Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  skuggbräken

Organismgrupp Kärlväxter Polystichum braunii
Skuggbräken Kärlväxter

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Skuggbräken är en tuvbildande ormbunke med 20–80 cm långa bladskivor, varav skaften, som har rödbruna, spetsiga fjäll, är 5–15 cm långa. Bredden varierar mellan 10–20 cm beroende på bladlängden. Bladskivan är dubbelt parbladig med spetsigt sågade, håriga småblad. Bladen är friskt gröna, mjuka och örtartade. Ibland övervintrar de under milda förhållanden. Bladen ligger då nedtryckta mot marken i platta rosetter. Skuggbräken liknar närmast sin nära släkting uddbräken P. aculeatum. Uddbräken har dock fasta, läderartade blad som är nästan kala på ovansidan. På uddbräken är vidare den uppåtvända sekundärfliken närmast mittnerven mycket större än övriga flikar. På skuggbräken är dessa flikar ungefär lika stora. Släktet Polystichum skiljer sig från det närstående släktet Dryopteris (träjon etc) genom sina taggsågade småbladsflikar och sporgömmefjäll som är sköldlika och fästa på mitten. Hos Dryopteris är sporgömmefjällen njurlika och fästa i inbuktningen.
Utbredning
Länsvis förekomst för skuggbräken Observationer i  Sverige för skuggbräken
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Skuggbräken är sedan tidigt 1800-tal känd från Söderåsen i Skåne där den påträffats i flera av de raviner som mynnar längs åsens nordsluttning. Från Odensjön i Nackarpsdalen finns en notering från 1837, i ravinen Klöva hallar försvann arten under första världskriget i samband med skogsavverkning men från Skäralidsravinen har den uppgivits från flera ställen. Idag är skuggbräken endast känd från två närbelägna förekomster i en nordvänd rasbrant i Kvärkeåns dalgång, som är en sidoravin till Skäralidsravinen. Från denna lokal är växten känd sedan 1828. Från början av 1960-talet till mitten av 1980-talet höll antalet individ sig konstant kring 25. Sedan dess har antalet minskat och 2005 kunde endast 13 + 1 individ noteras. 1986 upptäcktes ett individ av skuggbräken i en klippspringa i Rya 2 mil norr om lokalen på Söderåsen. 1995 lossnade hela plantan från sin växtplats och har inte överlevt trots räddningsförsök. 1993 påträffades en planta av skuggbräken i en liten öppning i en tät och fuktig lövskog norr om Stöllet i norra Värmland. Den har inte kunnat återfinnas vid senare efterforskningar och får därför betraktas som försvunnen från lokalen. Arten finns i övriga Skandinavien endast i Norge, där den förekommer mer eller mindre talrikt i sydvästra delen upp till drygt 65:e breddgraden. Världsutbredningen omfattar i övrigt mellersta Europa samt mellersta och östligaste Ryssland. Ett par fynd är rapporterade från Nordamerika.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Akut hotad (CR)
Kriterier
D
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Akut hotad (CR)
  • 2005 Akut hotad (CR)
  • 2000 Akut hotad (CR)
En aktuell lokal (tre delpopulationer) i nationalparken Söderåsen i Skåne. Fåtal individ. Arten växer i en brant med stora gnejsblock, ovanför växtplatsen finns ett kärr härigenom hålls marken fuktig genom rörligt, sipprande vatten åtminstone vår och försommar. Antalet reproduktiva individer skattas till 15 (5-25). Antalet lokalområden i landet skattas till 1 (1-3). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 4 (4-12) km² och förekomstarean (AOO) till 4 (4-12) km². Det finns inga tecken på betydande populationsförändring. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Akut hotad (CR). Antalet individer bedöms vara lägre än gränsvärdet för Akut hotad (CR) enligt D-kriteriet. (D).
Ekologi
Den kvarvarande växtlokalen på Söderåsen är belägen i en 45°-brant med stora gnejsblock. Ovanför växtplatsen finns ett kärr, vars utflöde passerar lokalen. Härigenom hålls marken fuktig genom rörligt, sipprande vatten åtminstone under vår och försommar. Ravinen genomkorsas också av en diabasgång, vilket kan ge ett näringstillskott som eventuellt gynnar arten. Rasbranten är klädd av lövskog med alm, avenbok och bok som ger lokalen skugga och skydd. Som följeväxter kan nämnas gulplister, vitsippa, lungört, lundgröe och humleblomster (Lamium galeobdolon, Anemone nemorosa, Pulmonaria obscura, Poa nemoralis och Geum rivale).
Landskapstyper
Skog
Skog
Förekommer
Viktig
Biotoper
Lövskog
Lövskog
Ädellövskog
Ädellövskog
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Autotrof (fotosyntetiserande)
Substrat/Föda
Mark/sediment
Mark/sediment
Mineraljord/sediment
Mineraljord/sediment
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Polypodiopsida (ormbunksväxter), Ordning Polypodiales (stensöteordningen), Familj Dryopteridaceae (träjonväxter), Släkte Polystichum (taggbräknar), Art Polystichum braunii (Spenn.) Fée - skuggbräken Synonymer Aspidium aculeatum var. braunii, Aspidium angulare, Aspidium braunii Spenn.

