring staging, flyways and population etimate of the northern Scandinavian Taiga Bean Goose (Anser f. fabalis) in 2002 - 2006. Die Vogelwelt 129: 253-262.
Skyllberg, U., Nousiainen, I., Hansson, P., Bernhardtson, P., Andersson, Ö. & Nordlund M. 2009. Spring migration of the Taiga Bean Goose Anser f. fabalis along the "Western Flyway" in northern Sweden: numbers in 2003-2008 and timing in comparison with the "Central Flyway" in Finland. Ornis Svecica 19: 199-214.
Sondell, J. 1990. Problemet med gåsskador vid Kvismaren. Fåglar i Kvismaren 5: 7–16.
Svensson, S. 1982. Skadeskjutning av sädgäss med hagelvapen. Vår Fågelvärld, Suppl. No. 9: 97–104.
Tveit, G. 1984. Autumn migration, wintering areas and survival of Bean Geese, Anser fabalis, marked on moulting grounds in Finnmark, North Norway. Swedish Wildlife Research 13: 73–82.
Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.
Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Leif Nilsson 1988. Rev. Leif Nilsson 1992, 2002 & 2006, Ulf Skyllberg 2011. © ArtDatabanken, SLU 2011.
Namn och släktskap
-
RikeAnimalia - djur
-
StamChordata - ryggsträngsdjur
-
UnderstamCraniata - kraniedjur
-
InfrastamVertebrata - ryggradsdjur
-
RanglösGnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur
-
KlassAves - fåglar
-
OrdningAnseriformes - andfåglar
-
FamiljAnatidae - änder, gäss och svanar
-
UnderfamiljAnserinae - gäss och svanar
-
SläkteAnser
-
ArtAnser fabalis, (Latham, 1787) - sädgåsSynonymerAnas fabalis Latham, 1787
Mer information
Hämtar mer information om arten
Faktakällor
Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.
Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Leif Nilsson 1988. Rev. Leif Nilsson 1992, 2002 & 2006, Ulf Skyllberg 2011. © ArtDatabanken, SLU 2011.
