Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  sexbandbi

Organismgrupp Steklar, Bin Halictus sexcinctus
Sexbandbi Steklar, Bin

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
 

Hona: Kroppslängd 14–16 mm. Huvudet är svart med kort beigefärgad behåring, ungefär lika långt som brett sett framifrån och med påfallande lång nacke. Munskölden och pannskölden är matta med ganska tät punktur. Punkturen under punktögonen är mycket tät med knappt urskiljbara mellanrum. Antennerna är bruna och mellankroppen är svart med beigefärgad behåring och svagt glänsande med svag mikroskulptur och mycket tät punktur över hela ytan. Mittlinjen är tydlig och lite nedsänkt längst fram. Skutellen är glänsande med svag mikroskulptur och med delvis gles punktur. Mellanbröstet är försedd med lång beigefärgad behåring och oregelbunden skulptur i vågor, utan tydliga punkter. Efterryggens mellanfält har ytterst fina och täta tväråsar över hela bredden i nedre delen och  kantvalken är avrundad. Hjärtformade fältet är försett med tvärskulptur och saknar sidolist. Vingmärket är gult med något mörkare kanter. Bakkroppens första ryggplåt har en djup, groplik skåra basalt i mitten. Första till fjärde ryggplåten har ytterst fin och tät punktur. Första till fjärde ryggplåten är försedd med distinkta, vita hårband som når över hela ryggplåtarnas bredd och är lika breda på mitten som på sidorna. Bakskenben och första bakfotssegmentet är orangefärgade med orangefärgad behåring.

 

Sexbandbiet kan hos oss, på grund av sin storlek, bara förväxlas med storbandbiet, Halictus quadricinctus. Den tydligaste skillnaden finns i punkturen på mellanryggen, som hos sexbandbiet är ytterst tät över hela ytan, medan den hos storbandbiet är tät på sidorna och gles uppe på mitten. Ett annat bandbi som är väldigt likt sexbandbiet är Halictus scabiosae, som är en vanlig art i Mellaneuropa och på senare tid spridit sig något norrut i Tyskland. Dess hona har, så länge behåringen är fräsch, beigefärgade hårband på bakkroppen, ej vita som hos sexbandbiet. Viktigaste skillnaden är att Halictus scabiosae inte har någon skåra i övre delen av första ryggplåten.

 

Hane: Längd 13–16 mm. Huvudet är svart med vit behåring något längre än brett sett framifrån. Munskölden har en bred gulvit spets. Överläppen och käkarna är svarta. Antennerna är mycket långa, antennskaft och segment 2-3, svarta, segment 4-10 helt gula samt de yttersta tre segmentet helt svarta. Mellankroppen är svart med vitaktig och beigefärgad behåring, mellanryggen är glänsande med fin och mycket tät punktur över hela ytan. Skutellen har svag glans och dess punktur består av täta, mer eller mindre sammanflytande punkter. Efterryggens mellanfält är helt småknottrigt, utan tydliga åsar. Kantvalken avrundad och matt. Hjärtformade fältet har bara tydlig sidolist längst ner på sidorna. Vingmärket är enfärgat ljusbrunt. Bakkroppens första ryggplåt är glänsande med ytterst fin och tät, glesare mot basen och där även försedd med en skåra i biets längdriktning och lång beigefärgad behåring. Andra ryggplåten har ytterst fin och tät punktur. Bakkroppen är försedd med vita, breda hårband som helt täcker den avsatta kanten på första till sjätte ryggplåten. Dessutom återfinns fin vit behåring i ovankanten av framför allt andra och tredje ryggplåten. Bakskenbenen och alla bakfotsegmenten är helt gula.

 