Kategori Akut hotad (CR)
Kriterier D
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Akut hotad (CR)
  • 2005 Akut hotad (CR)
  • 2000 Akut hotad (CR)

Dokumentation En aktuell lokal (tre delpopulationer) i nationalparken Söderåsen i Skåne. Fåtal individ. Arten växer i en brant med stora gnejsblock, ovanför växtplatsen finns ett kärr härigenom hålls marken fuktig genom rörligt, sipprande vatten åtminstone vår och försommar. Antalet reproduktiva individer skattas till 15 (5-25). Antalet lokalområden i landet skattas till 1 (1-3). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 4 (4-12) km² och förekomstarean (AOO) till 4 (4-12) km². Det finns inga tecken på betydande populationsförändring. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Akut hotad (CR). Antalet individer bedöms vara lägre än gränsvärdet för Akut hotad (CR) enligt D-kriteriet. (D).

Fridlysning Fridlyst enligt Artskyddsförordningen (SFS 2007:845), enligt paragraf: 8. Bestämmelsen gäller hela landet
Skuggbräken är en tuvbildande ormbunke med 20–80 cm långa bladskivor, varav skaften, som har rödbruna, spetsiga fjäll, är 5–15 cm långa. Bredden varierar mellan 10–20 cm beroende på bladlängden. Bladskivan är dubbelt parbladig med spetsigt sågade, håriga småblad. Bladen är friskt gröna, mjuka och örtartade. Ibland övervintrar de under milda förhållanden. Bladen ligger då nedtryckta mot marken i platta rosetter. Skuggbräken liknar närmast sin nära släkting uddbräken P. aculeatum. Uddbräken har dock fasta, läderartade blad som är nästan kala på ovansidan. På uddbräken är vidare den uppåtvända sekundärfliken närmast mittnerven mycket större än övriga flikar. På skuggbräken är dessa flikar ungefär lika stora. Släktet Polystichum skiljer sig från det närstående släktet Dryopteris (träjon etc) genom sina taggsågade småbladsflikar och sporgömmefjäll som är sköldlika och fästa på mitten. Hos Dryopteris är sporgömmefjällen njurlika och fästa i inbuktningen.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för skuggbräken

Länsvis förekomst och status för skuggbräken baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för skuggbräken

