Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  sandjägarstekel

Organismgrupp Steklar, Getingar m.fl. Methocha articulata
Sandjägarstekel Steklar, Getingar m.fl.

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Sandjägarstekeln är en liten till medelstor slank stekel vars hanne och hona ser mycket olika ut. Hannen är fullt vingad och har helt svart kroppsfärg medan mellankropp, ben och antenner är avvikande ljusbruna hos den vinglösa honan. Honans kroppsbyggnad är även modifierad genom att mellankroppen har en kraftigt avsmalnande form, medan hannen har ett mer traditionellt stekelutseende. I fält kan honan lätt förbises genom sitt myrlika beteende och utseende. Kroppslängden är 4-10 mm hos honan medan den oftast större hannen uppnår 7-13 mm. Arten kan bestämmas efter Oehlke (1974).
Utbredning
Länsvis förekomst för sandjägarstekel Observationer i  Sverige för sandjägarstekel
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Det kända utbredningsområdet omfattar stora delar av Europa och Nordafrika. I Sverige har sandjägarstekeln alltid uppgivits vara en sällsynt insekt men den ökande insamlingsansträngningen i vissa av våra hotspotområden har medfört att fyndfrekvensen ökat något även om den samtidigt tycks ha försvunnit från flera regioner. Gottfrid Adlerz observerade i början av 1900-talet arten i alla de tre områden där han bedrev sina beteendevetenskapliga insektsstudier; Medelpad, Östergötland och på Öland. Aktuella fynd föreligger från ett fåtal högklassiga sandmarkslokaler. Revinge hed, Lunds kommun (2008) , Skillingaryds skjutfält, Vaggeryds kommun (2007 och 2011), Lynga, Halmstad kommun (2010), Gotland (Stånga och Lojsta 2008) samt Stora alvaret Mörbylånga kommun (2001). Det senaste fyndet i Sverige innan nyfynden under 2000-talet gjordes på inlandsdyner i Slättö sand i Jönköpings län (Andersson 1978). Även i andra delar av Europa anses arten ha gått tillbaka och den är t.ex. rödlistad i Finland. I Tyskland har sandjägarstekeln påvisats från flera nya lokaler på senare tid, troligen delvis som en följd av att effektivare insamlingsmetoder använts (Schmid-Egger et al. 1995, Bleidorn & Venne 2000). Det är dock osannolikt att den helt skulle ha förbisetts, då flera av de gamla lokalerna även på senare tid har besökts av entomologer som har letat aktivt efter arten. All tillgänglig information tyder således på att sandjägarstekeln verkligen har gått tillbaka i Sverige.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Starkt hotad (EN)
Kriterier
B2ab(ii,iii,iv,v)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Starkt hotad (EN)
  • 2005 Starkt hotad (EN)
  • 2000 Starkt hotad (EN)
Sandjägarstekeln var tidigare utbredd från Skåne till Medelpad, men är idag endast känd på Öland, Gotland samt i Skåne, Halland och Småland. Arten kräver förmodligen täta populationer av sandjägare (Cicindela) och kontinuitet av öppenhet på lokalerna. Honan saknar vingar så dess spridningsförmåga är mycket kraftigt begränsad, vilket delvis kompenseras av att hanen kan flyga iväg med honan någon sträcka under kopulationen. Antalet lokalområden i landet skattas till 50 (20-100). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 200 (80-400) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser förekomstarea, kvalitén på artens habitat, antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. Minskningen beror på igenväxning av olika öppna marktyper i Sydsverige. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Starkt hotad (EN). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Starkt hotad (EN). Detta i kombination med att utbredningsområdet är kraftigt fragmenterat och fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. (B2ab(ii,iii,iv,v)).
Ekologi
Sandjägarstekeln är bunden till platser med gynnsamt lokalklimat där deras bytesdjur, olika arter av sandjägare (Coleoptera: Cicindela) genomför sin livscykel. Beteendet i samband med jakt och äggläggning studerades och beskrevs i detalj av den svenska insektsforskaren Gottfrid Adlerz (1916). Täta populationer av sandjägare, i synnerhet C. hybrida, torde vara gynnsamt för den äggläggande honan, som enligt engelska studier kan övermanna upp till tre skalbaggslarver på en dag. Företrädesvis utnyttjas dynområden med god tillgång till bar sand, såväl vid kusten som i inlandet. Även andra typer av miljöer där bytesdjuren förekommer tycks dock undantagsvis accepteras. I Tyskland har arten således påträffats på en torrlagd högmosse och ett aktuellt svenskt fynd gjordes mitt ute på Stora Alvarets kalkstenshällar. Hannen är betydligt ovanligare i museisamlingar än honan, men uppges i tysk litteratur kunna uppträda i stort antal i anslutning till förekomster av oparade honor som med hjälp av feromoner kan attrahera hannar från stora avstånd (Witt 1998). Det är därför osäkert om tidigare uppgifter (t.ex. Falk 1991) att arten skulle vara delvis partenogenetisk verkligen stämmer. Honan har uppenbart dålig spridningsförmåga men det är tänkbart att spridning kan ske genom att honan transporteras i flykten av den större bevingade hannen. Artens aktivitetsperiod i Sverige sträcker sig enligt kända fynd och observationer från mitten av juni till augusti.
Landskapstyper
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Skog
Skog
Havsstrand
Havsstrand
Urban miljö
Urban miljö
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Människoskapad miljö på land
Människoskapad miljö på land
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Exploaterad miljö
Exploaterad miljö
Barrskog
Barrskog
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Parasitoid
Substrat/Föda
Mark/sediment
Mark/sediment
Mineraljord/sediment
Mineraljord/sediment
Levande djur
Levande djur
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Hymenoptera (steklar), Familj Thynnidae, Släkte Methocha (grytjägarsteklar), Art Methocha articulata (Latreille, 1792) - sandjägarstekel Synonymer Mutilla formicaria Latreille, 1792, Methoca mutillaria Latreille, 1806, Methoca ichneumonides Latreille, 1804, Methocha ichneumonides Latreille, 1805, Mutilla articulata Latreille, 1792

