Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  saltmaskros

Organismgrupp Kärlväxter Taraxacum rubrisquameum
Saltmaskros Kärlväxter

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Saltmaskros hör till ogräsmaskrosorna Taraxacum sect. Taraxacum. Arten känns igen på bladens lysande rödvioletta mittnerv och de ofta likaså röda holkskaften. Bladen har en ändflik som är längre än bred, i regel trubbig och med konkava sidor. Sidoflikarna är rakt utstående eller ibland nedåtriktade, trubbiga, ofta kluvna och mellan dem kan längs mittnerven finnas en vågrätt utstående tand. Bladskaften är smala, utan vingkanter och, särskilt hos de inre bladen, lysande röda. Ytterholkfjällen är utstående, på båda sidor starkt rödvioletta (Christiansen 1936, Kallen m.fl. 2003). Saltmaskrosen kan likna den betydligt vanligare rödmaskros T. haematicum, som har bredare ytterholkfjäll, kortare ändflikar och inte så trubbiga sidoflikar (Saarsoo & Haglund 1962).
Utbredning
Länsvis förekomst för saltmaskros Observationer i  Sverige för saltmaskros
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Arten har en sydlig utbredning och är mycket sällsynt i Sverige. Kring mitten av 1900-talet hittades den på några platser i Skåne, två vardera på Öland samt på västkusten utanför Göteborg. Under 2000-talet är den bara känd från tre lokaler i Skåne, senast 2006 från Benestads backar (Artportalen 2014). Saltmaskros är känd från åtskilliga platser i Danmark och verkar vara spridd även på den europeiska kontinenten med fynd i länder som Tyskland, Estland, Holland, Ryssland och Spanien. Eftersom arten växer i miljöer som hotas av såväl upphörd hävd som eutrofiering, talar mycket för att arten minskat betydligt sedan 1950-talet. Den kan dock vara något förbisedd.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Starkt hotad (EN)
Kriterier
D
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Ej bedömd (NE)
Saltmaskros, i sektionen ogräsmaskrosor, är knuten till ”ädla”, naturliga fuktiga gräsmarker som kalkrika havsstrandängar och kalkfuktängar. Starkt sydlig art med ett fåtal svenska förekomster. Lätt att känna igen och knappast förbisedd. Hotas av upphörd hävd och igenväxning. Arten bedöms för första gången till 2015 års rödlista. Antalet reproduktiva individer skattas till 100 (10-500). Antalet lokalområden i landet skattas till 10 (3-25). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 5000 (1600-50000) km² och förekomstarean (AOO) till 40 (12-100) km². Det föreligger indikation på eller misstanke om populationsminskning. Minskningen avser utbredningsområde, förekomstarea, kvalitén på artens habitat, antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Sårbar (VU) till Akut hotad (CR). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Starkt hotad (EN). Antalet individer bedöms vara lägre än gränsvärdet för Starkt hotad (EN) enligt D-kriteriet. (D).
Ekologi
Saltmaskros uppträder främst på kalkrika ängar, särskilt strandängar vid havet (Saarsoo & Haglund 1962), men har också påträffats på sandfält och i lövängar, troligen på platser där marken varit fuktig. Den är däremot inte känd från traditionella ”maskrosmiljöer” som åkrar, vägkanter eller ruderatmarker. Genom växtplatsen på strandängar är den salttålig.
Landskapstyper
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Våtmark
Våtmark
Havsstrand
Havsstrand
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Havsstrand
Havsstrand
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Autotrof (fotosyntetiserande)
Substrat/Föda
Mark/sediment
Mark/sediment
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Magnoliopsida (tvåhjärtbladiga blomväxter), Ordning Asterales (asterordningen), Familj Asteraceae (korgblommiga), Släkte Taraxacum (maskrosor), Art Taraxacum rubrisquameum M. P. Chr. - saltmaskros Synonymer

Kategori Starkt hotad (EN)
Kriterier D
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Ej bedömd (NE)