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Skuggbräken är sedan tidigt 1800-tal känd från Söderåsen i Skåne där den påträffats i flera av de raviner som mynnar längs åsens nordsluttning. Från Odensjön i Nackarpsdalen finns en notering från 1837, i ravinen Klöva hallar försvann arten under första världskriget i samband med skogsavverkning men från Skäralidsravinen har den uppgivits från flera ställen. Idag är skuggbräken endast känd från två närbelägna förekomster i en nordvänd rasbrant i Kvärkeåns dalgång, som är en sidoravin till Skäralidsravinen. Från denna lokal är växten känd sedan 1828. Från början av 1960-talet till mitten av 1980-talet höll antalet individ sig konstant kring 25. Sedan dess har antalet minskat och 2005 kunde endast 13 + 1 individ noteras. 1986 upptäcktes ett individ av skuggbräken i en klippspringa i Rya 2 mil norr om lokalen på Söderåsen. 1995 lossnade hela plantan från sin växtplats och har inte överlevt trots räddningsförsök. 1993 påträffades en planta av skuggbräken i en liten öppning i en tät och fuktig lövskog norr om Stöllet i norra Värmland. Den har inte kunnat återfinnas vid senare efterforskningar och får därför betraktas som försvunnen från lokalen. Arten finns i övriga Skandinavien endast i Norge, där den förekommer mer eller mindre talrikt i sydvästra delen upp till drygt 65:e breddgraden. Världsutbredningen omfattar i övrigt mellersta Europa samt mellersta och östligaste Ryssland. Ett par fynd är rapporterade från Nordamerika.
  • Rike
    Plantae - egentliga växter 
  • Underrike
    Viridiplantae - gröna växter 
  • Infrarike
    Streptophyta  
  • Överstam
    Embryophyta - landväxter 
  • Stam
    Tracheophyta - kärlväxter 
  • Understam
    Euphyllophytina - eufyllofyter 
  • Infrastam
    Monilophytae  
  • Klass
    Polypodiopsida - ormbunksväxter 
  • Ordning
    Polypodiales - stensöteordningen 
  • Familj
    Dryopteridaceae - träjonväxter 
  • Släkte
    Polystichum - taggbräknar 
  • Art
    Polystichum braunii(Spenn.) Fée - skuggbräken
    Synonymer
    Aspidium aculeatum var. braunii
    Aspidium angulare
    Aspidium braunii Spenn.

Den kvarvarande växtlokalen på Söderåsen är belägen i en 45°-brant med stora gnejsblock. Ovanför växtplatsen finns ett kärr, vars utflöde passerar lokalen. Härigenom hålls marken fuktig genom rörligt, sipprande vatten åtminstone under vår och försommar. Ravinen genomkorsas också av en diabasgång, vilket kan ge ett näringstillskott som eventuellt gynnar arten. Rasbranten är klädd av lövskog med alm, avenbok och bok som ger lokalen skugga och skydd. Som följeväxter kan nämnas gulplister, vitsippa, lungört, lundgröe och humleblomster (Lamium galeobdolon, Anemone nemorosa, Pulmonaria obscura, Poa nemoralis och Geum rivale).

Ekologisk grupp: Autotrof (fotosyntetiserande)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Skog

Biotoper som är viktiga för arten: Lövskog, Ädellövskog

Substrat/Föda:
Mark/sediment (Viktig)
Mineraljord/sediment (Har betydelse)
Skuggbräken förekommer endast på en lokal med två små bestånd. Hotfaktorer mot arten är avverkning, dikning och markslitage. Avverkning skulle med stor sannolikhet medföra att arten försvann. Dikning och annan dränering av det ovanförliggande kärret skulle också vara ödesdigert. Lokalen besöks ofta av intresserade - ibland i form av exkursioner med ett flertal deltagare. Marken är mycket känslig för slitage och tramp kan innebära att plantorna kommer till skada.