Hanen av sexbandbiet påminner om hanen av storbandbi, Halictus quadricinctus. Denna har dock bara fyra vita hårband på bakkroppen medan sexbandbiet har sex band. Storbandbiets sista antennled är rak, hos sexbandbiet är den böjd till en krok. Storbandbiets antennleder är gula under och mörka ovan medan sexbandbiets antennleder är mycket speciella i färgen. Antennskaftet och de första två antennsegmentet är svarta, de följande sex är helt gula, både ovan och under, medan de tre yttersta är helt svarta, ovan så väl som under. I Tyskland finns en art, Halictus scabiosae, som skulle kunna dyka upp hos oss. Dess hane har sex vita hårband på bakkroppen, yttersta antennleden är krokformad, men den skiljer sig från sexbandbiets hane genom att antennsegmenten är helt bruna.
Utbredning
Länsvis förekomst för sexbandbi Observationer i  Sverige för sexbandbi
Svensk förekomst
Ej längre bofast, ej tillfälligt förekommande
Totalt har endast två svenska individer av sexbandbi verifierats, båda från början av 1800-talet. Den ena, en hane, fanns i Carl Johan Schönherrs (1772–1848) samling, en storsamlande entomolog som sannolikt gjorde fyndet efter 1812 då han flyttade till sitt gods Sparresäter utanför Skövde i Västergötland. Den andra, en hona, är också ett gammalt exemplar märkt ”Svecia” och har tillhört Gabriel Marklin (1777–1857), som i sin samling hade ytterligare en hane och en hona av arten, tyvärr utan fyndetiketter. Etiketteringen ’Västergötland’ respektive ’Svecia’ på de två förstnämnda exemplaren är däremot otvetydig. Då arten är så pass stor borde den ha återfunnits om den fortfarande haft någon population kvar, men eftersom den inte belagts sedan första kvartsseklet av 1800-talet måste den anses som utdöd i landet. Arten är inte känd från Norge eller Finland, men är påträffad mycket sällsynt i Danmark för mer än ett sekel sedan, senast belagt 1913. Biet förekommer dessutom i stora delar av övriga Europa samt österut till Ural och Främre Orienten. I Tyskland har biet klassats som hotat. I Holland har arten under 1900-talet snabbt gått tillbaka och inte setts sedan 1986 och betraktas där som sannolikt utdöd.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Nationellt utdöd (RE)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nationellt utdöd (RE)
  • 2005 Nationellt utdöd (RE)
  • 2000 Nationellt utdöd (RE)
Sexbandbi är endast känd från två gamla belägg, varav det ena är från Västergötland, sannolikt från Skövde-trakten ca 1820. Arten har troligen haft reproducerande populationer i landet under 1800-talet. Arten rödlistas som Nationellt utdöd (RE) eftersom det bedömts som sannolikt att den upphört att regelbundet reproducera sig inom landet.
Ekologi
Inga biologiska iakttagelser har gjorts av sexbandbi i Sverige och inget av de svenska beläggen är daterat. Följade fakta baserar sig därför helt på Mellaneuropeiska uppgifter. Arten ansluter sannolikt till den ordinära livscykeln hos andra solitära bandbin Halictus, vilket innebär att könsdjuren flyger under sensommar–höst och de parade honorna övervintrar och flyger under vår–försommar. Boet anläggs i jorden ofta i större och mindre kolonier i vegetationsfria partier i sandiga sydvända sluttningar, men ibland även på såväl plana ytor som i sandbranter. Boet är ett av honan grävt system av gångar ner till ett djup av 15–22 cm. De gamla honorna lever fortfarande i boet medan deras avkomma flyger ut. Man har noterat att hanarna svärmar över boplatsen och även kryper ner i bon för att nere i jorden försöka para sig med de nykläckta honorna.

Biet besöker ett stort antal växter, dock särskilt korgblommiga med stora korgar såsom klintarter, tistlar och fibblor (Centaurea, Cirsium, Crepis, Hieracium, Leontodon, Scorzonera, Taraxacum, m.fl.) samt åkervädd Knautia arvensis. Analys av 97 pollenlaster på Döberitzer Heide i Brandenburg visade att pollen av Taraxacum-typ (Crepis, Hieracium och Leontodon) var den viktigaste pollenkällan (Erteld 1998).
Landskapstyper
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Nyttjar nektar/pollen
Substrat/Föda
Mark/sediment
Mark/sediment
Mineraljord/sediment
Mineraljord/sediment
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
· korgblommiga
· korgblommiga
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Hymenoptera (steklar), Familj Halictidae (vägbin), Släkte Halictus (bandbin), Art Halictus sexcinctus (Fabricius, 1775) - sexbandbi Synonymer Apis sexcincta Fabricius, 1775

Kategori Nationellt utdöd (RE)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nationellt utdöd (RE)
  • 2005 Nationellt utdöd (RE)
  • 2000 Nationellt utdöd (RE)

Dokumentation Sexbandbi är endast känd från två gamla belägg, varav det ena är från Västergötland, sannolikt från Skövde-trakten ca 1820. Arten har troligen haft reproducerande populationer i landet under 1800-talet. Arten rödlistas som Nationellt utdöd (RE) eftersom det bedömts som sannolikt att den upphört att regelbundet reproducera sig inom landet.
 