Kategori Starkt hotad (EN)
Kriterier B2ab(ii,iii,iv,v)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Starkt hotad (EN)
  • 2005 Starkt hotad (EN)
  • 2000 Starkt hotad (EN)

Dokumentation Sandjägarstekeln var tidigare utbredd från Skåne till Medelpad, men är idag endast känd på Öland, Gotland samt i Skåne, Halland och Småland. Arten kräver förmodligen täta populationer av sandjägare (Cicindela) och kontinuitet av öppenhet på lokalerna. Honan saknar vingar så dess spridningsförmåga är mycket kraftigt begränsad, vilket delvis kompenseras av att hanen kan flyga iväg med honan någon sträcka under kopulationen. Antalet lokalområden i landet skattas till 50 (20-100). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 200 (80-400) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser förekomstarea, kvalitén på artens habitat, antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. Minskningen beror på igenväxning av olika öppna marktyper i Sydsverige. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Starkt hotad (EN). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Starkt hotad (EN). Detta i kombination med att utbredningsområdet är kraftigt fragmenterat och fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. (B2ab(ii,iii,iv,v)).
Sandjägarstekeln är en liten till medelstor slank stekel vars hanne och hona ser mycket olika ut. Hannen är fullt vingad och har helt svart kroppsfärg medan mellankropp, ben och antenner är avvikande ljusbruna hos den vinglösa honan. Honans kroppsbyggnad är även modifierad genom att mellankroppen har en kraftigt avsmalnande form, medan hannen har ett mer traditionellt stekelutseende. I fält kan honan lätt förbises genom sitt myrlika beteende och utseende. Kroppslängden är 4-10 mm hos honan medan den oftast större hannen uppnår 7-13 mm. Arten kan bestämmas efter Oehlke (1974).

