Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  silltrut

Organismgrupp Fåglar Larus fuscus
Silltrut Fåglar

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Vingspann ca 120 cm. Den vuxna silltruten är vit med svart rygg och vingovansida. Den påminner i färgteckning således om en gammal havstrut men är tydligt mindre i storlek, är smäckrare byggd och har proportionellt längre och spetsigare vingar. Benfärgen är gul. Västkustens silltrutar (intermedius) har något ljusare, gråsvart ovansida jämfört med Östersjörasens (fuscus) sammetsvarta. Silltruten blir utfärgad först under sitt tredje eller fjärde levnadsår.
Utbredning
Länsvis förekomst för silltrut Observationer i  Sverige för silltrut
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Silltruten förekommer, indelad i flera raser (underarter), inom ett relativt litet geografiskt område i norra och västra Palearktis. På svenska västkusten, i södra Norge och i Danmark förekommer rasen L. f. intermedius, medan rasen L. f. graellsii häckar på Island, Färöarna liksom i England, Portugal, nordvästra Spanien samt längs nordvästra Frankrikes kuster upp till södra delen av Nordsjön. Nominatrasen (L. f. fuscus) häckar i norra Norge (som sydligast i Tröndelag), vid insjövatten spridd över hela södra och mellersta Finland, vidare i ryska Karelen till Onega och södra delen av Vita Havet i öster samt längs Östersjöns kuster i Sverige, Finland och Estland. Den svenska populationen av silltrut beräknas för närvarande (2010) uppgå till cirka 19000 par. I slutet av 1970-talet beräknades den till 29000 par, vilket innebär en beståndsminskning på 35 % under 30 år. Minskningen beror huvudsakligen på nominatrasens (Larus f. fuscus) kraftiga minskning i Östersjön, från cirka 17000 par till dagens cirka 9000. Samtidigt som L. f. fuscus har minskat i Sverige har utbredningens tyngdpunkt förskjutits norrut; under 1970-talet fanns 2/3 av beståndet längs Götalands och Svealands kuster men numera är norrlandsbeståndet ungefär lika stort som det i södra Sverige. Under 2000-talet förefaller populationsminskningen ha upphört och det finns även indikationer på att beståndet ökar. Populationerna i Nordnorge, Finland och i Estland (L. f. fuscus) har under motsvarande period uppvisat en liknande alarmerande minskning. I Nordnorge konstaterades lokala beståndsminskningar med 50–90 % 1970–1985 och för närvarande återstår totalt 2000-3000 par. På Kolahalvön har nominatrasen försvunnit helt. Av det i Finland uppskattade beståndet om cirka 20000 par under 1960-talet återstod år 2007 cirka 8500 par, varav 3100 i insjövatten. I motsats till förhållandet i övriga delar av utbredningsområdet har emellertid populationen i Vita havet kontinuerligt ökat under de senaste 30 åren och där finns för närvarande 2100 par. Den totala världspopulationen av L. f. fuscus uppgår för närvarande (2005) till cirka 22000 varav cirka 40 % återfinns i Sverige. Larus f. intermedius häckar tämligen allmänt och med en relativt stabil population i Bohuslän, längs norra Hallandskusten, på Hallands Väderö samt i Vänern (totalt ca 10000 par).
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Nära hotad (NT)
Kriterier
A2acde
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Sårbar (VU)
  • 2000 Livskraftig (LC)
Silltrut häckar i kolonier på skär och småöar vid kusten från Bohuslän till norra Halland, lokalt i södra Halland och nordvästra Skåne samt från Blekinge till Norrbotten. Den häckar även på Öland, Gotland och i Vänern samt lokalt vid ytterligare några få insjöar. Antalet reproduktiva individer överstiger gränsvärdet för rödlistning. Utbredningsområdets storlek (EOO) och förekomstarean (AOO) överskrider gränsvärdena för rödlistning. En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser förekomstarea, kvalitén på artens habitat och antalet reproduktiva individer. Minskningstakten har uppgått till 25 (10-40) % under de senaste 30 åren. Underarten fuscus har minskat med 30-70 % de senaste 30 åren (tre generationer) men beståndet har stabiliserats under senare tid. Underarten intermedius har haft en stabil population under de senaste 30 åren men minskat med 10-30 % de senaste 10 åren. Bedömningen baseras på direkt observation (inventeringar), minskad geografisk utbredning och/eller försämrad habitatkvalitet, faktisk eller potentiell exploatering av arten (jakt i övervintringsområdena och längs flyttningslederna) och negativ påverkan (tiaminbrist, mink, miljögifter, sjukdomar). Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Livskraftig (LC) till Sårbar (VU). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). Minskningstakten för den svenska populationen bedöms vara nära gränsvärdet för Sårbar (VU). (A2acde).