Dokumentation Saltmaskros, i sektionen ogräsmaskrosor, är knuten till ”ädla”, naturliga fuktiga gräsmarker som kalkrika havsstrandängar och kalkfuktängar. Starkt sydlig art med ett fåtal svenska förekomster. Lätt att känna igen och knappast förbisedd. Hotas av upphörd hävd och igenväxning. Arten bedöms för första gången till 2015 års rödlista. Antalet reproduktiva individer skattas till 100 (10-500). Antalet lokalområden i landet skattas till 10 (3-25). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 5000 (1600-50000) km² och förekomstarean (AOO) till 40 (12-100) km². Det föreligger indikation på eller misstanke om populationsminskning. Minskningen avser utbredningsområde, förekomstarea, kvalitén på artens habitat, antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Sårbar (VU) till Akut hotad (CR). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Starkt hotad (EN). Antalet individer bedöms vara lägre än gränsvärdet för Starkt hotad (EN) enligt D-kriteriet. (D).
Saltmaskros hör till ogräsmaskrosorna Taraxacum sect. Taraxacum. Arten känns igen på bladens lysande rödvioletta mittnerv och de ofta likaså röda holkskaften. Bladen har en ändflik som är längre än bred, i regel trubbig och med konkava sidor. Sidoflikarna är rakt utstående eller ibland nedåtriktade, trubbiga, ofta kluvna och mellan dem kan längs mittnerven finnas en vågrätt utstående tand. Bladskaften är smala, utan vingkanter och, särskilt hos de inre bladen, lysande röda. Ytterholkfjällen är utstående, på båda sidor starkt rödvioletta (Christiansen 1936, Kallen m.fl. 2003). Saltmaskrosen kan likna den betydligt vanligare rödmaskros T. haematicum, som har bredare ytterholkfjäll, kortare ändflikar och inte så trubbiga sidoflikar (Saarsoo & Haglund 1962).

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för saltmaskros

Länsvis förekomst och status för saltmaskros baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för saltmaskros

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Arten har en sydlig utbredning och är mycket sällsynt i Sverige. Kring mitten av 1900-talet hittades den på några platser i Skåne, två vardera på Öland samt på västkusten utanför Göteborg. Under 2000-talet är den bara känd från tre lokaler i Skåne, senast 2006 från Benestads backar (Artportalen 2014). Saltmaskros är känd från åtskilliga platser i Danmark och verkar vara spridd även på den europeiska kontinenten med fynd i länder som Tyskland, Estland, Holland, Ryssland och Spanien. Eftersom arten växer i miljöer som hotas av såväl upphörd hävd som eutrofiering, talar mycket för att arten minskat betydligt sedan 1950-talet. Den kan dock vara något förbisedd.
  • Rike
    Plantae - egentliga växter 
  • Underrike
    Viridiplantae - gröna växter 
  • Infrarike
    Streptophyta  
  • Överstam
    Embryophyta - landväxter 
  • Stam
    Tracheophyta - kärlväxter 
  • Understam
    Euphyllophytina - eufyllofyter 
  • Infrastam
    Spermatophytae - fröväxter 
  • Överklass
    Angiospermae - blomväxter 
  • Klass
    Magnoliopsida - tvåhjärtbladiga blomväxter 
  • Ordning
    Asterales - asterordningen 
  • Familj
    Asteraceae - korgblommiga 
  • Släkte
    Taraxacum - maskrosor 
  • Sektion
    Taraxacum sect. Taraxacum - ogräsmaskrosor 
  • Art
    Taraxacum rubrisquameumM. P. Chr. - saltmaskros

Saltmaskros uppträder främst på kalkrika ängar, särskilt strandängar vid havet (Saarsoo & Haglund 1962), men har också påträffats på sandfält och i lövängar, troligen på platser där marken varit fuktig. Den är däremot inte känd från traditionella ”maskrosmiljöer” som åkrar, vägkanter eller ruderatmarker. Genom växtplatsen på strandängar är den salttålig.