Hona: Kroppslängd 14–16 mm. Huvudet är svart med kort beigefärgad behåring, ungefär lika långt som brett sett framifrån och med påfallande lång nacke. Munskölden och pannskölden är matta med ganska tät punktur. Punkturen under punktögonen är mycket tät med knappt urskiljbara mellanrum. Antennerna är bruna och mellankroppen är svart med beigefärgad behåring och svagt glänsande med svag mikroskulptur och mycket tät punktur över hela ytan. Mittlinjen är tydlig och lite nedsänkt längst fram. Skutellen är glänsande med svag mikroskulptur och med delvis gles punktur. Mellanbröstet är försedd med lång beigefärgad behåring och oregelbunden skulptur i vågor, utan tydliga punkter. Efterryggens mellanfält har ytterst fina och täta tväråsar över hela bredden i nedre delen och  kantvalken är avrundad. Hjärtformade fältet är försett med tvärskulptur och saknar sidolist. Vingmärket är gult med något mörkare kanter. Bakkroppens första ryggplåt har en djup, groplik skåra basalt i mitten. Första till fjärde ryggplåten har ytterst fin och tät punktur. Första till fjärde ryggplåten är försedd med distinkta, vita hårband som når över hela ryggplåtarnas bredd och är lika breda på mitten som på sidorna. Bakskenben och första bakfotssegmentet är orangefärgade med orangefärgad behåring.

 

Sexbandbiet kan hos oss, på grund av sin storlek, bara förväxlas med storbandbiet, Halictus quadricinctus. Den tydligaste skillnaden finns i punkturen på mellanryggen, som hos sexbandbiet är ytterst tät över hela ytan, medan den hos storbandbiet är tät på sidorna och gles uppe på mitten. Ett annat bandbi som är väldigt likt sexbandbiet är Halictus scabiosae, som är en vanlig art i Mellaneuropa och på senare tid spridit sig något norrut i Tyskland. Dess hona har, så länge behåringen är fräsch, beigefärgade hårband på bakkroppen, ej vita som hos sexbandbiet. Viktigaste skillnaden är att Halictus scabiosae inte har någon skåra i övre delen av första ryggplåten.

 

Hane: Längd 13–16 mm. Huvudet är svart med vit behåring något längre än brett sett framifrån. Munskölden har en bred gulvit spets. Överläppen och käkarna är svarta. Antennerna är mycket långa, antennskaft och segment 2-3, svarta, segment 4-10 helt gula samt de yttersta tre segmentet helt svarta. Mellankroppen är svart med vitaktig och beigefärgad behåring, mellanryggen är glänsande med fin och mycket tät punktur över hela ytan. Skutellen har svag glans och dess punktur består av täta, mer eller mindre sammanflytande punkter. Efterryggens mellanfält är helt småknottrigt, utan tydliga åsar. Kantvalken avrundad och matt. Hjärtformade fältet har bara tydlig sidolist längst ner på sidorna. Vingmärket är enfärgat ljusbrunt. Bakkroppens första ryggplåt är glänsande med ytterst fin och tät, glesare mot basen och där även försedd med en skåra i biets längdriktning och lång beigefärgad behåring. Andra ryggplåten har ytterst fin och tät punktur. Bakkroppen är försedd med vita, breda hårband som helt täcker den avsatta kanten på första till sjätte ryggplåten. Dessutom återfinns fin vit behåring i ovankanten av framför allt andra och tredje ryggplåten. Bakskenbenen och alla bakfotsegmenten är helt gula.

 

Hanen av sexbandbiet påminner om hanen av storbandbi, Halictus quadricinctus. Denna har dock bara fyra vita hårband på bakkroppen medan sexbandbiet har sex band. Storbandbiets sista antennled är rak, hos sexbandbiet är den böjd till en krok. Storbandbiets antennleder är gula under och mörka ovan medan sexbandbiets antennleder är mycket speciella i färgen. Antennskaftet och de första två antennsegmentet är svarta, de följande sex är helt gula, både ovan och under, medan de tre yttersta är helt svarta, ovan så väl som under. I Tyskland finns en art, Halictus scabiosae, som skulle kunna dyka upp hos oss. Dess hane har sex vita hårband på bakkroppen, yttersta antennleden är krokformad, men den skiljer sig från sexbandbiets hane genom att antennsegmenten är helt bruna.