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för sandjägarstekel

Länsvis förekomst och status för sandjägarstekel baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för sandjägarstekel

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Det kända utbredningsområdet omfattar stora delar av Europa och Nordafrika. I Sverige har sandjägarstekeln alltid uppgivits vara en sällsynt insekt men den ökande insamlingsansträngningen i vissa av våra hotspotområden har medfört att fyndfrekvensen ökat något även om den samtidigt tycks ha försvunnit från flera regioner. Gottfrid Adlerz observerade i början av 1900-talet arten i alla de tre områden där han bedrev sina beteendevetenskapliga insektsstudier; Medelpad, Östergötland och på Öland. Aktuella fynd föreligger från ett fåtal högklassiga sandmarkslokaler. Revinge hed, Lunds kommun (2008) , Skillingaryds skjutfält, Vaggeryds kommun (2007 och 2011), Lynga, Halmstad kommun (2010), Gotland (Stånga och Lojsta 2008) samt Stora alvaret Mörbylånga kommun (2001). Det senaste fyndet i Sverige innan nyfynden under 2000-talet gjordes på inlandsdyner i Slättö sand i Jönköpings län (Andersson 1978). Även i andra delar av Europa anses arten ha gått tillbaka och den är t.ex. rödlistad i Finland. I Tyskland har sandjägarstekeln påvisats från flera nya lokaler på senare tid, troligen delvis som en följd av att effektivare insamlingsmetoder använts (Schmid-Egger et al. 1995, Bleidorn & Venne 2000). Det är dock osannolikt att den helt skulle ha förbisetts, då flera av de gamla lokalerna även på senare tid har besökts av entomologer som har letat aktivt efter arten. All tillgänglig information tyder således på att sandjägarstekeln verkligen har gått tillbaka i Sverige.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Hymenoptera - steklar 
  • Underordning
    Apocrita - midjesteklar 
  • Infraordning
    Aculeata - gaddsteklar 
  • Överfamilj
    Vespoidea - getingar, myror mm 
  • Familj
    Thynnidae  
  • Underfamilj
    Methochinae - jägarsteklar 
  • Släkte
    Methocha - grytjägarsteklar 
  • Art
    Methocha articulata(Latreille, 1792) - sandjägarstekel
    Synonymer
    Mutilla formicaria Latreille, 1792
    Methoca mutillaria Latreille, 1806
    Methoca ichneumonides Latreille, 1804
    Methocha ichneumonides Latreille, 1805
    Mutilla articulata Latreille, 1792

Sandjägarstekeln är bunden till platser med gynnsamt lokalklimat där deras bytesdjur, olika arter av sandjägare (Coleoptera: Cicindela) genomför sin livscykel. Beteendet i samband med jakt och äggläggning studerades och beskrevs i detalj av den svenska insektsforskaren Gottfrid Adlerz (1916). Täta populationer av sandjägare, i synnerhet C. hybrida, torde vara gynnsamt för den äggläggande honan, som enligt engelska studier kan övermanna upp till tre skalbaggslarver på en dag. Företrädesvis utnyttjas dynområden med god tillgång till bar sand, såväl vid kusten som i inlandet. Även andra typer av miljöer där bytesdjuren förekommer tycks dock undantagsvis accepteras. I Tyskland har arten således påträffats på en torrlagd högmosse och ett aktuellt svenskt fynd gjordes mitt ute på Stora Alvarets kalkstenshällar. Hannen är betydligt ovanligare i museisamlingar än honan, men uppges i tysk litteratur kunna uppträda i stort antal i anslutning till förekomster av oparade honor som med hjälp av feromoner kan attrahera hannar från stora avstånd (Witt 1998). Det är därför osäkert om tidigare uppgifter (t.ex. Falk 1991) att arten skulle vara delvis partenogenetisk verkligen stämmer. Honan har uppenbart dålig spridningsförmåga men det är tänkbart att spridning kan ske genom att honan transporteras i flykten av den större bevingade hannen. Artens aktivitetsperiod i Sverige sträcker sig enligt kända fynd och observationer från mitten av juni till augusti.