Ekologisk grupp: Autotrof (fotosyntetiserande)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Jordbrukslandskap, Våtmark

Landskapstyper där arten kan förekomma: Havsstrand

Biotoper som är viktiga för arten: Öppna gräsmarker, Havsstrand, Öppen fastmark

Substrat/Föda:
Mark/sediment (Viktig)
Saltmaskros har i Sverige en nordlig utpost och på de få lokaler som återstår i sydligaste Sverige är den hotad av upphörd hävd och igenväxning, minskad störning genom tramp samt av en ökande näringsbelastning t.ex. genom ökad mängd luftburet kväve. Med anledning av havsytans relativa höjning riskerar arten att i framtiden dränkas på saltängarna.

Påverkan
  • Ökad näringsbelastning (Viss negativ effekt)
  • Igenväxning (Stor negativ effekt)
Arten bör eftersökas på tidigare kända lokaler och uppmärksammas vid inventeringar på kalkrika strandängar i södra Sverige. Två av dess växtplatser, Benestads backar och Eskilstorps strandängar inom Fotevikens naturreservat, är skyddade och skötsel bör ske enligt fastlagd skötselplan. Ett alltför tidigt betespåsläpp bör undvikas, åtminstone vid Benestad.
Saltmaskros är svår för icke-specialister att känna igen, varför arten kan vara förbisedd. Växten är dessutom möjlig att artbestämma endast under blomningstiden i maj. Saltmaskros har av vissa författare (Sackwitz m.fl. 1998, Kallen m.fl. 2003) ansetts höra till kärrmaskrosorna Taraxacum sect. Celtica med hänsyn till ekologin och bladformen, men uppfattas numera höra till ogräsmaskrosorna (Lundevall & Øllgaard 1999, Rydberg 2008).

Artportalen. 2014. Rapportsystem för växter, djur och svampar. ArtDatabanken, SLU. http://www.artportalen.se [uttag 2014-12-01].

Christiansen, M.P. 1936. Nye Taraxacum-arter af gruppen Vulgaria. Dansk Botanisk Arkiv 9(2): 1-52.

Hansen, K. (red.) 1981. Dansk feltflora. Gyldendal, Köpenhamn.

Kallen, H.W., Kallen, C., Sackwitz, P. & Øllgaard, H. 2003. Die Gattung Taraxacum in Norddeutschland, 1 Teil: Die Sektionen Naevosa, Celtica, Erythrosperma und Obliqua. Botanischer Rundbrief für Mecklenburg-Vorpommern 37: 5-86.

Lundevall, C.-F. & Øllgaard, H. 1999. The genus Taraxacum in the Nordic and Baltic countries: Types of all specific, subspecific and varietal taxa, including type localities and sectional belonging. Preslia 71: 43-171.

Rydberg, H. 2008. Checklista för svenska maskrosor. Svensk Botanisk Tidskrift 102: 101-120.

Saarsoo, B. & Haglund, G.E. 1962. Ölands Taraxacum-flora. Arkiv för Botanik 2 4(17): 515-538.

Sackwitz m.fl. 1998. Gattung Taraxacum. I: Wisskirchen, R. & Haeupler, H. (red.), Standardliste der Farn- und Blütenpflanzen der Bundesrepublik Deutschland. Ulmer Verlag, Stuttgart.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Hans Rydberg 2014. © ArtDatabanken, SLU 2015.

Namn och släktskap
  • Rike
    Plantae - egentliga växter 
  • Underrike
    Viridiplantae - gröna växter 
  • Infrarike
    Streptophyta  
  • Överstam
    Embryophyta - landväxter 
  • Stam
    Tracheophyta - kärlväxter 
  • Understam
    Euphyllophytina - eufyllofyter 
  • Infrastam
    Spermatophytae - fröväxter 
  • Överklass
    Angiospermae - blomväxter 
  • Klass
    Magnoliopsida - tvåhjärtbladiga blomväxter 
  • Ordning
    Asterales - asterordningen 
  • Familj
    Asteraceae - korgblommiga 
  • Släkte
    Taraxacum - maskrosor 
  • Sektion
    Taraxacum sect. Taraxacum - ogräsmaskrosor 
  • Art
    Taraxacum rubrisquameum, M. P. Chr. - saltmaskros
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Hans Rydberg 2014. © ArtDatabanken, SLU 2015.