Påverkan
  • Jakt/insamling (Stor negativ effekt)
  • Avverkning (Stor negativ effekt)
  • Mänsklig störning av art (Viss negativ effekt)
  • Dikning/torrläggning (Viss negativ effekt)
Växtplatsen är inte skyddad enligt naturvårdslagen men är planerad att ingå i en kommande nationalpark. Lokalen och en zon kring denna måste snarast få ett varaktigt skydd. Området bör skötas så att ett skyddande träd- och buskskikt alltid finns. Detta innebär att försiktiga plockhuggningar och successiva skogsförnyelseåtgärder eventuellt måste utföras för att långsiktigt klara av tillräcklig beskuggning av lokalen. Träd och ris som faller direkt på plantorna bör avlägsnas. En kanalisering av de besökande kan i framtiden bli nödvändig så att slitage på växtlokalen inte uppstår. Då antalet individ har minskat oroväckande under det senaste decenniet bör lokalen hållas under årlig uppsikt av floraväktare.
Skuggbräken är fridlyst. Utländska namn – NO: Junkerbregne DK: Håret Skjoldbregne.

Anonym 1996. Floraväktarverksamheten i Skåne. Årsrapport 1995. Lunds Botaniska Förening. Medlemsblad 1996 (1): 5–52.

Anonym 1997. Floraväktarverksamheten i Skåne. Årsrapport 1996. Lunds Botaniska Förening. Medlemsblad 1997 (1).

Danielson, P. (red.) 2003. De rödlistade floraväktararterna med lokalförteckning. Värmlandsfloran 18 (1).

Fægri, K. 1960. Maps of Distribution of Norwegian Plants. I. Costal Plants. Universitet i Bergen Skrifter Nr. 26. Hallenborg, T. 1939. Skäralid. Lund.

Holmboe, J. 1928. Om bladenes overvintring hos Polystichum Braunii (Spenn.) Fée. Svensk Bot. Tidskr. 22: 477–478.

Hylander, N. 1953. Nordisk kärlväxtflora bd 1. Stockholm.

Jansson, B. 1994. Oväntat fynd av skuggbräken Polystichum braunii i Värmland. Erioderma 2: 26.

Johansson, J. & Sigbo, L. 1988. Polystichum braunii, skuggbräken. I. Karlsson (red) Floristiska notiser. Svensk Bot. Tidskr. 82: 40–42.

Kraft, J. 1977. Rapport om skuggbräken, Polystichum braunii, på Söderåsen. Svensk Bot. Tidskr. 71: 164.

Nilsson, Ö. & Gustafsson, L.-Å. 1978. Projekt Linné rapproterar 64–79. Svensk Bot. Tidskr. 72: 1–24.

Olsson, K.-A. 2004. Floraväktarrapport 2004. Bot. Not. 137 (3): 1–36.

Sylvén, N. 1928. Polystichum braunii (Spenn.) Fée, en vintergrön art i den svenska floran. Svensk Bot. Tidskr. 22: 320–327.

Tyler, T. 1994. Uddbräken, Polystichum aculeatum, återfunnen i Skåne. Lunds Botaniska Förening. Medlemsblad 1994 (2): 22–24.. Weimarck, H. 1963. Skånes flora. Lund.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: John Kraft 1984. Rev. Kjell-Arne Olsson 1998. ©ArtDatabanken, SLU 2006.

Namn och släktskap
  • Rike
    Plantae - egentliga växter 
  • Underrike
    Viridiplantae - gröna växter 
  • Infrarike
    Streptophyta  
  • Överstam
    Embryophyta - landväxter 
  • Stam
    Tracheophyta - kärlväxter 
  • Understam
    Euphyllophytina - eufyllofyter 
  • Infrastam
    Monilophytae  
  • Klass
    Polypodiopsida - ormbunksväxter 
  • Ordning
    Polypodiales - stensöteordningen 
  • Familj
    Dryopteridaceae - träjonväxter 
  • Släkte
    Polystichum - taggbräknar 
  • Art
    Polystichum braunii, (Spenn.) Fée - skuggbräken
    Synonymer
    Aspidium aculeatum var. braunii
    Aspidium angulare
    Aspidium braunii Spenn.
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: John Kraft 1984. Rev. Kjell-Arne Olsson 1998. ©ArtDatabanken, SLU 2006.