Ekologi
Silltruten häckar vanligtvis i kolonier på skär och små öar vid kusten. Östersjökolonierna (fuscus) är i allmänhet mindre än hos gråtrut – kolonier överstigande 100 par är ovanliga. I Bohuslän är förhållandet det motsatta – där är kolonierna hos L. f. intermedius i allmänhet större än hos gråtrut och kolonier överstigande 100 par är inte ovanliga. Silltruten börjar sin häckning under perioden 1:a veckan i maj till månadsskiftet maj/juni, d.v.s. betydligt senare (1–1,5 mån.) än gråtruten (gäller både fuscus och intermedius). Häckar framför allt på skoglösa, tämligen låga ytterskär som generellt är mer gräs- och örtrika än grå- och havstrutöar. Kobbar med kråkris och enbuskmattor är också omtyckta i Östersjöområdet. På lokaler med blandkolonier av grå- och silltrut häckar gråtruten i allmänhet nära vattnet medan silltrutarna ofta slår sig ned på lägre liggande, mer beväxta partier längre bort från stranden (gäller i Östersjön) eller i branter (Mälaren). Lägger en kull om 3 ägg (2). Kullstorleken minskar ju senare på säsongen som häckningen påbörjas. Äggen ruvas av bägge könen i 25–29 dygn. Ungarna, som är borymmare, blir flygga vid närmare 40 dygns ålder och häckar sedan för första gången i allmänhet vid 4 (3–6) års ålder. Födan består till mycket stor del av fisk och fiskavfall (i Östersjön framför allt sill och skarpsill) och därmed skiljer sig silltruten ganska markant i födoval från gråtruten. I sydvästra Finland utgjorde fisk 87 % av födan och undersökningar på Åland och på svenska västkusten har visat att fisk är en betydligt vanligare föda hos silltrut än hos gråtrut. Även daggmaskar och insekter förefaller av vissa undersökningar att vara av betydelse för silltruten, åtminstone lokalt. Gråtrutens vana att uppsöka soptippar och andra avfallsplatser saknas nästan helt hos Östersjöns silltrutar (förekommer dock i viss omfattning hos vissa insjöpopulationer i södra Finland). I ett avseende är emellertid silltruten kulturnäringsspecialist då den är en "båtföljare" i betydligt större utsträckning än gråtrut. Utsläpp av matrester från de stora färjorna i Östersjön var tidigare en viktig födoresurs för silltruten innan denna hantering förbjöds på 1970-talet. Östersjöpopulationen, som är tropikflyttande, flyttar i juli-början av oktober mot S-SO till östra Medelhavsländerna, Svarta havet och framför allt till sjöar i Riftdalen och västerut i Kongobäckenet ut till Atlantkusten. Återkommer till sina häckningslokaler i april-maj. Ej könsmogna silltrutar från Östersjön (i sitt 2:a och 3:e kalenderår) återvänder i mycket liten omfattning till häckningsområdena jämfört med förhållandet hos gråtrut. Förmodligen uppehåller sig unga silltrutar (L. f. fuscus) i hög utsträckning året om i Afrika och Medelhavsområdet. Underarten L. f. intermedius flyttar betydligt kortare och uppehåller sig vintertid huvudsakligen i kusttrakterna av västra Europa och nordvästra Afrika.
Landskapstyper
Havsstrand
Havsstrand
Brackvatten
Brackvatten
Marin miljö
Marin miljö
Sötvatten
Sötvatten
Urban miljö
Urban miljö
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppna strandbiotoper
Öppna strandbiotoper
Hav
Hav
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Blottad mark
Blottad mark
Vattenyta
Vattenyta
Vattenmassa
Vattenmassa
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Människoskapad miljö på land
Människoskapad miljö på land
Sjöar
Sjöar
Buskmark
Buskmark
Havsstrand
Havsstrand
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Djurätare (karnivor)
Substrat/Föda
Levande djur
Levande djur
· daggmaskar
· daggmaskar
· sill
· sill
· skarpsill
· skarpsill
· strålfeniga fiskar
· strålfeniga fiskar
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Aves (fåglar), Ordning Charadriiformes (vadarfåglar), Familj Laridae (måsfåglar), Släkte Larus, Art Larus fuscus Linnaeus, 1758 - silltrut Synonymer

