Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  sandgeting

Organismgrupp Steklar, Getingar m.fl. Pterocheilus phaleratus
Sandgeting Steklar, Getingar m.fl.

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Sandgetingen är en liten (7-9 mm lång) solitär geting med framträdande gulvita teckningar på kroppen och gulfärgad ögonvinkel. Arten har extremt lång tunga för att vara geting. Labialpalperna är också kraftigt förlängda med utstående behåring. Dessa båda karaktärer skiljer arten från alla liknande steklar. Halsskölden har tydliga, skarpa främre sidohörn. Första bakkroppsleden är nästan lika bred som den andra. Hanen är ca 1 mm kortare än honan och känns igen på att den har gultvitt ansikte nedom antennfästena, gula käkar och i spetsen spiralformigt inrullade antenner. Honan har svarta käkar och ansikte förutom ögonvinkeln och den lilla gula pannskölden.
Utbredning
Länsvis förekomst för sandgeting Observationer i  Sverige för sandgeting
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
I Sverige har arten en mycket begränsad utbredning, huvudsakligen i södra Götalands kustområden. Den är endast påträffad på ett tjugotal lokaler i Skåne, östra Blekinge, södra Halland och på Öland. Aktuella populationer finns nu bara på Öland, Algutsrum (?) och Högby och i östra Skåne, norr om Kivik. Sandgetingen förekommer också i kustnära dynområden i Danmark och vid Ladoga. I övrigt är arten utbredd från Västeuropa österut till Kazakstan.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Starkt hotad (EN)
Kriterier
B1ab(ii,iii)c(iv)+2ab(ii,iii)c(iv)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Starkt hotad (EN)
  • 2005 Starkt hotad (EN)
  • 2000 Sårbar (VU)
Arten har tidigare förekommit på ett tjugotal sandheds- och sandstäppslokaler på Öland, i Skåne, Blekinge och Halland. Under senaste decennierna har arten sammanlagt rapporterats från sex lokalområden. Mörkertalet är sannolikt lågt. Naturtypen har minskat stadigt och flera tidigare kända lokaler är igenvuxna och förekomsterna är idag starkt fragmenterade. Antalet lokalområden i landet skattas till 10 (6-20). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 4000 (2000-5000) km² och förekomstarean (AOO) till 40 (24-80) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser förekomstarea och kvalitén på artens habitat. Intensifierad exploatering och igenväxning av sandig kulturmark innebär habitatförlust. Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i antalet fullvuxna individer. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Starkt hotad (EN). De skattade värdena för utbredningsområde och förekomstarea ligger under gränsvärdet för Starkt hotad (EN). Detta i kombination med att utbredningsområdet är kraftigt fragmenterat, extrema fluktuationer förmodligen förekommer och fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. (B1ab(ii,iii)c(iv)+2ab(ii,iii)c(iv)).
Ekologi
Sandgetingen är en xeroterm art som påträffas flygande i sandiga biotoper som sandhedar och kustdyner från mitten av maj till slutet av juli. Hanan uppträder både i början av flygtiden och i juli varför man misstänker att arten kan hinna utveckla två generationer per år. Blombesök har observerats på ett flertal växter som backtimjan Thymus serpyllum, blåmunkar Jasione montana, revsmörblomma Ranunculus repens, blåeld Echium vulgare och flockfibbla Hieracium umbellatum. I oxtunga Anchus officinalis har nektarinbrott studerats av Haeseler (1980) som fann att getingarna bet hål vid basen av de sammanväxta kronbladen för att från sidan kunna nå in till nektarn. Bongången grävs i lös sand, först lodrätt några centimeter djupt och avslutas i en ensam vågrätt liggande cell. Bona anläggs enstaka eller i glesa aggregationer på gynnsamma platser. Ägget fästs i cellens tak och cellen förses med larver av säckspinnare (fam. Psychidae) som proviant för den egna larven. När provianteringen av cellen är klar försluter honan bogången med sand. Sanden kan bäras i den korg som de spärrhåriga palperna bildar. Flera säckspinnarlarver lever på ljung och det är möljligt att glesa bestånd av ljung är fördelaktigt både ur mikroklimatsynpunkt och bytessynpunkt för getingen. Den mycket sällsynta azurguldstekeln Spinola unicolor har på några lokaler observerats i anslutning till boområden och har därför misstänks parasitera bona av sandgeting, detta har dock inte kunnat styrkas.
Landskapstyper
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Urban miljö
Urban miljö
Havsstrand
Havsstrand
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Djurätare (karnivor), Nyttjar nektar/pollen
Substrat/Föda
Mark/sediment
Mark/sediment
Mineraljord/sediment
Mineraljord/sediment
Levande djur
Levande djur
· säckspinnare
· säckspinnare
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
· backtimjan
· backtimjan
· blåeld
· blåeld
· blåmunkar
· blåmunkar
· oxtunga
· oxtunga
· revsmörblomma
· revsmörblomma
· tvåhjärtbladiga blomväxter
· tvåhjärtbladiga blomväxter
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Hymenoptera (steklar), Familj Vespidae (getingar), Släkte Pterocheilus (palpgetingar), Art Pterocheilus phaleratus (Panzer, 1797) - sandgeting Synonymer palpgeting, Vespa phalerata Panzer, 1797