Svensk förekomst Ej längre bofast, ej tillfälligt förekommande
Länsvis förekomst för sexbandbi

Länsvis förekomst och status för sexbandbi baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för sexbandbi

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Totalt har endast två svenska individer av sexbandbi verifierats, båda från början av 1800-talet. Den ena, en hane, fanns i Carl Johan Schönherrs (1772–1848) samling, en storsamlande entomolog som sannolikt gjorde fyndet efter 1812 då han flyttade till sitt gods Sparresäter utanför Skövde i Västergötland. Den andra, en hona, är också ett gammalt exemplar märkt ”Svecia” och har tillhört Gabriel Marklin (1777–1857), som i sin samling hade ytterligare en hane och en hona av arten, tyvärr utan fyndetiketter. Etiketteringen ’Västergötland’ respektive ’Svecia’ på de två förstnämnda exemplaren är däremot otvetydig. Då arten är så pass stor borde den ha återfunnits om den fortfarande haft någon population kvar, men eftersom den inte belagts sedan första kvartsseklet av 1800-talet måste den anses som utdöd i landet. Arten är inte känd från Norge eller Finland, men är påträffad mycket sällsynt i Danmark för mer än ett sekel sedan, senast belagt 1913. Biet förekommer dessutom i stora delar av övriga Europa samt österut till Ural och Främre Orienten. I Tyskland har biet klassats som hotat. I Holland har arten under 1900-talet snabbt gått tillbaka och inte setts sedan 1986 och betraktas där som sannolikt utdöd.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Hymenoptera - steklar 
  • Underordning
    Apocrita - midjesteklar 
  • Infraordning
    Aculeata - gaddsteklar 
  • Överfamilj
    Apoidea  
  • Ranglös
    Apiformes - bin 
  • Familj
    Halictidae - vägbin 
  • Underfamilj
    Halictinae  
  • Släkte
    Halictus - bandbin 
  • Art
    Halictus sexcinctus(Fabricius, 1775) - sexbandbi
    Synonymer
    Apis sexcincta Fabricius, 1775

Inga biologiska iakttagelser har gjorts av sexbandbi i Sverige och inget av de svenska beläggen är daterat. Följade fakta baserar sig därför helt på Mellaneuropeiska uppgifter. Arten ansluter sannolikt till den ordinära livscykeln hos andra solitära bandbin Halictus, vilket innebär att könsdjuren flyger under sensommar–höst och de parade honorna övervintrar och flyger under vår–försommar. Boet anläggs i jorden ofta i större och mindre kolonier i vegetationsfria partier i sandiga sydvända sluttningar, men ibland även på såväl plana ytor som i sandbranter. Boet är ett av honan grävt system av gångar ner till ett djup av 15–22 cm. De gamla honorna lever fortfarande i boet medan deras avkomma flyger ut. Man har noterat att hanarna svärmar över boplatsen och även kryper ner i bon för att nere i jorden försöka para sig med de nykläckta honorna.

Biet besöker ett stort antal växter, dock särskilt korgblommiga med stora korgar såsom klintarter, tistlar och fibblor (Centaurea, Cirsium, Crepis, Hieracium, Leontodon, Scorzonera, Taraxacum, m.fl.) samt åkervädd Knautia arvensis. Analys av 97 pollenlaster på Döberitzer Heide i Brandenburg visade att pollen av Taraxacum-typ (Crepis, Hieracium och Leontodon) var den viktigaste pollenkällan (Erteld 1998).

Ekologisk grupp: Nyttjar nektar/pollen

Landskapstyper som är viktiga för arten: Jordbrukslandskap

Biotoper som är viktiga för arten: Öppen fastmark

Substrat/Föda:
Mark/sediment (Viktig)
Mineraljord/sediment (Viktig)
Växtdelar, ej ved (Viktig)
· korgblommiga - Asteraceae (Viktig)
Sammantaget uppvisar arten en tillbakagång i Västeuropa. Orsaken till detta har bara undantagsvis berörts i litteraturen. I Brandenburg konstaterade Erteld (1998) att arten är mycket känslig för igenväxningsuccession på sina boplatser som alltid är vegetationsfria. Igenväxning är säkert en av faktorerna bakom artens tillbakagång även inom större regioner. Den minskande blomrikedomen är sannolikt en annan viktig faktor. Dessutom har en liten isolerad population alltid en starkt förhöjd risk att dö ut av slumpmässiga skäl och detta kan mycket väl ha blivit ödet för förekomsten i vårt land.