Kategori Nära hotad (NT)
Kriterier A2acde
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Sårbar (VU)
  • 2000 Livskraftig (LC)

Dokumentation Silltrut häckar i kolonier på skär och småöar vid kusten från Bohuslän till norra Halland, lokalt i södra Halland och nordvästra Skåne samt från Blekinge till Norrbotten. Den häckar även på Öland, Gotland och i Vänern samt lokalt vid ytterligare några få insjöar. Antalet reproduktiva individer överstiger gränsvärdet för rödlistning. Utbredningsområdets storlek (EOO) och förekomstarean (AOO) överskrider gränsvärdena för rödlistning. En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser förekomstarea, kvalitén på artens habitat och antalet reproduktiva individer. Minskningstakten har uppgått till 25 (10-40) % under de senaste 30 åren. Underarten fuscus har minskat med 30-70 % de senaste 30 åren (tre generationer) men beståndet har stabiliserats under senare tid. Underarten intermedius har haft en stabil population under de senaste 30 åren men minskat med 10-30 % de senaste 10 åren. Bedömningen baseras på direkt observation (inventeringar), minskad geografisk utbredning och/eller försämrad habitatkvalitet, faktisk eller potentiell exploatering av arten (jakt i övervintringsområdena och längs flyttningslederna) och negativ påverkan (tiaminbrist, mink, miljögifter, sjukdomar). Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Livskraftig (LC) till Sårbar (VU). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). Minskningstakten för den svenska populationen bedöms vara nära gränsvärdet för Sårbar (VU). (A2acde).
Konventioner AEWA, Typisk art i 1230 Havsklippor (Boreal region (BOR) och Kontinental region (CON)), Typisk art i 1620 Skär i Östersjön (Boreal region (BOR) och Kontinental region (CON))
Fridlysning Fridlyst enl. 4 § Artskyddsförordningen. Räknas även som vilt, vilket betyder att den är fredad men kan vara jaktbar enligt jaktförordningen eller jaktlagen.
Vingspann ca 120 cm. Den vuxna silltruten är vit med svart rygg och vingovansida. Den påminner i färgteckning således om en gammal havstrut men är tydligt mindre i storlek, är smäckrare byggd och har proportionellt längre och spetsigare vingar. Benfärgen är gul. Västkustens silltrutar (intermedius) har något ljusare, gråsvart ovansida jämfört med Östersjörasens (fuscus) sammetsvarta. Silltruten blir utfärgad först under sitt tredje eller fjärde levnadsår.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för silltrut

Länsvis förekomst och status för silltrut baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för silltrut