Kategori Starkt hotad (EN)
Kriterier B1ab(ii,iii)c(iv)+2ab(ii,iii)c(iv)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Starkt hotad (EN)
  • 2005 Starkt hotad (EN)
  • 2000 Sårbar (VU)

Dokumentation Arten har tidigare förekommit på ett tjugotal sandheds- och sandstäppslokaler på Öland, i Skåne, Blekinge och Halland. Under senaste decennierna har arten sammanlagt rapporterats från sex lokalområden. Mörkertalet är sannolikt lågt. Naturtypen har minskat stadigt och flera tidigare kända lokaler är igenvuxna och förekomsterna är idag starkt fragmenterade. Antalet lokalområden i landet skattas till 10 (6-20). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 4000 (2000-5000) km² och förekomstarean (AOO) till 40 (24-80) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser förekomstarea och kvalitén på artens habitat. Intensifierad exploatering och igenväxning av sandig kulturmark innebär habitatförlust. Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i antalet fullvuxna individer. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Starkt hotad (EN). De skattade värdena för utbredningsområde och förekomstarea ligger under gränsvärdet för Starkt hotad (EN). Detta i kombination med att utbredningsområdet är kraftigt fragmenterat, extrema fluktuationer förmodligen förekommer och fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. (B1ab(ii,iii)c(iv)+2ab(ii,iii)c(iv)).
Sandgetingen är en liten (7-9 mm lång) solitär geting med framträdande gulvita teckningar på kroppen och gulfärgad ögonvinkel. Arten har extremt lång tunga för att vara geting. Labialpalperna är också kraftigt förlängda med utstående behåring. Dessa båda karaktärer skiljer arten från alla liknande steklar. Halsskölden har tydliga, skarpa främre sidohörn. Första bakkroppsleden är nästan lika bred som den andra. Hanen är ca 1 mm kortare än honan och känns igen på att den har gultvitt ansikte nedom antennfästena, gula käkar och i spetsen spiralformigt inrullade antenner. Honan har svarta käkar och ansikte förutom ögonvinkeln och den lilla gula pannskölden.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för sandgeting

Länsvis förekomst och status för sandgeting baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för sandgeting

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



I Sverige har arten en mycket begränsad utbredning, huvudsakligen i södra Götalands kustområden. Den är endast påträffad på ett tjugotal lokaler i Skåne, östra Blekinge, södra Halland och på Öland. Aktuella populationer finns nu bara på Öland, Algutsrum (?) och Högby och i östra Skåne, norr om Kivik. Sandgetingen förekommer också i kustnära dynområden i Danmark och vid Ladoga. I övrigt är arten utbredd från Västeuropa österut till Kazakstan.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Hymenoptera - steklar 
  • Underordning
    Apocrita - midjesteklar 
  • Infraordning
    Aculeata - gaddsteklar 
  • Överfamilj
    Vespoidea - getingar, myror mm 
  • Familj
    Vespidae - getingar 
  • Underfamilj
    Eumeninae - solitära getingar 
  • Släkte
    Pterocheilus - palpgetingar 
  • Art
    Pterocheilus phaleratus(Panzer, 1797) - sandgeting
    Synonymer
    palpgeting
    Vespa phalerata Panzer, 1797

Sandgetingen är en xeroterm art som påträffas flygande i sandiga biotoper som sandhedar och kustdyner från mitten av maj till slutet av juli. Hanan uppträder både i början av flygtiden och i juli varför man misstänker att arten kan hinna utveckla två generationer per år. Blombesök har observerats på ett flertal växter som backtimjan Thymus serpyllum, blåmunkar Jasione montana, revsmörblomma Ranunculus repens, blåeld Echium vulgare och flockfibbla Hieracium umbellatum. I oxtunga Anchus officinalis har nektarinbrott studerats av Haeseler (1980) som fann att getingarna bet hål vid basen av de sammanväxta kronbladen för att från sidan kunna nå in till nektarn. Bongången grävs i lös sand, först lodrätt några centimeter djupt och avslutas i en ensam vågrätt liggande cell. Bona anläggs enstaka eller i glesa aggregationer på gynnsamma platser. Ägget fästs i cellens tak och cellen förses med larver av säckspinnare (fam. Psychidae) som proviant för den egna larven. När provianteringen av cellen är klar försluter honan bogången med sand. Sanden kan bäras i den korg som de spärrhåriga palperna bildar. Flera säckspinnarlarver lever på ljung och det är möljligt att glesa bestånd av ljung är fördelaktigt både ur mikroklimatsynpunkt och bytessynpunkt för getingen. Den mycket sällsynta azurguldstekeln Spinola unicolor har på några lokaler observerats i anslutning till boområden och har därför misstänks parasitera bona av sandgeting, detta har dock inte kunnat styrkas.