Påverkan
  • Igenväxning (Stor negativ effekt)
  • Klimatförändringar (Stor negativ effekt)
  • Ökad näringsbelastning (Stor negativ effekt)
  • Exploatering/konstruktion (Stor negativ effekt)
  • Bekämpningsmedel (Stor negativ effekt)
Efter restaurering av ett antal mycket blomrika, varma miljöer med potentiella boplatser bör man utreda möjligheten att återintroducera sexbandbiet till Västergötland (O län) på platser som Kinnekulle och Österplana hed, där det en gång antagligen har funnits. Detta kan lämpligast göras med unga parade honor från Polen eller Tyskland.
Artepitetet såväl som det svenska namnet anspelar på hanens sex framträdande gulvita breda filthårsband.

Amiet, F., Hermann, M., Müller, A. & Neumeyer, R. 2001. Apidae 3. Fauna Helvetica 6: 1–208.

Burger, F. & Winter, R. 2001. Rote Liste der Wildbienen (Hymenoptera:Apidae) Thüringens (excl. Bombus). Naturschutz report 18: 198–207.

Dathe, H.H., Taeger, A. & Blank, S.M. 2001. Verzeichnis der Hautflügler Deutschlands. Entomofauna Germanica 4: 1–178.

Ebmer, A.W. 1970. Die Bienen des Genus Halictus Latr. s. l. im Grossraum von Linz (Hymenoptera, Apidae). II. Naturkundliches Jahrbuch der Stadt Linz 1970: 19–82.

Erteld, C. 1998. Untersuchungen zur Wildbienenfauna der Döberitzer Heide, Lebensgemeinschaft an einem Andrena vaga-Nistplatz und Einnischung von Anthophora bimaculata, Dasypoda hirtipes und Halictus sexcinctus (Hymenoptera:Apidae). Dissertation, Fachbereich Biologie der Freie Universität Berlin. 255 s.

Jörgensen, L. 1921. Bier. Danmarks Fauna 25: 1–264.

Madsen, H.B. & Calabuig, I. 2011. Kommenteret checkliste over Danmarks Bier - Del 4: Halictidae (Hymenoptera, Apoidea). Ent. Meddr 79: 85-114.

Nilsson, L.A. 2003. Prerevisional checklist and synonymy of the bees of Sweden (Hymenoptera: Apoidea). ArtDatabanken, Uppsala. 114 s.

Peeters T.M.J., Raemakers, I.P. & Smit, J. 1999. Voorlopige atlas van de Nederlandse bijen. European Invertebrate Survey – Nederland, Leiden.

Pesenko, Y.A., Banaszak, J., Radchenko, V.G. & Cierzniak, T. 2000. Bees of the family Halictidae (excluding Sphecodes) of Poland: taxonomy, ecology, bionomics. Wydawnictwo Uczelniane, Bydgoszcz.

Smied-Egger, C., Risch, S. & Niehuis, D. 1995. Die Wildbienen und Wespen von Rheinland-Pfalz (Hymenoptera, Aculeata). Fauna und Flora in Rheinland-Pfalz. Zeitschrift für Naturscutz. Beiheft 16: 1–296.

Svensson, B.G., Erlandsson, S. & Janzon, L.-Å. 1990. Catalogus Insectorum Sueciae. Hymenoptera, Apoidea. 2. Andrenidae and Halictidae. Ent. Tidskr. 111: 47–52.

Westrich, P. 1990. Die Bienen Baden-Württembergs I–II. 2a uppl. Ulmer, Stuttgart.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: L. Anders Nilsson & Björn Cederberg 2007. Rev. Björn Cederberg 2013 och Göran Holmström 2019

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Hymenoptera - steklar 
  • Underordning
    Apocrita - midjesteklar 
  • Infraordning
    Aculeata - gaddsteklar 
  • Överfamilj
    Apoidea  
  • Ranglös
    Apiformes - bin 
  • Familj
    Halictidae - vägbin 
  • Underfamilj
    Halictinae  
  • Släkte
    Halictus - bandbin 
  • Art
    Halictus sexcinctus, (Fabricius, 1775) - sexbandbi
    Synonymer
    Apis sexcincta Fabricius, 1775
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: L. Anders Nilsson & Björn Cederberg 2007. Rev. Björn Cederberg 2013 och Göran Holmström 2019