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Silltruten förekommer, indelad i flera raser (underarter), inom ett relativt litet geografiskt område i norra och västra Palearktis. På svenska västkusten, i södra Norge och i Danmark förekommer rasen L. f. intermedius, medan rasen L. f. graellsii häckar på Island, Färöarna liksom i England, Portugal, nordvästra Spanien samt längs nordvästra Frankrikes kuster upp till södra delen av Nordsjön. Nominatrasen (L. f. fuscus) häckar i norra Norge (som sydligast i Tröndelag), vid insjövatten spridd över hela södra och mellersta Finland, vidare i ryska Karelen till Onega och södra delen av Vita Havet i öster samt längs Östersjöns kuster i Sverige, Finland och Estland. Den svenska populationen av silltrut beräknas för närvarande (2010) uppgå till cirka 19000 par. I slutet av 1970-talet beräknades den till 29000 par, vilket innebär en beståndsminskning på 35 % under 30 år. Minskningen beror huvudsakligen på nominatrasens (Larus f. fuscus) kraftiga minskning i Östersjön, från cirka 17000 par till dagens cirka 9000. Samtidigt som L. f. fuscus har minskat i Sverige har utbredningens tyngdpunkt förskjutits norrut; under 1970-talet fanns 2/3 av beståndet längs Götalands och Svealands kuster men numera är norrlandsbeståndet ungefär lika stort som det i södra Sverige. Under 2000-talet förefaller populationsminskningen ha upphört och det finns även indikationer på att beståndet ökar. Populationerna i Nordnorge, Finland och i Estland (L. f. fuscus) har under motsvarande period uppvisat en liknande alarmerande minskning. I Nordnorge konstaterades lokala beståndsminskningar med 50–90 % 1970–1985 och för närvarande återstår totalt 2000-3000 par. På Kolahalvön har nominatrasen försvunnit helt. Av det i Finland uppskattade beståndet om cirka 20000 par under 1960-talet återstod år 2007 cirka 8500 par, varav 3100 i insjövatten. I motsats till förhållandet i övriga delar av utbredningsområdet har emellertid populationen i Vita havet kontinuerligt ökat under de senaste 30 åren och där finns för närvarande 2100 par. Den totala världspopulationen av L. f. fuscus uppgår för närvarande (2005) till cirka 22000 varav cirka 40 % återfinns i Sverige. Larus f. intermedius häckar tämligen allmänt och med en relativt stabil population i Bohuslän, längs norra Hallandskusten, på Hallands Väderö samt i Vänern (totalt ca 10000 par).
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Teleostomi  
  • Ranglös
    Osteichthyes  
  • Ranglös
    Sarcopterygii - sarcopterygier 
  • Ranglös
    Tetrapoda - fyrfotadjur 
  • Ranglös
    Amniota - amnioter 
  • Ranglös
    Diapsida - diapsider 
  • Ranglös
    Archosauria - arkosaurier 
  • Ranglös
    Dinosauria - dinosaurier 
  • Klass
    Aves - fåglar 
  • Ordning
    Charadriiformes - vadarfåglar 
  • Underordning
    Lari - måsfåglar 
  • Familj
    Laridae - måsfåglar 
  • Underfamilj
    Larinae - måsar och trutar 
  • Släkte
    Larus  
  • Art
    Larus fuscusLinnaeus, 1758 - silltrut