Ekologisk grupp: Parasitoid

Landskapstyper som är viktiga för arten: Jordbrukslandskap

Landskapstyper där arten kan förekomma: Skog, Havsstrand, Urban miljö

Biotoper som är viktiga för arten: Öppna gräsmarker, Människoskapad miljö på land, Öppen fastmark, Exploaterad miljö

Biotoper där arten kan förekomma: Barrskog

Substrat/Föda:
Mark/sediment (Viktig)
Mineraljord/sediment (Viktig)
Levande djur (Viktig)
Den mest närliggande förklaringen till sandjägarstekelns tillbakagång är minskning och fragmentering av lämpliga livsmiljöer. Skogsbetet har upphört vilket har minskat tillgången på solbelysta vindskyddade barmarksfläckar i sandiga skogsbryn och sydsluttningar i skogsmark. Strukturrationaliseringar inom jordbruket har även lett till en generell minskning av småskalig biotopvariation i jordbrukslandskapet, vilket har missgynnat många värmekrävande insekter. En del äldre lokaler har troligen gått förlorade i samband med bebyggelseexpansion och annan infrastrukturutbyggnad. Ett tillkommande hot är återställning av sandtäkter och minskad utvinning av sand som successivt kommer att minska tillgången till för arten lämpliga livsmiljöer.

Påverkan
  • Igenväxning (Stor negativ effekt)
  • Igenplantering (Stor negativ effekt)
Skydd av kända lokaler liksom aktiv skötsel som upprätthåller och utökar vegetationsfria sandytor med gynnsamt lokalklimat. Man bör även eftersträva att upprätthålla och vid behov skapa nya lämpliga lokaler i närheten av kända förekomster för att ge stekeln möjligheter till nykolonisation och därmed upprättande av fungerande metapopulationer. De skötselåtgärder som har införts i naturreservatet Slättö sand är ändamålsenliga för artens fortlevnad men det är inte känt om arten har överlevt den kraftiga igenväxningen av området under perioden efter 1978. Eftersök bör därför ske i området under artens aktivitetsperiod.

Adlerz, G. 1916. Grävsteklarnas liv. Magn. Bergvalls Förlag, Stockholm.

Andersson, G. 1978. Inventering av evertebratfaunan på Slättö sand 1977-1978. In: Andersson, G. et al. Slättö sand, Naturreservat Värnamo kommun. Naturinventering med avseende på kärlväxter, kryptogamer och evertebrater (lägre djurliv) 1977/78. Länsstyrelsen i Jönköpings län, Naturvårdsenheten.

Bleidorn, C. & Venne, C. 2000. Zum Vorkommen von Methocha ichneumonides Latreille, 1805 in Ostwestfalen (Hymenoptera, Tiphiidae). Mitt. ArbGem. Ostwestf.-lipp. Ent. 16 (Heft 1): 21-24. Bielefeld.

Dathe, H., Taeger, A. & Blank, S. (Hrsg). 2001. Verzeichnis der Hautflügler Deutschlands (Entomofauna Germanica, Band 4). Ent. Nachrichten Berichte Beiheft 7. Dresden.

Falk, S. 1991. A review of the scarce and threatened bees, wasps and ants of Great Britain. Research and survey in Nature Conservation, 35. JNCC, Peterborough.

Oehlke, J. 1974. Beiträge zur insektenfauna der DDR: Hymenoptera - Scolioidea. Beitr. Ent., Berlin 24 (5/8): 279-300.

Schmid-Egger, C., Risch, S. & Niehuis, O. 1995. Die Wildbienen und Wespen in Rheinland-Pfalz (Hymenoptera, Aculeata). Verbreitung, Ökologie und Gefährdungssituation. Fauna Flora Rheinland-Pfalz Beiheft 16.

Witt, R. 1998. Wespen: Beobachten, bestimmen. Naturbuch-Verlag, Augsburg.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Johan Abenius 2002. Rev. Niklas Johansson 2012.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Hymenoptera - steklar 
  • Underordning
    Apocrita - midjesteklar 
  • Infraordning
    Aculeata - gaddsteklar 
  • Överfamilj
    Vespoidea - getingar, myror mm 
  • Familj
    Thynnidae  
  • Underfamilj
    Methochinae - jägarsteklar 
  • Släkte
    Methocha - grytjägarsteklar 
  • Art
    Methocha articulata, (Latreille, 1792) - sandjägarstekel
    Synonymer
    Mutilla formicaria Latreille, 1792
    Methoca mutillaria Latreille, 1806
    Methoca ichneumonides Latreille, 1804
    Methocha ichneumonides Latreille, 1805
    Mutilla articulata Latreille, 1792
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Johan Abenius 2002. Rev. Niklas Johansson 2012.