Ekologisk grupp: Djurätare (karnivor), Nyttjar nektar/pollen

Landskapstyper som är viktiga för arten: Jordbrukslandskap

Landskapstyper där arten kan förekomma: Urban miljö, Havsstrand

Biotoper som är viktiga för arten: Öppen fastmark

Substrat/Föda:
Mark/sediment (Viktig)
Mineraljord/sediment (Viktig)
Levande djur (Viktig)
· säckspinnare - Psychidae (Har betydelse)
Växtdelar, ej ved (Viktig)
· backtimjan - Thymus serpyllum (Har betydelse)
· blåeld - Echium vulgare (Har betydelse)
· blåmunkar - Jasione montana (Har betydelse)
· oxtunga - Anchusa officinalis (Har betydelse)
· revsmörblomma - Ranunculus repens (Har betydelse)
· tvåhjärtbladiga blomväxter - Magnoliopsida (Viktig)
Igenväxning av kustnära dynområden, marktäckande planteringar och beskogning utgör hot mot arten, liksom anläggning av golfbanor, parkeringsplatser och fritidsbebyggelse. Ett alltför intensivt markslitage på de få befintliga boområdena riskerar att bon körs eller trampas sönder, eftersom de ligger mycket ytligt i sanden. Särskilt känslig är sannolikt arten under flygtiden.

Påverkan
  • Förstörelse av habitat/substrat (Viss negativ effekt)
  • Igenväxning (Viss negativ effekt)
  • Mänsklig störning av art (Viss negativ effekt)
  • Exploatering/konstruktion (Viss negativ effekt)
De ytligt anlagda bona skadas av intensivt tramp och körning med motorfordon på boområdena. Särskilt under artens aktivitetsperiod kan det medföra allvarlig störning för arten och bör begränsas. Samtidigt är det positivt att marktäckande växter och lavar hålls tillbaka och att blomrika marker i artens förekomstområden bevarar sin kvalitet. För att motverka beskuggning av boplatser kan buskvegetation behöva decimeras.

Abenius, J. 2012. Pterocheilus phaleratus sandgeting s. 230–232. – I: Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Steklar: Myror–getingar. Hymenoptera: Formicidae–Vespidae. ArtDatabanken, SLU, Uppsala.

Aurivillius, C. 1918. Hymenoptera. 1. Gaddsteklar. Aculeata. Tredje Familjen. Getingar. Vespidae. Svensk Insektfauna, 13:151–174.

Erlandsson, S, 1964. Notes on Hymenoptera 3. Contribution to the knowledge of the distribution of Swedish aculeate hymenoptera. Ent. Tidskr. 85: 205–217.

Erlandsson, S. 1968. The occurrence of the solitary wasp Pterochilus phaleratus Panz. in the Scandinavian countries (Hym. Eumenidae). Ent. Tidskr. 89: 173–176.

Haeseler, V. 1975. Perocheilus phaleratus (Hymenoptera: Vespoidea) ein Nektardieb an der Blüten von Lotus corniculatus (Fabales: Fabaceae). Entomologica Germanica 1: 213-221.

Haeseler, V. 1980. Zum Nektarraub solitären Faltenwespen (Hymenoptera: Vespoidea: Eumenidae). Entomologia Generalis 6: 40-55.

Jansson, A. 1922. Faunistiska och biologiska studier över insektlivet vid Hornsjön på norra Öland. Ark. f. zool. KVA. Bd 14, No 23. (p. 54).

Vecht van der, J. & Fischer, F.C.J. 1972. Hymenopterorum Catalogus. Palearctic Eumenidae. Uitgeverij Dr. W. Junk, N.V., ës-Gravenhage.

Witt, R. 1998. Wespen - beobachten, bestimmen. Natur-Buch Verlag, Augsburg.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Lars-Åke Janzon 1996. Rev. Björn Cederberg 1999, 2012 & 2013.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Hymenoptera - steklar 
  • Underordning
    Apocrita - midjesteklar 
  • Infraordning
    Aculeata - gaddsteklar 
  • Överfamilj
    Vespoidea - getingar, myror mm 
  • Familj
    Vespidae - getingar 
  • Underfamilj
    Eumeninae - solitära getingar 
  • Släkte
    Pterocheilus - palpgetingar 
  • Art
    Pterocheilus phaleratus, (Panzer, 1797) - sandgeting
    Synonymer
    palpgeting
    Vespa phalerata Panzer, 1797
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Lars-Åke Janzon 1996. Rev. Björn Cederberg 1999, 2012 & 2013.