Silltruten häckar vanligtvis i kolonier på skär och små öar vid kusten. Östersjökolonierna (fuscus) är i allmänhet mindre än hos gråtrut – kolonier överstigande 100 par är ovanliga. I Bohuslän är förhållandet det motsatta – där är kolonierna hos L. f. intermedius i allmänhet större än hos gråtrut och kolonier överstigande 100 par är inte ovanliga. Silltruten börjar sin häckning under perioden 1:a veckan i maj till månadsskiftet maj/juni, d.v.s. betydligt senare (1–1,5 mån.) än gråtruten (gäller både fuscus och intermedius). Häckar framför allt på skoglösa, tämligen låga ytterskär som generellt är mer gräs- och örtrika än grå- och havstrutöar. Kobbar med kråkris och enbuskmattor är också omtyckta i Östersjöområdet. På lokaler med blandkolonier av grå- och silltrut häckar gråtruten i allmänhet nära vattnet medan silltrutarna ofta slår sig ned på lägre liggande, mer beväxta partier längre bort från stranden (gäller i Östersjön) eller i branter (Mälaren). Lägger en kull om 3 ägg (2). Kullstorleken minskar ju senare på säsongen som häckningen påbörjas. Äggen ruvas av bägge könen i 25–29 dygn. Ungarna, som är borymmare, blir flygga vid närmare 40 dygns ålder och häckar sedan för första gången i allmänhet vid 4 (3–6) års ålder. Födan består till mycket stor del av fisk och fiskavfall (i Östersjön framför allt sill och skarpsill) och därmed skiljer sig silltruten ganska markant i födoval från gråtruten. I sydvästra Finland utgjorde fisk 87 % av födan och undersökningar på Åland och på svenska västkusten har visat att fisk är en betydligt vanligare föda hos silltrut än hos gråtrut. Även daggmaskar och insekter förefaller av vissa undersökningar att vara av betydelse för silltruten, åtminstone lokalt. Gråtrutens vana att uppsöka soptippar och andra avfallsplatser saknas nästan helt hos Östersjöns silltrutar (förekommer dock i viss omfattning hos vissa insjöpopulationer i södra Finland). I ett avseende är emellertid silltruten kulturnäringsspecialist då den är en "båtföljare" i betydligt större utsträckning än gråtrut. Utsläpp av matrester från de stora färjorna i Östersjön var tidigare en viktig födoresurs för silltruten innan denna hantering förbjöds på 1970-talet. Östersjöpopulationen, som är tropikflyttande, flyttar i juli-början av oktober mot S-SO till östra Medelhavsländerna, Svarta havet och framför allt till sjöar i Riftdalen och västerut i Kongobäckenet ut till Atlantkusten. Återkommer till sina häckningslokaler i april-maj. Ej könsmogna silltrutar från Östersjön (i sitt 2:a och 3:e kalenderår) återvänder i mycket liten omfattning till häckningsområdena jämfört med förhållandet hos gråtrut. Förmodligen uppehåller sig unga silltrutar (L. f. fuscus) i hög utsträckning året om i Afrika och Medelhavsområdet. Underarten L. f. intermedius flyttar betydligt kortare och uppehåller sig vintertid huvudsakligen i kusttrakterna av västra Europa och nordvästra Afrika.

Ekologisk grupp: Djurätare (karnivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Havsstrand, Brackvatten, Marin miljö

Landskapstyper där arten kan förekomma: Sötvatten, Urban miljö

Biotoper som är viktiga för arten: Öppna strandbiotoper, Hav, Öppen fastmark, Blottad mark, Vattenyta, Vattenmassa

Biotoper där arten kan förekomma: Öppna gräsmarker, Människoskapad miljö på land, Sjöar, Buskmark, Havsstrand

Substrat/Föda:
Levande djur (Viktig)
· daggmaskar - Lumbricidae (Har betydelse)
· sill - Clupea harengus (Viktig)
· skarpsill - Sprattus sprattus (Viktig)
· strålfeniga fiskar - Actinopterygii (Har betydelse)
För närvarande vet man inte med säkerhet vad den kraftiga beståndsminskningen av nominatrasen av silltrut beror på. Sannolikt finns flera samverkande faktorer som påverkar bestånden negativt. Enligt undersökningar i Nordnorge förklaras den kraftiga minskningen där av födobrist (minskande bestånd av pelagiskt stimlevande mindre fiskar). Enligt finska studier finns det emellertid inga belägg för födobrist i Östersjön. I Östersjön ökade kvicksilverhalten i fjädrar och troligen även i dess ägg hos samtliga trutarter under perioden 1979–1991. Enligt undersökningar i Finska viken avlider 70 % av silltrutens ungar i sjukdomar, troligen orsakade av dysfunktion hos levern. De dör av blodförgiftning och har höga PCB-halter just i levern. Endast 5 % av ungarna blir flygga och hela 25 % blir tagna av predatoriska gråtrutar. Ungproduktionen i detta område är för närvarande 0,16 ungar per par och minskningstakten är 11 % årligen. Undersökningarna visar också att PCB-halterna i levern hos silltrutens ungar är högre än hos fiskmåsens och gråtrutens ungar, likaså att sjukdomen verkar vara korrelerad med en förhöjd DDE/PCB/-kvot. Påverkan av ökande gråtrutpopulationer i form av i första hand predation, speciellt på nyligen flygga silltrutungar men även på boungar, har förutom i Finland även konstaterats på Gotland. En ökad predation från mink är även tänkbar, åtminstone lokalt, då denna introducerade art har ökat kraftigt i antal och spritt sig långt ut i skärgårdarna under 1980-talet. Eftersom silltruten häckar sent på säsongen i jämförelse med t.ex. gråtruten, påverkar dessutom mänskliga aktiviteter, som t.ex. bad, fiske och friluftsliv, arten negativt. I övervintringsområdena och längs flyttningslederna kan jakt vara ytterligare en bidragande orsak till populationsminskningen. Lokalt i Finland har konstaterats att oroväckande många, vissa år 30–40 % av de häckande fåglarna, inte återkommer från den årliga flyttningen. Vidare så har engelska undersökningar konstaterat att silltrutar (L. f. graellsii) i dålig kondition producerar fler döttrar än söner och att överlevnaden hos söner är starkt reducerad.

Påverkan
  • Ökad näringsbelastning (Viss negativ effekt)
  • Jakt/insamling (Viss negativ effekt)
  • Fiske (Viss negativ effekt)
  • Närvaro av annan art (Viss negativ effekt)
  • Mänsklig störning av art (Viss negativ effekt)
  • Miljögifter (Stor negativ effekt)
Skydd av alla kvarvarande (större) kolonier genom beträdnadsförbud 1/4–31/7. Vidare är det nödvändigt och mycket angeläget att ytterligare forskning genomförs för att förklara orsakerna till nominatrasens dramatiska minskning (gäller i första hand miljögiftsanalyser och nominatrasens betingelser i övervintringsområdena i Afrika). Regelbundna inventeringar bör utföras i Östersjön för att få ett bättre grepp om den svenska fuscus-populationens status och populationstrend varvid stickprovsundersökningar även bör göras på Västkusten. Jakt och äggprickning får inte accepteras, medan man däremot i vissa fall bör överväga att eliminera predatoriska gråtrutar från blandkolonier. Större kolonier och närliggande områden bör hållas fria från mink.
Utländska namn – NO: Sildemåke, DK: Sildemåge, SF: Selkälokki, GB: Lesser Black-backed Gull. Östersjöns silltrutar (underarten fuscus) har minskat cirka 70 % de senaste 24 åren (tre generationer) och klassificeras därför som Starkt hotad (EN) enligt kriteriet A2bce+4bce. Silltrut är förtecknad i AEWA (African-Euroasian Waterbird Agreement) och är fredad enligt jaktförordningen (1987:905).

Andersson, Å. & Staav, R. 1980. Den häckande kustfågelfaunan i Stockholms län 1974–1975. Stockholms läns landsting. Regionplanekontoret. Nacka.

Aspenberg, P. & Axbrink, M. 1998. Kustfågelinventering i Gävleborgs län 1997–98. Fåglar i X-län 29(4): 132–174.

Bergman, G. 1982. Population dynamics, colony formation and competition in Larus argentatus, fuscus and marinus in the archipelago of Finland. Annales Zool. Fennici 19: 143–164.

Bevanger, K. & Thingstad, P.G. 1990. Decrease in some Central Norwegian populations of the northern subspecies of the Lesser Black-backed Gull (Larus fuscus fuscus) and its possible causes. Fauna norv. Ser. C, Cinclus 13: 19–32.

Cramp, S. (red.) 1983. Handbook of the Birds of Europe, the Middle East and North Africa. The Birds of the Western Palearctic. Vol III. Oxford.

Cherenkov, A., Semashko, V. & Tertitski, G. 2007. Current status and population dynamics of nominate subspecies of Lesser Black-backed Gull Larus fuscus fuscus in the White Sea. Ornis Svecica 17: 29-36.

Eklund, N. (red.). 2009. Kustfågelbeståndets utveckling i Stockholms läns skärgård. Vår Fågelvärld.

Fredriksson, R. 1992. Silltruten på Stora Karlsö och dess status på övriga Gotland. Bläcku 18: 21–31.

Gezelius, L. 1999. Inventering av kustfåglar i Östergötlands skärgård. Information från Länsstyrelsen i Östergötlands län 1998: 6.

Götmark, F. 1982. Coloniality in five Larus gulls: a comparative study. Ornis Scandinavica 13: 211–224.

Götmark, F. 1984. Food and foraging in five European Larus gulls in the breeding season: a comparative review. Ornis Fennica 61: 9–18.

Hario, M. 1990. Breeding failure and feeding conditions of Lesser Black-backed Gulls Larus f. fuscus in the Gulf of Finland. Ornis Fennica 67: 113–129.

Hario, M. 1994. Reproductive performance of the nominate Lesser Black-backed Gull under the pressure of Herring Gull predation. Ornis Fennica 71: 1–10.

Hario, M. 1997. Effects of supplementary feeding on the C-egg constituents in the nominate Lesser Black-backed Gull Larus f. fuscus. Ornis Fennica 74: 167–177.

Hario, M. & Rudbäck, E. 1996. High frequency of chick diseases in nominate Lesser Black-backed Gulls Larus f. fuscus from the Gulf of Finland. Ornis Fennica 73: 69–77.

Hario, M. & Rudbäck, E. 1999. Dying in the midst of plenty – the third-chick fate in nominate Lesser Black-backed Gulls Larus f. fuscus. Ornis Fennica 76: 71–77.

Hario, M. & Uuksulainen, J. 1993. Mercury load according to moulting area in primaries of the nominate race of the Lesser Black-backed Gull Larus f. fuscus. Ornis Fennica 70: 32–39.

Hario, M., Himberg, K., Hollmen, T. & Rudbäck, E. 2000. Polychlorinated biphenyls in diseased lesser black-backed gull (Larus fuscus fuscus) chicks from the Gulf of Finland. Environmental Pollution 107: 53–60.

Hario, M., Hirvi, J-P., Hollmén, T. & Rudbäck, E. 2004. Organochlorine concentrations in diseased vs. healthy gull chicks from the northern Baltic. Environmental Pollution 127: 411–423.

Helle, E., Helle, P. & Väisänen, R.A. 1988. Population trends among archipelago birds in the Krunnit sanctuary, northern Gulf of Bothnia, in 1939–85. Ornis Fennica 65: 1–12.

Lif, M., Hjernquist, M., Olsson, O. & Österblom, H. 2005. Long-term population trends in the Lesser Black-backed Gull Larus f. fuscus at Stora Karlsö och Lilla Karlsö, and initial results on breeding success. Ornis Svecica 15: 105-112.

Johansson, T. & Larsson, T. 2001. Häckfågelfaunan i östra Smålands ytterskärgård 1990-2000. Ornis Svecica 11: 211–222.

Kilpi, M. 1983. Population trends and selection of nest-sites in Larus argentatus and L. fuscus on the Finnish coast. Ornis Fennica 60: 45–60.

Kilpi, M. & Saurola, P. 1983. Geographic distribution of breeding season recoveries of adult and immature Larus marinus, L. argentatus and L. fuscus ringed in Finland. Ornis Fennica 60: 117–125.

Kilpi, M. & Saurola, P. 1984. Migration and wintering strategies of juvenile and adult Larus marinus, L. argentatus and L. fuscus from Finland. Ornis Fennica 61: 1–8.

Kotiranta, H., Uotila, P., Sulkava, S. & Peltonen, S-L. (red.) 1998. Red Data Book of East Fennoscandia. Helsinki 1998.

Kylin, H., Bouwman, H. & Louette, M. Distribution of the subspecies of the Lesser Black-backed Gull Larus fuscus in sub-Saharan Africa. Bird Study (in press)

Kylin, H., Louette, M., Herroelen, P.† & Bouwman, H. 2010. Nominate Lesser Black-backed Gulls (Larus fuscus fuscus) winter in the Congo basin. Ornis Fennica 87: 106–113.

Landgren, T. 2010. Vänerns fågelskär. Inventering av sjöfåglar 1994-2009. Rapport nr 54. Vänerns vattenvårdsförbund. Rapport nr 54.

Larsson, T. 2000. Häckfågelfaunan i östra Smålands ytterskärgård 1990–2000. Länsstyrelsen Kalmar Län informerar. Meddelande 2000: 21.

Lemmetyinen, R. 1963. Occurrence and feeding habits of gulls in the northeastern part of the area of Gullkrona (in Finnish with English summary). Suomen Riista 16: 69–82.

Lif, M., Hjernquist, M., Olsson, O. & Österblom, H. 2005. Long-term population trends in the Lesser Black-backed Gull Larus f. fuscus at Stora Karlsö and Lilla Karlsö, and initial results on breeding success. Ornis Svecica 15: 105–112.

Lindell, L. 1989. Förändringar i antalet sjöfåglar, vadare och måsfåglar i norra Smålands skärgård. Vår Fågelvärld 48: 203–204.

Lindén, M. 1990. Hög predation på nyligen flygga silltrutar. Fåglar i Uppland 17: 87–91.

Lorentsen, S-H. 2001. Det nasjonale overvåkingsprogrammet for sjøfugl. Resultater fra hekkesesongen 2001. NINA Oppdragsmelding 726: 1–36.

Nager,R.G., Monaghan, P., Houston, D.C. & Genovart, M. 2000. Parental condition, brood sex ratio and differential young survival: an experimental study in gulls (Larus fuscus). Behavioral Ecology and Sociobiology 48(6): 452–457.

Pettersson, J. 1999. Kustfågelinventering 1999. Länsstyrelsen Västernorrlands län. Publikation 1999: 6.

Pettersson, J. 2001. Fåglar på Ölands sjömarker 1988 och 1998. Länsstyrelsen Kalmar Län informerar. Meddelande 2001: 12.

Ringmärkningscentralen. 1988. Lesser Black-backed Gull, Larus fuscus. I: Report on Swedish Bird-ringing for 1980. Naturhistoriska Riksmuseet. Stockholm.

Røv, N. 1986. Bestandsforhold hos sildmåke Larus fuscus i Norge med hovedvekt på L. f. fuscus. Vår Fuglefauna 9: 79–84.

SOF. 2002. Sveriges fåglar. 3:a uppl. Stockholm.

Svensson, S., Svensson, M. & Tjernberg, M. 1999. Svensk fågelatlas. Vår Fågelvärld, supplement 31, Stockholm.

Vauk, G. & Prüter, J. 1987. Möwen. Otterdorf/Niederelbe.

Åhlund, M. 1996. Kustfågelfaunan i Göteborgs och Bohus län - beståndsutveckling och effekter av fågelskyddsområden. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Miljöavdelningen 1996: 9.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Rickard Fredriksson & Martin Tjernberg 1992. Rev. Frank Götmark & Matti Åhlund 1994, Martti Hario, Åke Andersson & Martin Tjernberg 2002, Åke Andersson & Martin Tjernberg 2005. © ArtDatabanken, SLU 2010.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Teleostomi  
  • Ranglös
    Osteichthyes  
  • Ranglös
    Sarcopterygii - sarcopterygier 
  • Ranglös
    Tetrapoda - fyrfotadjur 
  • Ranglös
    Amniota - amnioter 
  • Ranglös
    Diapsida - diapsider 
  • Ranglös
    Archosauria - arkosaurier 
  • Ranglös
    Dinosauria - dinosaurier 
  • Klass
    Aves - fåglar 
  • Ordning
    Charadriiformes - vadarfåglar 
  • Underordning
    Lari - måsfåglar 
  • Familj
    Laridae - måsfåglar 
  • Underfamilj
    Larinae - måsar och trutar 
  • Släkte
    Larus  
  • Art
    Larus fuscus, Linnaeus, 1758 - silltrut
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Rickard Fredriksson & Martin Tjernberg 1992. Rev. Frank Götmark & Matti Åhlund 1994, Martti Hario, Åke Andersson & Martin Tjernberg 2002, Åke Andersson & Martin Tjernberg 2005. © ArtDatabanken, SLU 2010.